Lorentz Henrik Segelcke Dietrichson

Född:1834-01-01 – Norge (i Bergen)
Död:1917-03-06 – Norge (i Kristiania/Oslo)

Författare, Poet, Bibliotekarie, Estetiker


Band 11 (1945), sida 237.

Meriter

Dietrichson, Lorentz Henrik Segelcke, f. 1 jan. 1834 i Bergen, Norge, d. 6 mars 1917 i Kristiania. Föräldrar: bankbokhållaren Fredrik Dietrichson och Marie Heiberg Dahl. Student vid univ. i Kristiania 1853; »anneneksamen» 1854; föreslagen till docent, i nordisk litteratur vid Uppsala univ. 2 maj 1860; förord-nad 11 mars 1861; vistades dec. 1862—mars 1865 i Rom; konsulatsekr. där 1863 samt Skandinaviska föreningens bibliotekarie; .amanuens vid Nationalmuseum i Stockholm 1866; vik. lärare vid Konstakademien 1867; e. o. professor vid samma akademi 5 febr. 1869; e. o. professor i konsthistoria vid univ. i Kristiania 19 juni 1875; fil. hed:doktor i Uppsala 1877; ordf. i det norska Nationalgalleriets styr. 1885—90; direktör för Skulpturmuseet 1889—1903; ordf. i den norska avdelningen av kommittén för samarbete mellan Nordens univ. 1896—1915. D. mottog ett stort antal offentliga uppdrag, i de flesta fall avseende förberedandet av utställningar och organiserandet av museala och konstpedagogiska institutioner, verkade i stor utsträckning som ordf. i kommittéer och styrelser, var president vid ett par konsthistoriska kongresser samt företog talrika studieresor i Europa och Orienten. LVVS 1869; RNO 1875; led. av Videnskabsselskabet i Kristiania 1877; HedLFrKA 1882; KDD02gr 1888; LVS 1894; HedLHA 1903; KNS:t002kl 1904; hed:led. av Svenska litteratursällskapet i Finland s. å.

G. 31 mars 1862 i Vestre Åker, Norge, m. målarinnan Johanne Mathilde Bonnevie, f. 12 juli 1837, d. 28 nov. 1921, dotter av borgmästaren i Trondhjem Honoratus Bonnevie och Sophie Augusta. Baumann.

Biografi

Norrmannen Lorentz D. växte upp i Bergen i en estetiskt orienterad krets. I Kristiania började han som teolog men odlade främst estetik och sällskapsliv samt var en glad visdiktare. Samtidigt sysslade D. med journalistik. Hans religiösa uppfattning var och förblev kristen, men de teologiska fackstudierna lockade honom ej, och han uppgav tanken på prästbanan. Sommaren 1856 deltog han i studentmötet i Uppsala, greps därav och förblev ständigt trogen skandinav. På hemvägen besökte han Köpenhamn och var 1857 åter i Danmark, bl. a. för att läsa korrektur på sitt poetiska debutarbete »Olaf Liljekrands», en lyriskt-episk tankedikt i romantisk praktstil; den är ganska ordrik och osjälvständig samt fylld av allmängods. Dikten visar D:s litterära bildning och poetiska talang men även hans brist på djupare diktarbegåvning.

I början av 1858 uppmanades D. att deltaga i konkurrensen om en nyupprättad universitetsstipendiatplats i nordisk litteratur; ämnet var »den didaktiske Poesies Frembringelser i de nordiske Literaturer». För att studera det svenska materialet begav sig D. på. sommaren till Sverige, där han gjorde många bekantskaper (S. A.. Hedlund, C. F. Ridderstad, Aug. Blanche, Lars Hierta, Viktor Rydberg m. fl.). Stipendiatplatsen gick till en annan. D. förutsåg dock upprättandet av en professur i nordisk litteratur. Han tog fasta på ett uppslag av C. W. Bottiger, att man borde söka docenturer vid andra nordiska universitet än sina egna. Hösten 1859 for D. till Sverige men mötte i början svårigheter. Han tycks en tid ha levat i armod, tills August Sohlman lät honom skriva litteraturkritik i Aftonbladet. I Uppsala visade sig B. E. Malmström välvillig. D:s avhandling »Laeredigtet i Nordens poetiske Literatur» trycktes i Stockholm, och han föreslogs till docent maj 1860, men förordnandet kom först mars 1861. Våren 1860 höll han livligt uppskattade föreläsningar i Uppsala om dansk litteratur under 1800-talets första, hälft. D. tog initiativ till det välkända Namnlösa sällskapet. Det förberedande sammanträdet skall ha hållits 23 febr. 1860. D. tycks redan strax förut ha blivit medelpunkten i en krets, där man läste dansk och norsk diktning och kritiserade Tegnérdyrkandet. Nu framträdde D. programmatiskt, påvisade bl. a. hur den samtida norska litteraturen förnyats genom att frigöra sig från Oehlenschlägersk efterklang och anknyta till sagans enkla ton, till landets historia och natur och påpekade, att man måste komma bort från all romantiskt-retorisk schablonmässighet. I dec. 1860 höll D. i Stockholm föredrag om Oehlenschläger, Wergeland, Tegnér och Runeberg. D. tycks ha visat en viss överlägsenhet och skärpa, föredragen väckte på många håll förbittring, och han angreps i pressen. D. utvecklades hastigt åren kring 1860. Bestämmande för D: s syn på vitterheten var fortfarande den norska nationalromantiken liksom Ibsens och Björnsons tidigaste verk. Starka intryck måste han också ha tagit av äldre och yngre dansk litteratur samt nyare estetisk spekulation. Kanske har D. mest beundrat Runeberg, som han besökte 1861. Hans »skaldeporträtt» av denne (1864) uppskattades varmt av Runeberg själv. D. besökte senare åter Borgå. I den Runebergska poesin har D. i hög grad funnit sina estetiska ideal förverkligade. Han har utan tvivel haft stor betydelse för Namnlösa sällskapet, och genom studentpoeterna torde han ha utövat avsevärt inflytande på svensk kritik och litterär opinion. Personligen kom D. emellertid ej att spela den roll inom sällskapet, som motsvarade hans insatser. Den oavlönade docenturen band honom ej vid Uppsala, och han började nu sitt karakteristiska reseliv.

Hösten 1860 reste D. till Düsseldorf för att förlova sig med den unga norska målarinna, som 1862 blev hans hustru. Han studerade konstskatterna i Berlin och Dresden. Ett samtal med H. Hettner i Dresden och umgänget med de nordiska målarna i Düsseldorf förberedde D: s omsvängning till konsthistorien. Med sin hustru for han 1862 till Italien. I Rom tillbragte han ett par lyckliga år. De ekonomiska svårigheterna minskades sedan D. blivit konsulatsekreterare och Skandinaviska föreningens bibliotekarie. Icke utan smärta lämnade D. Rom i mars 1865. Han begav sig med sin familj till Kristiania. Emellertid mötte han ej förståelse i hemlandet. Trots fruktan för att kritiken av Tegnér definitivt skadat hans anseende i Sverige, måste han och familjen i början av 1866 på allvar överflytta till Uppsala. Genom föreläsningar om grekisk konst hösten 1865 vann han erkännande som konsthistoriker, blev amanuens vid Nationalmuseums handtecknings- och gravyrsamling och flyttade juni 1866 till Stockholm. Åren i den svenska huvudstaden blevo i stort sett hans lyckligaste. Han knöts 1867 till Konstakademien som vik. lärare i konsthistoria och blev i början av 1869 e. o. professor där, delvis tack vare Karl XV, vars dotter, prinsessan Lovisa, D. undervisade. D. blev också överlärare vid »Slöjdskolan» (Tekniska skolan) och en ledande kraft inom Svenska slöjdföreningen, arbetade för upprättandet av dess konstindustrimuseum, anlitades som konstkännare och som organisatör av utställningar. Icke mindre eftersökt var han som föreläsare. Åren 1875—76 utgav han »Tidskrift för bildande konst och konstindustri», som använde nyaste reproduktionsteknik och verkade i konstnärliga och konsthistoriska frågor. Liknande syfte hade D: s populära estetiska verk, »Det skönas verld», 1867—79, där den senare delen ägnades »de bildande konsternas historia». Åren 1869—70 besökte D. Grekland och Mindre Asien. Reseintrycken omsattes hastigt i journalistik, bl. a. i novelletter. D. var också i övrigt trägen skribent i stockholmspressen, kanske främst i Ny Illustrerad Tidning, där han skrev konsthistoria och konstkritik samt lyrik. Han vann även framgång med skådespelet »En arbetare» 1872. D. acklimatiserade sig, skrev nu mest på svenska och byggde villa på Djurgården. Emellertid gav blomstringen i norskt kulturliv näring åt hemlängtan, och då han 1875 erbjöds en e. o. professur i konsthistoria vid Kristiania universitet — det ursprungliga initiativet kom från Björnson — bröt D. samma höst upp från Stockholm.

Återkomsten blev en besvikelse. D. fann Kristiania provinsiellt, omoget och traditionslöst. Av diktarna och konstnärerna bodde endast få där; de flesta voro utomlands. D:s satiriska diktverk »Kivle-slaatten» (1879) har till motiv konstens hemlöshet i den norska kulturmiljön. Till de naturalistiska och radikala strömningarna kom han i motsättning. D. höll fast vid strikt idealism i både liv och konst; den poetiska realism han kämpat för hjälpte honom ej att förstå den nya tiden. Han kom att framstå som utpräglat konservativ och deltog ivrigt i debatten. År 1885 råkade D. i konflikt med Ibsen, men de försonades senare. Även Björnson och D. bröto och återknöto vänskapsförbindelser. Sannolikt bidrogo de problematiska relationerna till Norges två största diktare till stämningen av desillusion och ensamhet. Om D: s norska verksamhet skall här ej närmare talas. Hans vetenskapliga huvudintresse blev den gamla nordiska träarkitekturen (stavkyrkorna) och dess förutsättningar. Här utförde han ett värdefullt arbete. Intressant är memoarverket »Svundne tider» (1—4, 1896—1917; sv. övers, av bd 2—3, »En norrmans minnen från Sverige», 1—2, 1901—02). Sitt reseliv fortsatte D. till hög ålder.

D. var ej i främsta rummet vetenskapsman men ägde begåvning och en mångsidighet, som likväl splittrade. Han var en av de första konsthistorikerna i Skandinavien av mera modernt snitt. Även litteraturstudiet torde han ha befordrat, bl. a. genom de översikter över den nordiska litteraturen han utgav under 1860-talet. D. var arbetsam, orädd, viljestark och trogen sina ideal. I första hand var han kulturjournalist och föreläsare. D. var en skandinav, som aldrig glömde tanken på Nordens andliga enhet. Han förblev utpräglad svenskvän, något som knappt underlättade hans ställning under unionens sista decennier. Som diktare nådde D. aldrig fram i första planet. Som kulturpersonlighet blev hans betydelse ganska kortvarig. Tiden gick honom snabbt förbi. I en dödsruna kunde den programmatiske realisten från 1860-talet karakteriseras som »romantikeren par excellence». — D:s brevsamling finnes i Oslo universitetsbibliotek. Brev från D. finnas i F. F. Carlsons saml. i Riksarkivet, i K. biblioteket (bl. a. 26 till H. Wieselgren 1865—1904), i Uppsala univ.-bibl. samt (12 st.) i S. A. Hedlunds brevsamling i Göteborgs stadsbibliotek.

Författare

G. Svanfeldt.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten :D:s arbeten t. o. m. 1880 finnas utförligt förtecknade i J. B. Halvorsen, Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1880, 2 (1888) och de mera betydande efter denna tid i Norsk biografisk Leksikon, 3 (1926); här nedan meddelade skrifter utgöra endast ett komplement till dessa förteckningar.

De norske Studenters Sang i Stockholm [den 16de Juni 1856]. Kria u. å. 2 bl. — Första bladet af den nyare norska poesiens historia (Framtiden, Bd 2, 1869, s. 299—326). — Choral ved Gudstjenesten i Ladugårdslands Kirke på Norges Tusindårsfest den 18 Juli 1872. Sthm u. å. 4: o 2 bl. (Anon.; undert.: L. D.) —¦ Svenska sången i vårt århundrade (Bellmansfesten på Hasselbacken den 16 augusti 1872, s. 25—28). — For Kongen. Sthm 1873. 4: o 2 bl. — Elfkarleby-fallet den 5 juni 1875. Upps. 1875. 2 bl. (Studentmötet i Upsala 1875). — Ejendommelighederne ved Stavekirkernes Construction. Et Capitel af de norske Stavekirkers Historie (Nord. tidskr., Arg. 10, 1887, s. 37—47, 99— 117). — Moderna och drägtreformen. Trenne föredrag, Stockholms drägt-reformförening tillegnade. Sthm 1887. 4 bl., 112 s. — Mode- og drägtreformen. Tre Foredrag, holdte i Universitetets Festsal i Mai 1886. Kria 1887. 4 bl., 120 s. — Det norske Nationalgaleri, dets Tilblivelse og Udvikling. I Anledning af dets 50-aarige Tilvasrelse. Kria 1887. 4:o 2 bl., 55 s., 16 pl.-bl. — Sammenlignende Fortegnelse over Norges Kirkebygninger i Middelalderen og Nutiden. 1—3 (Theol. Tidsskr. for den evang.-luth. Kirke i Norge, R. 3, Bd 2, 1888, s. 1—51, 273—319, 465—512). — L'église en bois de Gol et les autres båtiments d'ancienne construction Norvégienne rébatis en Bygdo par la munificence de S. M. le Roi Oscar IL Discours. Kria 1889. 14, (2) s., 1 pl.-bl. — Hvem har målet det bekjendte Portrait af Peder Claussön i Undals Kirke? (Nord. tidskr. 1889, s. 568—573). — »Erindringens Kunst» [ogj »Fantasien i Kunsten». Åbent Brev til Prof. Dr. Julius Lange (ibid. 1890, s. 438— 447; utgör svar på L:s artikel Studiet i Marken, ibid. 1889, s. 141—152). — Die norwegische Holzbaukunst und Die Bauten des deutschen Kaisers zu Pvominten. 1—2. Vortrag gehalten auf dem kunsthistorischen Congress in Nurnberg (Beilage zur Allg. Zeitung, 1893, 9.—10. October). — Camilla Collett og hendes Indlasg i Kvindesagen. Kria & Khvn. (tr. Kria) 1894. 38 s. — Kort Oversigt over de norske Kirkebygningers Historie (Tillagg [til M. B. Landstad, Kirkesalmebog] indeholdende Kirkesalmeb0ger ... af J. N. Skaar ... og Norsk Kirkebygningskunst af L. Dietrichson, [1895], s. 57—176). — Hvad har den gothiske Kunst at gjöre med Gotherne? Studier over den gothiske Byg-ningsstils Oprindelse (Nord. tidskr. 1899, s. 227—238, 255—282). — Er Magnuskirken på Egilsey (Orknöerne) en keltisk eller en norsk Kirke? (ibid. 1902, s. 281—303). — »Broderfolkenes Vel». Ved Festen paa Skansen i Stockholm den 4de Juni 1904. Kria u. å. 2 bl. — Horg og Hov. Et Bidrag til vore Stavkirkers Forhistorie (Nord. tidskr. 1916, s. 245—267).

Källor och litteratur

Källor: Namnlösa sällskapets arkiv (U 169 aa—af; U 169 af inneh. ett par ms. av D), UB. — Aftenposten 7 Mars 1917'(nekrolog); B. Björnson, Brev, 1: 1—2 (1912); F. Bull, F. Paasche & A. H. Winsnes, Norsk litteratur-historie, 4 (1937); F. v. Dardel, Minnen, 3—4 (1912, 13); H. Koht, Henrik Ibsen, 2 (1929); A. Liden, Den norska strömningen i sv. litteratur under 1800-talet, 1 (1926); L. Looström, Lorentz Dietrichson och Svenska slöjdföreningen (Sv. slöjdfören. tidskr., 13, 1917); J. Mortensen, Från Aftonbladet till Röda rummet, 2:a uppl. (1913); Norsk biografisk Leksikon, 3 (1926); Helena Nyblom, Mina levnadsminnen, .2 (1922); Henry Olsson, Den unge Snoilsky (1941); F. Paasche, Lorentz Dietrichson (Ord och bild, 26, 1917); G. Pauli, I vår ungdom (1925); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 7, 3:e uppl., av G. Castrén (1932); J. E. Strömborg, Biogr. anteckningar om Johan Ludvig Runeberg, Suppl.-bd, utarb. av Karin Allardt (Skrifter utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 192, 1927); F. B. Wal-lem, Det norske Studentersamfund gjennem hundrede Aar, 1—2 (1912—16); K. Warburg, Viktor Rydberg, 2 (1900); [H. Wieselgren], Lorenz Dietrichson (Ny illustr. tidning, 11, 1875, s. 387—388); R. F. von Willebrand, L. Dietrichson CFinsk tidskr.. 82. 1917); N.P. Ödman, Från ungdomsåren (Vintergatan 1894).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorentz Henrik Segelcke Dietrichson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17536, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Svanfeldt.), hämtad 2019-05-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17536
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorentz Henrik Segelcke Dietrichson, urn:sbl:17536, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Svanfeldt.), hämtad 2019-05-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se