Sten Nilsson Bielke

Född:1624-08-08 – Finland (på Åbo slott)
Död:1684-09-08 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Lagman, Riksråd, Amiral, Kammarherre, Riksskattmästare, Statskontorspresident


Band 04 (1924), sida 223.

Meriter

24. Sten Bielke d. y., den föregåendes broder, f. 8 aug. 1624 på Åbo slott, d 8 sept. 1684 i Stockholm. Friherre till Korpo, herre till Leals län, Gäddeholm, Gräsö, Mellå, Örboholm och Tånga. — Företog en utrikes studieresa och inskrevs därunder som student i Leiden 13 jan. 1644. Kapten vid amiralitetet 13 sept. 1648; major 1652; v. amiral och amiralitetsråd febr. 1653; sändebud till kejsaren och Sachsen 1655 (instruktion i juli), till Sachsen okt. 1656—juni 1657; amiral och riksråd juli 1657; underhandlare i Danmark 1658 (fullm. 11 febr. och 15 mars) och 1659—60 (fullm. 21 aug. 1659); kansliråd 10 dec. 1660; sändebud i Polen 1661 (fullm. 12 dec. 1660); ledamot av kommissionen för pommerska statens formering och inrättning (»hauptkommissionen») 30 jan. 1663, men synes ej ha deltagit i dess förhandlingar; med bibehållande av kanslirådsämbetet president i reduktionskollegiet 8 juli 1663—5 okt. 1668 (vokation för Göran Gyllenstierna); ledamot av kommissionen angående myntväsendet 2 nov. 1663 samt av kommissionen till Uppsala för rannsakning angående tvister dels mellan magistraten och borgerskapet, dels mellan akademien och kyrkan å ena sidan och staden å den andra 8 sept. 1664 (instruktion); sändebud till Sachsen sommaren 1666; ledamot av kommissionen angående inlösen av Avesta gårmakeribruk 1667; kansler för akademien i Pernau (Dorpat) 1669; häradshövding i två härad i Ångermanland 10 dec. 1670; riksskattmästare 18 sept. 1672; lagman i södra Finland 23 okt. 1673; ledamot av kommissorialrätten över amiralitetet 6 mars 1676, av kommissionen till Stora Kopparbergslagen och Avesta 3 dec. 1678 samt av kommissionen angående nya Kopparbergslagens klagomål över åt assessorn J. Funck meddelade privilegier å ett järnbruk vid Salbo 26 apr.—15 dec. 1679; förordnad att leda kansliets och rådets arbeten 15 maj s. å.—6 juli 1680; tillika president i bergskollegiet 25 juni 1679 och i statskontoret 11 dec. 1680; lagman i Västmanland, Bergslagen och Dalarna 14 sept. 1680; ledamot av kommissionen angående förhållandena i drottning Kristinas underhållsländer 1683—84. Ledamot av Fruchtbringende gesellschaft 1656.

Gift 1) med Brita Rosladin, f. 5 dec. 1626, d 15 febr. 1675, dotter till överste Frits Rosladin; 2) 21 dec. 1676 med Märta Sparre, f. 28 aug. 1648, d 12 apr. 1703, dotter till landshövdingen Svante Sparre och änka efter ryttmästaren greve Leonhard Lillie.

Biografi

B. började sin offentliga bana vid sjövapnet och nådde där amiralsvärdigheten (1657); samtidigt blev han också ledamot av riksrådet. Redan dessförinnan hade han dock inträtt på ett fält, där han skulle vinna större namn, nämligen det diplomatiska. Vid Karl X Gustavs anfall på Polen 1655 sändes B. till Johan Georg II av Sachsen och till hovet i Wien för att förklara det polska krigets syfte och frambära konungens försäkran, att han på intet vis ville störa freden i Tyskland; legaten skulle dessutom förmå den sachsiske kurfursten att tillåta svenska värvningar i sitt land. Mottagandet i Dresden blev gynnsamt men vid Leopolds hov mycket kallt; man vågade knappast tala vid sändebudet eller gengälda dess visiter; och onekligen ägde kejsaren skäl till oro vid en tidpunkt, då Karl Gustavs härar översvämmade hela Polen (okt. 1655). I maj och juni följande år biträdde B. rikskanslern Erik Oxenstierna vid de underhandlingar, som ledde till det svensk-brandenburgska förbundsfördraget i Marienburg. Han tog jämväl vid kanslerns sida någon del i förhandlingarna med franske ambassadören d'Avaugour, och man finner honom åter som Oxenstiernas medhjälpare, när denne med de nederländska generalstaternas sändebud dryftade de frågor, som tillsvidare fingo sin lösning genom den kända traktaten i Elbing (sept.). Konungens bud återförde honom därefter till det kursachsiska hovet, där han tillvaratog Sveriges intressen från okt. 1656 till juni 1657.

Viktigare och ärofullare är B:s verksamhet i Danmark. Han följde Karl Gustav på hans nya härnadståg, och det var han, som ställdes vid Korfits Ulfelds sida, då svenske konungen i febr. 1658 på själva Själland inledde fredsunderhandlingar med sin övervunne fiende. I den föregående överläggningen i Vordingborg (11 febr.) hade han rått till måtta och varsamhet, i det han satte i fråga möjligheten att bevara alltför stora erövringar. Denna hovsamhet låg i B:s natur: den framträder även i de förhandlingar, som han efter freden i Roskilde fick i uppdrag att föra med danska regeringen dels om en allians, dels om åtskilliga smärre spörsmål. Han hade därvid P. J. Coyet till sin medhjälpare men sämdes icke med denne: det härmade honom att se som sin likaberättigade kollega en man, som nyss varit hans och Ulfelds biträde, men därtill kom, att Coyet gentemot danskarna vägrade ingå på åtskilligt, som B. medgav. Medan den förre strängt följde givna föreskrifter, sökte den senare till Danmarks förmån mildra dem och blev därför också av Karl Gustav klandrad. Denna eftergivenhet sträckte sig dock endast till bisaker. I huvudunderhandlingen (i Tostrup) om Roskildefredens villkor skedde visserligen vissa eftergifter i de ursprungliga svenska kraven, men dessa äro ej att skylla på B.: här har han med skärpa förfäktat konungens sak, i det han bl. a. kraftigt framhöll Sveriges behov av verklig säkerhet mot en granne, vars fiendskap var alltför djupt rotad och väl känd, för att vänskapsförsäkringar skulle kunna göra till fyllest.

Vid brytningen i aug. 1658 befann sig B. med sin familj i Köpenhamn och blev alltså danskarnas fånge. Han frigavs först i aug. följande år, då svensk-danska fredsunderhandlingar ånyo öppnades och då B. jämte Schering Rosenhane av Karl Gustav utsågs till hans ombud. Till resultat kom man som bekant först efter konungens död i maj 1660, och huvudrollen å svenska sidan spelade otvivelaktigt Rosenhane såsom den äldre och erfarnare av Sveriges legater. B: s utnämning visar emellertid, att hans hållning våren och sommaren 1658 icke ådragit honom någon varaktig onåd; och huru högt han i själva verket var skattad av Karl Gustav under dennes sista tid, framgår yttermera av statssekreteraren E. Ehrensteens uppgift, att B. (i första hand dock hans äldre broder Gustav) var av konungen påtänkt till rikskansler, då denne i febr. 1660 i Göteborg upprättade sitt testamente.

Några månader senare (i sept.) finner man B. i Stockholm, där han deltog i rådets avgörande beslut om dess ställning till Karl Gustavs sista förordningar. Intet tyder på att han motsatt sig hertig Adolf Johans uteslutande ur riksstyrelsen; däremot var han under den följande höstriksdagen en av de ivrigaste talmännen för rådets flertal i dess tvister med ridderskapet och adeln om rådsregeringens rätt att besätta den ledigvordna riksmarsksposten liksom om giltigheten av de fullmakter, som den avlidne konungen utfärdat för M. G. De la Gardie och Herman Fleming på kanslers- och riksskattmästarämbetena. Säkerligen följde han härvid sin övertygelse; till sitt försvar för Flemings rätt ägde han dock därjämte ett personligt skäl i sitt svågerlag med denne, som liksom B. äktat en dotter till den redan 1628 i Stralsund dödsskjutne översten Frits Rosladin (av rysk ätt). Även i striden om sättet för regeringsformens behandling (15—18 okt.) hävdade B. liksom brodern Gustav med styrka den meningen, att konungens höghet och myndighet oavkortade borde tillkomma förmyndarstyrelsen och att därför dess proposition måste äga företräde framför adelns initiativ. Seger kunde dock icke vinnas, då drotsen med stöd av andra inflytelserika rådsherrar var emot varje allvarlig brytning med ridderskapet.

Vid rådsherrarnas fördelning på ämbetsverken lämnade B. definitivt amiralitetet oeh inträdde i stället som kansliråd i kanslikollegiet. Till en början blev han ånyo brukad i diplomatisk tjänst: åt honom uppdrogs efter greve Schlippenbachs vådadöd en beskickning till Polen (1661), som stod i samband med Klas Totts ambassad i Frankrike och från början var riktad såväl mot Ryssland som mot österrikiska planer på ett habsburgskt tronföljarval i Johan Kasimirs rike. Emellertid fann B. polackerna kallsinniga och kunde föga uträtta. Med sitt kansliämbete förenade B. från 1663 presidentsposten i reduktionskollegiet, som han beklädde till hösten 1668. Att under dåvarande förhållanden sätta fart i detta verks arbete var väl en olöslig uppgift; men att han över huvud mottog posten, vittnar dock i sin mån om hans ställning i de finansiella stridsfrågorna. I reduktionsfrågan hade han för övrigt uppträtt redan vid riksdagen 1655, då han mot talet om stora förtjänster hävdat, att ingen nåd finge gå så långt, att den satte fäderneslandet i fara, och att förfädren nöjt sig med ringare belöningar.

B. var i det hela en anhängare av den Bondeska sparsamhetspolitiken, liksom han också i spörsmålet om kopparmyntningen yttrade sig i dennes anda för dess avskaffande eller minskande. Vid riksdagen 1664 har han utan tvivel verkat för Herman Flemings val till riksamiral. Då detta misslyckades och De la Gardie sedermera alltmer gjorde sitt inflytande gällande, framträdde B. efter hand som en av huvudmännen i oppositionen mot kanslern inom rådet. Det var han och Klas Rålamb, som i dec. 1665 skickades till Uppsala för att rannsaka om oro bland studenterna, när det för De la Gardie gällde att avstyra en tillämnad inlaga till regeringen med kritik bl. a. av dess (men icke kammarens) finansförvaltning. Bremiska kriget har emellertid B. liksom M. Biörenklou och de flesta i rådet tillstyrkt; han åtog sig också uppdraget att vid kursachsiska hovet verka för Sveriges sak och avslöt i Halle 6 juli 1666 ett försvarsförbund, vari hans regering såg en grundval för en större evangelisk sammanslutning under svensk ledning, som visserligen icke kom till stånd. På vägen till Sachsen besökte han Köpenhamn, där han enligt uppdrag vänskapligt manade Fredrik III, som trätt på Hollands sida i dess kamp med Karl II av England, att undvika en brytning med Sverige och verka för fred till lands och sjöss.

B. har också understött De la Gardies mening, då det var fråga om en lindring i den skånska allmogens bördor (mars 1667). Men han uppträdde öppet som kanslerns motståndare i striderna om Sveriges utrikespolitik, då han förordade dess anslutning till Frankrikes fiender i Europa — Österrike, Holland, England. Riktningens egentlige ledare var väl Biörenklou, men B. såsom äldre riksråd förde ordet för de andra vid förlikningen i rådet efter den häftiga sammanstötningen i dec. 1667, då De la Gardie mot sina vedersakare framkastade hänsyftningar om bestickning av främmande makter. Mot kanslern arbetade han också som ledamot i den kommission, som efter Bondes bortgång granskade statsverket och utarbetade den s. k. blå boken (1668). Vid 1668 års riksdag var B. sitt partis kandidat till riksskattmästarämbetet (ledigt på grund av Bondes död) och trodde sig säker om seger, då det i sista stund lyckades De la Gardie att med uppbjudande av all sin förmåga ena de övriga kandidaternas anhängare och genomdriva valet av Seved Bååt (med 14 röster mot 12). Det var ett hårt slag för medtävlarens förhoppningar, om också Bååts snara död (1669) öppnade samma framtidsutsikter ånyo. De bittra striderna inom rådsregeringen nådde emellertid sin höjdpunkt på sommaren 1670, då rikskanslern tillhörde en klagande minoritet och B. i hans ställe å kanslikollegiets vägnar underskrev den kungliga förklaring, som försvarade sparsamhetspartiets indragningsbeslut. Fattade i slutet av föregående år under riksdrotsen Per Brahes ledning, hade de tillkommit med B: s villiga medverkan och gillande, och på kanslistaten hade därvid skett strykningar, som minskade den med bortåt en tredjedel. Sitt kollegium företrädde B. jämväl i 1671 års statskommission, som arbetade i samma anda och syftning som sin föregångare tre år tidigare. Men detta år medförde en ny avgörande brytning både i inre och yttre förhållanden. Genom trippelalliansen av 1668 hade Sverige slutit sig till England och Holland, och denna riktning hade den svenska politiken under närmast följande åren bibehållit. På hösten 1671 lyckades det emellertid markisen av Pomponne med De la Gardies nitiska bistånd att bryta detta system och genomdriva ett beslut om förbund med Frankrike (9 nov.). Den slagfärdigaste och ihärdigaste motståndaren vid höstens rådsöverläggningar liksom vid de senare i början av 1672, då Courtin representerade Frankrike och förbundet verkligen blev avslutet, var icke B. utan Johan Gyllenstierna; men Gyllenstierna förde dock sin strid med B: s understöd, och denne inlämnade den protest, som genom ett avvikande votum gjordes av sju rådsherrar 18 dec. 1671. Kanslern segrade; för en rad stormiga år tillhörde Sverige kretsen av Ludvig XIV: s allierade. 1672 års ständer kullkastade icke förbundet, ehuru de undveko att formligen gilla det. Men de beredde däremot B. personligen den önskade upprättelsen för tidigare motgång, då de (i enlighet med konungens vilja) uttalade sig för att riksskattmästare skulle väljas genast vid riksdagens början: valet i rådet gav denna gång B. 19 röster, medan medtävlaren Knut Kurck fick 15. Den 18 sept. intog B. med ståndens bifall sin riksskattmästarplats.

Trots B: s skicklighet i ämbetsmannavärv var det i grunden knappt att vänta, att han som skattmästare skulle komma att uträtta märkliga ting. Den syssla, som han nu vid mogen ålder tillträdde, var honom dock skäligen främmande, och därtill kom, att förmyndartiden var till ända och att alltså riksskattmästarens roll blev beroende av konungens vilja. B. utövade intet starkare bestämmande inflytande på den unge Karl XI, även om han personligen visste att göra sig omtyckt av honom som angenäm jaktkamrat och sällskapare. Med skattmästartjänsten förenade han emellertid sedan 1679 presidentskapet i bergskollegiet, och då statskontoret 1680 utbröts ur kammaren, blev han tillika förste chef i detta nya verk. Ett allmännare men tillfälligt uppdrag — det varade något över ett år — erhöll han vid ett besök hos konungen på Ljungby i Skåne i maj 1679: enligt instruktion skulle han i kanslerns ställe leda arbetet såväl i rådet som i kansliet men befriades däremot från att vara närvarande i kammaren, när ej synnerligen viktiga mål där förehades.

Till förmyndarräfstens åvägabringande samverkade B. vid 1675 års riksdag jämte sina meningsfränder i rådet med riksdagsoppositionen. Att de hoppades kunna drabba kanslern och hans anhang utan att därför råka i fara, är i sig själv tydligt och intygas ytterligare av den försvarsskrift, undertecknad av fjorton rådsherrar, som B. 23 sept. tillställde ridderskapet och adeln — ett uppseendeväckande steg, som gav De la Gardie tillfälle till ett kraftigt mothugg och som i verkligheten avlägsnade hans vedersakare från konungen. — B: s räfsteiver dämpades f. ö., när han själv som kammarens överhuvud fick omedelbar känning av undersökningskommissionens förarbeten till den kommande efterräkningen. Dock har på grund av hans kloka försiktighet vid donationsbeslut och andra åtgärder själva förmyndarräfsten träffat honom lindrigt. Mera hotande utsikter yppades visserligen genom Georg Guthries anklagelser mot kammarkollegium 1682, då denne beskyllde kammaren för att under krigsåren 1674—80 hava utan fog utbetalt 26 tunnor guld för gammal skuld — en summa, för vilken alltså enligt hans mening kammarens,ledamöter själva borde svara. Kollegiets oskuld uppvisades emellertid genom den utredning, som verkställdes genom fältkamreraren, sedermera landshövdingen Salomon von Otter. Däremot led B: s förmögenhet avbräck genom reduktionen, som bl. a. tvang honom att sälja sin boksamling, vilken ökade det kungliga biblioteket.

I känsla av den fara, som hotade rådsmakten i det hela, hade B. liksom hans närmaste bundsförvanter under det föregående skedet, Rålamb och Knut Kurck, på våren 1677 ingått en formlig förlikning med sin gamle fiende, rikskanslern De la Gardie. Föga växte dock därigenom rådets motståndskraft. Det var fåfängt, som riksskattmästaren vid riksdagen 1680 frambar till Karl XI vissa föreställningar mot reduktionsbeslutet: han varnade å rådets vägnar för vådliga följder av de tre lägre ståndens uppträdande gentemot adeln men hade blott en ursäkt till svar, då konungen avvisade hans framställning med hänvisning till fyra stånds uttalade mening. I fullständig onåd föll han aldrig: vid rådets rensning 1682 hörde B. till de ledamöter av dess krets, som fingo kvarstå i tjänst, liksom han också till sin död fick behålla sitt höga ämbete i kammaren, ehuru under ändrat namn av konungens (H. K. M:ts) skattmästare.

B. har i olikartade värv utmärkt sig för arbetsamhet och duglighet och var påtagligen i allmänhet ett gott huvud och som politiker en man, som med yttre smidighet verkligen förenade fasta grundsatser. Man har dock med rätta anmärkt, att han icke ägde den överlägsna statsmannaförmåga, som kan taga ledningen i kritiska lägen (Clason i Nordisk familjebok). Som en svaghet får också nämnas, att han icke var alldeles oegennyttig; han skydde sålunda icke att vid givet tillfälle mottaga penningar av utländska furstar. De la Gardie har i rådet berättat, att B. under Karl Gustavs tid fått löfte av Fredrik III om 30,000 rdr; emellertid skulle detta skett med svenske konungens vetskap och samtycke. Någon dylik tillåtelse kunde däremot riksskattmästaren uppenbarligen icke åberopa, när han i början av året 1674 mottog en spansk pension på 6,000 rdr, Men visserligen följde han därvid en utomlands gängse och snart också i Sverige ganska utbredd sed. Ett visst inflytande på skattmästaren i penningangelägenheter (t. ex. när det gällde att få ut penningar ur kammaren) tillskrevs f. ö. hans gemål fru Brita Rosladin.

Författare

G. WlTTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Handl. rör. Sverges historia, ur utrikes arkiver saml, af A. Fryxell, 1—4 (1836—43); Hist. samlingar, utg. af C. Adlersparre, 4—5 (1812—22); Mémoires du marquis de Pomponne, publ. par J. Mavidal, 2. Négociations de Suéde (1861). — L, S, Blomgren, Ägde Karl X Gustaf rättmätiga och giltiga skäl för sitt fredsbrott i augusti 1658 (1907); N, M. Börjesson, Riksdagen i Stockholm 1655 (1891); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 1—4 (1855—75); J. A. Fridericia, Adelsvärldens sidste Dage (1894); Ellen Fries, Erik Oxenstierna (1889); dens., Teckningar ur sv. adelns familjelif i gamla tider, 1 (1895), s. 191 o. följ.; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 11—20 (1843—53); ). G. af Geijerstam, Om orsakerna till kon. Carl X Gustafs anfall på Danmark i i augusti 1658 (1854); K. G. Lundqvist, Sveriges krig med staden Bremen och politik i samband därmed åren 1665—1666 (1893); dens., Sveriges förbund med Kur-Sachsen år 1666 (Hist. studier, tillägn. Harald Hjärne, 1908); J. E. Nordwall, Svensk-ryska underhandlingar före freden i Kardis (1890); dens., Sverige och Ryssland efter freden i Kardis (Hist. tidskr., 1890); A. Stille, Schering Rosenhane som diplomat och ämbetsman (1892); C. V. A. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845—48); O. Varenius, Räfsten med Karl XI: s förmyndarstyrelse, 1—2 (1901—03); C. G. Weibull, Freden i Roskilde, Aktstycken och framställning (Hist. tidskr. för Skåneland, 3, 1908); M. Weibull, Förbundet mellan Sverge och Frankrike år 1672 (1864); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens., Karl XI: s förmyndares finanspolitik, 1—2 (1914—17).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Nilsson Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18177, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2019-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18177
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Nilsson Bielke, urn:sbl:18177, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2019-04-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se