Erik Wilhelm Edholm, af

Född:1817-06-13 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1897-03-31 – Hovförsamlingen, Stockholms län

Arméofficer, Hovmarskalk, Teaterdirektör


Band 12 (1949), sida 138.

Meriter

2. Erik Wilhelm af Edholm, son till E. 1, f. 13 juni 1817 i Stockholm (Hovf.), d. 31 mars 1897 där (Hovf.). Student vid Uppsala univ. 12 juni 1835; fanjunkare vid Andra livgardet 26 febr. s. å.; officersex. 27 maj 1836; underlöjtnant vid nämnda reg. 28 juni s. å.; ordonnansofficer hos konung Karl XIV Johan 1 aug. 1838; löjtnant 30 nov. 1841; kapten 4 april 1851; reg: kvartermästare 12 dec. 1853; kompanichef 9 maj 1854; adjutant hos konung Oskar I 12 maj 1857; major i reg. 4 jan. 1859; adjutant hos konung Karl XV 6 aug. s. å.; andre major vid nämnda reg. 4 dec. 1860; överstelöjtnant och förste major 30 april 1861; utsedd att åtfölja en utomordentlig beskickning till preussiska hovet 9 nov. s. å.; led. av kommittén för granskning av förslaget till ny strafflag för krigsmakten till lands och sjöss 13 okt. 1863; led. i direktionen för konungens hospital 24 maj 1864; överste i armén 28 jan. 1865; utsedd att åtfölja en utomordentlig beskickning till belgiska hovet 16 dec. s. å.; hovmarskalk 12 juni 1866; förste direktör för hovkapellet och K. teatrarna 28 juni s. å.–1 juli 1881; led. av kommittén för granskning av förslag till ny rättegångslag för krigsmakten 4 dec. s. å.; avsked från Andra livgardet med tillstånd att kvarstå såsom överste i armén 27 juni 1867; tjänstgörande förste hovmarskalk 31 dec, 1869–72; led. av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyrelse 1874; inspektör för de K. teatrarna 1 juli 1888; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1856–58, 1859–60, 1862–63 och 1865–66 (led. av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1856 och 1865, suppl. i statsutskottet 1859). RSO 1860; RDDO s. å.; RNS:tOO s.å.; LMA 1866; StkDDO 1870; KNO1kl 1871; KNS:tOO1kl s. å.; innehade även andra utländska ordnar. Ägde hälften av huset nr 47 vid Drottninggatan i Stockholm och del i egendomen Frescati vid nämnda stad.

G. 11 mars 1871 på Stockholms slott m. hovfröken (hos drottning Lovisa) Emma Mariana Charlotta Braunerhielm, f. 23 febr. 1847, d. 9 maj 1920 i Stockholm (Hovf.), dotter av underlöjtnanten Carl Gustaf Braunerhielm och friherrinnan Fredrika Aurora Mariana Koskull.

Biografi

Erik af E. var genom sin fader och jämte sin broder Edward (E. 3) tidigt knuten till konungahuset både genom tjänst och vänskapsband. Familjen af E. är en av de mest typiska representanterna för 1800-talets Bernadotteska hovkrets, varvid E. och brodern särskilt framstå som medlemmar av Karl XV: s närmaste omgivning. Erik af E. beskyddades av faderns vän och forne lärjunge Magnus Brahe. Den karriär, som E. gjorde, var länge den stockholmske gardesofficerens och societetslejonets, innan han i femtioårsåldern nådde högre poster. Båda bröderna hade visst historiskt intresse, även självbiografiskt, visande sig i ändlösa dagböcker, för Erik af E:s del nästan oavbrutet från omkring 1840 till hans död. »Pedantiskt ordentlig» (E: s eget uttryck) har han här detaljerat och öppenhjärtigt målat sin ungdoms glada dagar och sin omgivning. Bröderna E. kunna som krönikörer visserligen ej tävla med sin nära vän och samtida Fritz von Dardel, men deras anteckningar äro icke därför utan värde. Vad Erik af E. angår ge hans i utdrag och (omstuvade) referat utgivna dagböcker i första delen (till 1859) oftast i sig själva betydelselösa dagsnotiser. Så länge han som ordonnansofficer och adjutant ej tillhörde översta och innersta hovcirkeln, blir dagboksresultatet mest dans, vackra flickor, maskerader, smärre äventyr samt kalas alla tider på dygnet alltifrån K. slottet till »muffbalerna», samtliga väl fuktade. Dagböckerna kompletteras av 13 band bevarade matsedlar från 1,752 måltider, ofta med anteckningar jämväl om bordsplaceringen. Allt detta har sitt givna historiska värde som miljöskildring en miniature och som uppslagsböcker med exakta dateringar, men djupsinnigt eller djuppejlande är det inte. E. avväpnar dock genom okonstlad öppenhet och det medryckande muntra skämtlynne, som är Karl XV-epokens signatur.

Det fanns likväl i E:s personlighet andra, värdefullare egenskaper, och det kom en tidpunkt, då han själv till exempel 1866 suckar över sitt »usla liv» och sin ensamma ungkarlstillvaro. Han hade hoppats bli sekundchef för sitt regemente, Andra gardet, men blev något helt annat: hovman och teaterchef. E. hade i grunden länge haft intresse för allmänna frågor och uppmärksamt deltagit i de sista ståndsriksdagarna, sedan han vid faderns död 1856 blivit adelsman. Som politiker var han starkt konservativ och bedrövad över representationsreformen, vilken därtill snabbt slöt hans riksdagsmannabana. E. var också bokvän och skribent. Från början av 1850-talet medarbetade han anonymt i den konservativa pressen, polemiserande mot de blad, som lästes av »kanaljer». Sedan biträdde han sin mors kusin J. A. Hazelius både med en vintern 1853–54 påbörjad, flerårig artikelserie »Bref till landsorten» (av M. M.) i Svenska Tidningen Dagligt Allehanda och genom artiklar för utlandet. Ehuru E. stod kritisk mot Hazelius, fortsatte samarbetet ännu 1859–60 med en artikelserie signerad Felix, grundad på brev från Dardel i Paris och förmedlad av Hazelius till Svenska Tidningen och sedan Nya Dagligt Allehanda.

Med dessa drag av allmänintresse och intellektualism var E. likväl ett oskrivet blad, när han 1866 mottog chefskapet för hovkapellet och K. teatrarna. På denna post, alltid utsatt för kritik, visade E., liksom han gör det i den senare av de utgivna dagboksdelarna (för åren 1859–72), sina bästa egenskaper: redbarhet, fasthet och oräddhet, arbetsförmåga och ordentlighet, ekonomiskt sinne, litteraturinsikter, ibland ganska klar och kritisk människobedömning, stundom även uddig kvickhet. Själva hans insats som chef för K. teatrarna har bedömts ganska olika, men obetydlig var den icke. Ehuru plågad av teaterns kroniskt dåliga finanser lyckades E. genom kraft, energi och initiativ att höja inkomsterna och länge även att därigenom få bättre reda i ekonomien. Detta skedde, trots att han ibland kunde i eget namn få uppnegociera lån och att riksdagsanslaget under hans tid sänktes. Att E. i ekonomiskt syfte höjde biljettpris, återinförde operamaskerader och på spellistorna ibland upptog konstnärligt mindervärdiga men inkomstgivande stycken har påpekats. Men dåtida kritik i sistnämnda hänseende gällde även pjäser, som nu betraktas som klassiska. E. ökade till exempel teaterkassan genom att framföra Offenbach, vilket väckte starkt oväsen i skilda tidningar och tvang honom att »av feghet» (E:s eget uttryck) efter hundra inkomstbringande föreställningar nedlägga »Sköna Helena» dec. 1867. Eljest tog E. kallblodigt pressens obligatoriska ovett mot teaterchefen. E: s största misstag anses (Nordensvan) vara avlägsnandet 1868 av Ludvig Josephson, som E. ej tålde, från den konstnärliga ledningen. Emellertid nådde operan under E:s tid en hög utveckling, liksom den franska sedekomedien framfördes väl, men så hade E. också en utmärkt skådespelar stab till sitt förfogande. E. nyintroducerade jämväl en del av Shakespeares dramatik och upptog mot 1860-talets slut Björnson och Ibsen på Dramatiska teatern. Själv översatte E. flera franska teaterpjäser. Mot personalen var han ordhållig, pålitlig och rättvis, rask och rättfram, lynnesjämn och okänslig för intriger. När teaterfinanserna åter försämrades och konflikter uppstodo, avgick E. i juli 1881 efter att ha uthärdat i femton år. Hans avgång sågs då med bekymmer.

Samtidigt hade E. länge burit en annan börda, i det att han dec. 1869 utsågs till konungens tjänstgörande förste hovmarskalk, även detta en utsatt post. Han bodde som sådan på K. slottet. Karl XV: s personliga tillgivenhet för E. var varmt besvarad, ehuru E. ej var blind för konungens fel. Redan i aug. 1866 hade E. intagits i konungens kägelklubb E. B. B. (se art. Demirgian). E. var road av hovlivet men ej duperad av dess glans. I hovhållningen debuterade han nyåret 1870 med förenklad matsedel och lyckades också på detta område få till stånd en bättre ekonomi än förut. Hans vän Dardels omdöme om E. i hans »lysande slavgöra» var, att hans »redbara karaktär och ordningssinne göra honom värdig det förtroende man visar honom; däremot saknar han den fina, traditionella, aristokratiska förbindlighet, som är ovärderlig vid ett hov» och som Dardel ansåg särskilt väl behövas vid Karl XV:s. Vid Oskar II: s tronbestigning 1872 blev E. tjänstfri som hovmarskalk. Han och hans bror Edward hörde till den bortgångne monarkens trogna beundrare, som med årlig middag 3 maj firade Karl XV :s minne. I hovkretsen hade E. funnit personlig lycka och 1871, själv nära 54-årig, äktat den 24-åriga hovfröken Emma Braunerhielm, varigenom han fick en »rosenfärgad levnadshöst» (Dardel). Till den allmänna personkarakteristiken av E. hör det för hans humana läggning kännetecknande draget, att han energiskt ivrade för prygelstraffets avskaffande i Sverige. Sina sista år var E. bruten av sjukdom.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

– Hans efterlämnade papper tillhöra hans son, generallöjtnanten Erik af Edholm, Stockholm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förslag till serskild strafflag för krigsmagten [jämte] Förslag till disciplinär-stadga för krigsmagien [samt utlåtande i ämnet]. Sthm 1864. 4:o 40, 16, 57 s. (Anon.; undert. föret, till »utlåtande» såsom kommittéledamot). – Förslag till rättegångslag för krigsmagten. Sthm 1867. 4:o. 49 s. (Anon.; undert. såsom kommittéledamot). – Alfabetiskt register till katalogen öfver Kongl. theaterns dramatiska bibliothek. *2–3*. Sthm 1876. 4:o. 1 bl., 41 s., 142 s. (Anon.). – Svunna dagar. Ur förste hovmarskalken Erik af Edholms dagböcker. Tidsbilder från 1800-talet utg. av hans son [E. G. af Edholm]. Upplevelser under Karl XIV Johans och Oskar I:s tid. Sthm 1944. 288 s. – På Carl XV:s tid. Svunna dagar. Ur förste hovmarskalken Erik af Edholms dagböcker. Tidsbilder från 1800-talet utg. av hans son [E. G. af Edholm]. Sthm 1945. 370, (2) s. – Artiklar i Morgonbladet, Posttidningen, Svenska Tidningen Dagligt Allehanda. – Sign.: M. M., Felix.

Översatt: H. Laube, Onda tungor. Skådespel i fem akter. Sthm 1868. 92 s. & omsl. (Sv. teatern, N:o 179; övers, anon.)

Källor och litteratur

Källor: Ers tryckta dagböcker (se ovan under Tryckta arbeten); F. von Dardel, Minnen, 1–4 (1911–13); dens., Dagboksanteckningar 1873–1876 (1916); dens., Minnen från senare år 1888–1898 (1931); Edward Edholm, Från Carl XV :s dagar (1906); A. Lewenhaupt, En färd till minnenas värld (1936); dens., Svenskt sjuttiotal (1937); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Wilhelm Edholm, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16619, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16619
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Wilhelm Edholm, af, urn:sbl:16619, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se