Fritz L Dardel, von

Född:1817-03-24 – Schweiz (i Neuchâtel)
Död:1901-05-27 – Stockholms stad, Stockholms län

Målare, Tecknare, Kabinettskammarherre, Kavalleriofficer, Överintendent


Band 10 (1931), sida 277.

Meriter

1. Fritz Ludvig von Dardel, f. 24 mars 1817 i Neuchâtel, d. 27 maj 1901 i Stockholm. Föräldrar: kaptenen i engelsk tjänst Georges-Alexandre Dardel, adlad Dardel, och Hedvig Sofia Charlotta Amalia Lewenhaupt i hennes andra gifte. Erhöll tillstånd att gå i svensk tjänst av le conseil d'état i Neuchâtel 25 febr. 1833 och av K. M:t 27 apr. 1833; konstapelskadett vid Vendes artilleriregemente 1 juli 1833; avlade styckjunkarexamen 19 jan. 1835; sergeant vid ovannämnda regemente 1835; fanjunkare vid andra livgardet utan lön 21 mars 1835, med lön 13 maj 1835; avlade officersexamen 21 mars 1836; erhöll avsked från andra livgardet 9 dec. 1836; fanjunkare vid Svea livgarde 17 dec. 1836; underlöjtnant i regementet 5 maj 1837 och vid regementet 6 aug. 1841; företog en resa till Paris 1839 och studerade under vistelsen därstädes i åtta månader på L. Cogniet's och E. L. Lami's ateljéer; andre löjtnant 16 juli 1844; stabsadjutant vid livgardesbrigaden 15 maj 1847; kommenderad att tjänstgöra vid stabsexpeditioneri under kronprinsen 16 maj 1848; förste löjtnant 3 apr. 1850; avsänd som kurir till Haag apr. 1850; adjutant hos kronprinsen 22 maj 1850 och hos prins Fredrik av Nederländerna under övningslägret i Skåne 1852; besökte lägret i Satory i Frankrike 1853; kapten i regementet 4 jan. 1854; kammarherre 6 maj 1856; åtföljde kronprinsen till Norge 1856; kompanichef 6 febr. 1857; major i armén och militärattaché i Paris 7 sept. 1858—1862; adjutant hos Karl XV 6 aug. 1859; major i Svea livgarde 11 mars 1862; andre major 15 apr. 1862; överstelöjtnant i armén 3 juni 1862; adelsman vid faderns död 23 jan. 1863; erhöll avsked ur krigstjänsten 22 juni 1864; överintendent och chef för överintendentsämbetet samt preses i Konstakademien 22 juni 1864; kabinettskammarherre 5 aug. 1864; ordförande i kommittén angående oljemålningar för nationalmuseum 21 apr.—13 juni 1865; ledamot av kommittén angående skulpturarbeten för nationalmuseum 1865; ledamot 21 apr. 1865 av centralkommittén för och kommissarie för skön konst vid 1866 års industriutställning i Stockholm; bevistade riksdagen. 1865—66; ordförande i kommittén angående förevisande av nationalmuseum 27 okt. 1865—26 apr. 1866; ledamot av kommittén för 1867 års. världsutställning i Paris 1866 och juryman för skön konst vid densamma; ordförande i nationalmusei nämnd 1867—93; ledamot av franska reformerta kyrkans konsistorium 11 maj 1868—13 jan. 1901; ledamot i nämnden för bedömande av artiklar, avsedda för 1871 års internationella konstutställning i London, 11 nov. 1870; ordförande i Svenska slöjdföreningen 1871—76 och i Svenska konstföreningen; tjänstfri vid hovet 1872; ordförande i Stockholms byggnads-a.-b. 1872; ordförande i kommittéerna för Sveriges deltagande i 1872 års utställning i Moskva 1871 och i 1872 års nordiska industri- och konstutställning i Köpenhamn 25 aug. 1871; v. ordförande i kommittén för 1873 års världsutställning i Wien 1872; ledamot av kommittén för 1876 års världsutställning i Filadelfia 13 mars 1874, av kommittén angående ett museum för konstindustri och slöjd i huvudstaden 9 mars—3 dec. 1877 och av kommittén för 1878 års världsutställning i Paris 23 mars 1877; erhöll avsked från överintendentsämbetet 21 apr. 1882 med pension från 1 maj 1882 och från presidiet i Konstakademien 4 juni 1885. RDDO 1852; RNS:tOO 1858; RSO 1860; HedLFrKA 1861; KNO 1866; KDDOlgr 1866; KmstkNO 1892; innehade dessutom ett stort antal utländska ordnar och andra utmärkelsetecken. Nationalmuseum lät 1892 prägla en medalj med D: s bild.

Gift 29 juni 1846 på Koberg i Lagmansereds socken med friherrinnan Augusta Charlotta Silfverschiöld, f. 17 mars 1826 i Alingsås, d. 21 febr. 1915 i Stockholm, dotter till godsägaren å Koberg friherre Nils August Silfverschiöld och Sofia Charlotta Ramel.

Biografi

D: s levnadslopp var rätt egendomligt. Ehuru han var född och uppfostrad i Schweiz, skickades han vid sexton års ålder (1833) till Sverige för att ingå i svensk krigstjänst; en påminnelse om hans utländska extraktion var, att han aldrig fullt lärde sig svenska språket utan bröt på franska och inblandade främmande ord i sitt tal. D. började sin militära bana vid Vendes artilleriregemente men övergick 1835 till andra livgardet och kort därpå till Svea livgarde; under resan från Kristianstad till Stockholm besökte han Esaias Tegnér på Östrabo, och han säger sig aldrig ha sett någon med ett så genialiskt utseende. År 1853 sändes D. till Frankrike för att i lägret vid Satory studera den franska armén, som vid den tiden ansågs mönstergill, och han torde då ha tillägnat sig den gängse höga uppskattningen av Napoleon III. Sina franska intryck fick han ytterligare befästa under fyra års vistelse i Paris i egenskap av militärattaché (1858—62).

Sistnämnda uppdrag sammanhängde med D: s ställning till konung Karl XV. De hade blivit bekanta under gemensam tjänstgöring vid Svea livgarde på 1840-talet, och alltifrån denna tid och till kungens död tillhörde D. hans närmaste omgivning. Han blev adjutant hos kronprins Karl, sedermera konung Karl, han blev kammarherre och slutligen kabinettskammarherre. Bland D: s många uppdrag i hovtjänsten må nämnas överförandet till Haag av giftermålskontraktet mellan kronprinsen och prinsessan Lovisa av Nederländerna samt åtskilliga uppvaktningar hos utländska furstar under deras vistelse i Sverige. Han var kronprinsens följeslagare under den resa, denne i egenskap av vice regent företog i Norge 1856, och såsom militärattaché i Paris fick han den rätt delikata uppgiften att förbereda Karl XV: s besök i Frankrike 1861 och tillhörde konungens svit även under den därpå följande visiten hos drottning Viktoria i Osborne. För hovtjänsten och sällskapslivet överhuvud passade D. förträffligt tack vare sitt lättsamma, artiga väsen, sin livliga konversation och sitt kvicka skämt. Då D. betecknats som »en typ från Karl XV: s tidevarv», så motiveras detta av nämnda egenskaper men icke minst av det nära personliga förhållande, vari han stod till konungen själv. Vänskapen mellan dem var å ömse sidor uppriktig och stod bi både i lyckans och sorgens dagar; D. åtföljde konungen på hans sista resa till Aachen och hade det tunga uppdraget att så gott som ensam ordna allt för den döende monarkens hemfärd och det kungliga likets transport från Malmö till Stockholm. Med all sin tillgivenhet för konungen var D. dock ingalunda blind för dennes svagheter; han drog sig icke för att påpeka dem för monarken själv, och han har i sina dagboksanteckningar på ett ofta överraskande öppenhjärtigt sätt dragit fram dem i ljuset: hans dyrkan av Bacchus och Venus, hans bristande värdighet, hans ytlighet och ovederhäftighet i allvarliga statsangelägenheter, hans benägenhet att skrodera och uppträda på parad (»gascognare från topp till tå»). Det starkaste föreningsbandet mellan D. och Karl XV var konstintresset. Liksom D. otvivelaktigt bidragit mycket till att väcka och utveckla sin kunglige väns intresse för konsten, så har konungen å sin sida skänkt D. ett verksamt stöd, då det gällde att på olika sätt gynna konsten och dess utövare i vårt land.

Konsten var nämligen utan all fråga D: s främsta intresse i livet och blev även hans viktigaste verksamhetsfält. Redan tidigt framträdde hans anlag för målning, och vid tjugutvå års ålder begav han sig efter erhållen permission från militärtjänsten till Paris, där han under åtta månader (1839—40) idkade studier i Léon Cogniet's och Eugène Lami's då mycket ansedda elevateljéer. Någon större konstnär blev han icke, och synnerligen djup var aldrig hans konståskådning; han försökte sig visserligen emellanåt på större saker, såsom landskapsmålningar, han illustrerade böcker (t. ex. A. M. Lenngrens »Skaldeförsök») osv., men hans egentliga område var karikatyren, och här var han en mästare. Han hade skarp blick för människornas svaga och löjliga sidor, och han fångade dem snabbt med sitt skarpt satiriserande ritstift. »Han var» — skriver Lorens Dietrichson — »aldrig förlägen om medel att tillfredsställa sin lust att rita dessa karikatyrer. Vid ordförandebordet på baksidan av en föredragningslista, vid middagsbordet på en meny nedkastade han dessa nöjsamma impromptus. Jag minnes, huru han en gång, när jag satt bredvid honom vid ett akademiskt middagsbord, med sitt godmodiga leende sköt till mig ett porträtt av en bland gästerna. Jag anmärkte, att det var synd, att den röda näsan inte kunde komma till sin rätt i svart och vitt. Men D. var inte rådlös. Ur en tömd rödvinsbutelj pressade han ut litet bottenfällning, ur vars färgstoff han fick tillräckligt rött för att göra porträttet alldeles löjligt likt — och så cirkulerade det kring bordet till allas och icke minst den avbildades stormande jubel.» — Många av dessa karikatyrer förgingo lika hastigt som de tillkommo. En rätt talrik samling hamnade hos drottning Lovisa, som med sin satiriska läggning satte stort värde på D:s talang. Mycket utkom emellertid under D: s livstid. Tillsammans med J. A. Cronstedt utgav han 1841 åtta häften humoristiska »Teckningar ur dagens händelser»; två av ritningarna ådrogo den unge officeren en skrapa av Krigsakademiens kansler greve Magnus Brahe på grund av sina något respektlösa motiv från en Karlbergsbal. Under attachétiden i Paris var han medarbetare i skämttidningen Journal amusant ävensom i den geografiska tidskriften Le tour du monde. Efter hemkomsten till Sverige medverkade han under signaturen »Stift & comp.» i Ny illustrerad tidning (1865—66) med några karikatyrserier, vartill stoff gavs bl. a. av norska frågan, Ni-reformen och diskussionen om franska handelstraktaten. År 1892 publicerades i Ord och bild ett trettiotal teckningar, skildrande Stifts nyårsbesök hos sin. tant i en landsortsstad. Tid efter annan var D. sysselsatt, med samlingsarbete för vad han tänkte sig skola bli »en illustrerad dagbok» över hans förflutna liv; mycket av detta har tjänat som illustrationsmaterial för de »Minnen» och »Dagboksanteckningar», som utgivits efter D: s död och som för eftervärlden blivit ett monument även över hans eminenta karikeringsförmåga.

D. har emellertid haft betydelse för det svenska konstlivet även på andra sätt än som utövande konstnär. Han var en personlig mellanhand mellan Karl XV och de svenska konstnärerna och kunde härigenom göra dessa stora tjänster, icke minst av ekonomisk art. Han tillhörde kärnan inom »Karl XV: s konstnärskrets», dit för övrigt hörde män sådana som Edv. Bergh, J. K. Boklund, J. F. Höckert, A. Nyström, K. G. Qvarnström, F. V. Scholander. Men därtill kom D. genom sina ämbeten och offentliga uppdrag att bli en av förgrundsfigurerna inom den svenska konsten under 1860- och 1870-talen. Att D. 1864 utnämndes till överintendent och chef för överintendentsämbetet, därför hade han väl främst sin ställning hos Karl XV att tacka. För ledningen av statens byggnadsväsen, som följde med denna befattning, hade han knappast den nödiga utbildningen och erfarenheten; han tillstod själv, att han ofta kände sin underlägsenhet inför sakkunskapen och att det huvudsakligen var tack vare hans intendent F. V. Scholanders stöd, som han lyckades klarera svårigheterna. Detta hindrade dock icke, att D. åtminstone tidvis nedlade mycket nitiskt arbete på sin tjänst, såväl genom täta inspektiönsresor som genom värdefulla uppslag. Till de senare hörde bl. a. anställandet av länsarkitekter, vilka skulle utöva lokal kontroll över statens byggnadsarbeten, anskaffandet av tillfredsställande lokaler för målarskolan i Kungsträdgården (1864) samt hovstallets förflyttning från Helgeandsholmen till Artilleriplan; den svårlösta frågan om nämnda holmes omreglering stod på dagordningen under en god del av.D:s chefstid.

När D. tillträdde posten som överintendent, pågingo som bäst förberedelserna för ordnandet av samlingarna i nationalmuseum; byggnaden stod till det yttre färdig sedan 1861, och 1866 öppnade museet sina portar. D. tog livlig del i arbetet på samlingarnas installerande, reglerandet av museitjänstgöringen och andra förberedelser, och det var hans uppslag, att man samtidigt med den skandinaviska industriutställningen i Stockholm 1866 skulle anordna en skandinavisk konstutställning samt åt denna upplåta hela övre våningen av det nya museet. D. hade därför väntat sig att även i framtiden få ledningen av detsamma i sin hand, men då den framtida organisationen skulle bestämmas, skilde regeringen till åtlydnad av riksdagens beslut chefskapet för nationalmuseum från överintendentsämbetet. D. såg sig alltså till sin stora förbittring skjuten åt sidan och fann en klen ersättning i det oavlönade ordförandeskapet i nationalmusei inköpsnämnd.

Såsom överintendent var D. självskriven preses i Konstakademien till 1878, och även sedan självskrivenheten nämnda år upphört, valdes han till posten, ända tills han 1885 avsade sig densamma. Hans ställning som preses var visserligen enligt hans egen utsago »mera ärofull än inflytelserik», eftersom det huvudsakliga arbetet utfördes av den ständige sekreteraren, först A. Nyström och sedan F. V. Scholander, vilken senare även här var D. till ovärderlig hjälp. Men han tillförde akademien en fond av goda idéer och friskt humör. När han första gången förde ordet på akademiens högtidsdag, överraskade han sina åhörare med en livfull skildring av sina intryck från senaste utställningar på kontinenten. Han hade — berättar en samtida — »svårt nog för att hålla sig allvarsam under högtidsdagarnas, akademiska ståt och fick våldsamma inre paroxysmer, när vaktmästaren kom till synes i sin galadräkt». D. avgick från presesskapet just vid den tidpunkt (1885), då Konstakademien började utsättas för skarpa angrepp från opponenterna av den realistiska skolan. För denna hade D. inga sympatier. »Ingen upphöjd idé» säger han i sin dagbok — »ett sökande efter det fula och vulgära, en blandning av grågrönt och smutsgrått är yad som betecknar denna riktning.» Såsom svensk kommissarie eller juryman för skön konst vid ett stort antal internationella utställningar på 1860- och 1870-talen var D. alltid en nitisk beskyddare av svenska konstnärers arbeten; en utförlig beskrivning av 1871 års världsutställning i London finnes i den rapport, D. avgav. Under D:s ordförandetid ombildades Svenska konstföreningen och erhöll bl. a. egen utställningslokal.

D: s intresse sträckte sig också till konstindustrien. Detta fick han tillfälle att visa särskilt såsom ordförande i Svenska slöjdföreningen, vartill han valdes 1871 men från vilken post han avlägsnades genom intriger 1876. Till de nyheter, som tillkommo under denna tid, hörde inflyttningen i föreningens nya lokal samt. startandet av en periodiskt utkommande publikation: »Mönster för konstindustri och slöjd» (1873). På D:s initiativ ingick slöjdföreningen 1872 till regeringen med ett förslag, att i Stockholm borde inrättas ett museum för konstindustri. Med detta projekt var D. även sedermera sysselsatt under flera år: han var ledamot av en kommitté för frågans utredning (1877), och han företog sommaren 1877 en resa till Österrike, Tyskland och Holland för att studera konstindustrimuseer och deras organisation, men han fick aldrig se något egentligt resultat av denna sin strävan.

I eftervärldens hågkomst kommer D: s namn säkerligen att leva främst tack vare hans minnesanteckningar, som befinna sig i släktens ägo och efter hans död utgivits av sonen N. von Dardel. Redan kort efter sin ankomst till Sverige började den sextonårige ynglingen uppteckna såväl sina hågkomster från hitresan som sina första upplevelser i det nya fäderneslandet. Dessa ansatser till en regelbunden dagboksföring fullföljdes emellertid icke, och först, vid mogen ålder upptog D. skildringen av sin ungdoms historia på grundvalen av sina ännu ej förbleknade hågkomster. Under mellantiden förde han tidvis utförliga anteckningar, särskilt under sina resor och under sin vaktgöring vid hovet 1857—58. Med år 1863 började han föra regelbundna anteckningar, och dessa fortsattes, ända tills en i hög grad försvagad syn 1898 tvang honom att nedlägga såväl pennan som penseln. Dagboksanteckningar i sträng mening äro dock icke heller dessa senare uppteckningar; långa tider kunde hans dagbok få vila, men när lusten föll på eller något ¦av större intresse inträffade, återtog han den avbrutna berättelsen. D: s anteckningar kunna alltså i sin helhet betraktas som ett mellanting mellan dagbok och memoar. Av dem utgåvos till en början postumt två serier, omfattande åren 1833—72 och 1873—85. Samtliga anteckningarna äro skrivna på franska men vid utgivandet överflyttade till svenska. Åtskilliga uteslutningar äro gjorda, »dels av mera betydelselösa detaljer, dels ock av flera rörande samtida personer fällda, måhända väl skarpa yttranden och omdömen, vilka till äventyrs skulle kunna stöta efterlevande anhöriga utan att vara av allmännare intresse». Gallringen har gjorts grundligare i den senare memoarserien, och de anteckningar, som finnas för tiden efter 1885, ha först 1931 ansetts mogna för publicering. Arbetet är i sin helhet rikt illustrerat med bilder, vilka samtliga äro återgivna efter författarens egenhändiga teckningar.

D: s minnen kunna icke sägas tillhöra den mera djupgående memoarlitteraturen, men de väcka intresse genom sina intima skildringar från hov- och sällskapslivet under Karl XV: s »glada dagar» och genom sina meddelanden från konstnärsvärlden, inom vilken D. under lång tid intog en så central plats. D: s berättelser om sina många resor — t. ex. resan till Amerika för Filadelfiautställningen 1876 och den långa resan till Orienten 1884 — låta läsa sig med nöje och tåla gott jämförelsen med vår litteraturs bättre reseskildringar. D. rör sig med ett mycket stort persongalleri. Vid teckningen av människor är hans penna liksom hans ritstift icke utan sin udd, hans omdömen äro ofta fyndiga och träffsäkra, såsom då han finner Henrik Ibsen ha utseende »snarare av en fransk notarie än av en konstnär», då han karakteriserar Arvid Posse som »till hälften nämndeman, till hälften greve» och då han om Henning Hamilton säger, att denne »med alla sina stora gåvor och all sin machiavellistiska skicklighet aldrig haft tur med sig och misslyckats så väl i sin diplomatiska som politiska verksamhet», eller då han låter en jämförelse mellan Karl XV och Oskar II utmynna i omdömet, att »de båda brödernas goda egenskaper, förenade hos en och samma person, skulle göra en mönsterkung». D: s uttalanden i politiska och överhuvud samhälleliga frågor äro rätt tunnsådda och röja i allmänhet föga djup. Under Karl XV :s tid kunde han dock på grund av sin ställning till monarken ibland visa sig i viss mån intresserad och initierad. Han delade konungens skandinaviska och franskvänliga tänkesätt; han önskade ett svenskt ingripande 1864 och sade sig »icke tro, att det är nog för ett folks ära att i lugn och ro tillverka ost och fabricera järn; för att kunna göra sig respekterad såväl inåt som utåt får en regering ej vara likgiltig för vad som försiggår i Europa utan måste tänka på att hålla sitt lands fana högt». Till Oskar II stod D. i ett gott förhållande men hörde icke till dennes intima krets och fann hos honom icke samma förståelse för sina konstintressen som hos företrädaren. För den moderna demokratien hyste D. inga som helst sympatier; han karakteriserade en gång några av dess yttringar såsom »kommunism i intellektuellt avseende, långt värre än den som grundar sig på en fördelning av egendomen, ty det finns endast en farlig jämlikhet, och det är medelmåttans!» Med något av världsmannens skepsis och tolerans betraktade han de andliga företeelserna; han ogillade åtalet mot Strindberg 1884, ty »det behövs andra argument än straffarbete för att bekämpa otron och dem, som predika densamma under ett tidevarv, så likgiltigt i religionsfrågor som det, vari vi leva». I konfessionellt hänseende tillhörde D. den franska reformerta kyrkan, av vars konsistorium han var medlem. Ett stänk av melankoli kunde någon gång falla över D: s självbiografiska verk, men det var undantag; i regel uppenbara de en gladlynt och intelligent, maliciös men i grunden godmodig och älskvärd personlighet. — D. ägde husen n:r 14 Blasieholmstorg och 1 A, B Arsenalsgatan i Stockholm och förvärvade 1877 genom köp av greve Arvid Posse egendomen Dalby i Bettna socken i Södermanland.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från D. finnas i riksarkivet (till L. Manderström) och i Uppsala universitetsbibliotek. I K. biblioteket förvaras brev till D. bl. a. från Karl XV samt karikatyrsamlingen »Quelques types de diplomates étrangers de 1840 a 1893, en séjour ä Stockholm». Några brev till D. finnas i Musikaliska akademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Minnen från Stockholm, [1—2:] ritade af C—dt och D—1, [3—5:] ritade af D—1. H. 1—5. Sthm 1840—44. 4: o 8 pl.; 8 pl.; 6pl.; 7 pl.; 8 pl. (Anon.; H. 1—2 tills, med J. A. Cronstedt.) — Teckningar ur dagens händelser. Ser. A—F. Sthm & [ser. F:] Köpenh. 1848—52. Tv. 8: o & 4: o 8 pl.; 8 pl.; 6 pl.; 8 pl.; 8 pl. (Anon.) — Gubben med skåpet. Scener ur svenska hvardagslifvet. [Sthm] 1849. Tv. 8: o 16 pl. (Anon.) — Familjen Tutings lustresa till Bomarsund. [Sthm 1853.] Tv. 8: o 50 pl. (Anon.) — En familj från landet på besök i hufvudstaden. [Sthm 1856.] Tv. 8: o 35 pl. (Anon.) — Svenska och norska arméerna samt flottorna i deras nuvarande uniformering, utförda under H. M. konungens höga beskydd af F. von Dardel; med en text innefattande hvarje regementes historik m. m, utarb. under ledning af H.K. H. prins Oscar Fredrik. Sthm 1861—63. St. fol. 36 pl., 6 bl. text [texten ej avslutad]. (Även utg. med norsk titel och text.) — Ett besök i nationalmuseum. Sthm 1865. 16: o 30 s. (Anon.; tills, med F. W. Scho-lander; avtr. ur Post- och inrikes tidningar.) — Internationella utställningen i London 1871. 1—3. Sthm 1872. (3), 58, (1) s.; (3), 47, (1) s-i (3)> 39> (1) s. (Tills, med C. F. Lundström.) [1. Konst- och konst-industri av D.; 2. Ylle-industri, och 3. Lergods-industri av C. F. Lundström.] — Minnen. [Utg. af N. von Dardel.] D. 1—4. Sthm 1911—13. 1. 1833—1861. 1911. III, 222, (1) s, 1 portr. 2: a uppl. 1912. III, 222, (1) s, 1 portr. 2. 1863—1865. 1912. (3), 162 s, 1 portr. 3. 1866—1870. 1912. (3), 235 s. 4. 1871 — 1872. 1913. (1), 238, (1) s. — Ur Fritz von Dardels album. Bilder ur sällskaps- och militärlifvet från adertonhundratalets midt. [Utg. af N. von Dardel.] Sthm 1915. Tv. 4: o VIII s., 30 pl. — Dagboksanteckningar. [Utg. af N. von Dardel.] [1—3.] Sthm 1916—20. 1. 1873—1876. 1916. (5), 255 s., 1 portr. 2. 1875—1880. 1918. (5), 236 s. 3. 1881 — 1885. 1920. (5), 280 s. — Minnen från senare år. Sthm 1931. 311 s. — Karikatyrer och andra teckningar (anon.) i Journal amusant, Le tour du monde, Revue de Stockholm (1851), Ny illustr. tidning (1865—66) och Ord och bild (1892) samt bokillustrationer.

Källor och litteratur

Källor: D:s egna skrifter och teckningar; Cecilia Bååth-Holmberg, Karl XV som enskild man, konung och konstnär (1891); I. G. Clason, Öfver-blick öfver byggnadsverksamheten i Sverige under de sista 25 åren (Tekn.. tidskr., 1896); L. Dietrichson, En norrmans minnen från Sverige, 1—2 (1901 —02); E. Edholm, Från Carl XV: s dagar (1906); G. Nordensvan, Sv. konst och sv. konstnärer i 19:e århundradet, 1—2 (1925—28): Fr. Sander, Sveriges nationalmuseum (1896).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fritz L Dardel, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17276, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-10-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17276
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fritz L Dardel, von, urn:sbl:17276, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-10-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se