Isac Reinhold Blom

Född:1762-10-27 – Nikolai församling, Södermanlands län (vid Stjärnholm)
Död:1826-05-06 – Stockholms stad, Stockholms län

Poet, Justitieråd


Band 05 (1925), sida 7.

Meriter

Blom, Isac Reinhold, f. 27 okt. 1762 vid Stjärnholm i S:t Nikolai församling, d 6 maj 1826 i Stockholm. Föräldrar: predikanten vid Stjärnholms kapell, sedermera prosten och kyrkoherden i Över- och Ytterenhörna Jonas Blom och Anna Sofia Wigelstjerna. Genomgick Strängnäs gymnasium; student i Uppsala 3 okt. 1781. Auskultant i Svea hovrätt 16 juni 1783 (ed); inskrevs vid Stockholms rådhus- och kämnärsrätter 3 okt. s. å.; e. kanslist vid kriminalexpeditionen 16 okt. s. å.; e. notarie vid Södra kämnärsrätten 19 dec. s. å. och vid överståthållarämbetets avdelning för politiärenden 1 aug. 1785; kanslist vid sistnämnda avdelning 4 apr. 1786; notarie därstädes 16 dec. 1787; förste notarie hos överståthållarämbetet 7 dec. s. å.; ombudsman hos direktionen över nummerlotteriet 10 okt. 1787--8 apr. 1795[1]; tjänstgjorde i kansliet vid riksdagen i Gävle 1792; sekreterare hos överståthållarämbetet 5 jan. 1793; rådman i Stockholm 12 dec. 1797; ledamot av politikollegiet 17 jan. 1798, av inkvarteringskommissionen 21 juni 1799 och av K. slottsrätten 20 nov. 1801; transporterades till byggnings- och ämbetskollegiet 29 apr. 1803; erhöll lagmans titel 24 jan. 1808; ett av huvudstadens ombud vid riksdagen 1809 och var därunder ledamot av konstitutionsutskottet; justitieråd 9[2] juni 1809; ledamot av lagkommitténs organisationskommitté 9 nov. 1810—12 febr. 1811; granskande ledamot i lagkommittén 14 febr. 1811; ledamot av kommittén angående Uppsala akademis konstitutioner 1820 (bet. ingivet 1 nov.); erhöll avsked från justitierådsämbetet 13 jan. 1824. Belönades med Svenska akademiens dubbla stora pris 1792 och Lundbladska priset 1793; en av de 18 i Sv. akad. 1797; RNO 1809; KNO 1815; HedLHA 1811; jur. hedersdoktor i Uppsala 15 juni 1818. — Ogift.

Biografi

Året 1797 är en viktig milstolpe i B: s liv. Han nådde då en fast position både som ämbetsman och poet genom utnämningen till rådman och invalet i Svenska akademien. Dittills hade hans karriär gått långsamt; hans enda inkomst var ännu nyssnämnda år en polisnotarielön av 150 rdr om året. 1799 fick han en av akademiens pensioner å 100 rdr. Om B: s skicklighet som ämbetsman äro alla samtida omdömen eniga. Därom vittna såväl hans ovan anförda befordringar som de förtroendeuppdrag, han fick mottaga. Som Stockholms stads förste fullmäktige öppnade han borgarståndets konstituerande sammanträde vid 1809 års riksdag, han var anförare för ståndets deputationer 4 och 5 maj, och i vårt första konstitutionsutskott bidrog han bl. a. till stjälpandet av A. G. Silverstolpes förslag om en »riksens ständers lag- och hushållningsberedning». Utnämningen till justitieråd nödgade honom emellertid att lämna riksdagen redan 12 juni. Han bevistade sedan såsom i statsrådet närvarande ledamot för justitieärenden riksdagarna i Örebro 1810 och 1812. I den 1811 tillsatta lagkommitténs arbete deltog han, tills han tog avsked som justitieråd. Flera särskilda yttranden till protokollet vittna om det intresse, han ägnade lagstiftningsarbetet. Även Svenska akademien har erkänt sin tacksamhetsskuld till B: s ämbetsmannaskicklighet och juridiska sakkunskap; han ansågs självskriven till sekreterarposten efter N. von Rosenstein, därest han ville åtaga sig uppdraget.

Den självständighet som ämbetsman, för vilken B. prisats, utmärkte honom icke som litterär personlighet. Både som skald och akademiledamot gick han helt i Karl Gustav af Leopolds ledband. Han har själv erkänt detta lärjungeskap till »författaren av Oden», som han i sin första offentliggjorda dikt (1790) ägnade sin hyllning. Då han 1792 vann stora priset i Svenska akademien, ville ryktet veta, att den belönade dikten tillkommit icke alldeles utan hjälp av mästaren, en beskyllning, som denne med skärpa tillbakavisade. Detta rykte låg emellertid B. emot, då Leopold två år senare föreslog honom till inval i akademien. Det ansågs lämpligt, att han avlivade detsamma genom att än en gång framträda som akademisk pristagare. Han tävlade också 1794 men fick då avstå stora priset åt Johan Stenhammar, en utgång, som B. hade mycket svårt att smälta. B. är i Leopolds sällskap, även när han uppvaktar och söker gunst hos G. A. Reuterholm. Leopold försökte (1795) i ett brev, som gripande skildrar B: s förhållanden, förmå den mäktige marinen att skaffa honom en plats i nummerlotteridirektionen. Försöket misslyckades, men Reuterholm kallade honom till sig och satte honom, som B. själv säger, »på rubriken: framdeles». Audiensen gav till resultat en fruktansvärt panegyrisk hyllningsdikt, som snart efterföljdes av flera; B. har, förståndigt nog, låtit dessa förbli otryckta.

B. var en tacksam lärjunge och skyddsling. De uttryck, med vilka han tolkar sin beundran för Leopold, överskrida ofta det löjligas gräns. Från denna synpunkt bör man betrakta de förklen-liga omdömen, han så ofta i brev till Leopold fäller om J. H. Kellgren; han visste, att de skulle falla adressaten i smaken. Under Leopolds Linköpingsvistelse var B. hans ombud i Stockholm och fick ständigt mottaga uppdrag och kommissioner. Han fick bl. a. förmedla tryckningen av Leopolds bidrag till Extra posten. Under denna tid — liksom från tidningens första början 1792 — bidrog B. själv med en och annan dikt, närmast såsom en väntjänst åt Leopold, som ofta hade svårt att fylla det antal nummer, han kontraktsenligt åtagit sig. Först mot slutet av Extra postens tillvaro, i maj 1795, blev B. fast medarbetare däri och dessutom ansvarig redaktör, sedan justitiekanslern ålagt tidningens utgivare och ägare, boktryckaren J. K. Holmberg, att anställa en sådan. I Extra posten finner man åtta av de dikter, som intagits i B :s samlade skrifter, samt dessutom några andra bidrag, bland vilka må nämnas Voltaireöversättningen »Helgonet, eller den exemplariska enkan» (1794: 140).

Av B: s båda akademiska prisdikter var i synnerhet »Skaldebref til dem, som söka et odödligt namn» (1792) beundrad av samtiden. Den citerades ofta; framför allt gäller detta om ett verspar, (»Det ädla som Ni sökt, det nyttiga Ni gjort — Se där, vad visheten skall ensamt kalla stort») som leder tanken på en strof i Viktor Rydbergs kantat. Ämnet var 1792 för tredje gången utsatt till tävlan, sedan akademien de båda närmast föregående åren icke funnit någon av de inkomna tävlingsdikterna värd stora priset. B: s skaldebrev är en mycket tidstypisk moralisk epistel, en utredning, som likaväl kunde varit skriven på prosa som på alexandriner. Tankegången är i huvudsak densamma, som Leopold med starkare pessimistisk betoning och mera paradoxal tillspetsning givit uttryck åt i det ode över samma ämne, han uppläste på akademiens högtidsdag 1790: att söka vinna ett odödligt namn är att jaga efter en chimär, men dennia chimär förljuvar vår tillvaro och är en mänsklighetens välgörare, i den mån jakten efter densamma sporrar oss till dygd och goda gärningar. B. visar sig ha grundligt studerat de råd till de tävlande, som akademien låtit publicera i Stockholms posten i syfte att få dem »att i en större vidd än hittills skett, fatta ett ämne, som synes vara av de rikaste både för skalden och filosofen». Ledamöterna i den granskningsnämnd, som föreslog dikten till stora priset, lovordade särskilt stilen, »vilken över allt var bildrik, välljudande och så fullkomnad, att de icke funnit anledning till någon enda ändring». B. behärskar verkligen denna retoriska, sentensrika stil, för vilken enligt akademiens vägledning mönstren voro att söka hos Horatius, Boileau, Voltaire och Pope. »Skaldestycke om religionens nödvändighet för samhällens bestånd» (1794) följer samma mönster. Dikten utgör en enda lång variation över det Voltaireska mottot: »Si Dieu n'existait pas, il faudrait l'inventer», en begränsning av uppgiften, som akademien fann väl snäv. Vad som brister i B: s opus har Kellgren angivit, då han som ett av företrädena hos Stenhammars dikt över samma ämne framhåller, att dess författare var »mera upplivad av känsla». B,: s smärre dikter äro relativt obetydliga. Även i dem anslår han gängse tongångar, än skämtsamt satiriska (t. ex. »Rimmad sång till Apollo», »Skaldebref till Corinna», med anledning av överflödsförordningen 1794), än högstämt patetiska (t. ex. »Sång till fäderneslandets försvarare», uppläst i Svenska akademien 1808; »Ord till musiken vid... Lehnbergs inträde såsom kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar», 1802). Några smärre stycken och visor ha funnit plats i Olof Åhlströms samling »Skaldestycken satta i musik», vilket måste tyda på en viss popularitet. Av de fyrtiofem dikter, som ingå i de samlade skrifterna, äro ej så få översättningar från bl. a. Horatius, Vergilius, Pope, Lafontaine, Voltaire. Liksom Leopold och många andra av det slutande 1700-talets skalder upptog B. även danska förebilder. Så t. ex. är den av G. Ljunggren avtryckta »Den dygdiges tröst» närmast att betrakta som översättning av Baggesens »Tresten».

Man kan icke frånkänna B. ett ganska betydande herravälde över formen. Det är detta ensamt, som förklarar hans litterära framgångar, ty något som liknar poetisk begåvning eller originalitet söker man förgäves hos honom. Och om några anlag i den vägen förefunnits, hade de förkvävts under Leopolds stränga färla. Det gällde för »järnårens» akademiska prisdiktare att avstå från alla poetiska utsvävningar och strängt hålla sig till de godkända mönstren. Ingen har i detta avseende varit lydigare och mera lättagad än B. Ett utslag av B: s intresse för formen är det studium, han ägnade »ämbetsstilen och i synnerhet den juridiska». I sitt inträdestal i Vitterhetsakademien uppger han sig ha samlat material för en avhandling härom. Någon sådan har aldrig fullbordats, men B. har i förbigående behandlat ämnet såväl i sitt inträdestal i Svenska akademien som i sin nedan nämnda litteraturhistoriska avhandling.

»Utkast till en historisk och critisk afhandling om svenska vitterheten före v. Dalins tid» är det enda av B: s arbeten, som kan avlocka en nutida läsare något intresse. Det skrevs på uppdrag av Svenska akademien, som 1797 erhållit ett pris för detta ändamål. B. var färdig med sitt opus först 1806, och sedan fick det vänta på tryckning ytterligare tre år. Även i detta verk spårar man Leopolds inflytande såväl i allmänna uppfattningssättet som i enskildheter, något som redan Lorenzo Hammarsköld observerat. Leopold hade i sin 1798 publicerade uppsats om Dalin givit en snabb översikt över 1600-talets vitterhet, vilken inledes med orden: »Svenska Vitterheten äger för Dalins tid ingenting märkvärdigt». Det resultat, B: s undersökning kommit till, skulle kunna sammanfattas i de citerade orden. B: s uppfattning av vår äldre litteratur är fullständigt ohistorisk. Han behandlar från sin klassicistiska synpunkt de gamla diktarna mycket överlägset, han anbringar »snillets» och »smakens» reagensmedel på dem och konstaterar i de flesta fall, att reaktion uteblir. Karakteristiskt är omdömet om Stiernhielm, »som hade smak blott för sin tid men snille för alla». Dalins föregångare tillfredsställa illa B: s krav på »den läsvärda auktorn», som bör »förena tankans värde med uttryckets val och behagen av ett harmoniskt språk». Mera välvilligt stämd blir B., då han nalkas de författare, som tagit starkare intryck av den franska smaken, exempelvis Erik Lindschöld. Blott då det gäller psalmdiktningen kan B. — prästsonen — lämna åsido sin klassicistiska smakkodex och döma friare. De krav, han uppställer för detta slag av poesi, som enligt hans mening har »sina särskilta fordringar för fullkomligheten däri och sina särskilta grunder, varefter det bör dömas», ha i stort sett giltighet ännu i dag. Den vackra karakteristik, han i anslutning härtill ger av Hakvin Spegels psalmer, vilkas värde även framhålles av E. M. Fant i en 1798 utgiven disputation, har med gillande citerats av själve Hammarsköld. Eljest väckte B: s skrift en storm av förbittring bland de unga romantikerna. Den nedgörande recension, Hammarsköld beställde av Atterbom, blev aldrig färdig, men den förstnämnde skrev i Polyfem 1811 några »Anmärkningar hörande till svenska skaldkonstens historia», vari han framhöll behovet av en ersättning för »Bloms anspråksfulla och harcelerande kompilation», och Atterbom hade i »Rimmarbandet» tillfälle att framföra B. som »en rolig konstdomare». Hammarsköld fortsatte sin kritik i »Svenska vitterheten», där han dock flera gånger citerat B. Med alla sina brister vittnar emellertid B:s avhandling om att dess författare underkastat sig ett mödosamt forskningsarbete, och den utgör i varje fall den första läsbara översikten över vår äldre vittra litteratur.

Om B. levde och dog i tron, att den svenska vitterheten med gustavianska tidevarvet nått sin högsta möjliga fulländning, så berodde detta icke minst på det personliga förhållande, vari han stod till flera av den tidens författare. Med Magnus Lehnberg och N. L. Sjöberg räknade han vänskap från ungdomen, i Leopold vann han vid sitt första framträdande som skald en vän öch beskyddare för livet, till hans umgängesvänner hörde även Nils von Rosenstein och fru Lenngren. Lika älskvärd som B. kunde vara mot sina vänner, lika svårt hade han att vinina sympati hos människor i allmänhet. Han verkade stel, otillgänglig och frånstötande. Han var ständigt missnöjd och på kant med hela världen, bråkig och' intolerant. Det må i detta sammanhang erinras om att han allmänt utpekades såsom den, vilken framkallade aktionen mot E. G. Geijer för hans skrift om Thorild. K. G. von Brinkman, som i brev till Esaias Tegnér (9 maj 1826) givit en ypperlig karakteristik av B., skildrar honom som en utpräglad egocentriker. Mot slutet av hans liv gjorde en ständig sjuklighet hans sinne allt dystrare och' bittrare. Men icke ens under de år, då han vann lysande framgångar både som ämbetsman och poet, var han någon gång nöjd och lycklig, emedan han, som Brinkman säger, »aldrig beräknade vad han ägde — blott vad han ännu saknade».

Författare

J. V. Johansson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Brev från B. till G. A. Reuterholm och G. F. Wirsén finnas i riksarkivet, till K. G. af Leopold och K. G. von Brinkman i arkivet å Trolle-Ljungby, till A. N. Clewberg-Edelcrantz och P. A. Wallmark i K. biblioteket, till riksmarskalken greve Klas Fleming (sign. F. 818 a) m. fl. i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Skaldebref til dem, som söka et odödligt namn (Handl. rör. Sv. acad. högtidsdag... 1792, Sthm 1793, s. 7—22). — Skalde-stycke om religionens nödvändighet för samhällens bestånd (Handl. rör. Sv. acad. högtidsdag... 1794, Sthm 1795—97, s. 119—132). — Inträdes-tal [öfver Elis Schröderheim], hållit i Svenska akademien den 25 nov. 1797 (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 2, Sthm 1802, s. 1—130). — Tal vid svenska akademiens högtidsdag 1803 (ibid., D. 3, 1807, s. 149—150, 209, 222—223, 246). — Utkast till en historisk och critisk afhandling om svenska vitterheten före v. Dalins tid (ibid., D. 4, 1809, s. 151—259). — Tal vid Svenska akademiens högtidsdag 1809 (ibid., D. 5, 1813, s. 202—207, 219—220). — Tal och yttranden, tryckta i riksdagshandlingarna 1809 (se texten). — Inträdestal hållet i Kongl. vitterhets-, historie- ¦ och antiquitets-academien den 2 januarii 1812 (HA Handl., D. 10, 1816, s. 198—201). — Yttranden till lagkommitténs protokoll i Förslag till allmän civillag, Bihang n:o 3, 1826, s. 51—53, 110—111, 124—125, 134—138, 147—150, 156—157 (även bland bilagorna till de tidigare tryckta lagförslagen). — Samlade skrifter. Sthm 1827. XII, (5), 342 s. (Av de häri ingående dikterna ha de flesta varit tidigare publicerade; jmfr ovan samt: Stockholms posten 1790, N:o 135 o. 1822, N:o 300; Extra posten 1792, N:o 67,1793, N:o 53 o. 277, 1794, N:o 28 o. 38, 1795, N:o 71, 103 o. 106; Skaldestycken satta i musik, D. 10, 1802, s. 1 o. D. 17, 1806, s. 24; Journal för litteraturen och theatern 1809, N:o 55 o. 59; Allmänna journalen 1816, N:o 17, 1822, N:o 84 o. 96.) — Av B: s brav äro några till G. Adlersparre och C. G. af Leopold tryckta i Handl. ur v. Brinkman'ska archivet (D. 1, 1859, s. 310—315; 2, 1865, s. 317—334), och ett till Es. Tegnér i Ur Esaias Tegnérs papper (1882, s. 229—230).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, RA; de ovan nämnda breven till Reuterholm och Leopold. — Bref rör. nya skolans historia, utg. af G. Frunck (1886); Gustavianska brev, utg. av H. Schuck (1918), s. 36, 56—57, 64, 514—515, 527; Svenska akademiens vittra pristäflingar 1790—1795 (Sv. akad. handl. ifrån år 1886, 32, 1920); C. G. af Leopold, Saml. skrifter, utg. af K. Fredlund, H. 5—6 (1915—17; Sv. författare utg. af Sv. vitterhetssamf., 2); E. Tegnér, Saml. skrifter, jubelfestupplaga, 5—7 (1884—85); Ur Esaias Tegnérs papper (1882); Ur Geijers brefväxling (1903; Sv. memoarer och bref, 7); Ur Nils von Rosensteins brefsamling (1905; Sv. memoarer och bref, 9). — Nekrolog av L. M. Enberg i Journalen 1826, N:o 124 (omtr. som företal till B:s Samlade skrifter); L. Hammarsköld, Svenska vitterheten, 2: a uppl. (1833); J. V. Johansson, Några dikter af J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold (Samlaren, N. F., 3, 1922); G. Ljunggren, Sv. vilterhetens häfder, 2 (1877); dens., Sv. akademiens historia, 1—2 (1886); B. E. Malmström, Grunddragen af sv. vitterhetens historia, 4 (1868); W. Swalin, Konungens högsta domstol 1789—1879 (1879); O. Sylwan, Trollhättepoesi (Trollhättan, dess kanal- och kraftverk, 2: 2, 1916); B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1789—1809 (1922), s. 102; dens., Blom och Reuterholm (Samlaren 1923; utkom efter arkets tryckning).[3]; Th. Westrin, Leopold och Reuterholm (Samlaren, 12, 1891); P. Wieselgren, Sveriges sköna litteratur, 4 (1847); G. F. Wirsén, Inträdes-tal, hållit i Sv. akademien d. 26 mars 1827 (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, 12, 1829); E. Wrangel, Brinkman och Tegnér (1906). — Se i Övrigt: Biogr. lexikon, 2 (1836).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 5., 2014-08-28
2. Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 5., 2014-08-28
3. Tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 5., 2014-08-28


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Isac Reinhold Blom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17797, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. V. Johansson.), hämtad 2019-10-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17797
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Isac Reinhold Blom, urn:sbl:17797, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. V. Johansson.), hämtad 2019-10-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se