Johan Eberhard Carlberg

Född:1683-02-24 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1773-10-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Fortifikationsofficer, Stadsarkitekt


Band 07 (1927), sida 365.

Meriter

4. Johan Eberhard Carlberg, den föregåendes brorson, son till C. 2, f. 24 febr. 1683 i Göteborg, d. 22 okt. 1773 i Stockholm. Volontär vid fortifikationen 1700; konduktör vid fortifikationen i Marstrand 11 jan. 1702; fänrik vid svenska livregementet till fot 10 sept. 1703 och gjorde med sitt kompani garnisons tjänst i Marstrand och Göteborg åtminstone åren 1706—09; löjtnant vid regementet 11 okt. 1709 och vid fortifikationen i Göteborg 19 nov. 1709 (K. konfirmation 2 apr. 1717); stadsingenjör i Göteborg 14 sept; 1717; erhöll kaptens avsked 18 febr. 1721; stadsarkitekt i Stockholm 27 apr. 1727; ledamot av politi- och brandkommissionen i Stockholm från 1728 och av överstyrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor 1746—47; — Ärvde hus i Göteborg, som han 1726 sålde till sin svåger pastor J. G. Marggraf, samt Överås i Örgryte.

Gift 1) 24 juni 1708 med Magdalena von Seth, f. 27 juni 1686, d. 14 juni 1717, dotter till guvernementsekreteraren Johan von Seth; 2) 18 maj 1718 med Birgitta Thingwall, f. 1699, d. natten mellan 29 och 30 juli 1732, dotter till brukspatronen Lars Tingwall på Molkoms bruk; 3) 1733 med Kristina Engel Geijer, f. 24 febr. 1713, d. 27 okt. 1781, dotter till brukspatronen Bengt Gustav Geijer på Uddeholm.

Biografi

C. gick den för 1700-talsarkitekten vanliga utbildningsvägen inom fortifikationen, där han år 1702 befordrades till konduktör. Hans. egentliga arkitektverksamhet, begynner år 1717, då han utnämndes till stadsingenjör i Göteborg som den förste i. den arkitektdynasti Carlberg, som betytt så ofantligt mycket, för Göteborgs stadsutveckling. Under sin tioåriga verksamhet, i Göteborg utvecklade C. en. ytterst mångsidig verksamhet likartad den som han senare i än större skala skulle komma, att utveckla i Stockholm. Hans karakteristiska egenskaper som driftig administratör och ämbetsman med håg att styra och' ordna med allt, som lydde även avlägset under byggnadskonstens och städsplanekonstens områden, framträda under Göteborgsåren, med full klarhet. Så gott som omedelbart deltog han i utarbetandet av den första instruktionen för stadsingenjören av 14 sept. 1717. Med kännedom om C:s insats vid behandlingen av liknande frågor i Stockholm kan man vara fast övertygad, att det väsentligen är han, som satt sin prägel på denna instruktion, vilken lägger en nästan otrolig makt i stadsingenjörens hand och även ger honom en utomordentlig arbetsbörda. Stadsingenjören skall alltid förse och hjälpa den enskilde byggherren med planer, profiler och fasadritningar till nybyggnader, och han skall övervaka dessa ritningars verkställande; han skall likaledes rådfrågas vid varje utvändig reparation av ett hus; han skall giva råd och uppslag samt lägga handen vid ritningarnas författande till alla publika byggnadsverk, hus, broar och vad mera som erfordrar »någon accu-ratesse eller regulär arkitektur»; och han skall upprätta karta över hela stadens tomtindelning. Men så gällde det också att se till, det »all oskickelighet och irregularitet uti faciat och anseende till all-männe gator måtte kunna hindras och förekommas».

Med stöd av denna instruktion upprättade C. under ett decennium stadsplaner av känt rektangelmönster för stora delar av Göte- borg utom vallarna, ett uppdrag, med vilket han f. ö. synes hava fått börja redan ett år innan sin ingenjörsbeställning, och även inne i den bebyggda staden underlät han ej att rätta till en tomt, om hans ordningsälskande öga fann, att den blivit »så irregjulärt och skev inrättad, att man den ej som regulär tomt upptaga kunde». Särskilt efter den eldsvåda, som drabbade Göteborg år 1721, fick stadsingenjören tillfälle att genomföra sina intentioner om regu-lariteten, om han än ej synes ha fått rita bostadshus i den utsträckning, som han önskade.

Däremot byggde C. efter eldsvådan en hel del för det allmänna, varibland ett stort antal broar, år 1726 upprättade han ritning till nytt slakthus, ombyggnadsritningar till packhuset och ritningar till rådhusets reparation. Av dessa förslag intresserar främst den utförda ritningen, till packhuset, som onekligen visar en ganska mäktig byggnadskropp med tvenne effektfullt insatta stenportaler av barocktyp. Man igenkänner här tessinskt formspråk i omfattningar och detaljer, men i proportionering och uttryck för övrigt en långt mindre avancerad arkitektur, med rötter snarare i det svenska herresätet från äldre 1600-tal än i den italienska tessinstilen. Redan här skönjer man det drag, som sedermera ständigt framträder i den Carlbergska byggnadskonsten, fasthållandet vid gammaldags rusticitet under 1700-talets alla nymodigheter.

Den 27 apr. 1727 fick C. fullmakt som stadsarkitekt i Stockholm, och därmed begynner den mer betydelsefulla perioden i hans arkitektverksamhet. Även här begynner han' sin insats med ett försök till nyorganisation av stadsarkitektens ställning. Redan Nikodemus Tessin d. ä. och efter honom Göran Josua Adelcrantz hade i sina instruktionsförslag till stadsarkitektsysslan krävt en mycket stark kontrollerande myndighet, vilken dock synes hava varit svår att upprätthålla. I sitt första förslag till ny instruktion av 1727 söker C. anknyta till den praxis, som utbildat sig, ehuru han givetvis vill öka stadsarkitektens befogenhet; denne skall förnämligast lämna ritningar till stadens publika byggnader samt föredraga de privatas byggnadsritningar för byggningskollegiet. Då emellertid detta förslag väckte motstånd — tydligen framför allt hos företrädaren Adelcrantz, som icke med någon större sympati torde ha sett den nitiske Göteborgsingenjörens anspråk — gick C. till motattlack. Så sent som 1725 hade genom Adelcrantz Stockholm fått en ny byggnadsordning, och det var denna, som blev föremål för C: s kritik. I ett stort antal skrifter från år 1729 och framåt utarbetar han förslag till ny byggnadsordning. Det mest fullständiga av dessa, »Mine oförgrippelige påminnelser wyd byggningsordningen», av 18 mars 1729, är i hög grad belysande såväl för hans egna åsikter som för det tidigare 1700-talets stadsestetik. Kapitlet om ny bebyggelse söker på allt sätt hävda stadens intresse att bliva välbyggd; sålunda göras alla tomter lika stora inom ett kvarter, storleken vid förnämligare trakter bör vara ansenligare, så att endast förmöget folk kan bygga där, fasaden mot gatan måste vara färdigbyggd, innan fastebrev utfärdas, byggnadshöjden göres i en linje. Det viktigaste i själva fasadarkitekturen är icke »en hoper kostbarheter på utvärtes faciaten», utan »en skickelig fönster- och dörrindelning». För att upprätthålla den enhetlighet i stadsbilden, som alla dessa bestämmelser åsyfta, ville C. lägga en orimlig makt i stadsarkitekten?, händer: honom ensam borde det egentligen tillkomma »att förfärdiga för stadens invånare deras desseiner», men om någon .studerat arkitekturen, kunde han dock få lämna ritningar, sedan han av stadsarkitekten examinerats. Så långt ville man dock ej gå. »Att var privat», hette det i. byggningskollegiets utlåtande, »skall vara skyldig att av honom (stadsarkitekten) taga dessein, tyckes vara alltför stort tvång och omkostnad för invånarne och kunde till äventyrs därunder förefalla några chikaner, fastän icke nu, när sysslan förrättas av en så beskedelig man». Och 1736 års byggnadsordning, som blev av stor vikt för 1700-talsarkitekturen, utarbetades väl i stort sett efter C:s intentioner men förvägrade »icke någon, att antingen själv, om han det förstår, eller genom sina vänner och bekante göra dessein till sin byggnad», om den blott underställdes byggningskollegiet. Därmed hade C:s dröm att bliva Stockholms egentlige uppbyggare förintats, och man möter icke heller honom som arkitekt till privathus i någon större omfattning.

Den Carlbergska organisationslusten tog sig emellertid även andra uttryck. Han upprättade i samband med sitt arkitektkontor en arkitektskola, den första i Sverige, och lyckades trots ett uppenbart motstånd mot denna nya form av maktutökning erhålla ett mycket stort antal lärjungar. Skolan började helt anspråkslöst med arkitektbiträden på kontoret, men sedermera sökte C. få in i sin instruktion undervisningen som en skyldighet, vilket dock byggningskollegiet, berömmande hans »force och vigeur», avstyrkte med ord, som ge klart besked om vad man i själva verket ansåg om arkitektens expansionslust: »när man flere järn haver i elden, än en hinner med att sköta, bliva många, kanske de mesta förbrända».

C. själv ansåg emellertid icke, att denna hans syssla — och för övrigt icke heller någon annan — råkade så illa ut, ty han omnämner tid efter annan utvecklingen av sin undervisning och år 1762 ger han sig betyget, att han »vist en outtröttelig och utmärkt flit med ungdomens tillövande uti de till byggningskonsten hörande delar» och att han haft till dato 28 elever i Stockholm och förut 8 i Göteborg. Det är onekligen ett högst i avsevärt antal arkitektyrkesmän, vilket mer än något annat belyser C:s inflytande. Detta inflytande ville han för övrigt icke hava begränsat till Stockholm, utan han önskade dels att de övriga städerna i riket skulle betjänas med. hans elever, dels att de skulle sändas ut över landet och »i vart landshövdingedöme en kunde employeras med någon hedersförmån eller karaktär av byggningsdirektör», en tanke, som förverkligats först genom vår tids länsarkitektbefattningar.

I samband med sin skola blev C. läroboksförfattare och även, om ock i anspråkslös grad, arkitektur teoretisk författare. Hans första skrift utkom år 1740 med titeln »Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras» och innehöll närmast ett schema för undervisningen med utförliga noter angivande de olika arkitekturelementen, upprättade efter föredöme av de franska arkitekturteoretiska böcker, som så rikligt utkommit under 1600-talets slut och 1700-talets början. I slutet av sitt liv, år 1771, utgav den då åttiosjuårige C. en ny skrift »Ordning och förteckning på ungdomens information i byggkonsten etc», alltså även den en handledning för skolan, som sålunda ännu var i full verksamhet. Man sättes här in i undervisningens detaljer och erhåller en verklig liten arkitekturlära, särskilt anlagd på stadsbyggnadskonst samt rent praktisk byggnadslära. Mycket av intresse kan hämtas ur denna skrift, men särskilt anmärkningsvärd är den teoretiska nyorientering, den visar vid själva stadsplanerandet. Det gamla 1600-talsidealet, som C. tidigare givit så många uttryck, har här lämnat rum för en mycket livligare och rikare smak; det schematiskt rätvinkliga och rektangulära får vika för hänsyn till terräng och egenart hos varje enskild trakt. Även inom husbyggnadskonsten visar C. stor tolerans mot friare uttryckssätt, ganska förvånansvärt hos denne man, som i sin mannaålder var så strängt bunden.

Ännu en betydelsefull reform härrör från C: s ordningssinne och organisationsförmåga. Han begärde år 1727 att få ett särskilt rum, där han kunde »ihopsambla alla desseiner så väl af stadsens publique byggnader som borgerskapets och invånarnes enskilte ritningar», och han nämnde särskilt i byggnadsordningen vikten av ett ordningsfullt uppsamlande av allt ritningsmaterial, »att efterkommanderne måge undfå underrättelser om förra tiders byggnings-projekter». Tack vare detta äga vi, från det C. övertog stadsarkitektbeställningen, ett mycket rikhaltigt och välbevarat ritningsmaterial från 1700-talets Stockholm, vilket vad de allmänna husen beträffar främst bevaras i Stockholms stads arkiv, vad de enskilda angår i byggnadsnämndens arkiv, till vilket senare C. kan anses som stiftare.

Vända vi oss till C: s rent praktiska verksamhet, måste genast sägas, att det väl knappast finns ett mer betydande byggnadsföretag i 1700-talets Stockholm, till vilket han ej lämnat ritningar, men att däremot resultatet av detta enastående nitiska projekterande dock blivit relativt obetydligt. C. var alltför ivrig att blanda sig i frågor, som redan omhänderhades av andra, och hans outsläckliga initiativ- och arbetshåg vållade de samtida arkitekterna många bekymmersamma stunder. Äro sålunda hans egna verk ytterst fåtaliga, har han dock helt visst i sin egenskap av stadsarkitekt tryckt sin stämpel på mångt och mycket, som icke går under hans namn.

Som ursprunglig stadsingenjör hade han ett särskilt intresse för stadsplanefrågor och har här uträttat en hel del för uppord-nandet av 1700-talsstaden. Bland definitiva resultat kan nämnas, att det var han, som åstadkom de småplatser, som under 1700-talet uttogos i den gamla staden, och han sökte även, exempelvis vid Benikebrinken, giva dessa platser en fast arkitektonisk hållning. Det uppslag, som C. här hade, att i stället för breddande av gamla stadens gator söka uppnå bättre bostads- och kommunikationsmöjligheter medelst uttagandet av småplatser, har väsentligt bidragit till att rädda gatunätet i Staden mellan broarna och anses ännu i vår tid som det riktiga greppet, som bör fullföljas.

På 1740-talet utarbetade C. vidare regler för varje stadstrakts bebyggelse och på 1750-talet regleringskartor över stadens olika delar, vilka visserligen icke infört några mer anmärkningsvärda nyheter men ha legat till grund för ett ordningsfullt bebyggande av 1700-talsgatorna. Ett mer konstnärligt grepp visar han i sitt projekt till Klara sjös behandling, där han föreslår vattenplatser ordnade efter strängt arkitektoniskt system — en tanke, som i våra dagar i annan form återupptagits.

C:s största stadsplaneförslag rörde emellertid, som sig bör, den under 1700-talets förra del så helt oordnade trakten norr om slottet. Han söker här, utan kännedom om Tessins planer, skapa en stor ensemble av platser och byggnader och lämnar det första projektet därtill redan, året efter sin ankomst till Stockholm, år 1728. Det fantastiskt opraktiska förslaget, med väldiga byggnadsmassor långt ut i strömmen, ersatte han år 1757 med ett nytt, byggt på ett symmetriskt trebrosystem, och år 1767 "med en intressant ellipsplats å Helgeandsholmen framför slottet. Man har anledning att tro, att Adelcrantz och Erik Palmstedts senare förslag i en viss grad varit beroende av dessa.

I egenskap av stadsarkitekt anlitades C. vid de många frågor rörande ny- och ombyggnaden av offentliga kommunalhus, som 1700-talet diskuterade och även delvis löste. Bland rikedomen av förslag böra måhända främst nämnas arbetena för ett nytt rådhus i Stockholm, en angelägenhet, som sysselsatt så många arkitekter från 1600-talets mitt och framåt. C. lämnade härtill år 1728 ett mycket stort förslag, i ett slags blandstil av holländsk och italiensk senrenässans, med ett torn, som har sitt intresse som en tydlig föregångare till hans Storkyrkotorn. Byggnaden skulle som C. säger »distingueras från invånarnas enskylte bygnader», men samtidigt därå intet annat visas »än det som borgerligit är». År 1730 fick C. göra ritningar till Bondeska palatsets apterande till rådhus och utförde dessa med skickligt användande av den tes-sinska stilen. Under årens lopp framkastade han även nya förslag med kombinerat börs- och rådhus såväl i Bondeska palatset som på det gamla Stortorget, och slutligen fick han efter allt projekterande verkligen någon hand med själva byggnadsfrågan; den ombyggnad av Bondeska palatset, som ägde rum efter branden 1753 och som givit huset dess nuvarande karaktär såväl vad gäller de södra flyglarnas utseende som den horisontala bekröningen av hela komplexet, härrör från C. Det blev en byggnad rätt olik 1600-taleis livliga barockvilla, men väl samhörig med slottstraktens lugna stil. Bevisligen har C. gjort en verklig insats för det pietetsfulla bevarandet av detta gamla förnäma palats.

Som nämnt föreslog C. en kombination av börs- och rådhus på Stortorget, men hän utförde också under en lång följd av år förslag till isolerat börshus pä Stortorget. För att kachera torgets oregelbundenhet arbetade han med svängda och halvrunda murar. Hans olika, noggrant utförda förslag från 1754 och framåt äro väl tunga och föga lyckade som helhet men dock av en viss originalitet, särskilt vad gäller planlösningen.

Redan tidigare, nämligen på 1730-talet, hade C. lämnat förslag till börs i en annan trakt, nämligen vid Skeppsbron intill den under uppförande varande tillbyggnaden av riksbanken, som omhänder-hades av Karl Hårleman. Dels föreslår C. här ett tvillingpalats till det Hårlemanska huset, dels ett slopande av detta och frambyggande av en helgjuten länga över de båda tomterna i en om slottets kommendantflygel påminnande stil. Även dessa förslag med sitt fullföljande av tessinska traditioner i förborgerligad omskrivning ha sitt intresse, och förslagen giva även anledning att anställa jämförelser mellan den kultiverade Hårleman och den mer rustike, men ganska fantasifulle C. Spänningen mellan dessa båda, som begynte vid riksbanksbygget, skulle snart bliva än hårdare.

Ett kommunalt byggnadsföretag, som även upptog C, var ombyggnaden av Ryssgården vid Södra stadshuset, till vilken han år 1749 lämnade en ritning i förenklad Tessinstil och år 1757 en än mer anspråkslös ritning, i båda fallen dock förgäves. I samband därmed utförde han uppmätningar av Södra stadshuset, vilka tack vare hans precision i ritarbetet liksom ett antal andra Carlbergska uppmätningar äro värdefulla historiska dokument.

Även till kyrkobyggnader lämnade C. ritningar och ingrep sålunda bl. a. till Maria kyrkas ombyggnad efter eldsvådan 1759; det blev emellertid icke heller här han, som fick uppdraget. Men tidigare hade C. dock verkligen även fått utföra ett kyrkoombygg-nadsförslag och därmed också sin betydelsefullaste insats som arkitekt; det var ombyggnaden av Storkyrkan 1736—43 med dess exteriöra omgestaltning och framför allt nyuppförandet av tornkrönet. Resultatet framgick genom en tävlan mellan Hårleman och C, vilka båda lämnat en hel serie med förslag till lösningar. Genom sin intensitet, men även genom sin skicklighet avgick C. med segern. Jämför man de båda arkitekternas olika alternativ, måste man nämligen uppriktigt medgiva, att C:s förslag närmast överträffar Hårlemans i på en gång livfull och välproportionerad resning, och hans slutligt utförda torn har en så ädel och samtidigt frisk form, att man inför detta verk måste erkänna honom som en verklig byggnadskonstnär. Studierna fram till detta märkliga arbete stå uppenbart i nära relation till de projekt, som omkring år 1730 utförts för domkyrkan i Göteborg, vilken, måhända efter tidigare utkast av C., fick sin definitiva form av brodern B. V. Carlberg, en sluten och harmonisk, men rätt allmänt formad 1700-talshuv. Likheten med börsförslagets tornbyggnad från år 1730 har redan tidigare nämnts, men sin säregenhet fick Storkyrkohuven genom att C. sammanförde denna typ med den genombrutna gracila spirform, som brukats i italiensk barock, exempelvis S. Agnese, och som Nikodemus Tessin d. y. föreslagit å sidotornen till sin kyrka på Gustav Adolfstorg. Genom detta ytterst skickliga samarbetande av horisontalt och vertikalt, av slutet och genombrutet, har denna skapelse blivit, som Ragnar Östberg skrivit, det vackraste tornet i Stockholm: »Intet av torrhet, intet av stram bundenhet, intet av schablon. En fantasi, som i idel glädje lekt sig fram och därmed nått det tryggaste fäste. En klassisk uppenbarelse med spansk sälta. En klang av handslag mellan en svensk från storhetstiden och en grand av Spanien.» Det är sent omsider en storartad upprättelse åt den enkle borgerlige C, som onekligen minst av allt bredvid en Karl Gustav Tessin, en Hårleman, en Adelcrantz, föreföll sin samtid som någon grand av Spanien. Helt visst uttrycker en samtida, Karl von Linné, riktigt den allmänna meningen om C: s ställning i allmänhet och särskilt om hans ställning till Hårleman, den ledande 1700-talsarkitekten: »Jag såg en Hårlemans fackla vara så lysande, att om 1,000 Carlbergar tände sina ljus, voro de dock intet häremot.»

Även C: s behandling av kyrkobyggnaden själv är värd allt erkännande. Tessin d. y. hade ett tjugutal år tidigare kommit med ett förslag, där byggnaden skulle ombildas i praktfull romersk barock. Det är väl möjligt, att C. känt till detta förslag, vars indelning han i stort sett upprepar; men han har i stället för praktfasader givit byggnaden en utomordentligt enkel, välproportionerad ytbehandling och med bibehållande av det vertikala strävsystemet skänkt den lugn genom rena, horisontala avslutningar. Storkyrkans vackra, förnäma insats i slotts traktens stadsbild är till stor del sålunda C: s förtjänst. Här liksom även annorstädes kan han sägas hava med praktiskt förstånd, med säkert proportionssinne, med smak för det solida och enkla och med en viss grad av originalitet fullföljt den Tessinska linjen.

Författare

R. Josephson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Stockholm ägde C. fastigheten Dagakarlen 9 (f. d. Dalkarlen 55). — Kartor av C. finnas i fortifikationens arkiv; om hans ritningar se nedan, under Källor.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras. Sthm 1740. 4: o 32 bl. — Ordning och förteckning på ungdomens information i byggkonsten, enligit den 20 och 21 §§ uti architect-instructionen. Sthm 1771. 48 s.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; livregementets till fot rullor, krigsarkivet; memorial och ritningar i Stockholms stads arkiv; ritningar i byggnadsstyrelsens och i Stockholms byggnadsnämnds arkiv; memorial _ i Stockholms rådhusarkiv; planer i Svenska stadsförbundets stadsplanehistoriska arkiv. — A. Baackström, Ungdomens information i byggkonsten (Arkitektur, 1917); dens., Carlbergsalbumet (1637—1732) (Personhist. tidskr., 1920); dens., Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814 (Svensk byggnadskultur, 2, 1923); R. Josephson, Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill år 1800 (1918); A. Le-wenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); L. W:son Munthe, Kongl. fortifikationens historia. 6: 2 (1919); O. Siren, Gamla Stockholmshus, 1—2 (1912 —13); A. Stavenow, En arkitekttävlan i Stockholm 1736 (Samf. S:t Eriks årsbok, 1926); R.Östberg, Storkyrkotornet (Vängåvan till Hjalmar Söderberg, (1919).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Eberhard Carlberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16386, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Josephson.), hämtad 2020-07-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16386
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Eberhard Carlberg, urn:sbl:16386, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Josephson.), hämtad 2020-07-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se