Clas Ekeblad

Född:1708-03-30 – Polen (i Elbing/Elbl?g,)
Död:1771-10-26 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksråd, Kammarherre


Band 12 (1949), sida 629.

Meriter

4. Clas Ekeblad, den föregåendes son, f. 30 mars 1708 i Elbing, d. 26 okt. 1771 i Stockholm. Student vid Uppsala univ. 26 okt. 1719; rector illustris vid Åbo akademi 17 juli 1725; e. o. kanslist i Riksarkivet 1726, i Kanslikollegium 1727; förste kanslist hos de svenska ombuden vid kongressen i Soissons 1728; kanslijunkare 20 maj 1729; kammarherre 15 okt. 1731; utnämnd minister i Madrid 25 aug. 1740 men tillträdde ej; kansliråd 23 juli 1741; envoyé i Paris 13 febr. 1742; rappellerad 11 jan. 1744; riksråd 22 dec. 1746; rikskansliråd 19 dec. 1747; överstemarskalk 28 febr. 1751; led. av Stockholms stads brand- och försäkringscontoirs överstyrelse s. å.; kanslipresident 10 april 1761; kansler vid KMO 23 nov. s.å.; Åbo akademis kansler 11 maj 1762; avsked från samtliga ämbeten 12 aug. 1765; återkallad i rådet och ånyo kanslipresident 27 maj 1769; ånyo Åbo akademis kansler 5 juli s. å. LVA 1740 (preses fjärde kvartalet 1744); KNO 1748; RoKavKMO s. å.; LVittA 1753.

G. 26 jan. 1741 i Stockholm m. grevinnan Eva De la Gardie. (se E. 5).

Biografi

E. inriktade från början sin utbildning på den civila ämbetsmannabanan. Efter studier i Uppsala och Åbo började han tjänstgöra i kansliet vid en tidpunkt, då Arvid Horn utkämpade den avgörande kampen mot det holsteinska partiet. E. var ännu för ung att kunna spela en självständig roll i dramat, men faderns förbindelser med det segrande partiet underlättade säkerligen hans första steg i karriären. Han erhöll 1726 tillträde fill Riksarkivet som auskultant och anlitades ofta under den följande riksdagen av dåvarande hovkanslern Joachim von Diüben d. ä. såsom biträde framför allt vid arbetet i sekreta deputationen. Efter riksdagen antogs E. som e. o. kanslist i Kanslikollegium och fullbordade sin utbildning under ett års vistelse vid universitetet i Halle. De första lärospånen i diplomatisk tjänst gjorde han vid kongressen i Soissons under ledning av Carl Sparre och Niclas Peter von Gedda. Då Sparre 1730 återvände till London, åtföljdes han av E, som dock i slutet av året över Paris återvände hem till tjänstgöringen i kansliet. Snabbare takt fick E: s karriär först när skiljelinjen i den svenska politiken började dragas mellan de fransksinnade och deras motståndare. Liksom sin fader räknades han nu till de förstnämnda. Vid 1738—39 och 1740—41 års riksdagar insattes han och den fyra år yngre A. J. von Höpken i sekreta utskottet, där de erhöllo viktiga uppgifter. I likhet med Höpken betraktades E. redan från början som en av hattpartiets bästa yngre förmågor, ehuru han knappast kunde mäta sig med denne i fråga om intelligensens skärpa och rörlighet. E. var bland dem, som ivrigast bidrogo till den utrikespolitiska nyorienteringen. Man kan knappast säga, att han därvid utmärkte sig för större försiktighet eller mera kritiskt omdöme än sina meningsfränder.

Snart fick E. pröva sina krafter på självständigare uppgifter. Redan i aug. 1740 utnämndes han till minister i Madrid för att avsluta underhandlingarna om en handelstraktat med Spanien. Denna post kom han dock aldrig att tillträda. I stället anförtroddes honom beskickningen i Paris efter C. G. Tessin, när denne under den svåra kris, som följde på det misslyckade ryska kriget, beredde sig att återvända hem för att återtaga sin plats i rådet och tillföra hattpartiet en välbehövlig förstärkning i riksledningen. Redan dessförinnan hade E: s förbindelser med hattpartiets ledande kretsar ytterligare stärkts, då han ingick äktenskap med Eva De la Gardie, överstemarskalken  greve Magnus Julius De la Gardies dotter.

E: s vistelse i Paris blev dock icke långvarig. Hans verksamhet i den franska huvudstaden avsatte knappast heller några märkligare spår. Redan i jan. 1744 återkallades han på egen begäran och återupptog sin tjänstgöring i kansliet, där han under tiden avancerat till kansliråd.

Efter hemkomsten intog E. en framskjuten ställning i hattpartiet, vartill sannolikt också bidrog det förtroende han åtnjöt hos det unga hovet. Han tog nu också livlig del i hovets och hattarnas gemensamma kamp för landets oberoende under mössornas försök att med Rysslands hjälp utkräva hämnd för nederlaget vid 1738 års riksdag. E. nämndes bland kandidaterna till lantmarskalksposten vid 1746 års riksdag men drog sig tillbaka till förmån för Tessin. Som ledamot av sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen tillhörde han vid denna riksdag den inre krets, där de avgörande besluten fattades. När hattarna i dec. 1746 fyllde de lediga platserna i rådet med sina anhängare, fick E: s ledande ställning i partiet sin yttre bekräftelse. Han var en av de sex, enligt Lovisa Ulrika »de utmärktaste i fråga om begåvning och trohet», som då bekläddes med rådstalaren. Men även efter utnämningen behöll han sin plats i utskottet och deputationen och kunde därigenom än verksammare bidraga till att befästa partiets utrikespolitiska grundsatser sådana, som de kommo till uttryck i förbunden med Preussen och Frankrike. Också i den inrikespolitiska uppgörelsen tog han sin beskärda del, då han tillsammans med N. Palmstierna och Höpken kallades alt taga säte i det säkerhetsutskott, vartill kommissionen över Chr. Springer i juli 1747 ombildades.

Inom den av hattarna behärskade rådkammare, där Tessin som kanslipresident intog det främsta rummet, blev E. rikskansliråd och därmed Tessins närmaste medhjälpare på det utrikespolitiska området. I denna egenskap tog han också del i försöket att inleda ett närmande till Danmark, vilket också ledde till den för Lovisa Ulrika förhatliga förlovningen mellan prins Gustav och prinsessan Sofia Magdalena. När Tessin i dec. 1751 nedlade kanslipresidentämbetet, kvarstod E. som rikskansliråd under efterträdaren, A. J. von Höpken.

Under de följande årens allt spändare förhållanden mellan hovet och hattarna var han bland dem, som drottningen sökte vinna för ett nytt samarbete. Han hedrades nu tillsammans med Höpken, C. Fr. Scheffer och C. Rudenschöld med hennes kallelse till den nyinrättade Vitterhetsakademien, medan Tessin, den vittraste av dem alla, lämnades utanför. Men E. förblev sina grundsatser och sina vänner i hattpartiet trogen. Det var också han, som 22 juni 1756 såsom överstemarskalk av lantmarskalken Axel von Fersen fick den första underrättelsen om det nyss uppdagade statskuppförsöket och delgav sina medbröder i rådkammaren den uppskakande nyheten.

I det nya läge, som just vid denna tid uppstod efter den stora omvälvningen i det europeiska allianssystemet, gjorde E. sig känd som en ivrig befrämjare av den sangviniska spekulation i gynnsamma konjunkturer, som nu mer än någonsin blev hattarnas utrikespolitik. När rådet under våren och sommaren 1757 ställdes inför frågan, om. Sverige som garant av den westfaliska freden skulle med vapenmakt stödja Frankrike, Österrike och Ryssland i kampen mot Preussen, var han bland de ivrigaste förespråkarna för deltagande i kriget, medan kanslipresidenten länge förblev mera tvehågsen och vacklande. I E: s votum erhöllo också de inrepolitiska motiven för krigsdeltagande det klaraste uttrycket. Det kom även på hans lott att utverka konungens samtycke till krigsbeslutet.

Men när framgången uteblev, och ständerna under pågående krig samlades i Stockholm för att utkräva räkenskap, var det ej han, utan Höpken, som blev det första offret för missnöjet. Vid den uppgörelse, som i jan. 1761 träffades mellan lantmarskalken Axel von Fersen och oppositionens ledare C. Fr. Pechlin, bestämdes, att Höpken, Palmstierna och C. Fr. Scheffer skulle lämna rådet samt att E. skulle intaga den förstnämndes plats som kanslipresident. En månad senare begärde Höpken sitt avsked, skrämd av utsikten att ställas inför en undersökningskommission. Trots sin motvilja mot att åtaga sig det otacksamma värvet, utsågs E. i april 1761 till kanslipresident. Som sådan kom det på hans lott att söka lotsa riket ur det vådliga läge, i vilket det bragts genom hans och hans meningsfränders politik.

Det dröjde dock, innan förhållandena medgåvo, att frågan om ett fredsslut på allvar kunde tagas upp. Till det ögonblick, då Sverige skulle se sig nödsakat att begära fred av Preussen, knöt Lovisa Ulrika sedan länge sina förhoppningar om upprättelse för nederlaget 1756. Såväl hon som de med hovet samverkande mössorna hoppades också att kunna göra fredsslutet till utgångspunkt för en utrikespolitisk nyorientering. Hattarna däremot strävade att undvika en sådan. Naturligtvis sökte de också begränsa de inrepolitiska följderna av det utrikespolitiska misslyckandet. E. var en av de konsekventaste företrädarna för denna strävan.

Under hela året 1761 böljade kampen mellan partierna fram och åter, utan att ett avgörande nåddes. Ännu vid årsskiftet var ställningen oavgjord. Men redan i dec. 1761 hade sekreta utskottet uttalat sig för att fredsunderhandlingar borde inledas. En kompromisslösning syntes nu för hattpartiets ledning vara den enda utvägen ur svårigheterna. I insikt härom började också lantmarskalken på nyåret 1762 försiktigt närma sig drottningen för att söka få till stånd en uppgörelse, som bl. a. skulle möjliggöra Sveriges utträde ur kriget utan brytning med dess allierade. Något senare inträffade med kejsarinnan Elisabeths död och Peter III: s tronbestigning en världspolitisk omvälvning, som med ens förändrade det utrikespolitiska läget men också kännbart inverkade på den inre svenska politiken. Hovets ställning stärktes ytterligare genom den nye tsarens kända förkärlek för Fredrik den store och Preussen. Som en följd härav skärptes också drottningens hållning i underhandlingarna, med hattarna. Först sedan en överenskommelse träffats, som samtidigt tillgodosåg Lovisa Ulrikas önskan att spela en roll vid fredsverket och möjliggjorde dess bedrivande under för hattarna betryggande former, uttryckta i omsorg om »tysthetens bevarande» — ett av E. såsom oeftergivligt betraktat villkor — var tiden slutligen kommen att inleda själva underhandlingen.

Denna skulle i Stockholm ledas av en särskild beredning, bestående av kanslipresidenten, rikskanslirådet, hovkanslern och statssekreteraren vid Utrikesexpeditionen. Den 29 mars anhöll E. på denna berednings vägnar hos drottningen, att hon i brev till sin broder skulle framföra förslaget om fredsunderhandlingar. Brevet avgick 3 april. Själva underhandlingen fördes sedan i Hamburg, där fredsfördraget undertecknades 29 maj. Efter riksdagen intog E. obestridligen ställningen som hattpartiets jämte Axel von Fersen och C. Fr. Scheffer ledande man. Säkerligen var han också invigd i de underhandlingar, som ganska snart efter riksdagen återupptogos mellan drottningen och Fersen. Till en början förhöll sig E. avvaktande men ställde sig icke avvisande. Säkerligen deltog han med ledande personer från båda partierna i de överläggningar om försoning mellan partierna och reform av författningen, vari de förberedande underhandlingarna så småningom utmynnade. Sannolikt var han också med bland dem, som på våren 1764 träffade en överenskommelse i detta syfte. Denna innebar bl. a. att man, för att främja dessa strävanden, skulle bortse från de partiskiljande frågorna, framför allt sådana av utrikespolitisk natur. För att förverkliga reformprogrammet skulle en urtima riksdag inkallas. Den 3 sept. 1764 fattade riksrådet också enhälligt beslut därom.

Men redan innan riksdagen i jan. 1765 sammanträdde, väcktes från fransk sida en fråga, som satte den mödosamt åstadkomna enigheten på spel. Det gällde regleringen av de subsidiefordringar, som Sverige till följd av alliansen med Frankrike hade på denna makt. Reellt innebar förslaget, att Sverige gjordes beroende av sin allierade ända till 1772. Tillsammans med sina meningsfränder röstade E. i nov. 1764 för det franska förslaget, som antogs med endast en rösts majoritet men mot en minoritet, till vilken också konungen hörde. Enligt mössomas uppfattning hade därigenom den träffade överenskommelsen brutits. Försöket att sammanföra partierna till enigt arbete för landets bästa misslyckades sålunda, redan innan det börjat förverkligas. Den riksdag, som 15 jan. 1765 samlades, behärskades av mössorna. Den fick också, trots drottningens försök att rädda de väsentliga resultaten av den träffade överenskommelsen, sin prägel av deras oförsonliga vilja till räfst med den gamla regimens män.

Bland dessa var E. på grund av sin ställning en av de mest utsatta. Han anklagades såväl för sitt deltagande i beslutet om de franska subsidierna som för sin andel i ledningen av de ärenden, som rörde växelkursen. I juni 1765 avgav den stora deputation, som hade att undersöka bankens och växelkontorens affärer, sina anmärkningar om växelärendenas handläggning. Av denna anklagelseskrift berördes Scheffer och E. Först en månad senare avlämnade också mindre sekreta deputationen en anmärkningsskrivelse rörande handläggningen av subsidiefrågan. Denna riktade sig mot alla de riksråd, som i nov. röstat för det franska förslaget.

Resultatet av det invecklade intrigspel, som följde, blev att E. och Scheffer i aug. frivilligt begärde avsked. På så sätt hoppades man undgå en mera närgången undersökning och möjliggöra en överenskommelse, genom vilken medbröderna i rådet kunde räddas och mössorna kanske trots allt förmås att bringa den planerade författningsreformen å bane. Men de båda riksrådens uppoffring visade sig vara förgäves. Åtgärderna mot deras meningsfränder i rådet fullföljdes. Några veckor senare begärde ytterligare fyra av dem avsked. Hattpartiets ställning var krossad, och mössorna visade ej längre någon lust att förverkliga de planerade reformerna.

De följande åren tillbragte E. i privatlivets tillbakadragenhet. Helt frigjorde han sig dock icke från sina politiska intressen. Sålunda var han bland dem, som hösten 1768 av kronprinsen invigdes i de då aktuella statskupplanerna, vilka han tillstyrkte. Efter hattarnas seger vid 1769 års riksdag återkallades han till rådet. Trots sin ålder hörsammade han kallelsen, och axlade ånyo kanslipresidentens arbetsbörda. Hans sista år fördystrades av den för Sveriges framtid hotande utvecklingen i den europeiska utrikespolitiken, Rysslands framgångsrika expansion och den hotfulla sammanslutningen mellan Sveriges grannar. Han upplevde Adolf Fredriks död och den oroliga begynnelsen av Gustav III: s regering. När han, träffad av slag i själva rådkammaren, hastigt avled, stod man på tröskeln till en ny tid.

Clas E. var en av frihetstidens främsta magnater, både på sitt säteri Stola, som »äger alla de förmåner som natur, smak, konst, och lyckeliga omständigheter kunna giva» (Tessin), och i huvudstadens ledande kretsar. E. var »icke ett snille av första ordningen, men en duglig ämbetsman, en varmhjärtad medborgare och en man av obefläckad heder», »arbetsam, blygsam, hovsam» (C. G. Malmström). E:s kulturintressen voro framträdande icke blott på det historiskt-arkivaliska området, där han fullföljde fädernas verk (jfr E. 1—3), utan även inom t. ex. naturvetenskap. Sålunda skänkte han, som redan 1740 invalts i Vetenskapsakademien, ett reflexionsteleskop till akademien 1763. Även i Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi satt E. som ledamot, och hans kollega A. J. von Höpken höll där över honom ett minnestal med anmärkningsvärt fin karakteristik. »Hans Excellens», sade Höpken, »var utan motsägelse den ärligaste man, som någonsin ibland människor kunde träffas. Hans redelighet styrde alla hans gärningar. Hans religion var fri frän skrymtan, fanatism och vidskepelse. Han trodde henne vara ämnad att luttra hjärtat och att sprida frukter uti levernet. Hans moral stannade icke vid den grova arten, som endast tjänar att undvika domstol. Han kände en högre, en finare art därav. Hans vänskap var likaså beskaffad. En väns öde var hans eget öde och dess svagheter ursäktade han snarare än sina egna; men snålhet och obekymmersamhet om fäderneslandet eller om heder kunde väcka hos honom köld och avsky. Jag tvivlar ock, att han sedermera kunde återvinnas. Hans utvärtes väsende tycktes vara kallt, och utan häftiga rörelser, dem han dock kände, men ägde styrka att dämpa... Han hade lätt för alt arbeta, lätt att fatta, lätt att tänka. Han skrev väl och med; smak... Uti umgänge var han nöjsam, munter och till sinnet så ledig, som hade han haft varken sysslor eller bekymmer. Han hade till sig själv, till sina gåvor och till sin skickelighet en sällsynt misströstan och därmed gjorde han sig den största orätt; ty till ingens omdöme kunde man tryggare lita, och däruti låg egenteligen hans styrka. Europas politiska ställning och makters inbördes interessen förstod han fullkomligen, handelssaker måtteligen, allraminst finans». I Stockholm bodde E. i det Lillie-De la Gardieska huset (på nuv. operatomten), som varit hans svärfars, och gav. där lysande fester. E. ägde i Västergötland utom Stola även Fröslunda i Sunnersbergs sn, Lindholmen i Strö sn och Mariedal i Ova sn (alla i Skarab.).

Författare

Olof Jägerskiöld.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

E: s papper äro fördelade på de tre Ekebladska samlingarna (jfr släktart.) och finnas i Riksarkivet i Ekeblad 5, 9—19, i K. biblioteket under hl. a. signa Le. 12, Engeströmska saml. B II. 2. 30, B. VII. 1. 20, 26—28 o. 2. 12, 14—15, 17 och C. XVII. 1. 5 och Engestr. osign. 59:1—22 (dagboksanteckningar över rådssammanträden) samt i Lunds univ.-bibliotek i Ekeblad 16 i De la Gardieska samlingen. Skrivelser från E. finnas därjämte i Riksarkivet i Kanslikollegii arkiv, Diplomatica, Börstorpssaml. samt Nolckenska, Sprengt-portenska och Tessinsamlingarna. I Uppsala univ.-bibliotek finnas E:s självbiografi som serafimerriddare (sign.F465)och talrika brev från E. till bl. a. Gustav III (sign. F 421,466) och C. Rudenschöld (F 382 b). E:s brev till P. Wargentin finnas i Vet.-akademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svar, å Kongl. Maj:ts och riksens cancellie-collegii wägnar then 20 februarii 1701. [Sthm 1761.1 4:o (4) s. — På Kongl. Maj:ts wägnar, tå . . . Cron-Printsen aflade thess huld- och trohetsed . . . Clas Eke-blads håldne tal, uppå riks-salen then 5 april 1762. Sthm [1762]. 4:o (4) s.

— [Tal vid kronprins Gustafs första besök i kanslikollegium, 30 april 1762] (J. A. Rehbinder, Biographisk . .. beskrifning öfver svenske riks-canzlcrer, Sthm 1786, s. 163—165). — På Kongl. Maj:ts wägnar,... Clas Ekeblads håldne tal, ... tå riksdagen slutades then 21 junii 1762. Sthm [1762]. 4:o (4) s. — På Kongl. Maj :ts wägnar, . . . Clas Ekeblads tal, hållit. . . wid riksdagens början then 24 januarii 1765. [Sthm 1765.j 4:o (6) s. — Tal, vid den, uppå dess sätesgård Mariasdal å Kongl. Maj :ts höga vägnar, förrättade dubbningen d. 14 maji 1768. Skara 1768. 4:o (4) s. — Tal, hållet wid dess åter-tilträdandc af det höga presidents-ämbetet i Kongl. Maj:ts och riksens cancellie-collegio, den 13. junii 1769 (Den swenska fatburen, Öpn. 6, n:o 13, 1769, s. 97—101).

— På Kongl. Maj :ts wägnar, . . . Clas Ekeblads håldne tal, ... då riksdagen slutades, den 30 januarii 1770. Sthm 1770. 4:o (8) s. — Protocoll, hållit i Kongl. Maj :ts råd-cammare, wid tillfälle, at Hans Konglige Majestät där första gången intog dess thron, innefattande . . . Ekeblads, å rådets wägnar, hållne underdåniga tal,... Sthm 1771. 4:o 8 s.

Källor och litteratur

Källor: ovan nämnda handskrifter i RA, KB, UB, LB och VA:s bibi.; VA-.s protokoll, bl. a. 2 nov. 1763. — F. A. von Fersen, Historiska skrifter, 1—4 (1867—69); V. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel (Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finl., 11:1, 1891); Lärda tidn. 1748, s. 120, 255, 1763, s. 73, och 1771, s. 325. — G. Carlquist, Carl Fredrik Scheffer och Sveriges politiska förbindelser med Danmark åren 1752—65 (1920); G. Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); N. Erdmann, Ur rokokons liv, 2:a uppl. (1925); B. Hildebrand, Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation (1939); A. J. von Höpken, Äreminne öfver... Clas Ekeblad (Vitterhetsacademiens handl., 3, 1780; omtr. i Riksrådet grefve Anders Johan von Höpkens skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1, 1890); O. Jä-gerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760—1766 (1943); L. Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); K. Lötström, Serafimerordenslängd 1748— 1938 (1939); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 3—6, 2:a uppl. (1897—1901); E. von Stockenström, Äre-minne öfver... Claes Ekeblad (VA åminnelsetal 1773); C. M. Schybergson, Kanslerer vid Kongl. Åbo akademi 1646—1809 (1944); C. G. Tessin, Eri gammal mans bref till en ung prints, 1 (1756); L. Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947). — Meddel. av docent B. Hildebrand.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Clas Ekeblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16804, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld.), hämtad 2017-07-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16804
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Clas Ekeblad, urn:sbl:16804, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld.), hämtad 2017-07-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se