Bo Jonsson (Grip)

Död:1386-08-20

Drots, Godsägare


Band 05 (1925), sida 82.

Meriter

Bo Jonsson (Grip), f. sannolikt i början av 1330-talet, d 20 aug. 1386. Föräldrar: Jon Tomasson och. Ingeborg Bosdotter.

Gift 1) med Margareta Porse, d senast 26 sept. 1360; 2) med Margareta Lambrektsdotter Dume, efter hans död omgift med riddaren Bengt Niklisson (se denne), d före 13 febr. 1410 (begrovs denna dag): med henne hade B. sonen Knut Bosson (se denne).

Biografi

B,: s vapenbild, ett griphuvud, gav uppslaget till den äldre genealogiska forskningens strävan att leda hans härstamning tillbaka till Algotssönerna (se denna släkt) genom flera olika kombinationer, som först på senare tid definitivt visats vara oriktiga; särskilt har förmodandet, att B. skulle varit sonson till Knut Folkesson, ofta upprepats. Så långt B: s fädernesläkt med säkerhet kan följas, synes den icke innehaft större förmögenhet eller mera framskjuten ställning. Dess äldste kände medlem är B:s farfader, Tomas Jonsson, som uppträder på 1290-talet i Uppland, g. m. Katarina Ulvsdotter, dotter till en f. ö. obekant Ulv och fru Ramfrid Gustavsdotter (om denna se art. And 1). Om honom vet man eljest blott, att han sedermera blev riddare och dog före 1318. Hans son Jon Tomasson synes ha avyttrat sina uppsvenska egendomar och slagit sig ner i Östergötland eller norra Småland i samband med sitt giftermål med Ingeborg Bosdotter omkring 1328. Först detta förnämliga gifte torde ha berett familjen en plats inom den egentliga aristokratien, då Ingeborg såsom dotter till Östgötalagmannen Bo Nilsson (Natt och Dag) och Cecilia Knutsdotter av Aspenäsätten var nära befryndad med flera av rikets främsta ätter. Utom B. hade Jon Tomasson en son Tomas, f. 1369.

B. nämnes i bevarade urkunder tidigast 1354 men framträder under de närmast följande åren blott sporadiskt, till dess han 1358 med ens står i händelsernas medelpunkt under det andra kriget mellan Magnus Eriksson och dennes son Erik. Måhända på grund av sin avlägsna släktskap med Eriks fiende Bengt Algotsson hade B. tagit Magnus' parti; han var i decemberstille-ståndet nyssnämnda år en av hans löftesmän och' erhöll under fejdens fortgång så viktiga uppdrag som dels befälet på Kalmar slott, dels själva marskämbetet. Detta måste han visserligen avstå senast då Magnus efter Eriks död försonade sig med dennes parti vid Söderköpingsmötet (nov. 1359), eftersom Eriks marsk, riddaren Magnus Nilsson, sedermera beklädde samma värdighet i Magnus' tjänst, men just vid detta möte nämnes B. för första gången som riksrådsmedlem och erhöll samtidigt rik ersättning för sina uppoffringar under kriget i delar av hertig Bengts konfiskerade egendomar i Östergötland. — Ungefär vid denna tid torde B. ha ingått sitt första gifte, med Margareta Porse, som följande år dog i barnsäng. Då även barnet, som förlossades genom kejsarsnitt, inom kort avled, blev B. arvtagare till en sannolikt betydande förmögenhet; hans svågrar började visserligen rättegång om arvet, men konung Magnus fällde 1361 ett för B. gynnsamt utslag i tvisten.

Från omkring 1360 försiggick emellertid en omsvängning i B: s förhållande till Magnus, sammanhängande med den nya splittring mellan konungen och Aristokratien, som förorsakades av Skånes förlust till Danmark. De inom riksrådskretsarna gängse misstankarna mot Magnus för förrädisk undfallenhet gentemot Valdemar Atterdag alstrade benägenhet för politik på egen hand i syfte till ett nytt krig, stämningar, som tydligen delades av B. Han var delaktig i beslutet om underhandlingar med hansestäderna om anfallsförbund mot Danmark 1361 — däremot troligen icke i själva beskickningen till Tyskland — och likaså i partiets försök att spela ut Magnus son Håkan mot fadern vid Magnus' vägran att godkänna de traktater, som blevo underhandlingens resultat: han deltog i Håkans kungahyllning febr. 1362 och i hans regeringsåtgärder under den närmaste tiden därefter. Under sådana omständigheter ledde Magnus' och' Håkans försoning och stormannapolitikens misslyckande utåt genom Valdemar Atterdags seger över hanseaterna vid Hälsingborg till definitiv brytning mellan konungahuset å ena sidan, B. och andra av de ledande aristokraterna å den andra. De blevo landsförvisade, begåvo sig till Gotland och därifrån i apr. 1363 till Tyskland för att utverka de mecklenburgska och holsteinska furstarnas hjälp mot konungarna. Av allt att döma var B. den främsta drivande kraften å svensk sida i de underhandlingar, som nu följde och som ledde till anbudet av Sveriges krona åt Albrekt d. y. av Mecklenburg och till den framgångsrika expeditionen till Sverige i slutet av 1363.

Trots den betydelsefulla roll, B. således spelat vid tronskiftet, är det egentligen först under den följande långvariga krigsperioden, som han uppnår och varaktigt befäster sin ställning som aristokratiens erkände ledare, sedan rivaler som Nils Turesson (Bielke) och Erengisle Sunesson gått bort eller satts ur spelet och i samma mån som en opposition även mot den nya regimen utvecklade sig. Troligen genast efter Stockholms intagande blev B. Albrekts fogde därstädes men lämnade denna post senast i nov. 1364 och synes sedan icke beklätt någon speciell befattning i Albrekts tjänst, tills vapenlyckan vände sig till dennes nackdel med Valdemar Atterdags aktiva ingripande 1366. I sept. d. å. fick han jämte mecklenburgaren Räven von Barnekow fullmakt att underhandla med Valdemar och Håkan och medverkade följande år till beviljandet och upptagandet av en utomordentlig krigsgärd på frälsets egendomar. I det nya fälttåget tog han emellertid icke del utan mottog i stället ånyo befälet i Stockholm juli 1367, denna gång i praktiken som pant för en fordran hos konungen. Troligen är det just under dessa år, som B. egentligen skapat sig en förmögenhet av större mått, i främsta rummet med begagnande av de starka rubbningar i egendomsförhållandena, som tronkriget medförde. Bevisliga exempel på att han mottagit donationer av gods, som av Albrekt konfiskerats från motsidans anhängare, saknas icke, och de faktiska fallen äro sannolikt långt flera; han drog sig icke heller för att använda sin maktställning till att tvinga jordägare till byten och försäljningar, där de drogo det kortaste strået. Jämsides med sina jordförvärv ägnade han sig också åt exporthandel i samarbete med Stockholms storköpmän och skaffade sig indräktiga domarämbeten: 1366 blev han Östgöta lagman efter sin mormorsbror Magnus Knutsson och häradshövding i Dalarna senast 1367, i Hanekind senast 1371. Den rikedom, han sålunda samlat, blev inom kort hans förnämsta politiska vapen, då konungen i sitt ekonomiska trångmål måste anlita honom som långivare. Det torftiga resultatet av koalitionskriget mot Valdemar gav luft åt den gryende oppositionen, och det var utan tvivel som ledare av denna och med begagnande av sin ställning som Albrekts fordringsägare, som B. till tvingade sig utnämning till Albrekts »väldige ämbetsman» (officialis generalis) 6 aug. 1369. Hans i fullmakten utstakade befogenheter lågo huvudsakligen på det finansiella området, i det han blev chef för Albrekts hovhållning och kontrollör över hans fogdar. Före utgången av 1370 torde han vidare ha erhållit Viborgs län som pant för sina fordringar men i stället avträtt Stockholms. Den för konungen och stormännen gemensamma och efter hansestädernas separatfred ökade faran från Håkan av Norge kvarhöll honom emellertid i det egentliga Sverige. Efter att under sommaren 1370 ha deltagit i underhandlingarna med Håkans ombud blev han vid Albrekts avresa till Tyskland i slutet av s. å. interimsregent. I det avgörande fälttåget 1371 kunde han emellertid icke hålla stånd mot Håkans anfall och det samtidiga upproret i Sverige utan trängdes tillbaka till Stockholm. Situationen räddades likväl på underhandlingens väg, och sannolikt hade B. en betydande andel i fredsslutet av 14 aug. 1371, som betecknar en verklig triumf för de strävanden, han representerade. Folkungarnas parti splittrades genom oväsentliga eftergifter, inrymda i konung Albrekts försäkran av 9 aug., vars mera betydelsefulla medgivanden mest voro till fromma för hans egna anhängare. Den verkliga makten i riket tillförsäkrades riksrådet, och åt B. personligen upplätos utom Viborg även Tavastehus och Borgholm.

Efter fredsslutet begav B. sig över till Finland, där han uppehöll sig till slutet av 1374 med avbrott för en vistelse i Sverige under större delen av 1373. Han kunde här uppträda som en självständig makthavare, då hela landet var direkt förlänat åt honom med undantag av Åbo län, vilket innehades av en tysk fogde; denne var dock troligen underordnad B. och avgick f. ö. 1374, varefter även Åbo län övergick i B:s hand. B. har grundat eller åtminstone fullbordat slotten Raseborg och Korsholm. Utåt förde han politik på egen hand under åtskilliga konflikter med andra makter. Reval och Danzig, längre fram Dorpat och biskopen av Ösel. Framför allt blev hans besittning honom ett ryggstöd, då öppen konflikt utbröt mellan konungen och aristokratien. Den tillväxande laglösheten i riket synes ha väckt betänkligheter även hos de mäktige, och ännu mer retades oppositionen av Albrekts redan nu ådagalagda strävan att hejda skattejordens övergång till frälse och av hans direkta krav på gärder av de båda frälsestånden. B. tog ledningen av motståndet, och i slutet av 1374 tyckes spänningen ha övergått till öppet inbördeskrig, om också av kort varaktighet. Först efter långvariga förhandlingar uppnåddes emellertid överenskommelser, som löste de olika tvistefrågorna efter B: s och hans partis sinne. B. upphöjdes till drots, sannolikt vid det herremöte, som antog landsfreds stadgan av 24 maj 1375, vilken i så fall torde vara att fatta som hans program för den inre fridens återställande. 10 juli utfärdade konungen en försäkran att respektera frälseprivilegierna, och vid ungefär samma tid träffades uppgörelser om B: s övertagande av hertig Albrekts svenska pantlän på sådana villkor, att han både till hertigen erlade de summor, för vilka länen stodo i pant, och åtog. sig ansvaret för åtskilliga hertigens skulder. Överlämnandet skulle äga rum efter lösesummans gäldande följande år, vilket också skedde med Nyköpings län (varmed följde en stor del av Västmanland, Dalarna och sannolikt Hälsingland) och Kalmar län samt troligen även Stäkeholms län. Nyköping blev hädanefter B: s viktigaste residens.

Denna stora uppgörelse gjorde B. till Sveriges egentlige närskare, då han numera icke blott var i faktisk besittning av största delen av riket med dess flesta fästningar utan också intog en obestridd ställning av ledare för aristokratien i gemen, formellt stödd på drotsvärdighetens traditioner, reellt på sin rikedom och duglighet; konungens makt åter var i motsvarande mån reducerad genom att han förlorat även stödet av sin faders inflytande. Återstoden av B: s liv bär väsentligen prägeln av en fortsatt kamp för att trygga och förstärka den vunna maktställningen och arbete för fyllande av de riksuppgifter, den ålade honom. De ekonomiska förpliktelser, han måst ikläda sig för att få överenskommelsen till stånd, kunde icke ens han utan vidare fullgöra med egna medel utan endast med hjälp av sin kredit hos kapitalister inom den in- och utländska handelsvärlden, med vilken han ju redan tidigare trätt i livlig beröring, och hos kyrkans magnater. Nödvändigheten för B. att öka sina egna tillgångar torde därför ha bidragit till att hans förvärvsverksamhet nu fick större omfattning än någonsin. Han visade sig härvid icke mera nogräknad om medlen än tidigare utan slog under sig en mängd gårdar genom tvångsköp, där betalningen ofta uteblev, eller genom utmätning för böter och skatter. Ehuru många av de egendomar, som kommo i hans händ, för honom blott voro en handelsvara, som han snart åter avyttrade, lider det intet tvivel, att han samlade den största godsrikedom, som någonsin innehafts av en enskild man i Sverige. Den var fördelad på alla de landsdelar, som lydde under Albrekts välde, men dess huvudmassa låg i Södermanland, Östergötland och Tjust, där B. strävade att av smärre jordlotter bilda storgods och överhuvud att koncentrera sina besittningar kring pantslotten eller de nya borgar, som han byggde på egna marker till stödjepunkter för sin makt. Till dessa hörde Bjärkaholm, omnämnt redan 1370, på det nuvarande Bjärka-Säbys område, Ringstadaholm, som han tillbytte sig 1377, och Gripsholm, uppbyggt på gårdar, som B. förvärvat sedan 1377, och omnämnt under detta namn första gången 1381. Samtidigt utvidgade han ytterligare sina pantlän. Av riddaren Erik Karlsson, som hade Östergötland och stora delar av norra Småland i pant, övertog han 1380 Hammarkinds härad — detta i kompanjonskap med en tysk riddare — och senast 1385 Rumlaborgs slott och län; troligen från samme man även Ydre och Kind, som fogades till Stäkeholms län, Östkind och kanske ännu flera områden. 1384 var han ytterligare i besittning av delar av Västergötland, nämligen Oppenstens län, som ännu 1383 hade stått under danskt välde, Örestens län, troligen förvärvat samtidigt med det förra, och Forsholms län, som vid tronstridens slut stannat i Folkungarnas lydno.

Förvärvet av de tre sistnämnda områdena tyder på att B: s utrikespolitiska program nu liksom tidigare gick ut på att återvinna de tillförne svenska områden, som gått förlorade sedan 1360. Åtminstone Oppensten synes han ha vunnit på fredlig väg genom slottsfogdens övergång, men han deltog även i Albrekts krigsföretag mot Danmark. Mot samma mål syftade även den tanke, som synes ha blivit enj av de leldande idéerna i hans politik: att återknyta vänskapliga förbindelser med de stormän, som följt Magnus och Håkan i landsflykt och sedan dess innehade den egentliga makten i Värmland, Dal och delar av Västergötland, varigenom dessa landskap skulle kunna lösryckas ur förbindelsen med Norge. Den samling av de aristokratiska elementen, som denna politik förutsatte, måste emellertid lända till kungamaktens nackdel och införde alltså ett nytt friktionsmoment i B: s förhållande till Albrekt. Konungens försäkran av 14 nov. 1378 med sitt löfte, att landsförvista, som ville återvända och göra kronan tjänst, skulle återfå sina gods, bär prägeln av en eftergift för aristokratien, köpt genom en tillfällig penningbevillning, och saknar troligen ej sammanhang med ett besök av B. tidigare under året på emigranternas högsäte Dalaborg. Fredsmötet i Skänninge 1381, som resulterade i en av gemensamma aristokratiska intressen dikterad gränsfred mellan Sverige och det skånska frälset, skall ha bevistats även av »norska» stormän; säkert är, att de svenska emigranternas främste man, Erik Kettilsson, ungefär samtidigt uppehöll sig i förhändlingsortens närhet. Sedan ett försök av konungen att avskudda sig drotsens och rådets alltmera utpräglade förmynderskap tillbakavisats av B., som avtvang Albrekt hans på Gripsholm utfärdade försäkran av 1383 med nya löften om underkastelse under rådet, träffade B. följande år i sitt berömda testamente anstalter för att låta sina maktmedel tjäna en självständig aristokratisk politik även efter hans bortgång. Till förvaltare av alla sina län och lejonparten av sina egendomar utnämnde han ett kollegium av biskopar och frälsemän, bland vilka vid sidan av B:s fränder, politiska förtrogna och förnämsta slottsbefälhavare även märkes Erik Kettilsson. De sista åren av B:s liv synas icke ha medfört, några ytterligare framsteg för hans strävanden, med undantag av förvärvet av Rumlaborgs län, och den avgörande prövningen för hans politik med dess dubbla stridsställning mot Albrekt och mot Folkungarnas arvinge Margareta fick han icke uppleva, då Margareta först genom sin uppgörelse med holsteinarna just vid tiden för B: s död fick helt fria händer att återupptaga offensiven mot Sverige.

Även i den inre styrelsen bära åtskilliga åtgärder av B. efter drotsutnämningen vittnesbörd om hans självständiga maktutövning. Han beviljade t. ex. själv frälse, åtminstone för jord inom sina egna län, och skall ha utfärdat rådsbeslut under sitt eget sigill. Särskilt tog han en framträdande del i den högsta rättsskipningen under växlande former: dels fällde han själv konungsdom, dels höllo hans vänner eller underordnade räfsteting på hans uppdrag, ofta i hans närvaro, då han understundom uttryckligen stadfäste deras domar. Gränserna för hans formella befogenhet härutinnan äro ej kända och voro möjligen överhuvud icke bestämt uppdragna; i praktiken synes hans dömande verksamhet huvudsakligen ha gällt hans egna län. Då han inom dessa uppbar kronans andel i sakören, framstår hans omsorg om rättsskipningen såsom till stor del dikterad av hans egna ekonomiska intressen, och de framträda med krass tydlighet t. ex. i ett fall, där han bevisligen benådat en dödsdömd förbrytare mot att denne upplät en gård till honom. Däremot låter det sig knappast påvisas, att han missbrukat sitt inflytande över jurisdiktionen till sin fördel i mål, där han direkt var part mot enskilda eller — som innehavare av kronans rätt — mot hela häradsmenigheter. Om han å ena sidan kunde genomdriva krav, som, ehuru möjligen formellt berättigade, dock gingo utöver alla billighetens gränser, har man å andra sidan även exempel på att han böjt sig för domar, som gått honom emot. Men den stora mängden av de rättskränkningar, han begick vid sina godsförvärv — vilket han själv i sitt testamente erkände och ålade exekutorerna att gottgöra — drogs överhuvud aldrig inför rätta under hans livstid, då hans oförlikneliga maktresurser tryggade honom mot efterräkningar. Ett beryktat dåd, som framför andra plägat anföras som bevis på B: s förakt för lag och rätt, är dråpet på den sörmländske frälsemannen Karl Nilsson i Stockholmsfranciskanernas klosterkyrka (Riddarholmskyrkan) 1381. B:s skuld därtill står utom tvivel, vare sig han själv var banemannen eller lät sitt folk utföra gärningen, men dess verkliga sammanhang är fullständigt okänt; själv framställde B. den som en rättmätig straffåtgärd och underströk detta påstående genom att konfiskera Karl Nilssons gods, men han fann sig dock böra utverka ett urfejdsbrev av hans anhöriga. — Även efter drotsutnämningen lät B. bekläda sig med lagmans- och häradshövdingesysslor, i det han blev lagman i Finland 1379 eller 1380 samt häradshövding i Tjust 1381 och i Oppunda 1382 eller 1383, men skötseln av dessa uppdrag, liksom av de tidigare förvärvade, anförtrodde han så gott som undantagslöst åt vikarier. De voro för honom alltså knappast mer än inkomstkällor och hederstitlar. Trots alla brister, som sålunda vidlådde B: s insats i rättsskipningen, torde det vara berättigat att tillskri va honom verklig förtjänst om rättstillståndet i riket, då dock den allmänna säkerheten synes hä någorlunda uppehållits under hans maktperiod i motsats till de många symptomen av anarki under den närmast föregående tiden och den fullständiga upplösning, som inträdde under det nya inbördeskriget efter hans död.

Ett starkt framträdande drag hos B. är en varm religiositet efter tidens art, som tog sig uttryck i den mest storslagna givmildhet mot kyrkliga institutioner. Redan 1370 stiftade han och hans moder vid Linköpings domkyrka en kantoria, förenad med ett av hennes morfader, drotsen Knut Jonsson, instiftat kanikprebende, och i sitt testamente ihågkom han den med ytterligare anslag. 1381 grundlade han arkidiakonatet i Strängnäs, och följande år donerade han dels en uppsättning silverkärl till stiftets biskopsbord, dels en gård till de spetälskas hospital i Strängnäs. Askaby kloster ägde i honom en kraftig beskyddare. Framför allt nitälskade han dock för Vadstena kloster, som han skänkte godsen Hässleby, Kvissberg och Huvudstad i Östergötland samt Kymmene i Finland, varjämte han i sitt testamente anslog 300 mark silver till klostrets byggnad och utsmyckning. Intresset för Birgittas skapelse var ett gemensamt drag för flertalet medlemmar av den aristokratiska krets, vars främste man B. var, men framför andra anlitades han av klosterfolket som rådgivare och förespråkare i viktiga angelägenheter på ett sätt, som tyder icke blott på att hans inflytande var en särskilt värderad tillgång utan också på att man kunde räkna på hans beredvillighet att ställa det i klostrets tjänst. De många beröringspunkterna mellan B:s verksamhet och Birgittas politiska idéer stödja i sin mån den förmodan, att han rönt åtskillig påverkan av hennes förkunnelse, kanske mest genom förmedling av hennes son Birger Ulvsson, som synes stått B. mycket nära. Givetvis deltog B. i de svenska stormännens upprepade hänvändelser till påvestolen med begäran om Birgittas helgonförklaring. I Vadstena klosterkyrka blev han enligt sitt förordnande begraven. — Utom redan nämnda donationer anslog han i sitt testamente ett gods åt S:t Sigfrids prebende i Åbo, 100 mark penningar åt varje kloster, helgeandshus och hospital i Sverige, Finland och Gotland, samt 5 mark åt kyrkan och 5 mark åt prästen i var och en av de socknar i Sverige, där han ägde gods — väl över 300. Även hans personliga förbindelser med den svenska hierarkiens spetsar voro de bästa, särskilt med ärkebiskop Birger Gregersson, biskop Tord i Strängnäs och biskop Nils Hermansson i Linköping. Han drog också betydande fördelar av detta förhållande, då han, som ovan nämnts, i stor utsträckning kunde anlita biskopar och kapitel som långivare till förverkligande av sina politiska syften. — B:s andliga intressen sträckte sig emellertid även utanför det religiösa området: det var på hans föranstaltande, som Alexandersagan överflyttades till svensk vers av för eftervärlden okänd hand.

Ehuru B:s liv och verksamhet belysas av ett rikare källmaterial än vad som står forskningen till buds beträffande någon av hans svenska samtida, Birgitta Birgersdotter ensam undantagen, framträder knappast någon tydlig helhetsbild av hans personlighet, blott vissa mer eller mindre skarpt utpräglade drag, delvis egendomligt kontrasterande mot varandra. Ringaktning för den materiella rätten förenade sig hos honom med en omisskännlig böjelse för juridisk formalism, lysande frikostighet med gränslöst förvärvsbegär. Det sistnämnda var emellertid blott ena sidan av ett sinne för ekonomiska förmåner, som hos honom utvecklats till en finansiell begåvning av första ordningen, kännetecknad lika mycket av mångsidigt intresse för olika grenar av förvärvsverksamhet, förmåga att organisera och noggrant tillvarataga resurserna och storslagenhet i deras användning. I dessa hänseenden ägde han icke sin like bland sina ståndsbröder, ehuru omsorgen om det materiella goda framträder även hos många andra medeltida stormän — ofta i samma förening med stor kyrklig devotion som hos B. Det märkligaste draget i hans bild är dock den rent politiska begåvningen: ledareegenskaperna och konsekvensen i utformandet av ett verkligt politiskt system, i vars tjänst han oinskränkt ställde sina tillgångar.

Författare

Sten Engström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Pergaments- och pappersbrev, RA, UB, Linköpings stiftsbibi. och danska RA; avskr.-saml. B. 19, RA; Peringskiölds diplomatarium E 12 och E 13, B. E. Hildebrands saml. till Sv. diplomatarium, 3, HA:s arkiv {dep. i RA); Rääfs diplomatarium, 1, HA:s arkiv. — Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 1, 2 (1859—64); Diplomatarium Sueca-num, 1, 2, 4, 6: 3 (1829, 37, 56, 1919); Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 2 (1879—87); Handl. rör. Skandinaviens historia, 16 (1831), s. 3; Finlands medeltidsurkunder, utg. af R. Hausen, 1: (1910); Sv. riksarchivets pappers-handlingar 1351—1400 (Meddel. fr. sv. riksarchivet, 11, 1887); Sv. riksarchivets pergamentsbref fr. o. m. år 1351, 1—3 (1866—72); Twå gambla swenske rijm-cröniker, utg. af J. Hadorph, 2 (1676); Scriptores rerum Suecicarum, 1, 3 (1818, 71—76); Några gambla stadgar, bihang till Biärköa rätten, utg. af J. Hadorph (1687); Louise Stenbock, Herrborum (1912), s. 32; Abo domkyrkas svartbok, utg. af R. Hausen (1890); Sveriges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 2 (1880—83); Liibeckisches Urkunden-buch, Abth. 1,4 (1873); Mecklenburgisches Urkundenbuch, 22 (1907), s. 161. — K. Erslev, Dronning Margrethe og Kalmarunionens grundlaeggelse (1882); T. Hartman, Raseborgs slotts historia (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i .Finland, 33, 1896); T. Höjer, Studier i Vadstena klosters och birgittin-ordens historia intill midten af 1400-talet (1905); K. H. Karlsson, Den sv. konungens domsrätt och formerna för dess utöfning under medeltiden, 1 (1890); dens., Drotsen Bo Jonssons (grip) fäderneslägt (Sv. autografsällsk. tidskr., 1887); dens., Drotsen Bo Jonssons (grip) härstamning (ibid., 1890); J. W. Ruuth, Viborgs stads historia, 1 (1906); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 1 (1911); C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden (1911); F. Ödberg, Om den sv. konungrens domsrätt före Svea hofrätts inrättande år 1614 (1875). — Se i övrigt: Säby och dess ägare, 1' (1923) och där anförd litteratur. H. Rosman, Bjärka-



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bo Jonsson (Grip), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17833, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17833
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bo Jonsson (Grip), urn:sbl:17833, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström.), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se