Erland Carlsson Broman

Född:1704-11-01 – Vendels församling, Uppsala län (på Bergby)
Död:1757-01-19 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kammarherre, Kommerskollegiepresident


Band 06 (1926), sida 364.

Meriter

2. Erland Carlsson Broman, styvsons sonson till B. 1, friherre till Rosersberg, herre till Segersjö, f. 1 nov. 1704 på Bergby i Vendels församling, d. 19 jan. 1757 i Stockholm. Föräldrar: lagmannen Karl Broman och Eva Hök. Student i Lund. Hovjunkare 25 juni 1722; auskultant i Svea hovrätt 10 febr. 1724 (ed 19 febr. s. å.); kammarherre 5 juli 1731; bevistade riksdagarna 1734—52 och blev därunder ledamot av sekreta utskottet 1734, 1738, 1746 och 1751 och av riddarhusdeputationen 1738, elektor 1746 samt ledamot av sekreta utskottets statsdeputation 1751; assessor i kommerskollegium 19 sept. 1734; befullmäktigades att sköta hovaffärerna 1 maj 1739; kommerseråd 11 sept. s. å.; deputerad för utarbetande av en assurans- och haveriordning 15 nov. 1740—1741 (bet. ink. 16 juni); hovmarskalk 5 aug. 1741; president i kommerskollegium 9 mars 1747; friherre 12 dec. s. å.; ledamot av statskommissionen 1748 och av kommissionen angående salthandelns förkovrande 10 apr. 1750; ledamot av deputationen över manufakturkommissarien E. Salanders förslag till ullimport från Spanien 5 nov.—19- dec. s. å. och av kommitterade angående kopparpriset 14 dec.—21 dec. s. å. RoKavKMO 1748.

Gift 1) 25 aug. 1726 med Eva Johanna Drakenhielm, f. 2 dec. 1704, d. 27 aug. 1747 (begravd i Lugdo 22 maj 1748), dotter till ryttmästaren Johan Kristoffer Drakenhielm; 2) 1 mars 1748 med hovfröken, grevinnan Vilhelmina Magdalena Taube, f. 1720, d. i aug. 1757 (begravd 2 sept.), dotter till riksrådet och överamiralen greve Edvard Didrik Taube av Odenkat.

Biografi

Det adliga namn och sköldemärke, B. och hans fränder förde, var ett arv efter farfaderns styvfar, burggreven Lars Broman, upplivat genom farfaderns, superintendenten Erland Bromans förtjänster om det värmländska hemstiftets kyrka. Även det världsliga arvet efter styvfadern synes den gamle Erland Broman ha förstått att väl förvalta, ty han torde ha varit en burgen man. Förbindelser, som han iklätt sig, ledde till att hans arvingar övertogo Koskis bruk i Finland. Det drevs sedan för samfälld räkning av B: s fader lagmannen Karl Broman och dennes arvingar samt lagmannens broder landshövdingen Erland Broman men var åtminstone tidvis' utarrenderat. Fastare hade lagman Broman knutits till den ansedda bruksägararistokratien genom sitt gifte med Eva Hök, en dotter till den i vår bergverkshistoria kände brukspatronen Anders Larsson Hök. Med henne fick han Gysinge, vartill han snart nog lade även Harg, och därtill de frändskaps- och vänskapsrelationer, som i hög grad blevo bestämmande för hans söners och särskilt B: s framtid. Vid sjutton års ålder hovjunkare och vid nitton års ålder tillika auskultant i Svea hovrätt, kom denne att tillhöra den krets av glada umgängesbröder, vilkas fördomsfria åskådningar och levnadsvanor äro kända genom hans yngre frändes, Karl Ter-smedens memoarer. Hans jovialiska, sällskapliga lynne gav honom genast hemortsrätt där, och han trivdes så väl i denna virvel av bordets och bägarens nöjen, hasardspel, sexuella excesser och galanta äventyr, att han alldeles glömde bort att trygga sin karriär genom allvarligt arbete. Det behövdes ej heller. Han förstod att skingra mången tråkig stund för kung Fredrik genom sitt umgänge och sin tjänstaktighet i dennes kärleksaffärer. Sin avgörande seger vann han genom deltagande i de underhandlingar med Hedvig Taubes närmaste, som slutligen (1731) förde den unga flickan i den åldrande konungens armar. Den ställning, han på så sätt uppnått, säkerställde han sedan genom tjänster i affärer och andra dylika angelägenheter och blev snart ganska oumbärlig även för konungens älskarinna. I gengäld tog Fredrik I honom till kammarherre redan 1731, innan han fyllt tjugusju år, och nämnde honom tre år senare utom förslaget till assessor i kommerskollegiet. Konungen skyndade sig att ge offentlighet åt sitt beslut, men riksråden, som voro skyldiga att pröva alla avvikelser från förslagen vid ämbetsutnämningar, hindrade det oaktat genom ett obevekligt motstånd utfärdandet av fullmakten. Frågan fick politisk vikt, då Arvid Horns fiende Karl Gyllenborg ensam ställde sig på konungens sida, den drogs efter segslitna och obehagliga förhandlingar inför ständerna och den slutade där med en desavuering av rådet, som kom att räknas bland förebuden till Horns fall. Den assessorsfullmakt, som B. på detta sätt vann, var en orimlighet redan på grund av hans brist på alla andra meriter än umgänges- och hovlivets, men den blev det ännu mer i ljuset av vissa omständigheter, som under ärendets behandling kommit i dagen. Karl Gustav Tessin har en gång sökt nyckeln till B: s egendomliga levnadsbana däruti, att han, född utan resurser för det liv, han kom att leva, från den tidigaste ungdomen uppövade sin förmåga att finna utväger ur stundens bekymmer. Liknelser finnas, att dessa utvägar tidigt varit icke blott ingeniösa utan även betänkliga. När ryktet spred sig, att konungen ville göra B. till assessor, gick det, såsom de bekymrade (eller triumferande) rådsherrarnas ord föllo, såsom »gemenligen plägar ske, när man gifter sig eller söker någon tjänst, då alltid framkomma de felaktigheter, som man kunnat hava begått». Allmänheten drog sig till minnes, att en korpral, som år 1720 prånglat ut en falsk bankosedel, ståtat i B: s kläder, värja och brevtaska och sagt sig ha fått även den falska sedeln av B. Kort därpå hade en löjtnant Wasser, som vid den märkliga expeditionen bidragit till korpralens utrustning med en väst, attrapperats med en ny falsk sedel, som även han sade sig ha mottagit av B. Och vid.rarmsakningen hade ännu ett par falska sedlar kommit fram, varav B. innehaft den ena. Någon slutgiltig bevisning bragtes dock aldrig till stånd mot honom, och det hela fick bero vid oklarheten och hans ungdom. Om B: s ekonomiska förhållanden under det följande decenniet känner man föga, men förmodligen har han efter faderns död 1722 disponerat ej alldeles obetydliga tillgångar. Bl. a. fick han del i ett hus i hörnet av Södermalmstorg och Hornsgatan. Faderns bruk synas en tid ha förblivit oskiftade, sedan gick Gysinge till B: s bror Israel och Koskis (1731) till en svåger, medan Harg av landshövdingen Erik Oxenstierna inlöstes från inteckningsinnehavarna (1729). Vid denna tid torde B. främst ha inriktat sitt intresse på att medverka i den politik, som ville remplacera Horn med Gyllenborg och dennes med den Taubeska kretsen lierade vänner. Han intrigerade vid lantmarskalksvalet 1734 och utvecklade sina sällskapliga talanger för att förmå präster och borgare att acceptera Horns avskedsansökan. I båda avseendena misslyckades väl hattarna, men redan vid denna riksdag — densamma, som skulle avgöra hans egen ömtåliga befordringssak — satt B. i sekreta utskottet, sekreta han-delsdeputationen och sekreta bankodeputationen. Han hade sålunda tillfälle att öka sina meriter för tjänsten i kommerskollegiet genom att stödja den moderna näringspolitik, som tilltrodde sig att med statens hjälp kunna uppamma en hastig ekonomisk uppblomstring. Bl. a. hörde han till dem, som genomdrevo, att banken genom ökad utlåning skulle komma den av konjunkturerna tryckta bruksnäringen till hjälp, ett beslut, som tillika främjade om ej B: s egna så dock hans frändekrets ekonomiska intressen. Vid partivälvningen 1738-39 höll sig B. fortfarande till Horns motståndare Och var för dessa av värde såsom kanal till Hedvig Taube och hennes krets. B: s politiska blick nådde dock säkerligen ej. längre än till personintrigen. Mera sakligt intresse hade han måhända för hattarnas ekonomiska program. Av tillfälliga notiser om hans penningplaceringar tycker man sig kunna utläsa en viss tilltro till demerkantilistiska principerna: han hade del i Flors linnefabrik,, som omhuldades av de styrande i hemmaförädlingens namn, han ingick i Levantiska kompaniet, som skulle befrämja det direkta varuutbytet, han var delägare i Ädelfors' guld- och kopparverk, och han ådagalade ytterligare sitt intresse för de dogmatiskt gynnade ädla metallerna genom att ansluta sig till det bergssällskap, som gjorde propaganda för dessa. Större ekonomisk realitet än dylika modeföretag ägde ett delägarskap i generaltullarrendesocieteten, där B. likaså förenade sina intressen med de ledande kretsarnas. Politiskt och ekonomiskt hade han alltså helt assimilerat sig med dessa, men icke ens hans riksdagsförtjänster kunde förebygga, att de nya hattriksråden uttalade starka betänkligheter, då Fredrik I efter riksdagen gjorde honom till kommerseråd (1739).

Sedan hattarna nått makten, har B. säkerligen hjälpt till att jämna ut motsättningarna i deras förhållande till konungen. Vid 1742—43 års riksdag lär han ha arbetat för den Birkenfeldska tronföljdskandidaturen, men sedan Adolf Fredrik segrat, skyndade han sig att söka vinna insteg hos denne. Kronprinsens dåliga affärer kommo honom till hjälp. År 1745 erhöll Adolf Fredrik tillhopa 110,000 dir smt som lån i banken i B:s namn, året därpå fick han på samma sätt 420,000 dir kmt, vilka sedermera övertogos av statsverket. Även konungen fortsatte att draga fördel av B:s egenartade tjänster. Det var säkerligen även för B. ett mycket hårt slag, då Hedvig Taube — enligt ryktet efter att på sin dödsbädd ha förbannat B. för dennes andel i hennes förnedring — år 1744 avled, men han skyndade sig att, med nitiskt biträde av sina bröder, skaffa konungen tröst och bevara sin egen oumbärliga ställning. Det var han, som efter vartannat förmedlade konungens förbindelser med Brita Sofia Psilanderhielm och Katarina Ebba Horn, och hans hjälp skall ha varit lika redobogen, då det gällt att skaffa dem, »som för betalning äro alltid färdiga». År 1747 avled. B: s första hustru, Eva Johanna Drakenhielm, enligt vad Lovisa Ulrika visste berätta till följd av missbruk av starka drycker. B. lär med stötande cynism ha visat sin tillfredsställelse över att ha blivit kvitt ett besvärande band, och i varje fall. skyndade han att begagna sin frihet till att ytterligare befästa sin ställning. Innan den första hustrun kommit i sin grav, hade han genom ett giftermål med en syster till Hedvig Taube ingått ett slags svågerlag med monarken, som alltjämt erkände sin tacksamhetsskuld till sin döda älskarinnas familj. Något politiskt inflytande utövade B. knappast genom sin ställning hos konungen, men vid utnämningar var hans ord betydelsefullt — och falt. Det sistnämnda gäller även om hans insats vid 1746—47 års riksdag, där hans tjänster gärna åtföljdes av kontanta belöningar. De ägnades emellertid åt samma hattparti, med vilket han tidigare förbundit sina öden. Det omtalas sålunda, att han vid lantmarskalksvalet sökt påverka sinnena genom av partikassan bekostade gästabud, att han övertalat konungen att finna sig i de successiva rådsförslag, varigenom dennes utnämningsrätt praktiskt taget bortskärs, att han skaffade A. J. von Höpken den hovmarskalksfullmakt, som vid riksrådsutnämningen åtminstone formellt fick överskyla dennes ungdom och låga tjänsteställning, och att han, ehuru förgäves, bearbetat konung Fredrik för att förmå honom att lämna Samuel Åkerhielm i sticket. B. hade sålunda i vad på honom ankom gjort sitt bästa att säkerställa sig på alla bestämmande håll: hos det gamla och det nya hovet och i riksdagen. Resultatet blev också glänsande. Med sitt alltjämt tvivelaktiga anseende fann han det visserligen rådligare att »stanna hos konungen och gå honom till hända» än att intaga en rådsherres exponerade plats, men han blev i stället i rask följd president i kommerskollegiet, friherre och serafimerriddare, allt inom föga mer än ett år (1747—48); antecknas bör, att det var prästerskapet, som, rört av hans kärlek till monarken, rekommenderade honom till presidentbefattningen. Den höga ställningens ansvar tyngde alldeles icke B. Visserligen skaffade han rådets intyg, att endast omsorgen om den döende monarken 1750 hindrade honom från att med tillbörligt nit fylla sina presidentsplikter. Men då han icke hade en kunglig vän, som kämpade på sitt yttersta, var det andra omsorger, som upptogo honom: enligt Tessin, som ingalunda ville honom till livs, frossade och spelade han på dygnets bästa timmar och gjorda affärer på lediga stunder.

När B. börjat spekulera i större skala, är ovisst. Redan 1730 omtalas en affär, som skulle bli förebildlig för många senare: han tillbytte sig då mot frälsehemman i Finland en fastighet på Blasieholmen (nv. Arsenalsgatan 1 och 3) för att genast transportera kontraktet på en annan. Men å andra sidan äro hans förbindelser med banken länge anmärkningsvärt sunda. Bortser man från en del lån för Fredrik I och de stora lånen för Adolf Fredriks räkning 1745 och 1746, vilka oriktigt tolkats som vittnesbörd om hans egna spekulationer, synes han före 1747 i bankens böcker endast möta med ett par små lån (1741), som ej uppgingo till 30,000 dir kmt och redan 1745 till fullo inlöstes. Med år 1747 förändrades förhållandena i ett slag. Anledningen kan ej vara svår att finna. Sedelmyntet hade nu blivit oinlösligt, ett liberalare lånereglemente lockade till djärva spekulationer, och B. hade i första växelkontoret associerat sig med spetsarna av de storfinansiärer, vilka liksom han själv om än ej med samma måttlöshet skulle låta dåra sig av valutaförstöringens privatekonomiska vinstchanser. Fastighetsprisen hade redan tidigare börjat stiga, och B. köpte nu med febril iver hus och lantegendomar, vilka han hastade att belåna, ofta innan ;ännu köpens formaliteter klarats, och åter sålde så snart som möjligt. Därjämte bisprang han sina vänner med lån, klarerade deras förbindelser och lät dem skriva anvisningar på sina konton hos honom i en utsträckning, som närmast erinrar om bankirrörelse. Av B:s fastighetsaffärer, vilka vid hans död uppdrivit hans förbindelser enbart till banken till över en och en kvarts miljon dir kmt, kunna här blott några av de viktigaste nämnas. Början gjordes med Rosersberg och Vallstanäs, som B. belånade i dec. 1747, sedan följde Fredrikshov på Djurgården, som han 1746 fått av konung Fredrik (slutligt gåvobrev 24 dec. 1747), formellt som gåva, i realiteten som ersättning för riksdagsutgifter, och genast belånade (1748). Samtidigt hade B. skaffat sig en fastighetskomplex på Blasieholmen (Blasieholmsgatan 4 B, Teatergatan 6, N, Blasieholmshamnen 7 samt Blasieholmskyrkans tomt), där han inredde boningshuset och ett par år (med hjälp av täta bankolån på. tillverkningarna) bedrev sockerbruksrörelse. Redan 1751 sålde han emellertid gården och bruket. I stället förvärvade han då egendomskomplexen Blasieholmsgatan 1 och 3, Hovslagaregatan 1 och 3 samt S. Blasieholmshamnen 4 A och B, där han också igångsatte byggnadsarbeten. Då huset blev färdigt, flyttade han likväl ej själv dit utan hyrde år 1755 ut det åt spanske ministern Fuente. Följande år fann han en hugad köpare. Av övriga stockholmshus, som han haft hand om, är det notablaste det Petersenska vid Munkbron, som han på 1750-talet köpte av Adolf Fredrik, vilken där underhållit en kadettskola. Rosersbergsaffaren var det B. förunnat att före sin död bringa till en glänsande lösning, i det överenskommelse träffades om statsförvärv av egendomen för hertig Karls räkning (se K. brev 20 sept. 1756), men själv hann B. få del av likviden endast tack vare ett förskott på 100,000 dir smt av J. H. Lefebure. Vid sidan av Rosersbergsaffären står som den mest omfattande av B: s egendomsaffärer förvärvet av det gamla Torstensonska godset Segersjö i Närke, vilket genom gifte och köp tillfallit Ture Gabriel Bielke. Sedan B. en tid fungerat som dennes huvudstadsbankir, stego hans fordringar på Bielke till mer än 300,000 dir kmt. Kontot reglerades på så sätt, att B. övertog Segersjö för 655,900 dir kmt, som huvudsakligen likviderades genom att han avskrev sina fordringar och övertog betalningsansvaret för vissa Bielkes skulder. Egendomen sålde B. snart nog till presidenten Klas Rålamb, men han trasslade sedan med förskrivningar och säkerheter på ett sätt, som ännu 1754 tycktes äventyra »den besynnerliga vänskap, oss emellan är». Ett ytterligare storgods, som passerat genom B: s händer, är Gärdesta i Södermanland. Av affärer av annat slag än de trägna fastighetsjobberierna kunna nämnas förmynderskapet i det rika Hessensteinska boet, som uppdrogs åt B. vid Hedvig Taubes död, och förvaltningen av Fredrik I: s hessiska underhållspengar, ett uppdrag, vilket han fick såsom belöning efter den lyckade uppgörelsen med fröken Horn 1745. I båda fallen sades och troddes det allmänt, att de anförtrodda medlen otillbörligt smultit samman. Betänklig synes ock en transaktion ha varit, som kom i dagen vid räfsten med riksens ständers kontor 1765: B. hade i sina händer fått vissa obligationer, som tidigare presenterats till inlösen men då avvisats trots innehavarnas erbjudande att nöja sig med 40 procent av fordran. Tack vare sitt inflytande på högsta ort utverkade B. emellertid mot kontorets avstyrkande fataliernas restitution (29 aug. 1750) och erhöll därpå såväl hela kapitalet, 112,500 dir smt, som intresseförsäkringssedlar å ränta på ränta »till alterum tantum». De värdepapper, som då inlöstes, befunnos dock vid strängare granskning »i sig själv ej annat varit än sådane blanketter, som avi. bar. Görtz återlämnat och aldrig för någon kronans skuld blivit utgivne». Utöver detta stora kapital hade B. även av kontoret »på nog mörka grunder» utfått över 200,000 dir smt som ersättning för förskott till konung Fredrik. Indignationen var ganska stor, men man ryggade dock tillbaka för att riva upp hela konkursmålet och saknade därför »utrymme att thetta för det framflutna bota.»

Tessin har lyckligt gripit B: s kommersiella typ med en lustig vändning: alltid i köpenskap, förstod han att förtjäna mer på en höna än Tessin kunnat förtjäna på en spansk häst. Trots den snabba omsättningen och de stora penningsummor, som gingo genom B: s händer och alltid visades för att giva ett sken av rikedom, växte emellertid hans affärer honom alldeles över huvudet. För att skaffa rörelsekapital till sina spekulationer och sin lånerörelse såg han sig till slut hänvisad till förtvivlade medel: han lånade mot 12 procents ränta, fast han blott kunde debitera sina klienter 6 procent, och han skrev reverser på flerdubbla belopp för att få en slant, som kunde trygga likviditeten för ögonblicket. Då han gick bort, blottade en skandalös konkurs ihåligheten i det hela. Även om han ej varit den oförbätterlige slösare, han var, hade väl spekulationernas måttlöshet och bristen på verkligt rörelsekapital gjort katastrofen oundviklig. En barnslig fruktan för döden skall ha avhållit honom från att reda upp sina affärer, men om han försökt det, hade väl endast svindeln blivit uppenbar. Det är säkert blott ett sista bevis på den förmåga att fascinera, som han trots allt måste ha ägt, att man efter hans död fantiserade om hemliga fonder och en nyckel till hans siffror, som han tog med sig i graven (Tessin).

Liksom en konung med mätresser på stat var den roll, B. spelade i sin herres kärleksaffärer, en nyhet för Sverige. Andra länders seder ha varken hos samtid eller eftervärld kunnat avvända föraktet från hans namn. Lika hårt döma honom hans svindlerier, ty de ursäkter, som kunna hämtas från inflationens hets, kunna dock ej undanskymma, att B: s påtagliga moraliska defekter utgöra tillräcklig förklaringsgrund till misslyckandet. Men sina medmänniskors fantasi har B. i alla fall sysselsatt. Karl von Linné har upptecknat hans konkurs bland exemplen på en obeveklig »Nemesis divina». Emanuel Swedenborg stötte han tillbaka genom sin massiva världslighet. Han var, berättar denne i sitt »diarium spirituale» (N: o 5,493 f.) så bunden vid denna världen, att den devotaste dödsförberedelse ej kunde frigöra honom. Så snart han efter döden såg personer, som han känt, eller saker, som han tyckt om, vände han genast tillbaka till sitt forna jag. Han straffades också, efter avhörandet av hans sexuella och finansiella syndaregister, med särskilda, ganska utsökta plågor i helvetet, Gustav Bonde skildrar B. som kopplaren och den fale ämbetsförsäljaren, med tillägg, att Fredrik I kort före sin död fick upp ögonen för hans besticklighet. F. A. von Fersen avfärdar honom på ett par rader som »en man, som kände varken ära eller redlighet» och vars alla gärningar »voro utmärkta av egennytta och nedrigheter». Mänskligare och väl därför även sannare har Tessin tecknat honom. För Tessin är han innerst goddagspilten, välkommen överallt ej för snillets behag eller andliga intressen (»han läste aldrig, skrev aldrig annat än kvitton, skuldförbindelser och bankanvisningar») men för den levnadsglädje, som avspeglade sig i det mest jovialiska bland ansikten, en vivör, för svag att neka sig eller andra något, själv mer än hälft duperad av sin uppfinningsrikedom och sin spelande fantasi.

Författare

B. BOÉTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett antal brev till B., belysande även hans besticklighet och hans förbindelser med familjen Taube, har på obekant sätt hamnat i Stockholms rådhusarkiv.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, hemliga och allmänna rådsprot. samt B:s konkursakt, RA; bankofullmäktiges prot. samt bankens huvudböcker, riksbankens arkiv. — Fr. Arnheim, Louise Ulrike, 2 (1910); G. Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora och Fredric I (1821); Documents concerning... Emanuel Swedenborg, ed. by R. L. Tafel, 1—2 (1875—77); [F. V. von Ehrenheim], Tessin och Tessiniana (1899); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 1 (1867), s. 164 o. passim; C. Forsstrand, En stockholmsvivör under rokokon (S:t Eriks årsbok, 1908); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 31—39, 41, 43, 46 (1863—79); T. Hultin, Hist. upplysningar om bergshandteringen i Finland under sv. tiden, 1 (1896); Ester Jacobson, Hedvig Taube (1919); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—5 (1893—1900); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); Sveriges riksbank 1668—1918, 2 (1919); A. Tidner, Palats och kåkar (1917); F. U. Wrangel, Blasieholmen (1914). — Se i övrigt: verser vid B:s bröllop 1748 och begravning 1757.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erland Carlsson Broman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17000, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2017-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17000
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erland Carlsson Broman, urn:sbl:17000, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2017-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se