Meriter

2. Lukas von Breda d. y., den föregåendes son, f. 11 sept. 1726 i Stockholm, d. 20 juni 1799 därstädes. Dispaschör vid sjöassuranskompaniet; erhöll K. fullmakt som svensk dispaschör 10 dec. 1796. LFrKA 1778.

Gift 1753 med Johanna Kornelia Piper, f. 2 juni 1725, d. 10 jan. 1777, dotter till skeppsklareraren och handlanden Johan Henriksson Piper i Stockholm.

Biografi

Om B:s levnad — en förmögen mans lugna, sannolikt ej av intensivare verksamhet tyngda liv — känner man föga. Vid sidan av sitt yrkesarbete ägnade han sig med intresse åt den från fadern ärvda tavelsamlingen, som han betydligt tillökade. Samtidigt bedrev han även konsthandel och förmedlade tavelförvärv genom inköp utifrån. Uppfostrad i ett burget konstnärshem, där goda konstverk voro att se, umgicks han flitigt med tidens artister och studerade med stort intresse samtida svenska målningssamlingar, som han skildrade i en tyvärr ofullbordad artikelserie i Stockholmsposten (1791−92). Även som tillfällighetspoet försökte han sig. Någon förteckning över B:s tavelgalleri existerar ej. Troligt är att dess numerär växlade, allteftersom han inköpte och sålde. Att P. D. A. Atterbom av tidens målningssamlingar blott nämner Gustav III:s, Suthers och B:s och om den sistnämnda meddelar, att flamländare utgjorde dess viktigaste beståndsdel, säger oss ingenting bestämt vare sig om kollektionens storlek eller dess kvalitet. Själv upptar B. ingen enda av sina målningar i sina skildringar av svenska konstsamlingar. Den opålitlige V. Wohlfahrts i mitten av förra seklet nedskrivna uppgift, att B:s galleri skulle ha omfattat, vid pass sexhundra tavlor, förtjänar föga tilltro. Mot detta påstående strider de med B. samtida emigranterna Fortia de Piles' och Boisgelin's värdesättning (1790–92): »några tavlor, av vilka blott tre eller fyra äro anmärkningsvärda» och Kr. Molbechs anteckning (1812): »icke mycket stor, men mycket vald». De två fransmännen framhålla som samlingens mest betydande arbeten La Fosse's porträtt, målat av Rigaud, en teckning av Rafael, en marin av Jan Wouwermans, en skiss av Cortona, två porträtt av Frans Hals, två mariner av Simonini, »Flykten till Egypten» av Guido Reni, »Kain och Abel», tillskriven Andrea Sacchi, och »Gumma, värmande sina händer», kallad Gerard Dou, men enligt fransmännen signerad G. Schalken. Molbech, som såg samlingen först några år efter B:s död, fäster sig främst vid den Dou fortfarande tillskrivna tavlan, en Maria bebådelse av Cavallini (»ett hjärtligt original»), de två porträtten av Frans Hals, samme mästares bild av en av sina söner, »i halvt berusat tillstånd, med ett glas i handen»,' »ett vackert original» av Parmegianino, »två stora präktiga landskap, ett av Arthois (figurerna av Teniers), det andra av Both»; »ett landskap av Rembrandt, aftonstycke, med en högst originell kolorit och en underbart magisk kvällsbelysning, vari ljusdunklet är återgivet med beundransvärd konst — Breda (dvs. sonen Karl Fredrik) anser det vara ett av de yppersta styckena i sin samling —, två målningar av Backhuysen: ett skepp i storm och ett annat i stiltje, osv.». Dessa omdömen, som icke fällts av kännare i egentlig mening, äro väl närmast att fatta som återgivanden av tavelägarnas, Lukas' och sonens, egna åsikter om konstverken. Utgår man från det sannolika antagandet, att i Karl Fredrik von Bredas galleri, över vilket tryckt katalog finns, de gamla utländska tavlorna utgjorde arv efter fadern, kommer man till den slutsatsen, att B:s samling, under årens lopp skiftande så till antalet målningar som till deras konstvärde, icke i allmänhet torde ha varit så synnerligen märklig. Sådana namn som Giorgiones och Tizians kunna helt visst utan vidare avfärdas, det Rembrandt tillskrivna landskapet är visserligen försvunnet och undandrar sig därför ett bedömande, men visst är, att »Israeliternas tåg över Röda havet», vilken tavla ännu finns i Stockholm och som likaledes tillerkändes mästaren, alls icke var av honom. Av tvivelaktig äkthet var en Rubens, »Philippe Le Roy», senare i Sävstaholmsgalleriet, och van Dycks »Ikarus och Dädalus», senare hos Gunnar Wennerberg, var blott en kopia. Om, som troligt är, de båda Frans Hals tillskrivna porträtten voro identiska med de två målningar, som senare tillhörde professor Fahlcrantz, voro de icke ens från mästarens tid. Däremot var den av Molbech omtalade »Skålande lutspelare» i sitt slag ett första klassens konstverk. Denna utsökta målning, som senare likaledes ägdes av Fahlcrantz, av greve G. Trolle-Bonde förvärvades för omkr. 60 rdr, av greve Fr. Bonde utbröts ur Sävstaholmsgalleriet och såldes till England i början av 1890- talet för 1,000 pund, har 1924 köpts av en samlare i Chicago för fem miljoner femhundratusen francs eller över en miljon kronor.

Den konsthandel, B. bedrev, har icke efterlämnat många spår. Dock finner man, att han 1767 till Lovisa Ulrika försålde Rembrandts »S:t Anastasius» (nu i nationalmuseum), som han året förut från Holland infört, liksom att han bland sina kunder räknade hertigarna Karl och Fredrik. Han försålde även flera gånger, såsom t. ex. 1778, tavlor, som han avsöndrat ur sin samling.

B:s artiklar »Om målningar» i Stockholms posten — om man undantar några anteckningar av K. G. Tessin, de tidigaste beskrivningar vi ha av våra tavelsamlingar — behandla konstverk, som ägdes av Gustav III, hertig Fredrik, grevarna G. A. Sparre och M. F. Brahe, direktör Suther, krigsrådet P. Lagerbring, grosshandlaren De Ron, brukspatronerna Peill, W. Groen och Jakob von Balthasar Knigge, Finspånggalleriet m. fl. Dessa uppsatser ha alltjämt stort samlingshistoriskt värde och visa, att B. var en för sin tid framstående expert, ehuru hans omdömen ibland förefalla väl okritiska, Av t. ex. de sjutton målningar, som av honom tillskrivas Rubens, voro blott sex äkta, av elva van Dyck blott en, under det av fem Jordaens fyra voro autentiska, av tjugu Snyders nästan alla veritabla och av sex Ph. Wouwermans alla originalarbeten. Att anmärka är dock, att B. i enlighet med sin tids från vår skiljaktiga smak och konstuppfattning sysslade med så jämförelsevis obetydliga artister som Honthorst, Pynacker, de Heusch, Berchem, J. Wouwermans osv., under det att han varken behandlade sin utmärkta Frans Hals eller Sparres, Vanåsgalleriet nu tillhöriga mästerverk av Rembrandt, Steen, Metsu, bröderna von Ostade, Teniers, Chardin, Greuze, m. fl. Förmodligen var det dock hans avsikt att fullfölja sina tavelbeskrivningar, ehuru Gustav III:s död och franska revolutionen så lade beslag på tidningens knappa utrymme, att plats ej längre i bladet kunde beredas för de föga aktuella målningsbeskrivningarna.

Författare

O. Granberg.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Om målningar (Stockholms-posten, 1791, N:o 103, 110, 116, 122, 131, 134, 145, 154, 163, 181, 192, 201, 219, 233, 247, 272 , 286: 1792, N:o 7, 38, 65, 102, 174, 210; anon.).

Källor och litteratur

Källor: Hertigarna Karls och Fredriks gemensamma gäld, RA; Stockholms stads auktions-inlagor och protokoll; Emil Hultmarks arkiv, Stockholm. — Auktionskatalog över C. F. von Bredas konstsamling (1821); [A. T. J. A. M.M. de Fortia de Piles], Voyage de deux francais en Allemagne, Dane-marck, Suéde ... 1790—92 (1796); Chr. Molbech, Breve fra Sverrige i Aaret 1812 (1814—17). — P. D. A. Atterboms företal till P. Hörbergs lefwernes-beskrif-ning (1817); C. Forsstrand, Köpmanshus i gamla Stockholm (1917); E. Hult-mark, Carl Fredrik von Breda (1915); W. Wohlfahrt, Konstsinne och konstsamlingar i Sverige från äldre och nyare tid (Taflor af sv. konstnärer, 2, 1 R?W

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lukas Breda, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16919, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Granberg.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16919
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lukas Breda, von, urn:sbl:16919, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Granberg.), hämtad 2024-04-25.