Carl Didric Ehrenpreus

Född:1692-01-18 – Örebro församling, Örebro län
Död:1760-02-21 – Klara församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Riksråd, Hovrättsråd, Bruksidkare


Band 12 (1949), sida 320.

Meriter

5. Carl Didric Ehrenpreus, son till E. 1 och halvbroder till E. 2 och E. 3, f. 18 (29) jan. 1692 i Örebro, d. 21 (ej 6) febr. 1760 i Stockholm (Klara). Genomgick tyska skolan i Stockholm; student vid Uppsala univ. 1 mars 1706; e. o. kanslist i K. M:ts kansli febr. 1711; kopist vid Utrikesexpeditionens tyska avdelning 14 mars 1712; sändes 5 juni s. å. att tjänstgöra i Bender och ankom dit 24 aug. s. å.; fången vid kalabaliken 1 febr. 1713 men friköp t samma månad; kanslist vid Krigsexpeditionen och tf. registrator 2 jan. 1714; tjänstgjorde i Timurtasch från midsommaren och i Demotika från nov. s. å.; kommissionssekr. vid C. A. Grothusens beskickning till Konstantinopel juli– aug. 1714; reste från Turkiet senhösten 1714 och kom 14 dec. till Stralsund; registrator vid Inrikesexpeditionen 20 sept. 1716; assessor i Svea hovrätt 13 febr. 1718; led. av justitiedeputationen vid riksdagen 1720, av bergsdeputationen 1727 och av statskommissionerna 1728, 1729, 1744 och 1759; hovrättsråd i Svea hovrätt 6 dec. 1729; led. av direktionerna för Alingsås' manufakturverk och för Kungsholmens glasbruk s. å.; led. av sekreta utskottet vid riksdagarna 1731, 1734 och 1738–39, av amiralitetskommissionen 1734 samt av flera mindre deputationer; riksråd 31 mars 1739; preses i reduktions- och likvidationskommissionen 4 sept. s. å.; led. av riddarhusdirektionen 1741–58; led. av medaljkommissionen 5 dec. 1744; led. av kommissionerna angående järnhandeln och nya ostindiska kompaniets inrättning 1745 och 1746; kommissarie vid underhandlingarna med Spanien angående handelstraktat 1746 och vid förbundsförhandlingarna med Frankrike och Preussen 1747; friherre 12 nov. 1747; president i lagkommissionen maj s. å.; kansler för Uppsala universitet 19 april 1751; ordf. i direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk och i uppfostringskommissionen; greve (ointroducerad) 22 nov. s. å.; fullmäktig i Jernkontoret 10 okt. 1754. LVA 1746 (preses första kvartalet 1748); KNO 1748; RoK av KMO s. å.

G. 22 maj 1716 m. Catharina Linroth, f. 16 mars 1692, d. 2 juni 1775, dotter av assessorn Johan Linroth och Brita Rokes.

Biografi

Carl E. fick en vårdad uppfostran. I Uppsala förkovrade han sig ytterligare, bl. a. i historia och lagfarenhet för professor J. Hermansson. Arvid Horn, som hade förbindelser med E:s fader, lät inskriva den unge studenten i K. kansliet 1711, och E. kom där snart att tas i bruk för viktiga uppdrag. Från Karl XII hade nyåret 1712 kommit begäran om en kanslist och en kopist till Bender, och Horn föreslog E. att fara ut dit, där hans svåger Casten Feif (g. m. E: s styvsyster) redan intog en ledande ställning som statssekreterare och chef för kansliets inrikesavdelning. E. som kopist och Olof Cederström som kanslist avreste därpå över Göteborg. När skeppet kom att visiteras på sjön av danskarna, lades E. och Cederström utklädda till matroser i hängmattor och utgåvos som sjuka. Efter andra, äventyr kommo de äntligen över Amsterdam och Sydtyskland nedför Donau till Wien och sedan genom Ungern till Bender i slutet av augusti. E. deltog i kalabaliken, där han utmärkte sig bland den elit, som jämte konungen själv försvarade kungshuset i sju timmar. Själv säger E., att han »följde Hans Maj: t överallt inne uti rummen», till dess Karl under reträtten därifrån kom att falla, genom att sporren på ena foten fastnade. Tolv tartarer togo hand om E., som i den kalla vinterkvällen avkläddes på isen »till bara lintyget», varvid man i hans avdragna stövlar förgäves sökte dolda dukater. Insvept i en trasig och lusig fårskinnspäls bortfördes E. till Kausjani och blev av behandlingen sjuk under sex veckor. Sedan E. varit fången i åtta dagar, friköptes han av den bekante A. de La Motraye; originalköpebrevet på turkiska finns i E:s självbiografi. Konungen ville erbjuda E. överstelöjtnants fullmakt, såsom Feif upplyste om i brev, men E. hänvisade till sin närsynthet och undanbad sig. Holsteinske ministern F. E. von Fabrice bistod nu E. med pengar och på annat sätt. Ankommen till Timurtasch först vid midsommar fann E. orten osund och blev febersjuk igen och följde sedan med till Demotika. Sedan Feif genomdrivit 1713 års kansliordning, blev E. nyåret 1714 flyttad till Krigsexpeditionen. När C. A. Grothusen avgick i beskickning för att överbringa Karls avsked till sultanen, medföljde E. som sekreterare och deltog i storvisirens festmåltid 1 aug., begåvad med en sidenkaftan. Även vid audienserna hos sultanen 5 och 10 aug. erhöllo svenskarna kaftaner samt fingo av särskild nåd bese Sofiamoskén. Efter Grothusens avresa kvarblev E. jämte diplomaten Hans Olivecrona en tid i Konstantinopel för att mottaga uppnegocierade respengar. E. som »fornälskare» besåg med förtjusning orten och trakten. Vid avresan följde E. med övriga kanslitjänstemän till Pitesti (jfr bd 11, s. 700), där konung Karl tog avsked, medan E. jämte Feif for över Wien, Breslau och Stettin till Stralsund. E. tjänstgjorde där under belägringen sommaren 1715 och gick i daglig livsfara ut till konungen på vallar och i löpgravar, där kansliskrivelserna vanligen undertecknades på en trumma. När Karl XII med Feif 10 dec. for över till Skåne, embarkerade övriga kansliet samma kväll på en jakt, högg sig fram genom isen och lyckades, trots att båten träffades av en kula och en kanslist sköts ihjäl vid sidan av E., ta sig ut, så att vice amiralen E. Taube nästa dag kunde ta honom, G. H. von Müllern och L. F. Cedercreutz ombord på sitt fartyg, varpå de »femte dag jul» landsattes vid Ystad.

När Karl XII 1716 var i Norge, följde E. med Feif till Stockholm men for på permission till Värmland och gifte sig. Från slutet av juni var E. i Lund, och efter konungens återkomst överhopades E. och Krigsexpeditionen med arbete, ibland från kl. 2 f. m. – Karl kunde gå till sängs kl. 7 e. m. och upp kl. 1 på natten. Men, skriver E, »allt detta förrättades med lust. under en så mild och nådig konungs tillsyn». Assessorsfullmakten i Svea hovrätt 1718 gjorde E. förtvivlad, då han trodde sig förflyttad av onåd, men Feif lugnade honom. Konungens död smärtade E. djupt.

Under frihetstiden blev E. en av statens mest betrodda, dugande och ansedda ämbetsmän. Han fick ny skolning i Svea hovrätt, där han från 1729 var hovrättsråd, och ansågs vara en insiktsfull domare, skarpsinnig och oväldig – efter E: s död uppgav Swedenborg för Tessin, att E. var domare även i himlen! Samtidigt utvecklade han sina rika intressen, präglade såväl av tidens ekonomiska romantik som av dess svärmeri för antikviteterna, särskilt de nordiska. Meritlistan ovan omvittnar i hur hög grad E. togs i anspråk i riksdagsdeputationer och kommissioner – från 1731 var han ledamot av sekreta utskottet. Ehuru vid början av sin bana lancerad av Horn blev E. en på Riddarhuset ofta hörd, vältalig och oförtruten förkämpe för hattarna, både i fråga om deras uppmuntran av manufakturerna och beträffande utrikespolitiken. Han var sålunda delägare i Alingsåsverket och från 1729 även en av dess direktörer och samtidigt en av dess ivrigaste förkämpar i olika riddarhusdebatter, då det gällde statsunderstöden därtill. E. uppmuntrade även andra av tidens »patriotiska» affärsföretag, såsom Flors linnefabrik, sidenmanufakturer, sillfiskerier, Kungsholms glasbruk, rederier, gruvor i Bergslagen, Vedevågs och Kvarnbacka bruk, ostindiska och levantiska kompanierna. Detta skedde fastän han, som det naivt men merkantilistiskt renlärigt heter i självbiografien, »av dessa intressegemenskaper, ostindiska handeln undantagen, haft ingen båtnad, utan i de mesta en ren förlust», medan »dock riket och det allmänna haft nytta därav, som för mig varit vinning nog». Hans trogna nit för Alingsås m. m., ej minst vid riksdagen 1731, fick sin belöning vid partivälvningen 1739. Själv var lian då en av de huvudagerande vid angreppen mot det sittande rådet och utarbetade den slutliga anklagelseskriften, vari anmärkningarna mot Horn borttagits. Det blev också E., som angav riktlinjerna vid utformningen i sekreta utskottet av det beslut, varigenom rådslicentieringen slog igenom som politiskt institut. Av de elva nya riksråd, som utnämndes i mars och april, var E. den yngste, och det ansågs som något oerhört, att han tagit språnget till rådstaburetten från en i förhållande därtill så blygsam post som ett hovrättsråds. E. blev i rådet en av dess verksammaste, inflytelserikaste och mest aktade medlemmar. Ordentlig och litterat, som han var, har han efterlämnat kortfattade dagboksnotiser om det, som förevarit vid rådssammanträdena 1741–60. Karakteristiskt för E. är, att han där, när han önskar begagna sig av chiffer, som sådant använder runor. För E:s omdömesgillhet talar, att då rådet på Carl Sparres förslag beslöt de omedelbara truppsändningarna till Finland i aug. 1739, instämde E. i Samuel Åkerhielms opposition, ehuru E. ej som denne bröt med hattarna. I juli 1741 röstade han i stället för kriget. I tronföljdsfrågan 1742–43 var E., liksom hattarna i allmänhet, för pfalzgreven Kristian av Zweibrucken-Birkenfeld, till dess uppgörelsen med Ryssland framtvingade övergivandet av denna kandidatur. Under den för hattregimen kritiska perioden mellan freden i Åbo 1743 och riksdagen 1746–47 var E. jämte Tessin hattarnas främsta tillgång i rådet. Han arbetade ivrigt för frigörelse från beroendet av Ryssland och stödde i denna avsikt planerna på defensivallians med Fredrik II av Preussen. Länge hindrades dessa planer av mössornas och Rysslands förenade ansträngningar, men i maj 1747 hade han glädjen att i egenskap av konferenskommissarie deltaga i avslutandet av en sådan allians. Han var emellertid icke beredd att gå alltför bröstgänges till väga mot Ryssland, vilket framgår därav, att han 1746 liksom rådets flertal motsatte sig den s. k. nationella förklaringen. Under striden om ostindiska oktrojen 1745–47 var E. medlem av den kommission, som skulle yttra sig i oktrojfrågan. I likhet med Tessin och assessorn i Kommerskollegium J. J. Vult von Steyern tog E. parti för det gamla kompaniet, kompletterat med en grupp affärsmän ur hattarnas led; E. var själv intressent i kompaniet. Då hattpartiet 1747 utdelade belöningar, fick E. 16,000 dlr smt som erkänsla för de särskilda uppdrag han utom rådsämbetet förrättat. Vid överläggningarna före' pommerska kriget 1757 var E. i rådsomröstningen 8 juni, jämte A. J. von Höpken och tre andra, mot kriget, medan elva röstade för.

Av de offentliga uppdrag, som E. erhöll, var presidiet i lagkommissionen från 1747 ett av de viktigare, och han behöll det till sin död. I kommissionen bemödade sig E. om att avarbeta alla oavgjorda ärenden. Kommissionen sysslade under E: s tid bl. a. med förslagen till krigs- och sjöartiklar samt ny kyrkoordning. Då därtill läggas de diplomatiska förhandlingar, som han fick föra 1746–47 och t. ex. alla hans ekonomiska intressen, vilka ledde även till fullmäktigskap i Jernkontoret 1754, är det förvånande, att E. fick tid över för så mycket annat. Sålunda var han en entusiastisk ledamot av den 1739 nyinstiftade Vetenskapsakademien, ett av hattarnas skötebarn. Men E. uppfattade ej fullt dess särkaraktär av ekonomisk-naturvetenskaplig akademi utan blev jämte Gustaf Bonde en av dem, som även där bedrevo sin kult av forntiden i senrudbeckiansk anda. I mars 1740 kom E. med skänker till akademiens museala kabinett, först en botanisk gåva men sedan »en kruka tagen uti en ättebacka», en brynsten och en torvigg, d. v. s. stenyxa. Samtidigt hade han intresserat sig för den av akademien omhuldade frågan om svenska språkets ans. E. belönades med inval i febr. 1746 och innehade presidiet i början av 1748. Han skärpte kontrollen över ledamöternas aktivitet. E:s tal vid presidiets nedläggande 23 april s. å. »Om den förmån och nytta, som fria konster och handaslögder tilskyndas af historien», visar, vid sidan av sedvanlig retorik, på en gång hans intelligens och hans begränsning. Ämnet låg ju utanför akademiens vanliga intressekrets. E. pekar emellertid på hävdasökarnas uppteckningar som en »makalös skatt» och lämnar, tre kvarts århundrade före Ranke, fullt riktiga regler för en historisk metodik: att ej söka »äventyr» och »gamla skrock-sagor», icke drömmar och inbillningar, »utan huru det verkeligen gått till», med sanningen som syftemål. Han visar känsla för de historiska dokumentens värde, särskilt för vad som i modern metodik kallas »kvarlevor», bl. a. »de av konungar och furstar helgade källor... deras egna skrifter och handlingar och de brev, som med dem lika trovärdige äro», icke understuckna, utan »som till bokstäver, skrivart och innehåll hava rena kännemärken av sin rätta tid och ålder». Men i tillämpningen brister han själv genast, då han prisar J. Göranssons fantastiska runforskning och anser E. J. Biörner djupsinnig. E. framhävde samtidigt föremålsforskningen i myntstudiets form. Vid mynttolkning följde han själv tidens auktoritet E. Brenner, även där denne brast i kritik. Tidsbetonat naiv var han i det enda »rön» i Handlingarna, varmed han uppbyggt akademien. Det avhandlar en papegoja, som värpt ägg första gången efter att ha suttit i bur tjugusju år utan att något kunnat »uppegga dess natur», men E. ansåg sig kunna konstatera, att burfåglar ha värpt, sedan de sett andra paras och även då de »allenast blivit pillrade på ryggen»! Linné i brev gjorde narr av rönet. År 1749 meddelade E. akademien ett brev om en ovanligt stor valross, som fångats vid Uddevalla.

E. var som privatman en stor boksamlare och bokvän och en framstående samlare även av mynt och medaljer. Hans diskreta lilla pärmexlibris med Ehrenpreus'ska vapnet i guld synes bl. a. på de 64 band av J. H. Zedlers stora »Universal Lexicon», som änkan skänkte Vetenskapsakademien och som där ännu pryder väggen i ledamöternas läsrum. Bokauktionskatalogen efter E:s död går på 200 sidor och omfattar 1,891 nummer, varav 103 handskrifter. Den synnerligen värdefulla boksamlingen såldes i aug. 1761 på en mycket uppmärksammad auktion, varvid höga priser betalades. Jämte böckerna och mynten älskade han särskilt runstavar. Under en sin sjukdomstid dec. 1739–jan. 1740 fördjupade han sig i runstavsstudiet, där han var lärjunge till Magnus Celsius, och lät skära en förbättrad,, ny runstav. Det blev, säger han själv, ett mod att bruka runstavar i stället för spanska rör, ja t. o. m. att låta rita dem på damernas solfjädrar. En särskilt vacker runstav lär enligt N. H. Sjöborg ha blivit uppvisad för ständerna; Sjöborg skänkte en sådan till Lund. Även J. G. Liljegren talar i sina »Run-urkunder» om den »Ehrenpreusiske runstaven» såsom särskilt omsorgsfullt skuren. När Jacob Langebek var i Stockholm 1754, gav E. själv en gammal runstav till den förtjuste resenären. S. å. överlämnade E. som gåva ej mindre än 125 runstavar till observatoriet i Uppsala (nu i Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker).

E:s myntintresse var väl känt. Till sin myntsamling förvärvade han bl. a. tre i Skåne funna runmynt, vilka blevo bekanta genom beskrivning av Magnus Celsius i Acta literaria 1733 (s. 26–30; detta bidrag är icke, såsom i äldre litteratur uppgives, av E. själv). När på Tessins initiativ en medaljkommission kom till stånd 1744 som ett slags numismatiskt sällskap eller en akademi, var E. med. Sällskapet spåras ännu 1746, men någon svensk »Historia numismatica» kom ej, såsom avsett var, till stånd.

E., som vid kröningen 1751 blivit greve, fick s. å. ett av sina viktigaste uppdrag, då. han efter den på tronen uppstigne Adolf Fredrik erhöll kansleriatet för Uppsala universitet. Valet i konsistoriet (15 april 1751) var enhälligt och bekräftades ett par dagar senare av K. M:t. C. Annerstedt, som utförligt tecknat E:s kanslerstid i sin universiletshistoria, framhåller valet som lyckligt och E. såsom, blygsam, samvetsgrann och enkel, skicklig och rättrådig, ordentlig utan pedanteri, en faderligt välvillig övervakare. Han följde noggrant och uppmärksamt universitetets utveckling och var i juni 1752 närvarande vid den lysande fest, som de då förrättade tre promotionerna blevo. E. värnade om universitetets självständighet och var nogräknad med dess ekonomi. Själv boren samlare intresserade sig E. givetvis särskilt för universitetets samlingar och institutioner. Han erbjöd universitetet att för billigt pris köpa hans egen utmärkta mynt- och medaljsamling, som ersattes med 12,000 dlr smt, enligt E. hälften av vad den kostat honom. Linné m. fl. voro dock missnöjda med denna användning av en så stor utgiftssumma. Å andra sidan kunde universitetet sälja hela sin gamla myntsamling, som nu blott innehöll dupletter. E:s kabinett, omfattande 2,699 nummer, mestadels svenska (bl. a. jordfynd, särskilt från Gotland), var därtill ytterst värdefullt, och universitetets myntsamling fick genom förvärvet en rik kollektion, mest i silver, en del i guld. E: s samling gav redan under hans livstid stoff till flera numismatiska studier av E. Ziervogel.

Med lugnt och tacksamt sinne undertecknade E. 13 dec. 1759 sin självbiografi; två månader senare var han död. C. G. Tessin har uttalat sin beundran för hans fasta karaktär; han var bland dem, »qui souffrent le grand jour» i fråga om »uniformité de ses mceurs, sa conduite et ses sentiments». E. skildras som stor och välväxt, med behagligt utseende och vänligt, glatt umgängessätt. Hans äktenskap var barnlöst. I Stockholm bodde E. vid Drottninggatan och hade därtill malmgården Cathrineberg på Kungsholmen. Efter hans bortgång 1760 parenterade C. Carleson över honom i Vetenskapsakademien 8 maj i stora riddarhussalen.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

– E: s nämnda autobiografi (sign. X 258) och en mindre självbiografi som serafimerriddare (F 465) finnas, liksom hans förut nämnda dagböcker (F 346–349), i Uppsala univ.-bibliotek. Där finnas även brev till E. Ett odat. brev från E. J. Biörner till E. finns i J. G. Liljegrens saml. Runir, 2, nr 16, Vitterhetsakademien.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den gudligt, wäl lefwer, han roligt död blifwer, betrachtat då. . . fru Christina Clerck, bärgmästarens . . . herr Johan Kiällmans . . . k. maka... saligen afsomnade. . . 1709. Up*. u. å. Fol. 2 bl. – Skyldig fägnad betygad, då, höglärde .. . Elias Frondin, medelst öfliga promo-tions ceremonier magister philosophiaa förklarades i Upsala den 7 junii a:o 1710. [Ups. 1710.] Fol. 2 bl. – [Rön om ett papegojägg] VA Handl. 1747, s. 310). – Svar (Hans Kongl. Höghets tal, hållit, då han benådade K. V. A. med sin höga närvarelse den 5 martii 1748, Sthm u. å., s. 2–4). – Svar (Marquis de Sagramoso, Tal... i KVA, Sthm [1748], s. 13–14). – Tal om den förmån och nytta som fria konster och handaslögder tilskyndas af historien... [prais.-tal i Vetenskapsakademien 1748 23/4]. Sthm u. å. 1 bl, 32 s. [Varianttr. finnas.] – |Tal, då E. såsom president tog inträde i Kungl. lagkommissionen 4 juni 1748] (Lärda tidningar, 1748, s. 181–182).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Inrikes civilexp:s registr., Rådsprot. i utrikesärenden, Biographica, RA; Klara församlings dödbok, Stockholms stadsarkiv; E:s självbiografier och brev (se ovan), UB; Vetenskapsakad:s prot., VA. – Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:2 (1908); Brefwäxling imellan ärke-biskop Eric Benzelius den yngre och dess broder censor librorum Gustaf Benzelstierna, utg. af J. H. Liden (1791); F. A. von Fersen, Historiska skrifter, 2 (1868); [J. Langebek], Langebekiana eller Bidrag til den danske Literairhistorie, uddragne af Jacob Langebeks efterladte Papirer ved R. Nyerup (1794), s. 196; [dens.], Breve fra Jacob Langebek, udg. ved H. Rordam (1895); Lärda tidningar, årg. 1748, s. 85, 119, 254, årg. 1752, s. 197, årg. 1760, s. 70, 113, 319; [A. de La Motraye], Resor 1711–1725, övers, av H. Hultenberg med anm. av S. E. Bring & K. B. Wiklund (1918); Svenska vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741, utg. af E. W. Dahlgren, 1–2 (1918); Sveriges ridd. och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 1–18 (1875–1911); [C. G. Tessin], Tessin och Tessiniana [utg. av F. W. Ehrenheim] (1819), s. 357; [dens.], .Carl Gustaf Tessins dagbok 1748—1752, utg. av Sigrid Leijonhufvud (1915), s. 33. – J. A. Almquist, Sveriges bibliografiska litteratur, 2 (1906—-11); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3:1–2 (1913–14), bih. 3–4 (1912); B. Boethius & Å. Kromnow, Jernkontorets historia, 1 (1947); S. E. Bring, C. G. Warmholtz' och Louis De Geers bibliotek på Christineholm (1941); J. Bi. Busser, Utkast til beskrifning om Upsala, 2 (1769), s. 72–79; C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 2, 2:a uppl. (1904); C. Carleson, Åminnelse-tal öfver Hans excellence, Kongl. Maj:ts och riksens högst-betrodde man och råd . . . grcfve Carl Ehrenpreus . . . 1760 (KVA:s åminnelsetal, u. å.); dens., Tal hållit vid Upsala academias cancellerens . . . grefve Carl Ehren-pre.uses graf den 24 februari 1760, då dess grefliga vapen sönderslogs (1760); 11. W. Dahlgren, Kungl. svenska vetenskapsakademien. Personförteckningar 1739–1915 (1915); L. Dannert, Svensk försvarspolitik 1743—1757 i dess utrikespolitiska och inrikespolitiska sammanhang (1943); B. Frondin, Supremi honores memoriae. . . Caroli Ehrenpreus, regis regnique Svio-gothici senatoris ... atque Upsaliensis Academiaj Cancellarii [1760]; G. Galster, Rune-montforskning i det 18. Aarhundrede (Nord. numismatisk årsskrift 1941, tr. 1942), s. 127 f.; A. Grape, Johan Ihre som sekreterare i Kungl. vetenskaps-societeten (Vet.-societetens årsbok 1942), s. 59; C. Hallendorff, Riksens ständers bank 1719–1766 (Sveriges riksbank 1668—1918, 2, 1919); E. Heckscher, Ekonomi och historia (1922), s. 270; J. A. C. Hellstenius, Bidrag till svenska ost-indiska compagniets historia 1731—1766 (1860), s. 23, 25 f.; B. Hildebrand, C. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816— 1837 (Vitt.-akad:s handl., 44: 1–2, 1937–38); dens., Kungl. svenska vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation (1939); Sigrid Leijonhufvud, Carl Gustaf Tessin och hans Åkerökrets, 1 (1931); J. G. Liljegren, Run-urkunder (1833), s. 266; L. Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2–4. 2:a uppl. (1895–99); A. Quennerstedt, Kalabaliken vid Bender (1910); S. Rosenhane, Anteckningar hörande till Kongl. vetensk. akademiens historia (KVA :s presidietal 1805, tr. 1811); H. Rosman & Arne Munthe, Släkten Arfwedson (1945); B. Sallnäs, Samuel Åkerhielm d. y. (1947); L. Salvius, Beskrifning öfver Sveriget. 1. Om Upland (1741), s. 59 f., 61; S. Schultze, Tal om glas-makeriet samt om Kongsholms glas-bruk... 1762 (KVA:s presidietal 1762), s. 39; N. H. Sjöborg, Samlingar för Nordens fornälskare, 2 (1824), s. 46; A. Sjögren, Drottninggatan genom tiderna (1923); L. Stavenow, Om riksrådsvalen under frihetstiden (1890); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); Sveriges riddarhus, red. av C. Hallendorff (1926); H. Valentin, Judarnas historia (1924).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Didric Ehrenpreus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16691, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-09-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16691
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Didric Ehrenpreus, urn:sbl:16691, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-09-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se