Meriter

Brinkman, Carl Gustaf von, f. 25 febr. 1764 på Nacka, d. 25 dec. 1847 i Stockholm. Föräldrar: advokaten och sekreteraren Hans Gustav Brinckman och Beata Kristina Leijonstedt. Lärjunge i brödraförsamlingens pedagogium i Niesky, Sachsen, från 1775 och i seminariet i Barby från nov. 1782; studerade vid universitetet i Halle 1787–89; företog därunder flera studieresor, bl. a. till Jena och Weimar våren 1788, till Leipzig julen 1789 samt till Wittenberg och Berlin; avlade kansliexamen inför kanslikollegiet 17 maj 1791. E. o. kanslist i kanslikollegiet 17 maj 1791; andre sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxlingen 19 maj s. å.; åtföljde landshövding A. F. U. Cronstedt på en ämbetsresa till Pommern jan.–apr. 1792; legationssekreterare vid svenska beskickningen i Berlin 24 apr. s. å.; förestod som chargé d'affaires denna beskickning efter envoyén K. E. von Carisiens död 21 nov. 1794 till juli 1796; ambassadsekreterare vid svenska beskickningen i Paris nov. 1797 (tillträdde 1798); chargé d'affaires därstädes 17 apr. 1799; förestod som sådan beskickningen maj s. å.–febr. 1800; återvände till Sverige; ånyo legationssekreterare vid svenska beskickningen i Berlin maj 1801; chargé d'affaires vid preussiska hovet upprepade gånger, bl. a. juni–sept. 1803 och från nov. 1803; lämnade Berlin i juni 1805, då Preussen avbröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige; erhöll regeringsråds titel 26 sept. 1805; envoyé extraordinaire och minister plénipotentiaire vid preussiska hovet i Memel 12 maj 1807; nedlade sina diplomatiska funktioner 7 mars 1808 samt avreste till Sverige i maj s. å.; svensk minister i London 17 sept. 1808–maj 1810; adlad 5 okt. 1808 (med konfirmation 4 okt. 1809); efter återkomsten till Sverige kammarherre 29 sept. 1810; tf. hovkansler 3 juni–26 aug. 1811, 20 maj 1813–13 dec 1814 samt 16 aug.–16 nov. 1816; ledamot av uppfostringskommittén 29 jan. 1812–8 apr. 1817, av kommittén angående Guadeloupe's besittningstagande 7 mars–20 sept. 1813, av rikets allmänna ärendens beredning 30 juni 1813–1840 och av kommittén angående tillståndet i Göteborgs stad och län 21 apr.–7 maj 1818; friherre 28 okt. 1835. RNO 1806; LHA 1814 (ordförande 1839); KNO 1815; en av de 18 i Sv. akad. 1828; HedLVS s. å.; LVA 1836; fil. hedersdoktor i Uppsala 15 juni 1839; KmstkNO 1844. — Ogift.

Biografi

B:s far var ursprungligen militär men hade blivit jurist och ägnade sig åt advokatyrket. Sträng herrnhutare till övertygelsen, var han tillika en familjedespot av våldsamt lynne. Då han sände sin ende son till Niesky att uppfostras, var det hans uttryckliga mening att för alltid överlämna honom åt brödraförsamlingen. Endast elva år gammal vid avresan från föräldrahemmet blev B. tjugutvå år, innan han — och även då blott på besök — fick åter- vända till föräldrahemmet. För B. karakteristiska vanor: trägen flit, behov av samliv med en sympatisk krets, bruket att i stor utsträckning använda det skrivna ordet som meddelelsemedel, grundlades redan i helt tidiga år under inflytande av brödraförsamlingens uppfostringssystem och ledning. Med god underbyggnad i klassiska språk, och en litterär allmänbildning, som till största delen förvärvats genom tjuvläsning, övergick B. i nov. 1782 från »pedagogiet» i Niesky till »seminariet» i Barby, herrnhutarnas fortbildningsanstalt med en treårig kurs, som utom för läkare och jurister var avsedd att ersätta universitetet. Under den skolmässiga disciplin och den av förbud kringgärdade uppsikt, som rådde även i Barby, blev B:s längtan att komma till ett universitet, helst Göttingen, allt livligare. Det framtidsperspektiv, som lockade honom: att på ett eller annat sätt bli en berömd man, överensstämde ej med ett kvarblivande inom herrnhutarförsamlingen. Icke heller förblev hans religiösa åskådning i harmoni med densamma. Emellertid idkade B. vid sidan av den obligatoriska undervisningen icke blott självstudier — herrnhutarnas pedagogiska system framlockade sådana i rätt stor utsträckning redan i skolan i Niesky — utan även författarskap. Särskilt år 1785 sysslade han, utom med smådikter sådana han skrivit och samlat alltsedan 1778, med flera planer till större dikter, som han delvis fullföljde. B:s sällskapliga sinne gjorde sig även gällande trots restriktionerna i levnadsordningen och lärarnas ogillande. Oftast gällde visserligen besöken kyrkoherdens och superintendentens i Barby, men då t. o. m. kyrkobesök i stadens kyrka voro illa sedda, var detta ingen ursäkt. En dag i maj 1785 kom det till inkvisitoriskt storförhör, åtföljt av ännu strängare förbud. Värre blev det dock för B. ett par månader senare. En lärare hade, med, mycket beröm f. ö., yttrat ett lindrigt klander över hans benägenhet för filosoferande och avstyrkt hans önskan att besöka Göttingen. Det var nog för att avlocka B:s far ett bannlysningsbrev. Genom herrnhutarledningens bemedling fick B. emellertid våren 1786 besöka Sverige och föräldrahemmet. Efter ett år återvände han till universitetet i Halle. Här studerade han historia, filosofi och statistik och redigerade en diktsamling, som utkom av trycket 1789. Från Halle korresponderade B. om sin framtid med sina i Sverige förvärvade vänner: med Fr. B. von Schwerin, som rådde honom att bli svensk präst som han själv, och med K. Kr. Gjörwell, som ville, att han skulle bli diplomat, och anbefallde honom hos svenska sändebudet i Berlin, den ansedde K. E. von Carisien. I Halle knöt B. vänskap med Schleiermacher liksom även med universitetets kansler K. Kr. von Hoffmann och dennes familj, som brukade tillbringa några månader av året i Berlin och som även berömde honom för Carisien.

Nyåret 1790 tillbringade B. hos Hoffmanns i Berlin, nyåret 1791 befann han sig i Sverige, där han, väl anbefalld hos statssekreteraren U. G. Franc och den mäktige G. M. Armfelt samt av dessa, hos Gustav III, vann anställning i konungens kansli. Sedan han snart nog därifrån övergått till legationssekreterarbefattningen i Berlin, befäste han sina förbindelser med Berlins diplomatiska och litterära sällskapskretsar. Hans tjänstgöring var under denna tid ej särskilt, maktpåliggande, men bekymmersammare uppgifter väntade honom.

Såsom E. M. Staël von Holsteins ambassadsekreterare i Paris hade B. (från våren 1798) att på samma gång tillhandagå denne och insända rapporter om honom till svenska kabinettet. Det blev ej mycket lättare, sedan Staël, gentemot vilken B. visat stor hjälpsamhet och mycken grannlagenhet, avlägsnats. Gustav IV Adolf hade stark antipati mot republiken, och B. lämnades av svenska kabinettet åt sig själv, just då förhållandena voro som mest ömtåliga. Slutligen återkallades han på nyåret 1800 av konungen, sedan han på dennes befallning överlämnat en »stark» not till Talleyrand. Efter eget val återvände B. efter en kort vistelse i Sverige till det preussiska hovet, där han två perioder (1803–juni 1805 och 12 maj 1807–mars 1808) under stora svårigheter förestod legationen. Gustav IV Adolfs misstro mot Preussen sökte B. motverka, men följden av konungens åtgärd att till Fredrik Vilhelm återsända, svarta örnsorden och förklara honom förlustig värdigheten av serafimerriddare stod det ej i hans makt att avvända (våren 1805). Den tredje och sista perioden av B:s diplomatiska verksamhet i Preussen var »kort nog men ganska het». Knappast hade förbindelsen mellan Sverige och Preussen återknutits, innan den redan var undergrävd. B. insåg, att Tilsitfreden innebar en överhängande fara för Sverige från Rysslands sida och fattades av en stor ovilja mot Alexander I, som han i Tilsit hade tillfälle att se på. nära håll. Med preussiska kungafamiljen stod B. på förtroligt vänskaplig fot. Emellertid kunde preussiska regeringen ej länge undandraga sig att, ehuru ogärna, verkställa Napoleons påbud om upphävande av all slags förbindelse med Sverige (7 mars 1808). B., som ansåg sig icke kunna avresa, innan han blivit återkallad, och därför ej kunnat, tillmötesgå preussiska regeringens önskan att ordna saken i tysthet, nedlade väl nu tills vidare sina diplomatiska funktioner men lät, trots en förnyad fransk påtryckning, ej förmå sig att. »liksom av sig själv» lämna preussiska konungens residens. Först efter en ny officiell not avlägsnade han sig. Till sist, då en svensk. fregatt med konung Gustav Adolfs order anlänt, fick B. anledning att hos samma regering, som varit så angelägen att bli av med honom, inlägga protester mot ett oformligt kvarhållande, föranlett av förutvarande preussiska ministerns i Stockholm klagomål mot fregattens befälhavare. B. uppförde sig under denna tragikomiska episod med fasthet och värdighet, men dess  för Preussen förödmjukande karaktär torde ha bidragit till att det preussiska hovet några år senare (1810) under hand avböjde hans återutnämning till minister i Berlin.

Också i England, det tredje av de land, där B. företrädde Sverige, försattes han ur funktion genom omständigheter, över vilka han ej ägde någon makt. B:s ställning som svensk minister i London (1808–10) var alltifrån början brydsam. England visade sig likgiltigt för sin allierade. Gustav IV Adolf var missnöjd. Lika litet som svenska regeringen kom någon vart med engelska sändebudet i Stockholm, lika litet lyckades det B. att, som han fått sig ålagt, utverka en höjning av de engelska subsidierna eller någon Englands garanti for Sveriges integritet. I en besvärande ställning fann sig B. försatt, då han före den officiella underrättelsen om Gustav IV Adolfs avsättning erhöll meddelande om det som inträffat och Canning just då önskade ett samtal, som han dock under åberopande av illamående undvek. Subsidiekonventionen mellan England och Sverige, nyss förnyad men icke motsvarande Gustav Adolfs önskningar, upplöstes emellertid efter revolutionen i Sverige, och någon tid efter freden i Paris jan. 1810 mellan Sverige och Frankrike avbrötos de diplomatiska förbindelserna, varpå B. lämnade London.

B. hade varit Gustav IV Adolf varmt tillgiven. Optimistisk och lojal, som han var, hade han från början gärna upptagit andras fördelaktiga omdömen om den unge konungen. Personligen vunnen för honom blev han vid en audiens i Karlskrona i maj 1801, under vilken han rönte bevis på synnerlig välvilja från konungens sida. Ännu varmare blevo hans känslor, då han efter avbrytandet av förbindelserna med Preussen 1805 detta och följande år vistades i Pommern och under flera veckor vid högkvarteret i Greifswald var Gustav Adolfs förtrolige umgängesvän. Och dock var hans uppfattning om Sveriges rätta politik vitt skild från konungens. Väl delade han i mycket dennes vedervilja mot Napoleon men lät, efter vad han ofta med självkänsla framhåller i sina brev, icke sin politiska uppfattning ledas av känslan. Av »konungens ensidiga dygdepolitik» väntade han blott ofärd både för Sverige och för monarken själv. Han antydde t. o. m., utan tvivel i väl valda ordalag, sina synpunkter för denne, utan att det störde det goda förhållandet mellan Gustav Adolf och hans »fältfilosof». Mer än en gång berörde B. i brev till Lars von Engeström och Hans Henrik von Essen möjligheten, ja sannolikheten, att Gustav IV Adolfs politik skulle kosta honom hans krona, men förklarade sig också (i brev till Engeström 19 dec. 1805; till Essen 22 aug. 1807) beredd att i så fall följa honom som hans handsekreterare. Sedan katastrofen verkligen inträffat, ägnade emellertid B. Gustav Adolf endast »svidande känslor». Utan att dölja sina sympatier och sin tacksamhet för Gustav Adolf personligen, betygade han den nye regenten hertig Karl sin lojalitet och sin tillit till hans ädla känslor samt förklarade, att hans egen tillgivenhet för Gustav Adolf ingalunda gjort honom blind för vådorna av dennes politik. De nya maktägarna oroades likväl av den »entusiasm», B. sades visa för den avsatte konungen och för hans son, men sedan han energiskt och utförligt tillbakavisat dylika beskyllningar, såg han sig snart i besittning av Karl XIII: s förtroende. Kort efter återkomsten till Sverige erhöll han uppdraget att fara den till Sveriges, kronprins utsedde franske marskalken till mötes. Från Hälsingborg, dit en större beskickning sändes, fick B. ensam resa ända till Köpenhamn. Början av B:s beröring med kronprinsen (han hade f. ö. tidigare råkat honom i Paris) var lovande, men sommaren 1811 föll B. i onåd hos Karl Johan i anledning av några yttranden rörande växelkursen, som han fällt vid en förtrolig middag och som omtolkades till yttringar av en i tillgivenhet för den forna dynastien bottnande fientlig stämning mot kronprinsen. Denne yttrade med anledning härav, att han kunde förlåta B., att han vore hans personlige fiende, men ej att han vore Sveriges, B. riktade långa brev på franska till sina vänner Engeström och Gustav af Wetterstedt, och saken uppklarades även. Emellertid hade B. tagit det hela mycket tragiskt och därav styrkts i en även tidigare framträdande böjelse för ett privat, helt åt litterära sysselsättningar ägnat liv. Frånsett några hovkanslersförordnanden och ett medlemskap i rikets allmänna ärendens beredning, som varade till sena ålderdomen men lade föga beslag på hans tid, ägnade han under återstoden av sitt liv huvudparten av sitt intresse och sin fenomenala flit åt litterära och vetenskapliga studier, diktning och korrespondens.

Då B. blev diplomat, innebar detta uppfyllelsen av önskningar, som han flera år förut hyst. Denna bana överensstämde också med hans intellektuella smidighet och lätthet att uttrycka sig, liksom även med en förmåga att framställa saker och ting på det för åhöraren mest tacknämliga sätt, som hans tvungna ställning i ynglingaåren uppövat hos honom. B:s depescher från Paris ha av den franske forskaren Léouzon Le Duc lovordats för klarsynthet, opartiskhet och tankeskärpa. Också äro de genom på samma gång innehållets vikt och saklig framställning hans mest betydande. Nitisk som B. var i uppfyllandet av sina officiella plikter, åsidosatte han dem ingalunda för privata intressen. Tvärtom fick mer än en gång i hans ställning privatpersonen bispringa diplomaten. Men det hände honom att överskatta sin personliga prestige och dess bärkraft.

Huvudföremålet för B:s studieintresse var skönlitteraturen på klassiska och moderna språk. Älsklingsämnen voro därjämte historia och filosofi. Han hyste en tid planer på att själv uppträda som historisk författare. Hågen och hoppet att bli skald vaknade tidigt hos honom under påverkan såväl av den religiösa diktning, som flitigt odlades vid herrnhutarkoloniernas läroanstalter, som av hans egen beundran för framstående författare och av hans ärelystnad. Genom sin uppfostran var B. tysk mer än svensk, och i sina båda första diktsamlingar av år 1789 och 1804 — av vilka den senare var tillägnad Goethe — begagnade han också tyska språket. Ehuru han alltid intresserade sig för och bemödade sig att bli förtrogen med svensk litteratur, var det först sedan han efter avslutandet av sin diplomatiska bana varaktigt slagit sig ned i Sverige, som han började känna sig så hemmastadd med svenska språket, att han själv ledigt använde det även i dikt. År 1821 vann han Svenska akademiens stora pris för skaldestycket »Snillets värld» (i omarbetad form upptaget i Vitterhetsförsök 1842), 1826 mindre priset för skaldestycket »Diktens öar» (även tryckt i Vitterhetsförsök), som innehöll en apoteos av Leopold och Gustav III. 1831 publicerade han i tidskriften Svea tre böcker »Tankebilder» (likaledes inryckta i Vitterhetsförsök och där tillökade med en fjärde bok). Själv värderade B. särskilt dessa »Tankebilder». Redan i 1789 års samling hade han intagit »Sinngedichte», vilka präglades av hela den kälkborgerliga faddhet i uppfattning och det på en gång sökta och uddlösa, som kännetecknat den äldre, icke pånyttfödda tyska profandiktningen. Men de »Arabesker», som i 1804 års samling i viss mån motsvara dessa äldre »Sinngedichte», vittna om ett ovedersägligt poetiskt framsteg och röja psykologisk erfarenhet och reflexion, uttryckta i förtätad och pregnant form. Tankebilderna äro delvis översättningar av »Arabeskerna», versformen är för båda distikon och är liksom innehållets art påverkad av Goethe och Schiller. Åt själva versifikationen ägnade B. stor uppmärksamhet. Särskilt hade han fint öra för hexametern. Goethe anlitade honom som rådgivare angående hexametern i »Herrmann und Dorothea», och Esaias Tegnér beundrade hans svenska hexameter. Vid mognare år hyste B. en mycket anspråkslös uppfattning av sin diktning, och han ägde i själva verket ej som skald någon utpräglad individualitet. Ej heller var han filosof i strängare mening. Han utgav väl sina »Filosofische ansichten», men arbetet är, som redan titeln antyder, snarast en samling sinnrika anmärkningar om filosofi, religion och filosoferande av en fin och erfaren iakttagare, som mera förutsätter än framlägger grunden för sin egen något vaga, åskådning.

Bäst kan B. karakteriseras som en kulturpersonlighet av rang. Han var en levande sammanfattning av mycket av det yppersta i sin tids bildning. Genom nära personlig gemenskap med dess till begåvning eller samhällsställning främsta män och kvinnor, genom sin kosmopolitism och sin långa levnad intog han en enastående ställning. Redan hos ynglingen framträdde böjelsen att närma sig de berömdheter, som voro inom räckhåll för honom, och den upphörde ej. Endast rangskalan steg — från Göckingk till Goethe, från adliga godsägare till regerande kungafamiljer. Som student i Halle uppvaktade B. i Weimar Herder och Wieland. Klopstock uppsökte han första gången 1792. Som diplomat i Berlin tillhörde han Rahels närmaste krets, var Gentz' förtrogne och romantikernas umgängesvän. Goethe och Schiller lärde han känna på vägen till Paris. M:me de Staël vann han alldeles trots sin ömtåliga ställning och hennes misstankar. Under diplomatiska osäkerhetsförhållanden såg han sig i Memel av preussiska kungafamiljen, i England av Canning behandlad som personlig vän. B. började 1783 från Barby en brevväxling med Gjörwell, som han interpellerade om svensk litteratur. Nils von Rosenstein lärde han känna under vistelsen i Sverige 1791–92 och beundrade honom vid den tiden som filosof. Till Karl Gustav af Leopold skrev han första gången 1792 och närmade sig honom personligen vintern 1801–02. Vid denna tid satte han Leopold utomordentligt högt. I Greifswald umgicks han flitigt med Tomas Thorild. Sin ungdoms höga uppskattning av Rosenstein som filosof och Leopold som skald hade B. lämnat bakom sig, då han stadigvarande slog sig ned i Sverige, men han förblev personligen vänligt förbunden med dem. Tegnérs diktning fann i B. en hänförd beundrare, och B:s uttalade beundran ledde till knytandet av ett förtroligt vänskapsband dem emellan. Tegnérs skaldskap och Tegnérs vänskap gåvo B. kulturell hemkänsla i Sverige. Med Erik Gustav Geijer diskuterade han i vidlyftiga brev dennes bok om Thorild och hans »Svea rikes häfder». Med Hans Järta brevväxlade B. under sammanlagt trettio år (1811–41). Huvudparten av B:s brevskrivning ägnades dock under denna period av hans liv åt Tegnér, till vilken han från 1818, då brevväxlingen började, skrev ej mindre än 221 brev och biljetter, omfattande inalles omkring 1,400 sidor, och åt grevinnan Martina von Schwerin, f. Törngren, Tegnérs »biktmoder». Meddelandena till henne omfatta 3,349 blad. Bland kretsen av B:s korrespondenter bör även Fredrika Bremer nämnas; även denna vänskap började med litterär hyllning från B: s sida.

B. var på samma gång bokmal och sällskapsmänniska, samlare och psykolog. Han hade ett brinnande intensivt intresse för vitterhet och lärda ämnen och ett outsläckligt behov av meddelelse med människor. Uppoffrande oegennyttig var han samtidigt i hög grad självupptagen. Mångsidigt intresserad och rörlig till intellektet, hade han också en livlig, lättrörd och expansiv men även stark känsla. Herrnhutismen och det herrnhutiska uppfostringssystemet utövade det mest ingripande och varaktiga inflytande på utvecklingen av hans känsloliv och därmed på karaktären av hans vänskapsförhållanden. I religiöst avseende upphörde han att vara herrnhutare, men psykologiskt skulle man i många avseenden kunna bäst karakterisera honom som sekulariserad herrnhutare.

Författare

Hilma Borelius.

Arkivuppgifter

Bestående minnesvårdar över B: s vittra samlarmödor och intellektuella förbindelser utgöra hans till Uppsala »universitet donerade ståtliga boksamling (inemot '20,000 band) och hans sällsynt omfattande skriftliga kvarlåtenskap, det berömda »Brinkmanska arkivet», som tillföll Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister. Tack vare sistnämnda donation förvaras nu på Trolle-Ljungby B: s dagböcker, återbekomna brev, koncept till brev och depescher, brev till honom och manuskript av litterärt och filosofiskt innehåll samt autografer och manuskript av historiskt värde. Endast valda exempel ur dessa samlingar ger G. Anderssons publikation »Handlingar ur von Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby» (Bd 1, 2, 1859, 65). Brev från B., ibland skrivna som essayer snarare än som brev, finnas till rätt stort antal i våra offentliga bibliotek men ha naturligt nog också till stor del hamnat i utlandet: breven till Fr. Gentz befinna sig i privat ägo, de till Goethe i Goethearkivet osv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gedichte von Selmar. Bd 1-2 Leipz.1789. (20), 410, (2) s  XVIII 474, (3) s. [Ny uppl.] Bd 1—4. Wien u. Prag 1804,05. VIII, 224 7 1 pl* 221 *s, 1 pl. 256 s* 1PJ. 190, (2) s., 1 pK (Anon.)--Elegien. Abdruck fttr Freunde. Paris 1799. 12: o 73 s. (Anon.) - Gedichte. Bd 1*. Berlin 1804. XVIII ' 332 s [Ny uppl. under titel:] Elegien und Arabesken. Berlin 182U. — Filosofische AnsichteL Th. 1*. Berlin 1806. (10), 369 i> -.-Smllets ver d, Skaldestvcke i tvenne sånger (Sv. akad. handl. fr. 1796, D. 1,0, 1826, s. Ill — 133; belönt med stora priset i akademien 1821). — Inträdes-tal [over biskopen J. A. Tingstadius] hållit i Svenska akademien den 3 nov. 1828 ribid., D. 13, 1830, s. 81—169). — Tal (ibid., s. 181—190; direktörstal på akademiens högtidsdag 1828). — Tankebilder. Bok 1—3 (Svea, Tidskr. f. vetenskap och konst, H. 14, 1831, s. 3—24, 201—243). — Vitterhetsförsök. Aftryck för vänner .och bekanta. D. 1—2. Sthm 1842. VIII, 190 s.; 176, XIV s. — Tal af [K. vetenskaps] akademiens praases den 31 mars 1843. Sthm 1843. 12 s. — Dessutom smärre bidrag i in- och utländska tidskr. o. kalendrar. Brief an Varnhagen von Ense nach dem Tode seiner Gattin (K. A. Varnhagen von Ense, Denkwiirdigheiten und vermischte Schriften, Bd 8, 1859, s. 639—684). — [Brev från B. till Rahel Levin, C. G. Leopold, E. Tegnér m. fl.] (H. G. Wachtmeister, Bidrag till Carl Gustaf von Brinkmans biografi och karakteristik, Lund 1871, Bilagor, s. 1—42). — Correspondance diplomatique du baron de Staél-Holstein, ambassadeur de Suéde en France et de son successeur comme chargc d'affaires le baron Brinkman. Publ. avec une introduction par L. Léouzon Le Duc. Paris 1881. XLVI, 416, (1) s. (S. 273—396 B:s skrivelser juni—dec. 1799.) — C. G. von Brinkman om sig sjelf och åtskilliga samtida (Sv. autografsällsk. tidskr., D. 2, N: o 9, 1895, s. 225—263; brev till grevinnan Ulrika Sofia De Geer, f."friherrinna Sprengtporten; undert.: K. F. W[erne]r). — Briefwechsel zwischen Brinckmann und Goethe, nebst einem Briefe Brinck-mans an Karoline von Wolzogen, hrsg. von A. Leitzmann (Goethe-Tahr-buch, Bd 17, 1896, s. 30—42). — [Brev från B. till J. G. Scheffner, Rahel Levin, till och från F. A. Stägemann och von der Goltz] (Briefe und Aktenstucke z. Geschichte Preussens unter Friedrich Wilhelm III., hrsg. von F. Riihl, Bd 1, Leipz. 1899, s. 24—68, 71—86, 90—97). — Ur Hans Järtas literära bref-växling. 1. Bref till och från C. G. v. Brinkman. Utg. af E. Levvenhaupt. Upps. 1899—1900. (4), 128, XV s. — Brinkman och Tegnér. Ett vänskapsförhållande efter förtroliga bref skildradt af E. Wrangel. Sthm 1906. VIII, 375 s. — Briefe [Friedrichs von Gentz] an und von Carl Gustav von Brinckmann und Adam Muller. Mimenen & Berlin 1910. X, 480 s. (Briefe von und an Friedrich von Gentz, hrsg. von F. C. Wittichen, Bd 2; brevväxling mellan v. Gentz och B. s. 17—345.) — Ein Brief Carl Gustaf von Brinkmans an Ludwig Tieck mitgeteilt von O. Fiebiger (Das literarische Echo, Jahrg. 19, 1916—17, sp. 526— 538). — Utdrag ur B : s brev och dagböcker därjämte i nedannämnda arbeten av Hilma Boreiius, E. R. Meyer, E. Tegnér m. fl. — Se i övrigt ang. spridda tryckta brev av B. förteckningen av K. F. W[erne]r i Sv. autografsällsk. tidskr., D. 2, N:o 9 (1895) s. 268—269 och K. Goedeke, Grundriss z. Geschichte der deutschen Dichtung, 2:e Aufl., Bd 6 (1898), s. 158—160.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Brev från och till B. i Brinkmanska arkivet å Trolle-Ljungby, KB, RA, UB och LB; B:s dagböcker, Brinkmanska arkivet; depescher, RA. — Hilma Borelius, Carl Gustaf von Brinkman, 1—2 (1916—18); A. Grade, Sverige och Tilsit-alliansen '(1913); C. Grimberg, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Preussen 1804—1808 (1903); E. R. Meyer, Schleiermachers und C. G. von Brinkmanns Gang durch die Briidergemeinde (1905); Elof Tegnér, Diplomat, poet och filosof (i förf:s Från farsfarsfars och farfars tid, 1900); H. G. Wachtmeister, Bidrag till Carl Gustaf von Brinkmans biografi och karakteristik (1871); J. Wickman, M: me de Stael och Sverige (1911). — Se i övrigt minnesteckningar över B. av B. von Beskow (VA Handl., 1847) och J. Börjesson (Sv. akad. handl., 33, 1861), ovan under tryckta arbeten anförda verk, innehållande tryckta brev av B., samt Aug. von Hartmansdorff, Berättelse om ... Svenska Pommerns och Rügens afträdande... år 1815 (rnanuskr., Hartmansdorffs saml., vol. 19, RA), med en utförlig skildring av B., rik på karakteristiska iakttagelser och roliga omdömen men alltför trång på grund av den unge Hartmansdorffs snävt moraliserande syn.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Brinkman, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16966, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:17972:Hilma Borelius.]), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16966
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Brinkman, von, urn:sbl:16966, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:17972:Hilma Borelius.]), hämtad 2024-04-16.