Meriter

8. Margareta Brahe, den föregåendes syster, f. 28 juni 1603 på Rydboholm, d 15 maj 1669 på Weferlingen. Kom vid unga år till hovet; hovmästarinna hos drottning Kristina 26 febr. 1644; följde kronprins Karl till faderns dödsbädd i i Göteborg 1660.

Gift 1) 4 juli 1633 med, riksrådet och riksstallmästaren, friherre Bengt Bengtsson Oxenstierna, f. 10 nov. 1591, d 9 juni 1643; 2) juli 1648 med riksrådet och riksmarskalken, greve Johan Oxenstierna av Södermöre, f. 24 juni 1611, d 5 dec. 1657, i dennes andra gifte; 3) 12 maj 1661 med lantgreven Fredrik av Hessen-Homburg, f. 30 maj 1633, d 24 jan. 1708, i dennes första gifte.

Biografi

M. B:s höga börd och släktskap med konungahuset förde henne redan i unga år till hovet, där hon snart kom i hög gunst hos drottning Maria Eleonora. Hon åtföljde denna på resan till Tyskland efter slaget vid Breitenfeld 1631 och stod sedan troget vid hennes sida både i lyckans och sorgens dagar. Från konungafamiljens sida rönte hon en uppskattning, som säkerligen grundade sig på de goda egenskaper, samtida och senare källor tillskriva henne, ett från ärelystnad och intriger frigjort väsen, måttfullhet och takt samt ett gott och glatt lynne. Hennes förståndsgåvor torde däremot icke ha varit av högre mått. De ganska talrika familjebrev, som äro bevarade av hennes hand, röja åtminstone med sina banala fraser och välönskningar samt korta underrättelser om det egna hälsotillståndet icke någon högre epistolär begåvning. Att meddelandena, om M. B:s hälsotillstånd spela så stor roll i breven är icke förvånande, ty hon var hela sitt liv bräcklig till hälsan och ofta sängliggande. Under sina sista år i Tyskland kunde hon mången gång på grund av sjuklighet »intet hålla pennan och skriva» och var därför nästan oförmögen att själv meddela sig med sin familj i hemlandet.

Bengt Oxenstierna, mest känd som Resare-Bengt, vilken blev M. B:s första make, hade tidigare friat till hennes syster Ebba, men då denna mot släktens uttalade önskan avvisade honom för att gifta sig med Axel Banér, vände han sin håg till den yngre systern, »och det haver väl sin framgång, eftersom både hon själv såväl som modren och alla bröderna därtill inklinera», skrev hans böneman Gabriel Oxenstierna till rikskansleren i apr. 1630. Förlovningen kom också till stånd redan samma år, men giftermålet uppsköts i hela tre år. Först då änkedrottningen, i vars svit M. B. befann sig, i början av juli 1633 kom till Stralsund, firades bröllopet därstädes, i all stillhet på grund av kungssorgen. Sedan Bengt Oxenstierna en vecka därefter burit huvudbaneret framför konungens kista vid sorgehögtidligheterna i Wolgast, begav han sig jämte sin maka till sin förläning Tolkemit i Västpreussen och därifrån följande år hem till Sverige, där han bosatte sig på den Oxenstiernska gården Ekebyholm i Uppland. Redan samma år blev han emellertid utnämnd till generalguvernör i Lifland. Enligt den franske legationssekreteraren Ogier's dagbok för 30 jan. 1635 hade han tänkt med sin hustru göra färden runt Bottniska viken, men till all lycka inträffade en stark och ihållande frost, som gjorde isarna i Bottenhavet och Finska viken farbara, »vilket högeligen sparade honom både kostnader och besvärligheter, emedan han nu kunde taga en genväg till sin provins». För den svaga och sjukliga M. B. var resan ändock ingen lustfärd, och breven låta oss också veta, att hon varit mycket sjuk under överfärden. De närmaste åren tillbragte M. B. med sin make huvudsakligen i Riga och Dorpat. Endast 1637 fann hon tillfälle till ett kortare besök i hemlandet. Hon längtade i sin isolering mycket efter de sina, och det var för henne en stor glädje att 1640 i Narva få sammanträffa med brodern Per, nu generalguvernör i Finland, och dennes gemål.

Efter Bengt Oxenstiernas död i juni 1643 återvände M. B. som eii »högt bedrövad änka» med hans lik till hemlandet. Som Kristinas hovmästarinna kom hon nu tillbaka till hovet, där hon stannade, tills en ny friare ur den frejdade Oxenstiernska släkten, rikskanslerns äldste son Johan, anmälde sig. Hans första hustru, Anna Sture, hade avlidit 1646, och icke många månader efter dödsfallet uppträdde änklingen såsom giljare till den »mycket ljuvliga fru Brahe», vilken vunnit hans hjärta redan i ungdomsåren, långt innan han gjorde bekantskap med Anna Sture. En samtida partiskrift beskyller Axel Oxenstierna för att ivrigt ha arbetat på förbindelsen mellan sonen och den mäktige Per Brahes syster för att därigenom vinna denne på sin sida. Så var emellertid ej fallet. Johans planer rönte starkt motstånd både från fadern och svärmodern, Ebba Leijonhufvud. Hans första äktenskap hade varit barnlöst, och rikskanslern fruktade nu på grund av M. B:s framskridna ålder — hon var fyrtiotre år och åtta år äldre än Johan — att han även i det nya äktenskapet skulle bliva utan livsarvingar, helst inga barn funnos i M. B:s första gifte. Därjämte torde Axel Oxenstierna hava befarat, att Johans svärmoder, som insatt honom till sin universalarvinge, av missnöje över det hastiga nya giftermålet skulle ändra testamentet, varigenom de många och stora Sturegodsen skulle gå förlorade för Johan. Denne lät emellertid icke några betänkligheter inverka på sig, och i början av juli 1648 reste M. B., åtföljd av en blivande svägerska, ut till Tyskland, där Johan Oxenstierna vistades som svensk legat vid fredsverket i Osnabrück. Bröllopet firades i Wismar, och därpå skyndade de nyförmälda till Osnabrück, där M. B. som den svenske legatens maka kom att intaga en framstående ställning. Genom sitt lugnande inflytande på den häftige, om sin värdighet ömtålige maken kom hon även att spela en viss roll under förhandlingarna. »Må jag väl säga», skriver Johan Oxenstierna själv härom, »att om min hustru inte varit hade, jag menar visst, käre herr fader, jag vore allaredan till intet.» Efter fullbordade värv i Tyskland - återvände Johan Oxenstierna 1651 med sin gemål till Sverige och levde där på sina gods, tills han några år senare (1655) som president i Wismarska tribunalet och Sveriges fullmyndige legat ånyo avfärdades till Tyskland. Här fick M. B. ej länge njuta av samvaron med sin make. Då denne uppsökte Karl Gustav vid den mot Polen opererande armén, kvarhölls han i Preussen och fick först i början av år 1657 återvända till Wismar, där han efter en längre tids sjukdom avled i dec. s. å. M. B. var nu för andra gången änka, och det återstod för henne endast att giva makens stoft den hedersamma begravning, som hans stånd och värdighet krävde.

Sorgen tog så hårt på M. B:s svaga krafter, att hon länge blev sängliggande. Ytterligare oro och ledsamheter vållade henne en stor arvsprocess, som redan 1654 väckts mot Johan Oxenstierna av hans första hustrus släktingar men ej förrän 1661 avslutades genom en kompromiss. Fastän en del av det stora Sturearvet, som Johan Oxenstierna i sin ordning testamenterat till sin gemål, genom denna uppgörelse avträddes till Anna Stures släkt, förblev M. B. tack vare arven efter sina båda män en av Sveriges rikaste kvinnor och var alltså trots den tilltagande åldern ett synnerligen lockande parti. Snart tävlade tvenne tyska furstar om hennes hand, nämligen greve Ludvig Henrik av Nassau-Dillenburg, en sextiosexårig herre, änkling för tredje gången, med många barn och dåliga affärer, samt den tjugusjuårige lantgreven Fredrik av Hessen-Homburg, vilken deltagit i Karl Gustavs fälttåg — varunder han förlorat ena benet — och nu vistades i Sverige för att indriva fordringar på svenska kronan. Den gamle greven, som trott sig uppmuntrad i sitt förehavande, hade redan sänt ombud till Stockholm för att mottaga den rika änkegrevinnans jaord, men M. B. drog ut på tiden och överraskade plötsligt världen med att välja den andre friaren, som var trettio år yngre än hon själv. Att partiet väckte stor och för M. B. föga smickrande uppmärksamhet, synes av flera drastiska uttryck, t. ex. i Johan Ekeblads brev till sin far. Per Brahe, som synes ha gynnat Ludvig Henriks frieri, ställde sig mycket ovillig mot M. B: s val. Men hon drev sin vilja igenom, och bröllopet firades i maj 1661 med stora högtidligheter av änkedrottningen på Stockholms slott. Smekmånaden tillbragtes på Ekebyhov. I början av juli lämnade M. B. än en gång fäderneslandet, som hon ej mer skulle återse. Hon och hennes gemål slogo sig till en början ner i Homburg och bodde senare på gods, som lantgreven inköpte för hustruns rikedomar. Den försmådde friaren Ludvig Henrik av Nassau hämnades emellertid genom en smädeskrift, kallad »Die untreue Margretha Brahe», ett monstrum av nedriga beskyllningar, mustiga tillmålen och insinuationer, framförda i ett språk, som även på den tiden söker sin like. Som bilagor avtryckas brev från M. B. till greven av Nassau, som skulle röja hennes otrohet men knappast bevisa mer än att hon ej lämnat sin friare utan hopp. Skriften väckte ett oerhört uppseende och upprörde M. B. till den grad, att hon trodde sig skola dö. Både hon och hennes gemål gjorde allt för att skaffa upprättelse för skymfen. Lantgreve Fredrik tillbakavisade beskyllningarna i en tryckt skrift, i formen värdigare och lugnare än angreppet. Orsaken till att M. B. vägrat att gifta sig med greven av Nassau var, att hon fått höra talas om hans lättfärdiga leverne, »dadurch bei Ihro Fürstl. Gnaden gegen die vorhabende heirat eine solche aversion entstanden, dass schon lang vor ankunft der abgesanten dieselbe nimmermehr zu konsentieren sondern die vermutende dillenburgische anwerbung zu refusieren wohlbedachtlich resolviert hatten». M. B. och lantgreven hade även genom ivriga föreställningar sökt förmå Per Brahe att ingripa, men denne rådde till förlikning och erbjöd sig att tillskriva furstar och förnäma män i Tyskland, »som sig interponera och sökia att bringat till förening». En dylik kom även till stånd kort före Ludvig Henriks död (1662).

De återstående åren av M. B:s liv kännetecknas av alltmer avtagande krafter och längtan efter hemlandet och släktingarna där. Hon var emellertid liksom även släkten i Sverige stolt över det förnäma giftet, och hennes intressen voro nu inriktade på det genealogiska området. Av brodern Per lät hon genom en syster, som besökte henne, begära en »undervisning om sin härkomst ifrån kung Sverkel och ifrån kung Karl Knutsson, så ock, huruvida vi äro ifrån kejsar Karl Magno komne». Icke långt därefter är hon död. Hennes testamente blev en högst obehaglig överraskning för släkten, ty frånsett ett par smärre gårdar hade hon skänkt hela sin egendom, lös och fast, till lantgreven »till tack för den ära och trohet, vilken hennes unge gemål städse visat henne». Släktgodsen hade hon emellertid ej haft rätt att borttestamentera, men däremot fanns för hennes anhöriga ingen möjlighet att återfå den till flera tunnor guld värderade förmögenhet i penningar och dyrbara lösören, som hon efterlämnat; en process försöktes väl av pfalzgreve Adolf Johan, som var gift med M. B: s brorsdotter Elsa Elisabet Brahe, men den blev utan framgång.

Författare

O. Walde.

Arkivuppgifter

Vad som ytterligare bragt M. B: s namn till eftervärlden är hennes bibliotek, varur hon genom donation överlämnade ett hundratal volymer till den av brodern stiftade skolan på Visingsö. I läroverksbiblioteken i Jönköping och Växjö, som efter skolans upplösning erhållit återstoden av det gamla Visingsöbiblioteket, påträffas ej sällan böcker med namnet »Margareta Brahe Landgravia Hassiæ, nata Comitissa Wijsingburgensis», dock inskrivet av annan hand. En undersökning av dessa böcker ger emellertid vid handen, att M. B. sannolikt icke själv uppträtt som boksamlare i egentlig mening. De flesta böckerna torde nämligen hava tillhört hennes andre man, Johan Oxenstierna. I hans testamente av år 1652 uppräknas bland den lösegendom, som skulle tillfalla hans hustru, även böckerna. Bland dessa böcker finna vi rester av de sista Sturarnas bibliotek på Hörningsholm, och särskilt i Växjö påträffas en hel del volymer, som tillhört den 1616 avlidne Svante Sture, vilken själv genom donation av en viss, troligen i hans tjänst stående, Vilhelm Grummer erhållit ett antal värdefulla auktorer. Utom Stureböckerna, en intressant kvarleva av Vasatidens bibliotek, finnas i M. B: s donation till Visingsöbiblioteket flera volymer, mest historiska verk, från de pommerska hertigarnas bibliotek i Stettin, sannolikt ett minne från de tider, då Johan Oxenstierna vistades i Pommern. Vilket omfång eller värde M. B: s boksamling för övrigt ägt, framgår ej av källorna. Att hon medfört någon del av sitt bibliotek till utlandet efter sitt giftermål med lantgreven av Hessen-Homburg, kan man taga för avgjort; dock har i Landesbibliothek i Darmstadt, där större delen av det forna slottsbiblioteket på Homburg hamnat, inga spår funnits av M. B: s böcker. Däremot äger storhertigens kabinettsbibliotek i Darmstadt en volym, som tillhört Maurits och Svante Sture, samt en bok med Gustav Horns namnteckning. M. B: s efterlämnade papper, som tidigare förvarats i hessiska statsarkivet i Darmstadt, ha genom ett år 1922 träffat bytesavtal förvärvats av riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: M. B:s ovannämnda papper, RA; brev från M. B. och hennes syster Kristina till Per Brahe i Skoklostersaml. samt brev från M. B. i Oxenstiernska saml. och Stegeborgssaml., RA. — Per Brahes Tankebok, utg. af D. Krutmejer (1806); Johan Ekeblads bref, utg. af N. Sjöberg, 2 (1915); Från Sveriges storhetstid. Franske legationssekr. Ch. Ogiers dagbok ... 1634—1635 (1914); Bref ifrån... Axel Oxenstierna til... Johan Oxenstierna... åren 1642—1649 (1810—19); Rikskansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, Afd. 2: Bd 3 (1890); Die vntrewe Margretha Brahe, Grävin zu Wisingsburg (1661); Der beantwortete... Nassau Dillenburgischer Pasquillant (1661). — Likpredikningar över Bengt Oxenstierna av O. Laurelius (1644) samt över Johan Oxenstierna av J. Schmid (1658) och E. G. Empo-ragrius (1659); Ellen Fries, Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider (1895); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 9—10 (1841—42); S. Hedin, Resare-Bengt (1921); J. Jungfer, Der Prinz von Homburg (1890).— Sw. Mercurius, juni 1759; Betänkande och förslag ang. läroverks- och landsbibliotek (1924); S. Schartau, Ett bidrag till det s. k. Visingsöbibliotekets historia (Skolprogr. Jönköping 1919); dessutom förf:s egna anteckningar från forskningar gjorda i boksamlingarna i Darmstadt och Växjö.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Margareta Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18049, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Walde.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18049
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Margareta Brahe, urn:sbl:18049, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Walde.), hämtad 2024-04-19.