Meriter

John (Jon) Engström, f. 7 april 1794 i Fliseryds sn (Kalm.), d. 27 jan. 1870 i Ryssby sn (Kalm.). Föräldrar: lantbrukaren Carl Engström och Margaretha Lindeström. Student vid Uppsala univ. 20 okt. 1813, vid Lunds univ. 25 aug. 1815; med. kandidat där 25 maj 1816; med. licentiat 26 mars 1818; disp. pro gradu 11 april s. å.; kir. magister 9 juni s. å.; med. doktor i Lund 25 juli s. å.; bataljonsläkare vid Värmlands reg. 19 sept. s. å.–11 okt. 1825; grundade okt. 1841 tidningen Barometern i Kalmar. Affärsman. – Ogift.

Biografi

Sedan E. tagit avsked från bataljonsläkartjänsten, utövade han ej privat läkarpraktik annat än rent tillfälligtvis utan ägnade sig i stället åt författarskap, tidnings- och affärsverksamhet. Som författare är han numera glömd, och hans tydligen ganska krasst präglade affärer gingo ut på att begagna konjunkturerna för att exploatera skogsbeståndet, varemot hans minne som tidningsman fortlever genom den av honom grundade och alltjämt under det ursprungliga namnet utgivna Kalmartidningen Barometern.

E:s litterära kvarlåtenskap utgöres av lyriska dikter, dramatik, romaner och reseskildringar och är närmast att hänföra till den götisk-romantiska strömningen i vårt land under förra hälften av 1800-talet. Hans lyrik, vars svulst, omogenhet och Tegnérimitation påtalades av en recensent i Stockholmsposten (20 mars 1822), och hans dramatik äro nu alldeles antikverade, men hans romaner och reseskildringar kunna alltjämt med behållning läsas av den lokal-historiskt eller etnografiskt intresserade. I »Förbundsbröderna. En romantisk berättelse om Wermland» (1833–34), har E. givit en på en omfattande kännedom om landskapet byggd kulturskildring, i vilken den liberala tendensen att framställa bruksmännens opposition mot adliga godsherrar och maktlystna ämbetsmän i så fördelaktig dager som möjligt är uppenbar, men som också ger åtskilligt av provinsens geografiska och etnografiska egenart, särskilt från Jösse och Nordmarks härader, dit handlingen är förlagd. E:s 1838 utgivna romantiserade berättelse ur svenska folklivet »Nybyggaren och hans bröllop» blev »vår första, visserligen mycket subjektiva, bondenovell» (H. Olsson). I denna liksom i dess fortsättning »Björn Ulftand och konsorter. Romantiserade berättelser om högdjuren i Kråkvinkel», är handlingen förlagd till Småland, och båda utgöra i själva verket en illa maskerad uppgörelse mellan E. och hans högadliga grannar och konungens befallningshavande i länet – Björn Ulftand är greve Carl Posse på Björnö och Korp af Kråkenflycht är Adam Christian Raab på Ryssbylund. Särskilt den sistnämnda romanen väckte på orten en oerhörd förbittring mot E., och på äldre dagar lär han ha insett sin förlöpning och förstört så många exemplar han kunnat komma över, vilket också de utpekade personerna gjorde, varför boken numera är en stor sällsynthet. I dåtida recensioner namnes E. ibland samtidigt med C. J. L. Almquist som folklivsskildrare och samhällskritiker, och särskilt »Nybyggaren» är ett uttryck för samma lantlivsromantik, som besjälade den Almquistska kretsen men som hos E. inte blev mer än ett litterärt svärmeri. E. besökte även Almquist i Värmland, men Manhemsförbundets idéer voro alltför romantiska för den jordbundne E., som, enligt egen uppgift senare, på grund av »en viss 'gråhet' i lynnet» stöttes bort därav. E:s reseskildringar slutligen utmärkte sig för en pigg iakttagelseförmåga och tilldrogo sig på sin tid ganska stor uppmärksamhet. Av de författarplaner, som E. nämner i ett brev till Tegnér (14 april 1822), däribland tragedien »Carl XII och baron Görtz» samt dikten »Allrik och Emund», blev den förra tydligen aldrig förverkligad eller i varje fall ej tryckt, den senare är väl identisk med Allrik och Erik eller rivalerna (i Nordiska dikter af Eiwin, h, 2, 1822).

Genom sin affärsverksamhet, som huvudsakligen bestod i avverkning av skog och dennas förädling, blev E. riksbekant på grund av en även för denna tid ovanlig hänsynslöshet, som särskilt inom orten förskaffade honom namnet Trädoktorn. Obekymrad om äganderätt och andra formaliteter anlade E. i åarna, var det föll honom in, sågkvarnar och dämde upp vattnet, så att grannarna kunde bli nödsakade att färdas över sina ägor i båt. När åtal naturligtvis blev resultatet, fullföljde E. talan ända till Högsta domstolen och fortsatte med avverkningen och sågningen; sedan äntligen rättegångskostnaderna och skadeersättningarna erlagts, återstod ändock ett betydligt överskottt på affären, och E. samlade en stor förmögenhet. E. lär dock icke ha varit girig utan, när det så föll sig, välgörande; sin egendom Knapegården i Ryssby socken skänkte han sålunda till systern Maria, gift med komministern i församlingen Sven Kjelleström, på den senares begravningsdag.

Önskan att ha ett eget språkrör föranledde E., som tidigare flitigt medarbetat i Kalmarpressen, att okt. 1841 grunda ett eget organ, Barometern, och detta blev också, så länge E. ledde det, till stor del ett forum för E:s mellanhavanden med grannar och myndigheter, ehuru det hela skickligt maskerades med fraser mot »de högmögende, som hudflängde de små, som utsögo landets märg och gödde sig av folkets svett». E. kom därför att gälla som ultraradikal, och detta gav på 1840-talet hans tidning vind i seglen, trots ett hårdnackat motstånd och intriger från den andra Kalmartidningens sida, varav han själv lämnat dramatiska skildringar; det kunde hända, att Barometern, som utkom två gånger, i veckan, fick tryckas på fyra olika sorters papper. Då emellertid i slutet av. 1840-talet E. förklarade sig icke vilja veta av någon republik, inrangerades han bland de »grå», och tidningen råkade ut för betydande svårigheter. Den överlevde emellertid stormen, och E:s kamp mot skråväsendet – även i den 1843 grundade Svenska bokförläggarföreningen såg E. en tendens till skråväsen – hans konsekventa hållning i tullfrågan och hans insatser som ordförande i ortens reformsällskap för representationsfrågans lösning utövade ett stimulerande inflytande på ortens politiska liv i liberal riktning, även sedan E. 1851 lämnat tidningen i andra händer. De talrika vidräkningar, för vilka E. utsattes på grund av sitt sätt att redigera tidningen och bland vilka framför allt bör nämnas en av Emil Key, som var styvson till A. C. Raab, bemötte E. med gott humör eller överlägsen advokatyr.

E. var personligen en fängslande och spirituell man, hjälpsam och mot underlydande en god husbonde. Dubbelheten i hans väsen gör honom emellertid svår att förstå, och han har både för samtid och eftervärld i mycket framstått som en gåta. Å ena sidan en varm kärlek till vitterheten, ehuru bristande utförsgåvor hindrade honom att däråt ge ett konstnärligt fullödigt uttryck, å andra sidan en krass hänsynslöshet, som icke skydde några medel. Hans publicistiska verksamhet måste emellertid mätas med sin tids måttstock och inte med en senare tids, för att uppfattningen därav icke skall förryckas. Den, som sysslat med ortens historia, kan icke undgå att göra jämförelser med den stridbare Kalmarlektorn Johan Stagnel under senare hälften av 1700-talet, som i sin roll av tendensförfattare och processmakare i mångt och mycket slående erinrar om E. Båda ha fått en oförtjänt gloria av folktribuner, vilket omdöme emellertid icke skall undanskymma det erkännandet, att allt under det de förfäktade egna syften, i en tid då gränserna för det fria ordet voro mycket snävare dragna än nu, kommo de också att uttrycka en sund, gagnelig samhällskritik. Det är därför inte utan skäl, som det åt E. inrymts ett stort rum i den svenska tidningspressens historia.

Emil Key har skildrat E. på följande sätt: han var »en ståtlig man, stor, stark, svarthårig med skarpa, stickande bruna ögon. Han hade intelligens och energi, levnadsvett och beläsenhet. Själv mycket intresserad av samspråk, hade han även goda samtalsgåvor och var ... ett angenämt sällskap. Han varken drack eller spelade kort».

Ett tidigt porträtt av E., en teckning av Maria Röhl, visar en ung romantiker i tidens stil (se ovan), medan ett fotografi från äldre dagar visar en soignerad gammal barsk herre, icke utan medvetande om sitt eget värde. De båda porträtten illustrera på ett förträffligt sätt det motsägelsefulla i E:s väsen, som förbryllat både samtid och eftervärld.

Författare

Bror Olsson.

Arkivuppgifter

Brev från E. finnas i Lunds univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se G. Marklin, Catalogus disputationum Lidenianus continuatus, Sect. 2 (1820). – b) övriga arbeten: Nordiska dikter af Eiwin. H. [1–]2. Stinn ... 1822. 1. (5), 2, (1), 136 s.; 2. (3), 147, (1) s. (Pseud.) — Eolsharpan. Ett echo från fordom. H. 1–2. Sthm 1830. 1. (7), 147 s.; 2. (6), 152 s. (Dedik.) – Erik Segersäll. Historiskt skådespel af E–m. Sthm 1S31. (2), 147 s. (Sign.) (Förut tr. i förf. :s Eolsharpan. H. 1. 1830.) — Hjalmar och Ingeborg. Sorgespel af E–m. Sthm 1831. (2), 116 s. (Sign.) (Förut tr. i förf :s Eolsharpan. H. 2. 1830. Senare tr. i förf.:s Dramatiska dikter. H. 1. 1932.) – Rosa på julgillet. Poetisk kalender för 1832. Af E–m. Sthm 1831. 12 :o 99, (1) s. (Sign.) : Var.: 118, (2) s., 1 pl.-bl. – Dramatiska dikter. H. 1–2. Sthm 1832–33. 12:o 1. 1832. (2), 95 s., 1 pl.-bl. 2. 1833. (2), VIII, (2), 94 s. – Förbundsbröderna. En romantisk berättelse om Wermland. D. 1–4. Sthm 1833–34. 12 :o 1. (4), 167, (1) s..; 2. (1), 150 s.; 3. (1), 158 s.; 4. (1), 127 s. (Dedik. undert: E–ni.) (D. 1–2 även tr. i förf. :s Romantisk kalender för år 1834.) – Romantisk kalender för 1834. 1—2. Sthm 1833. 12 :o 1. (1), VIII, (2), 94, (1), 167, (1) s.; 2. (3), 150, (2), 55, (1), 10 s. (1: Föret. sign. E–m.) – Resa genom Norrland och Lappland till Sulitelnia och Gellivare år 1S34. D. 1—2. Sthm 1834. 1. (1), 152 s.; 2. (1), 146, (2) s. – Resa genom södra Lappland, Jemtland, Trondhem och Dalarne, år 1834. D. 1–2. Calmar 1S35—36. 1. 1835. (1), 134 s.; 2. 1836. (1), 130 s. Var.-tr.: 1, (1), II, 124, 54 s.; 2. (1), 130 s. (Omsl.: Sahlström's rese-bibliotek. 13.) – Nybyggaren och hans bröllop. Romantiserad berättelse ur svenska folklifvet. Sthm 1838. IS :o (2), 103, 204, 84 s. (Pseud.; föret, undert.: Jon Bondeson Stolpe, vice nämdeman.) – Björn Ulftand och konsorter. Romantiserade berättelser om högdjuren i Krflkvinkel. N:o 1–2. Jönköping 1840. 12:o 1. (7), 246, XIV, (2) s. 2. (3), VII, (1), 228, XXXX s. (Föret.) – Antikritik [mot en rec. i Calmar läns och Ölands tidn. den 12 aug. 1840 av »Björn Ulf tand och konsorter»]. Calmar 1840. 16 s. (Pseud.; undert.: Förf. af Björn Ulftand.) – Något litet i anledning af insinuationen i Calmar-bladet n :o 44, om otillförlitligheten af de sak-uppgifter, som finnas i Nybyggaren och Björn Ulf tand. Calmar 1840. 4 :o S s. (Sign.: E–m.) – Om passhistorien. (Till wederbörande.) Calmar 1840. 4:o (6) s. (Sign.: E–ni.) – Bianca Cappello. Historiskt-romantiskt skådespel. Calmar 1861.-{4), S7, (1) s. (Föret. sign. E–m.) (Omsl.: Dramatiserade minnen från Italien af E–m. 1.) – Också några ord i den mycket omskrifna lasaretts-saken. Kalmar 1864. (4) s. (Sign.: E–m.) (Åtföljer Barometern för den 25 maj.)

Utgivit: Barometern. Calmar 1841–51. [Från 1847 under tit.: Barometern i Calmar.] – Morgonbladet i Calmar. (Denna pamflett utdelas i stället för Onsdags Barometern). Calmar 1848 -2/3–17/s-

Källor och litteratur

Källor: D. Andre», Liberal litteraturkritik. J. P. Theorell, C. F. Bergstedt (1940); Pehr Johnsson, »Trädoktorn» och hans jämtlandsresa 1834 (Jämten 1924); Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, 1–2 (1915–16); [C. F. Lindahl], Svenska millionärer af Lazarus, 8 (1903); Henry Olsson, C. J. L. Almquist före Törnrosens bok (1927); [O. P. Sturzen-Becker], En tidningsbyrå i det gröna (Komisk kalender för 184S, tr. Khvn 1847); W. Swahn, En originell tidnings-grundare. Föregångaren till »Mannen som gör vad som faller honom in» (Festskr. t. Erik Åkerlund, 1927); dens., Ur minnenas sekretär (1942), s. 236 ff.; Sveriges läkarehistoria, utg. af J. F. Sacklén, 1:2 (1823) och N. F., 1, utg. af A. J. Bruzelius (1873); [H. Wibling], »Trädoktorn», »mannen med det rena och öppna svenska hjärtat» (Barometern 1941 2/10. Bil.).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John (Jon) Engström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16180, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror Olsson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16180
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John (Jon) Engström, urn:sbl:16180, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror Olsson.), hämtad 2024-04-20.