Krister Bonde

Född:1621-12-12 – Rinkaby församling (T-län), Örebro län (på Äsplunda)
Död:1659-05-09 – Danmark (i Helsingör)

Diplomat, Landshövding, Lantmarskalk, Kollegiepresident


Band 05 (1925), sida 349.

Meriter

6. Krister Bonde, den föregåendes broder, f. 12 dec. 1621 å Äsplunda i Närke, d. 9 maj 1659 i Helsingör. Friherre till Laihela, herre till Bordsjö, Äsplunda, Ymsjöholm och Springstad. Student i Uppsala aug. 1633. Företog 1638 en utländsk resa och tillbragte därunder tvenne år vid universiteten i Oxford och Leiden. Assessor i bergsamtet 1642—53; tillika tf. landshövding i Nora och Linde bergslager (Nora län) 21 mars 1644; landshövding därstädes 10 nov. 1645, över Nora län och Närke samt ståthållare på Örebro slott 28 mars 1648; lantmarskalk vid riksdagen 1652; riksråd 18 juli 1653; assessor i kommerskollegium 21 juli s. å.; legat hos protektorn Oliver Cromwell i England 1655—56 (fullmakt 15 juni, instruktion 14 juni); president i kommerskollegiet 21 juli 1656; underhandlade 1657 med ständerna i Västmanland, Närke och Värmland om medel till kriget och utförde 1658 ett uppdrag till handelns upphjälpande i de nyvunna skånska provinserna (instruktion 30 maj); kallades under andra danska kriget till konungen på Själland.

Gift 1) 13 aug. 1643 med friherrinnan Ebba Leijonhufvud, f. 3 mars 1622, d. 4 jan. 1651, dotter till landshövdingen Gustav Leijonhufvud; 2) 17 dec. 1654 med Elsa Cruus, f. mars 1631, d. 9 maj 1716, dotter till landshövdingen Jesper Cruus.

Biografi

Efter studier vid Uppsala akademi företog Krister B. den sedvanliga bildningsresan i utlandet och vände sig därvid till de brittiska och nederländska universiteten. De båda år, han vistades i Oxford och Leiden, gåvo honom utom allt annat färdighet i engelska språket och blevo delvis en förberedelse till det diplomatiska värv, som han fick att utföra i mitten av 1650-talet; troligen hade han desslikes tillfälle att i Holland inhämta åtskilligt av värde för sin blivande verksamhet i det ämbetsverk, som hade att vårda sig om den svenska handeln. Faderns ämbetsställning gjorde, att den unge B, började sin ämbetsmannabana i bergskollegium. Snart fick han även biträda Karl Bonde i landshövdingesysslorna i bergslagerna och snart nog övertaga dennes län, som 1648 utökades med Närke. Fyra år därefter finna vi B. som lantmarskalk vid den riksdag, som från okt. till dec. 1652 var samlad i Stockholm och där ständerna överlade dels om utskrivning och bevillningar, dels om Sveriges yttre ställning vid rådande oro både i västra och östra Europa: Englands krig om handelsväldet med de Förenade Nederländerna och förvecklingarna i det genom kosackernas resning upprörda Polen. I sekreta utskottets beslut framhålles vikten av att hindra Danmark och Holland att söka stänga Öresund; det är en synpunkt, som drottning Kristina själv framfört och som B. med styrka understrukit i debatterna.

Uppdraget att leda adelns riksdagsöverläggningar var för B. som för flere i dessa tider ett steg mot riksrådsvärdigheten, som han uppådde i juli 1653, samtidigt med brodern Gustav. Samma år inträdde han som assessor i kommerskollegium och förestod arbetet vid sidan av vicepresidenten Israel Lagerfelt, när generaldirektorn Erik Oxenstierna följde Karl X Gustav ut i polska kriget; dock fortfor man att i viktigare mål vända sig till den frånvarande chefen. Vid 1655 års riksdag deltog B. i överläggningen med det adertonmannautskott, som 27 mars tillsattes av adeln för fortsatt underhandling med riksrådet i reduktionsfrågan; han yttrade sig i diskussionen om »förbudna orter» i medlande anda, ville ej sträcka indragningen i bergslagerna längre tillbaka än till 1649, då drottning Kristina förbjudit bortgivandet av slika gods, och invände mot det ifrågasatta återkallandet av Hans Kristoffer Königsmarcks grevskap, Tuna län och Tjust, att dessa trakter ej längre vore tjänliga till bergslag. I bägge fallen stannade likväl utskottet vid en strängare mening. Av B. har jämväl uppsatts ett betänkande om medel till finansernas upphjälpande, varav senare delen (enligt Ellen Fries det hela) inlämnades till regeringen av kommerskollegium antingen redan före riksdagens början eller under dess lopp. I reduktionsfrågan innehå1ler det enligt F. F. Carlson själva uppränningen till de av konungen först framlagda förslagen i ämnet. Därjämte föreslås åtskilliga åtgärder till vinnande av ökad avkastning av tullar och acciser — bland annat skulle stora sjötullen ställas helt och hållet under kommerskollegium med indragning av generaltullförvaltarämbetet —; det yrkas tillika på överflödsförordningar liksom nya och friare skråordningar; denna del av yttrandet var vid början av apr. under omprövning i rådet. Till fjärdepartsräfsten, som utan den särskilda rättsgrund, som förelåg i fråga om »omistande gods», skulle fråntaga alla donatarier en fjärdedel av all jord, donerad efter 1632, har B. liksom sin frände och förman Erik Oxenstierna från början ställt sig avvisande. Ellen Fries tillskriver honom (eller möjligen brodern Gustav B.) ett uttalande, som varnar för att rubba de kungliga gåvobrevens helgd; skulle »riksens tarver och fattigdom» därvid skattas för tillräckligt skäl, funnes för framtiden ingen säkerhet mot nya och genomgripande indragningar. En dylik ståndpunkt kunde dock i dåvarande läge icke hävdas med framgång, när man ej som Erik Oxenstierna ville bjuda i stället en kontribution av adeln, som av B. och rådets flertal ansågs nedsättande och stridande mot dess privilegieir.

Ett nytt verksamhetsfält öppnade sig för B., då han på våren 1655 utsågs att avgå som ambassadör till Englands dåvarande härskare, lordprotektorn Oliver Cromwell. I svenska riksrådets överläggningar hade han redan varit med om att dryfta utrikespolitiska spörsmål; så framträder han rätt starkt i de diskussioner, som i dec. 1654 föregingo beslutet om Karl X Gustavs anfall på Polen; han talade om Danmarks opåplitlighet, om det farliga dansknederländska förbundet och om danskars och holländares avundsjuka mot Sveriges handel, men han framställde också ryssen som den störste köpmannen, som ständigt vill öka sina skatter och strävar efter fotfäste vid Östersjön. Ett diplomatist värv hade han emellertid icke tidigare fyllt. Valet av sändebud förklaras väl i synnerhet av B:s kännedom om språket, som satte honom i stånd att tala med de brittiska statsmännen på deras eget tungomål, liksom av handelsärendenas vikt för hela den förestående underhandlingen. Utgångspunkten låg i den av Whitelocke med drottning Kristina i apr. 1654 avslutna Uppsalatraktaten, som i vissa punkter tarvade ett närmare utförande; särskilt var det ett svenskt önskemål, att bland kontrabandsvaror i krigstid ej skulle räknas koppar och järn, beck, säd och trävaror, som utgjorde Sveriges förnämsta utförselprodukter. Mot fri sjöfart i västindiska farvatten och lika friheter för svenska skepp i brittiska hamnar med Englands egna undersåtar ville Karl Gustav medgiva dessa motsvarande förmåner i Sverige och i krigstid hålla Öresund och Östersjön öppna för engelska fartyg. I alla hamnar under svenskt välde ville konungen giva engelsmännen en gynnad ställning fram för andra nationer, men önskade också draga deras ryska handel från Arkangel till Ingermanland och Lifland, där nederlagsrätt skulle medgivas. Politiskt sett var huvudändamålet med B:s beskickning att försäkra sig om protektorns välvilja och hjälp i det av Karl Gustav började polska kriget; B. skulle utverka tillåtelse att värva krigsfolk, och han hade i uppdrag att söka förmå Cromwell att bistå svenske konungen med en flotta av tjugu skepp, om någon under kriget sökte oroa denne i Östersjön; stode skepp ej tillbuds, kunde man åtnöjas med är en sammanslutning mellan England och Sverige mot de Förenade Nederländerna och eventuellt tillika mot Danmark. Utsikterna till framgång voro emellertid i grunden ovissa. Cromwell kände sig visserligen av sitt nit för protestantismens sak dragen till Karl Gustav i hans kamp med det ärkekatolska polska riket, men de bjudna handelsförmånerna voro mindre lockande, emedan det tydligen alltid skulle stå i svenskarnas makt att återkalla dem, om de en gång med brittisk hjälp fått göra sig till ensamma herrar över Östersjöns kuster. För England liksom för Nederländerna låg det till sist större trygghet i den holländska politik, som gick ut på att icke unna någon enskild makt en övermäktig ställning i dessa nejder. I valet mellan Sverige och Nederländerna stod protektorn sålunda efter sin vana vacklande och hade svårt att komma till ett klart beslut.

Sedan B. 18 juli anlänt till Gravesend efter fyra veckors besvärlig sjöresa från Landsort, hade han under de följande månaderna en rad av audienser hos Cromwell och konferenser med utsedda kommissarier, medan han däremot höll det under sin värdighet att efter holländarnas föredöme uppvakta statssekreteraren Thurloe hemma i hans hus. I det yttre vart han emottagen med all ära och uppmärksamhet, och Cromwell gav i starka ordalag uttryck både åt sin beundran för Karl Gustav och åt sin vördnad för hans store föregångare Gustav II Adolf. Mot det polska företaget hade han intet att invända, ehuru han nämnde, att många funne det onödigt; vad han framför allt önskade var emellertid att vända Karl Gustavs vapen mot kejsaren, och han såg med oro hans förvecklingar med protestantiska makter och hälsade därför med stor glädje den fredliga uppgörelsen med kurfursten av Brandenburg i Königsberg (jan. 1656). Det lyckades B. och Karl Gustavs tidigare utsända ombud, Peter Julius Coyet och generalmajoren Georg Fleetwood, en broder till protektorns måg, vilka alltjämt understödde honom, att utverka tillstånd att genom lord Cranston värva tusen skottar. Men Coyet hade ursprungligen begärt sex till åttatusen man, och medan Cromwell vid tidningen om konungens stora framgångar i det inre Polen ej tvekade att tillönska honom fortsatt utvidgning av sitt rikes gränser allt intill Kaspiska havets stränder, undandrog han sig kravet att sända örlogsskepp till Östersjön. Han övertygade sig efterhand, att ett uteslutande svenskt välde över tullarna i de baltiska hamnarna skulle vara till men för den engelska handeln, och han försäkrade (i okt.) holländske ambassadören Nieupoort, att han ej skulle inlåta sig på något avtal med Sverige utan Nederländernas hörande. I febr. 1656 mottog B. nya instruktioner: han skulle bjuda ett försvarsförbund mot alla fiender (»contra quemcunque»), i Tyskland enkannerligen syftande till den osnabrückska fredens upprätthållande mot kejsaren. För Cromwell voro dessa förslag omöjliga att godtaga: en allmän defensivallians kunde lätteligen inleda honom i krig med Holland, och garantien för freden i Osnabrück innebar visserligen skydd för Tysklands protestantiska stater men icke för katolska makters evangeliska undersåtar, vilkas villkor Cromwell drömde om att med enade krafter trygga; ej heller gav den protektorn något hopp om ett svenskt ingripande mot Österrike, då Ferdinand III i strid med freden i Münster understödde sin spanske frände i hans ojämna kamp med det övermäktiga Frankrike. B:s yrkanden på penningunderstöd kunde ej heller vara välkomna, då den vinst, man hoppats av expeditionen mot Hispaniola, uteblev och Blake lika litet lyckades taga den spanska silverflottan. I huvudsaken var ingenting vunnet, när B. 14 aug. tog sitt avsked av protektorn, men en handels- och sjöfartstraktat hade 17 juli blivit undertecknad som tillägg och närmare förklaring till Uppsalafördraget. I kontrabandssaken hade man därvid enats om en medelväg, Så att skeppsförnödenheter icke skulle få utföras till spanska länder, Så länge kriget mellan England och Spanien varade.

Utgången hängde ej på någon brist i nit och skicklighet hos B.: vad som gjort alliansen om intet var det svenska kravet på ett förbund med udd mot Holland. Man finner ej heller, att Karl Gustavs förtroende för B. minskats. När han 22 okt. anlände till konungen i Frauenburg i Preussen, låg rikskanslern Erik Oxenstierna på sitt yttersta; det blev B., som omedelbart utnämndes till hans efterträdare som president i kommerskollegium. Återkommen till Sverige, var han ett av de riksråd, som i början av följande år fingo på sin lott att i landsorterna underhandla med ständerna om utskrivning och fortsatt utgörande av sista riksdagens bevillningar; det sammanhängde med hans tidigare verksamhet och förbindelser, att han därvid utsändes till bergslagstrakterna, Västmanland, Närke och Värmland. Mötet, som hölls i Arboga, avgav sitt svar 15 maj och yttrade sig jämväl om den yttre politiken, för vilken konungens proposition givit en utförlig redogörelse; vad denne önskat beviljades. Vid utskottsmötet i Göteborg i april 1658 tillstyrkte B. liksom de flesta av rådet det påtänkta kriget med Österrike, likväl så, att man enligt hans mening först borde söka förlikning genom en delning av Polen, varvid hela Preussen och Kurland eller med andra ord alla polska kustländer skulle tillfalla Sverige. Sedan det första danska kriget med Sverige förenat de skånska provinserna, fick B. på sommaren s. å. uppdrag att genomresa Skåne, Halland och Blekinge och om deras handel och näringar avgiva noggrann berättelse — en relation, som i senare tid blivit tryckt och varur F. F. Carlson i sin teckning av Karl Gustavs regering inryckt ett längre utdrag med en livlig skildring av de skånska och blekingska städerna och deras näringsmedel. B. skulle likval ej länge själv få deltaga i fullföljandet av de planer, som knöto sig till hans undersökning av landets utvecklingsmöjligheter. Kallad till konungen på Själland, föll han offer för en i hären härjande sjukdom och avled i Helsingör i maj 1659, ihågkommen som en av Karl X Gustavs mest dugande förtroendemän i den inre förvaltningen och med heder prövad också inom diplomatien, ehuru hans verk icke där kröntes av yttre framgång. — B:s dagbok 1654—58 deponerades 1886 i riksarkivets av Vitterhetsakademien; ett fragment av hans korrespondens under samma tid (brev från svenske residenten i Haag Harald Appelboom 1655 —56) har hamnat i Uppsala universitetsbibliotek (sign. N. 187, 188). Där finnes även B:s relation om skånska resan 1658 i original (sign. E. 435). Utom dagboken och B:s tjänsteskrivelser förvarar riksarkivet bl. a. brev från honom till Axel Oxenstierna, börjande med studieåren, vilka tryckts i dennes »Skrifter och brefvexling» (1905).

Författare

G. WITTROCK



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: [Ett principbetänkande om bergshandteringen] (Bihang till Jern-kontorets annaler, 1901, s. 6—24; tills. med E. Fleming; utgör bilaga till S. Clason, Ett principbetänkande om bergshandteringen från midten af 1600-talet, ibid.). — Riksrådet... friherre Christer Bondes berättelse om Skånes, Hallands och Blekinges tillstånd och förbättring, strax efter desse landskapers afträdande till Sverige (Handl. rör. Skandinaviens historia, D. 6, 1818, s. 85—176). — Christer Bondes bref till rikskansleren Axel Oxenstierna 1636—1653 (Rikskansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, Afd. 2: Bd 11, Sthm 1905, s. 153—193).

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: L. Carlbom, Sverige och England 1655—aug. 1657. P. J. Coyets, Krister Bondes, Georg Fleetwoods beskickningar och förrättningar i London. Traktaten d. 17 juli 1656 (1900); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 1 (1855); N. Edén, Grunderna för Karl X Gustafs anfall på Polen (Hist. tidskr., 1906); Ellen Fries, Erik Oxenstierna. Biogr. studie (1889); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 11—12 (1843); S. R. Gardiner, History of the commonwealth and protectorate 1649—1660, 3 (1901); G. Jones, The diplomatic relations between Cromwell and Charles X Gustavus of Sweden (1897); P. Kalling, Riksrådet frih. Christer Bondes ambassad till England 1655 (1851); J. E. Söderberg, Utskottsmötet 1651 och riksdagen 1652 (1877). — Se i övrigt: S. Pufendorf, De rebus a Carolo Gustavo Sueciæ rege gestis (1696); Calendar of state papers, Domestic series, 1655, 1655—56, 1656—57 (1881-83); A. collection of the state papers of John Thurloe, 3—5 (1742); samt W. Nieupoorts brev från London i Brieven geschreven ende gewisselt tusschen de heer Johan de Witt ende de gevolmaghtigden van den staedt der Vereenigde Nederlanden, 3 (1724).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Krister Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17935, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WITTROCK), hämtad 2020-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17935
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Krister Bonde, urn:sbl:17935, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WITTROCK), hämtad 2020-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se