Johan (Jan) Brauner

Född:1712-06-20
Död:1773-05-26 – Stavby församling, Uppsala län (på Grenome)

Jordbruksreformator


Band 06 (1926), sida 118.

Meriter

2. Johan (Jan) Brauner, den föregåendes son, f. 20 juni 1712, d. 26 maj 1773 på Grenome i Stavby församling. Student i Uppsala 10 nov. 1729. Auskultant i kommerskollegium 5 apr. 1739; hovjunkare '24 dec. s. å.; bevistade åtminstone riksdagarna 1742—43 och 1751-—52 och var vid den sistnämnda ledamot av kammar-, ekonomie- och kommersedeputationen; e. o. kanslist i kommerskollegium 6 sept. 1748; erhöll kammarråds titel 23 sept. 1760. VA ämnessven 1747; LVA 1752; KVO 1772.

Gift 11 sept. 1763 med Anna Brita (Brigit) von Kock, f. 1727, d. 24 apr. 1801, dotter till löjtnanten Anton von Kock på Håkansbols bruk i Värmland och änka efter sergeanten Lorens Möller.

Biografi

Om B: s levnad äga vi, frånsett några data och en och annan notis i hans skrifter, knappast annan upplysning än den, som står att hämta ur S. G. Hermelins i Vetenskapsakademien hållna »Åminnelse-tal». Vi erfara därav, att hans fader fann ett utlopp för sina vetenskapliga intressen även i personlig omsorg om sina söners studier. B. inriktade sig till en början framför allt på språken, varav "han inhämtade latin, franska, tyska, engelska och italienska samt längre fram »av egen håg» grekiska. Han nöjde sig emellertid ej med »att äga dessa verktyg utan nyttjade dem ock» — för att med hans biografs ord karakterisera en länge föga målmedveten, splittrad studiegång — »till att därmed bygga sin kunskap av alla de ämnen, som han kunde finna uti lärda mäns arbeten». Hans mångläseri förde honom även till medicinen och naturvetenskaperna, ja, han använde sina lediga stunder »till att inhämta övning och handalag uti konster och hantverk»; särskilt lärde han snickra och smida. Genom denna intressets slutliga inriktning på naturvetenskaperna och deras praktiska tillämpning hängav sig B. åt mål, som i Vetenskapsakademien snart skulle förena landets främsta naturvetenskapsmän med det ekonomiska framåtskridandets bemärktare målsmän. Bland dessa vann B. ett rum, sedan han efter en kortare tjänstgöring i kommerskollegium helt och hållet vigt sina krafter åt lanthushållningen. Till en början övertog han förvaltningen av Uppsala slotts trädgårdar och Ultuna kungsladugård, som hans fader innehade på arrende, och förvärvade senare flera egna lantegendomar, bland vilka han vid sin död brukade och bebodde Grenome i Uppland. Vid sina egendomars skötsel sökte han på alla områden förbättra jordbruksmetoderna genom tillämpande av sina teoretiska insikter. Tillsammans med sin likasinnade svåger presidenten Sten Karl Bielke (se denne) gjorde han åtskilliga försök med främmande kulturväxter, bland dem det sibiriska linet, och han namnes även bland potatisodlingens föregångsmän. Ehuru B. städse hävdade, att en lantbrukares första uppgift är att väl iståndsätta och nyttja den redan i bruk tagna jorden, försummade han ej att i enlighet med sin tids strävanden jämväl vinnlägga sig om nyodlingar och sökte särskilt utbilda metoderna för upptagandet av ängsmark på allmänningarnas kärr och mossar, vartill speciella förordningar (25 nov. 1740 och 5 okt. 1741) uppmuntrade. På sin svåger professor Johan Ihres egendom Sandbro i Uppland ledde han nyodlingsarbeten, vilka han jämte andra dylika företag utförligt beskrivit i »Tankar och försök om åker och äng» (1752). En äkta son av »det ekonomiska tidevarvet», glömde B. i sin praktiska verksamhet aldrig samhällsreformatorns uppgift: det var allmogens vårdslöshet, okunnighet och förutfattade inbillningar, det gällde att bryta. Ståndspersonerna borde ej splittra sina intressen utan helt ägna sig åt jordbruket, »som likväl är grunden till hela rikets välmåga». Bonden, vars kunskap vilar på vanan och som därför hänger fast vid gammal sed, kan blott ledas genom deras exempel. De vaknare jordbrukarna sökte B. påverka genom ett träget författarskap. Han försummade ej heller till en början att verka för sina idéer vid riksdagarna, i vilka han deltog på 1740- och början av 1750-talet. Men »han såg deras beskaffenhet och bivistade sedermera ej de följande riksmöten» utan föredrog »att under enskild levnad i stillhet och lugn vörda Skaparens nåd och allvishet, genom naturens betraktande och att i sitt mått bidraga till ett rätt nyttjande av dess gåvor». Av offentliga utmärkelser, varav åtskilliga tillbjödos honom, mottog han utom ledamotskapet i Vetenskapsakademien (1752) år 1760 en kammarrådstitel, vilken på landshövdingens initiativ förlänades honom.

Det rationella svenska jordbruket har med mycket gagn vänt blicken väster ut. I England hade man tidigt vunnit lysande resultat genom märgling, man hade insett djupplöjningens och dikningens betydelse, foderväxter (klöver och rovor) hade börjat intränga på den plöjda jorden, som vid två- och tresädes-bruket väsentligen varit förbehållen åt säden, och gåvo under 1700-talets början upphov till ett cirkulationsbruk, vid vilket boskapens vinterfoder kunde hämtas från åkern, varav åter följde, att betes-och ängsmarker började läggas under plog. Åt reformerandet av åkerbruksredskapen, särskilt plogen, ägnades mycken uppmärksamhet. Under 1700-talets senare hälft följde så den rationella kreaturs-aveln. Det är en viktig uppgift i det svenska jordbrukets historia att följa, hur dylika modernare idéer propagerades genom praktiska föredömen eller på litterär väg. B: s skrifter lämna, vid sidan av många andra kulturhistoriskt intressanta upplysningar och självständiga praktiska uppslag, åtskilliga bidrag till vår kunskap om det modernare jordbrukets reception i vårt land. I förordet till sitt arbete »Tankar om åkerns rätta anläggning, skötsel och såning» (1750) riktade han uppmärksamheten på »våra någrannar, de västra europeiske makterna», närmast för att med den jungfruliga jordens alstringskraft i Englands amerikanska kolonier belysa vikten av det ytliga jordlagrets förnyande genom djupplöjning och märgling. Åt jordens dikning, bearbetning och gödning — men ej åt växtföljden — är också denna traktat företrädesvis ägnad. Med intresset för jordens rätta bearbetning sammanhänger också den vikt, B. lägger vid åkerredskapens, särskilt plogens, fullkomnande, varvid även hans håg för slöjder gör sig gällande. Indirekt syftade han till samma mål jämväl genom en oavlåtlig strävan att finna tröskningsmaskiner och -metoder, vilka skulle bespara den mänskliga arbetskraften åt åkern. Då B. 1752 under titeln »Tankar och försök om åker och äng» utgav en betydligt utvidgad upplaga av sitt arbete, som sedan upprepade gånger omtrycktes, upptog han i en ny avdelning, »Om ängar», ett problem, som länge skulle stå i den svenska jordbruksdiskussionens centrum, nämligen möjligheten att rationellt bruka och till hög avkastning uppdriva de naturliga ängar och betesmarker, till vilka den svenske jordbrukaren var vand att lita. Med alla nya egna och främmande erfarenhetsrön och i teorien grundade förslag stannade sålunda B: s första huvudarbete väsentligen inom det traditionella svenska jordbrukets ram.

På nya vägar slog B. först in genom sitt förslag till »Systematisk indelning af all landtmannens brukbara jord, til ständig afkastning utan hwila» (1765). Här vill han bryta med Mälardalens vanliga tvåsädesbruk på den lägre belägna åkern, förena denna med ängen och där införa cirkulation av havre, blandsäd, råg och nioårig ängsvall såsom »den dräktigaste av all lantmannarörelse». Vad som föreslogs var en intensivare brukning av den odlade jorden, som B. numera avgjort föredrog framför allt bortkastat arbete »i kärr och omogna mossars förbytning i äng till ny dagsverksspillning i ringa lönande bärgning», medan »den rätta bördiga jorden saknar sin tillbörliga skötsel och uppodling», ord, som på en gång med skärpa rikta sig mot den ovanberörda, sedan 1740-talet fullföljda strävan att exploatera häradsallmänningarnas sankmarker och peka framåt mot den lösning av foderproduktionens problem, som nästa århundrade skulle genomföra. I överensstämmelse med den utveckling, som närmast kom att äga rum inom det svenska jordbruket, står B. likaledes, då han flerstädes ur ekonomisk synpunkt ger företräde åt spannmålsodling framför boskapsskötsel. I vad mån B :s uppslag är självständigt eller står i förbindelse med liknande något äldre projekt i den svenska litteraturen, med redan existerande inhemska och utländska koppelbruk eller med impulser från Västeuropa, upplyser ej hans skrift.

Egna iakttagelser och rön möta de bokliga studierna även i B: s »Tankar wid skötseln och nyttan af boskap och fjäderfä» (1756), som med sina många, säkerligen sunda råd dock knappast betecknar något tillgodogörande av den längre framskridna utvecklingen i utlandet. I Sverige härskade alltjämt den barbariska seden att skaffa sig så många kreatur som kunde hållas vid liv över vintern för att till det yttersta kunna utnyttja sommarbetena, men med detta oskick bröt B. på ett avgörande sätt, då han på sin gård med gott resultat minskade kreatursbeståndet och ökade utfodringen.

På traditionell grund står B: s jämte sistnämnda framställning publicerade avhandling om »Skogars bruk och missbruk», huvudsakligen en med praktiska råd späckad vädjan till sparsamhet vid husbyggnad, stängning, slöjd, eldning och dylikt. Ett vida större intresse har hans några år yngre avhandling om barr- och lövskogar (1761). Han har nu »genombråkat allt vad som i detta ämnet skrivit är», särskilt i England, där man under skogsbristens vånda »av skogsökande hunnit göra sig en verkställd vetenskap, vilken vi nu börja tota efter, sedan en mäktig del av vår bygd ser sig i total brist». Med en praktisk sans, som utmärker många av B: s förslag, vill han ej dylik efterhärmning utan söker självständigt utfinna, vad som i våra vidsträckta, folklösa bygder »naturligt vis kan verkställas», då det ock »blir ett tidsfördriv av det, som förr varit ett arbete, mödosamt och impraktikabelt». B. vänder sig nu mot den ensidiga besparingssträvan, som så länge kom att blossa upp i svensk skogspolitik och skogshushållning, var gång man skrämdes av den traditionella ödselns följder eller en — väl-berättigad — starkare exploatering. Han går sålunda till rätta med den husbonde, som ofta »nekar sig själv det nödvändiga genom en förvänd besparing» och vägrar sina underhavande »skogens tillit ofta i angelägna mål, än mer till ringa saltpenning och tobaksrulle». I stället talar han för »förkovringsvägen», för barrskogen liktydig med energisk föryngring genom trakthygge med 75 á 100-årig omloppstid och markens beredning för återväxt medelst svedjande samt självsådd. Om nutida åsikter erinrar hans blick för vikten av beståndens slutenhet liksom hans målning av kampen för tillvaron i ett självsått ungskogsbestånd, där »den starkare, vilken rövar mesta födan åt sig, agar den svagare ut, likasom den ambitiöse människan efter naturens ordning gör rum omkring sig till visst mått», då de mäktigaste, som bliva kvar, »leva i ständig tävlan att arbeta sig upp i luften». Att denna de starkares utveckling" kan hjälpas genom beståndsvårdande huggningar har däremot ej gått upp för honom: »en sådan jämn skog», säger han uttryckligen, »är ingen gallring underkastad». Lika litet som i fråga om en modernare växtföljd kan B. i fråga om det systematiska skogsbruket tillerkännas prioritet. Men han är en tidig och vaken representant för de nya tankar, som först så småningom skulle bryta våra skogsförfattningars blädnings- och besparingsslentrian med dess rötter i husesynsordningarnas trånga polisuppsikt. Och hans framställning har mycken friskhet, därför att han med en teoretiskt skolad blick vaket och fördomsfritt sett på och dragit sina slutsatser av den verklighet, som mötte ögat på brukens kolskogar och de dogmatiskt fruktade svedjefälten.

Konkretion och friskhet i iakttagelsen ge överhuvud liv åt B: s skrifter. Sin framställning kryddar han gärna med en smula ironi, rättvist delad mellan myndigheternas bristande verklighetssinne, lyx och prakt i kläder, tröghetens slentrian och ganska roande folkloristiska reflexioner, bl. a. jämförelser mellan upplänningar och dalkarlar som arbetare. Den nya tiden tillhör han genom sin tro på vetenskapen, genom sin anslutning till den mäktiga ström av jordbruksentusiasm, som bryter fram i frihetstidens litteratur, politik och praktik, och icke minst genom ett socialt betonat intresse för landsbygdens lägre befolkning, som är karakteristiskt för periodens optimistiska befolkningspolitik. Det ligger mycket av upplysningstidens humanitet i hans beskrivning på en god lantbruksinspektör i boken om »Boskap och fjäderfä», en hel del av dess befolkningspolitiska idealism i hans förvissning, att eget »uppodlat begrepp, förmåga och frihet att tänka nyttigt samt drift i utövningen» i längden genom föredömets makt skola verka mer än tvång, »så snart ifrån bonden till backstugan man genom orubbad besittning och säkert ackord kan tro sig husbonde ej allenast i egit hus utan ock till utstakad vidd utom sina knutar, fri från fruktan för framtiden och oväntad tillökning i skyldigheter».

Författare

B. Boethius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Underrättelse om tillmäskning och brännwins brännande, till förekommande af den stora sädsspillning som allmänt sker i landet. Upps. u. å. 4: o 8 s. (Anon.) — Om en ny påfunnen tuf-plog (VA tlandl., 1749, s. 122—125, pl. 3: fig. 4—5). — Åker-redskap af järn (ibid., 1749, s. 281—284, pl. 6: fig. 4). — Tankar om åkerns rätta anläggning, skötsel och såning, samlade genom försök, samt noga beskrifning på de der til nöd-wändige redskaper, förbättrade och til en del stuckne i koppar. Upps. [1750], 4 bl., 67 s., 2 pl. (Anon.) [Ny uppl., med utsatt förf.-namn, under titel:] Tankar och försök om åker och äng med dertil nödiga redskap. Jemte bihang om ladugårdars byggnad och inredning af Carl Winblad. Sthm 1752. 222, (7) s., 8 pl. 5: e uppl. Sthm 1774. 4 bl., 208 s., 7 pl. — Et tissel at rissla sädes-drossen, förr än han kastas (VA Handl., 1752, s. 304, pl. 7: fig. 3). — Beskrifning på fiske-katsor och deras nyttjande (ibid., 1753, s. 272 —278, pl. 8). — Tankar wid skötseln och nyttan af boskap och fjäderfä, med botemedel i wanlige och mäst tilfällige siukdomar, samt skogars bruk och missbruk, i alla derå grundade hushålls-mål. Jämte sätt at tilreda swenska winer af alla slags bär, frukter, rosor, blommor och gräs. Sthm 1756. 12 bl., 152 s., 4 bl., 10 s., 4 pl. 2: a uppl. Sthm 1772. 14 bl., 152 s., 4 bl., 10 s., 4 pl. ¦— Afhandling om mögeligaste sättet at underhålla och öka barr-skogen i gemen, samt kort underrättelse om den naturligaste vägen at upamma löf-skogen och de til handtverkerier ädlaste träen. Sthm 1761. 38 s. — Kort afhandling, rörande allmänna hushållningen, landets och stadsens inbördes skyldigheter, samt bränwinets nytta i gemen, til landets forkofring. Sthm 1761. 23 s. — Systematisk indelning af all landtmannens brukbara jord, til ständig af kastning utan hwila; med tvänne bifogade tabeller. Sthm 1765 . 72 s., 2 tab. [Ny uppl.] Sthm 1787. 72 s., 2 tab. — Swar på Kongl. wettenskapsacademiens fråga: Hwilka författningar äro de bästa at underhålla tilräckelig tilgång på skog här i landet? Sthm 1768. 68 s. (Anon.) — Anmärkning och rön vid sånings-sättet om våren, til missväxts möjeligaste förekommande (VA Handl., 1772, s. 179—183). — Om nyttan af rågens rökande til utsäde (ibid., 1772, s. 276—278). — Nytt försök til förbätring af trä-stocks-billen (Samling af rön och afhandlingar rör. landtbruket, T. 1, Sthm 1775, s. 59—66). — Tankar om landtbrukets möjeligaste drift, med mindre kostnad, til större forkofring (ibid., s. 67—82).

Källor och litteratur

Källor: B:s skrifter; landshövdingens i Uppland underd. skrivelse 16 sept. 1760 samt bouppteckning med katalog över en del av B: s böcker i Svea hovrätts arkiv, RA. — S. G. Hermelin, Åminnelse-tal öfver ... friherre Johan Brauner, hållet för Kongl. vetenskaps academien d. 16 oct. 1776 (1776); N. Wohlin, Den sv. jordstyckningspolitiken i de 18: de och 19: de århundradena (1912). — Se i övrigt: A. G. Barchsei resa, 1 (hdskr., sign. S. 34, UB), s. 180 o. följ., samt brev till Anton De Geer, RA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan (Jan) Brauner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16899, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2020-11-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16899
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan (Jan) Brauner, urn:sbl:16899, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2020-11-28.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se