Olaus Petri Carelius

Född:1702 – Ösmo församling, Stockholms län
Död:1758-05-12 – Huddinge församling, Stockholms län

Präst, Poet


Band 07 (1927), sida 305.

Meriter

Olaus Petri Carelius, f. 1702 (döpt 2 apr.) i Ösmo, d. 12 maj 1758 i Huddinge. Föräldrar: komministern i Ösmo Petrus Benedicti Carelius och Elisabet Hästesko. Gick i skola i Stockholm och i Strängnäs' gymnasium; studerade enligt gängse uppgift i Lund; avlade prästexamen och prästvigdes i Strängnäs 13 maj 1725. Pastorsadjunkt i Grödinge 24 mars 1725 men tillträdde måhända ej denna befattning; nådårspredikant i Ösmo efter faderns död 1726—29; uppehöll någon tid kaplanssysslan i Strängnäs; pastorsadjunkt i Lilla Mellösa 1732—38; kyrkoherde i Huddinge 4 maj 1739; opponent vid prästmötet 1745.

Gift 1740 med Margareta Katarina Elgroth, f. 1701 eller 1707, d. 8 maj 1772.

Biografi

C. var i likhet med fadern och farbrodern en begåvad man; vid hans prästexamen 1725 antecknades, att »alla Carelier varit kvicke och snälle», och den vittnesgille K. Kr. Giörwell har kallat honom »en mycket lärd man». Kroppsligen var han däremot sämre utrustad. Han var nämligen ofärdig, och detta blev honom mer än en gång även till hinders i befordringsvägen, då många funno hans lyte störande för andakten. Vid närmare bekantskap gjorde han sig likväl omtyckt av menigheten genom sin predikogåva och sitt människovänliga väsen. I hemsocknen Ösmo, där han efter faderns död verkade som nådårspräst åt modern, hade han sålunda stora sympatier hos allmogen. När komministraturen 1729 skulle tillsättas, ville bönderna ha honom till faderns efterträdare, och patronus i socknen, riksrådet Olof Törnflycht, ansågs ha lovat, att han skulle få tjänsten. Det var därför en föga välkommen överraskning, då. på palmsöndagen det nämnda året prosten infann sig och uppläste konsistoriets fullmakt för. en annan, visserligen mera meriterad prästman. Vid prostens fråga, om församlingen var nöjd med den utsedde, yrkade bönderna på C:s utnämning under åberopande av Törnflychts löfte, och då det befanns, att riksrådet trots detta kallat den av konsistoriet befullmäktigade, höll det på att uppstå »buller» i kyrkan. Detta stillades dock, då C. själv uppträdde och saktmodigt avsade sig alla anspråk. Under den närmast följande tiden fick C. trots flera ansökningar fortsätta att tjänstgöra som obefordrad prästman. Omsider blev han adjunkt i Lilla Mellösa, och såsom sådan stannade han åtskilliga år framåt i, som han själv klagade, »fattiga och svaga villkor». År 1737 begärde allmogen i församlingen hos konsistoriet, att C. skulle erhålla pastoratet därstädes, men det var åter förgäves. Två år senare erhöll C. emellertid vid kyrkoherdeval i Huddinge de flesta rösterna, och nu fick han även konsistoriets fullmakt på befattningen. Från herremannahåll hade det väl klagats över hans ofärdighet, men konsistoriet förklarade, »att han till sina lemmar intet är så lytt, att han därav någon tid blivit hindrad i gudstjänstens förrättande utan sina ämbetes sysslor till alla delar med besynnerlig uppbyggelse allt härtill förvaltat». Huddinge församling blev mycket belåten med sin herde under de nitton år, han sedan verkade där, och C. skall särskilt visat stort deltagande för de sjuka, vilka han även brukade lämna kroppslig vård.

C:s berömmelse är emellertid av litterär art, egendomligt nog grundad på en enda dikt, den allmänt kända »Hönsgummans visa». Förutom denna äga vi endast ett par obetydliga tillfällighetsdikter av honom. Tillfällighetsdikt är även Hönsgummans visa. Den är skriven som ett slags hyllningsdikt till konung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika vid deras kröning 26 nov. 1751 och kan betraktas som ett av uttrycken för den allmänt utbredda rojalistiska stämning, som mötte det nya konungaparet. Visans innehåll är i korthet detta. En nittionioårig hönsvakterska på en herrgård berättar om gården och dess ägare under de fem herrskaps tid, hon tjänat där, dvs. om Sverige och dess regenter alltifrån drottning Kristina. Hon var, heter det i visan, blott årsgammal, då »Fröken» for bort »te den, som kan läsa bakfram i katkesa». Därpå skildras Karl X Gustav som regent; »yppare husbonde näpliga fins», heter det bl. a. om honom. Karl XI prisas ävenledes, men om Karl XII är framställningen mera kylig. Visan utmynnar till sist i en välgångsönskan för det nya herrskapet, dvs. Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Den politiskt allegoriserande framställningen i visan har tvivelsutan rönt inflytelser från Olof von Dalins bekanta »Saga om hästen». Formellt är visan mycket originell, skriven som den är på ett folkligt språk med en fri, lätt sjungbar rytmik efter en då känd melodi. »Hönsgummans visa» har enhälligt prisats av våra litteraturhistoriker. Lorenzo Hammarsköld har i Svenska vitterheten yttrat, att den »med rätta vunnit stor popularitet), och Karl Warburg konstaterar, att den »lyckligt träffar de breda lagrens naivt enkla språk och uttryckssätt». Få visor hava i lika hög grad som denna blivit omtyckta av den kräsna litterära publiken och på samma gång blivit den stora allmänhetens egendom. På landsbygden har den sjungits ända fram emot våra dagar. Om dess popularitet vittna även nytryck, fortsättningar och efterbildningar. Visan trycktes anonymt. C:s författarskap till den får anses fullt bevisat, även om det ej varit alldeles obestritt. Enligt J. H. Liden skulle nämligen den litterärt intresserade komministern i Blacksta Lars Hallman vara författaren; troligast är emellertid, att han diktat en av de många fortsättningarna av visan. Tryckåret 1751 finnes utsatt, och i Lärda tidningar för 9 dec. samma år finnes den anmäld. Censureringen synes dock först ha skett det följande året. Ofta har emellertid, alltifrån; Hammarsköld till vår tid, uppgivits, att visan utkom 1752.

Författare

B. Vennberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Höns-gummans wisa, som hon söng för sig sielf, i höns-huse, på herre-gålen, när sista kalase war. Sthm 1751. 4: o 4 bl, (Av denna sällsynta första uppl. finnas ex. bl. a. i KB, UB och Stockholms stads arkiv. Ett mycket stort antal senare uppl. finnas, såsom av år 1752, 1753, 1755, 1764, 1773, 1798, 1813, 1821 osv.; ännu så sent som 1873 utgavs en uppl-, av P. Hanselli, utgörande avtryck ur dennes Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare, D. 16. Likaledes har visan avtryckts tillsammans med andra visor eller med efterbildningar av densamma, liksom den återgivits i folkvisesamlingar, visböcker och läseböcker. Imiterande fortsättningar finnas exempelvis från åren 1774, 1811, 1813, 1821 och 1844; se närmare Bygdens och Linnströms nedan anf. arbeten.) ¦— Dessutom personskrifter, av vilka följande äro kända: Wid . . . Lars Welts begrafning . . . Sthm 1731. Pat.-fol. 1 bl. — Äreminne efter... Lars Torsk... Sthm 1754. Pat.-fol. 1 bl. — En tredje skrift av liknande art: 'Bröllopsskrift öfver handelsmannen och källarmästaren Joh. Wessel och M. Chr. Gerdes', omnämnd i censor librorum N. Oelreichs censorslistor för år 1751 (RA), synes nu vara förkommen.

Källor och litteratur

Källor: Huddinge husförhörs- och dödböcker, Uppsala landsarkiv; handlingar i Strängnäs konsistoriums arkiv; mantalslängder för Södermanlands län, kammararkivet. — [Salvii] Lärda tidningar, 9 dec. 1751; S\v. Mer-curius, apr. 1758; J. Apelblad, Anonymi et pseudonymi Suecia, 4 (hdskr i UB, Sign. U. 235); L. Bygden, Sv. anonym- och pseudonym-lexikon, 1 (1898— 1905), sp. 729—730; J. A. Drysén, Strengnäs läroverks arkiv (1875); I. Fehr, Studier i frihetstidens vitterhet. Den politiska visan (1883); K. A. Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 3 (1899); L. Hammarsköld, Sv. vitterheten, 2: a uppl., utg. af P. A. Sondén (1833); P. Hanselli, Saml. vitterhetsarbeten af sv. författare, 16 (1873); J. H. Liden & E. M. Fant, Historia litteraria poetarum suecanorum, P. 7 (1808); Hj. Linnström, Sv. boklexikon åren 1830—1865, I: 2 (1878—831. s. 707: H. Schiick & K. Warbure. Illustr. sv. litteraturhistoria, 2 (1911—12).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus Petri Carelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16367, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Vennberg.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16367
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus Petri Carelius, urn:sbl:16367, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Vennberg.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se