Thure Gabriel Bielke

Född:1684-11-22 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1763-05-11 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Riksråd, Kavalleriofficer, General


Band 04 (1924), sida 261.

Meriter

27. Thure Gabriel Bielke, den föregåendes broder, f. 22 nov. 1684 i Stockholm, d 11 maj 1763 därstädes. Studerade vid universiteten i Angers, Oxford och Leiden; volontär vid livregementet till häst 1704; korpral därstädes 12 nov. s. å.; sekundkornett därstädes 27 juli 1705; löjtnant därstädes 30 juni 1706; ryttmästare därstädes 12 apr. 1711; generaladjutant av flygeln 5 juli 1714; överste för Bohusläns dragoner 11 juni 1716; generalmajor av kavalleriet 28 apr. 1719; minister i Wien 10 maj s. å. (instruktion); rappellerad 27 febr. 1721; riksråd 8 juli 1727; erhöll avsked från överstebefattningen vid Bohusläns dragoner 1 febr. 1728; ledamot av kommittén angående panträttigheterna i Neukloster 12 jan. 1730, av sundhetskommissionen 26 apr. 1737 och av kommittén angående försvarsverket i Finland i maj s. å.; licentierad från rådsämbetet 12 mars 1739; ånyo inkallad i rådet 14 dec. 1761. KSO 1748;.RoK av KMO s. å.; innehade utländsk orden.

Gift 1) 12 maj 1715 med Charlotta Kristina Piper, f. 24 sept. 1693, d 15 mars 1727, dotter till K. rådet, greve Karl Piper; 2) 25 febr. 1731 med Anna Margareta Oxenstierna (av Croneborg), f. 23 aug. 1692, d 31 aug. 1755, dotter till ministern, sedermera guvernören i Zweibrücken, greve Gabriel Oxenstierna och änka efter generaladjutanten och översten greve Karl Ulrik Torstensson.

Biografi

I likhet med sin äldre broder Karl Gustav erhöll B. en synnerligen vårdad uppfostran; i avskriftssamlingar påträffas ej sällan faderns ingående instruktion för sina söner, då de 1697 från Stettin begåvo sig i väg på den övliga rundresan till de berömligare akademierna i Västeuropa. I sept. 1702 hemkom B. till Stockholm, där han fortsatte sina studier delvis under ledning av Johan Peringskiöld. Avsikten var, att B., som tidigt bestämts för militäryrket — han hade sålunda redan i sin barndom erhållit ett kompani under faderns regemente i holländsk tjänst — skulle träda i tjänst vid franska armén i Italien under marskalken av Villeroi, som av vänskap för fadern givit honom anbud om förmånlig anställning. I mars 1704 anlände emellertid från svenska armén i Polen brev, att, som fadern skriver i sin journal, »en av mitt namn skulle komma under gardiet och vara under livregementet». B. begav sig omedelbart i väg till Heilsberg, där armén låg i vinterkvarter, och tog vid dess uppbrott mot söder tjänst som simpel ryttare för Lövsta i Funbo socken vid livregementet till häst. Under sin gradpassering här deltog han med utmärkelse bl. a. i stormningen av Lemberg i aug. 1704 och i den av Otto Vellingk ledda bataljen vid Fraustadt 31 okt. s. å., var under vintern 1704—05 ständigt på strövtåg med överstelöjtnanten Wessel, bevistade på nyåret 1706 träffningen vid Grodno och deltog i apr. s. å. med särskild bravur i den blodiga striden vid Kletsch, där han tog en av de fanor, som erövrades från fienden. Under den sachsiska kampanjen var B. med på åtskilliga strövtåg, stundom kommenderad, stundom som frivillig; vid ett av dessa, mot Thüringerwald, erhöll han en blessyr i huvudet. På tåget mot Ryssland deltog han i alla livregementets vapenskiften, var med i jan. 1708, då ryssarna drevos ur Grodno, och i slaget vid Holowczin, varvid hästen blev skjuten under honom och han själv erhöll åtskilliga kontusioner. Under tåget till Ukraina »stridde han nästan dagligen» och var bl. a. med i träffningen vid Lockowitz i jan. 1709. Framför Pultava var B. som förvakt med om att tillbakaslå ett av fiendens starkaste utfall — det var vid detta tillfälle, konungen uttryckte sin belåtenhet med de i R. Petrés dagbok ihågkomna orden: »si Bielken han går brav på» — i själva slaget blev hästen skjuten under honom, och han erhöll själv så svåra blessyrer, att han på bår måste föras till Dnjepr och vidare över strömmen och genom ödemarken till Otjakow. Där tillfrisknade han dock snart och omhändertog på egen bekostnad ett trettital menige, med vilka han begav sig till Bender, till konungen, i vars närmaste omgivning han vistades större delen av tiden såväl här som under Demotikaperioden. Då överste Funck i apr. 1711 sändes som envoyé till Konstantinopel, hade han till följeslagare B., som sedermera åtföljde turkiska armén till Prut. I dec. 1712 deltog B. i det av Nordberg dramatiskt utmålade parti, som uppsnappade det brev från tatarkan till konung August, vilket för Karl XII definitivt avslöjade, att han var omgiven av förrädare, och som efter några månader följdes av kalabaliken. Om denna och sitt deltagande i densamma har B. lämnat värdefulla kompletteringar till De la Mottraye's uppgifter. Han själv tillfångatogs men undkom sedermera och följde så kungen till Demotika, därifrån han sändes med Grothusen 1714 på avskedsbeskickningen till Konstantinopel. Vid konungens hemfärd deltog B. i den avdelning, som följde strax efter konungen; B. bar under resan kungens kläder, värja och matematiska bestick och har om densamma efterlämnat en visserligen kortfattad men på grund av sin exakthet viktig resejournal. — 1715 översändes B. från Stralsund till hemlandet med depescher; vid försök till återresa blev han tvenne gånger av danska flottan förhindrad och måste kvarstanna i Ystad, där han var Karl XII till mötes i dec. 1715. B. medföljde därefter på det första norska fälttåget, deltog i den träffning vid Höland i febr. 1716, vari arvprinsen sårades, och anförde sedan förtrupperna under tåget från Moss till Kristiania. Under arméns uppehåll här hade B. med sina dragoner bl. a. i uppdrag att vid Gjellebek, tre mil sydväst om Kristiania, dit norska arméns huvudkrafter dragit sig tillbaka, söka uppnå känning med fienden. Efter djärva rekognosceringar här och sedan det visat sig omöjligt att storma den skans, fienden uppfört, kvarstannade B. i Ravnsborg i en mycket krävande ställning i några veckor. Vid tillbakatåget från Kristiania anförde B., som ofta synes ha begagnats på de mest utsatta posterna, eftertrupperna, och då konungen tog sitt kvarter i Torpum, hade B. i uppdrag att från sin postering vid Sjöbergs prästgård hålla öppen väg mellan detta och de trupper, som stodo vid Fredriksstad. Efter arméns återmarsch till Sverige posterades B. med de bohuslänska regementena vid gränsen och företog under året 1717 åtskilliga strövtåg in i Norge, avsedda att hämnas norska härjningar på svenskt område. Vid 1718 års fälttåg mot Fredrikshald hade han ånyo avantgardet; i slutet av nov. befann han sig med sina dragoner vid Grönsund vid Glommen med uppdrag att förbereda arméns övergång, då Karl XII tänkte fortsätta till Kristiania. Efter den trettionde drogos trupperna hastigt tillbaka, och de bohuslänska regementena förlades vid gränsen. — Om Karl XII:s-åren och huvudsakligen sitt eget deltagande i händelserna har B. efterlämnat minnesanteckningar, visserligen nedskrivna först åtskilliga årtionden senare men dock »av en omedelbarhet och intimitet, som giva värdefulla upplysningar om ställningen inom svenska hären och vid huvudkvarteret, ofta även när allenast obetydligheter förtäljas», och särskilt betydelsefulla på grund av sin nyktra tendensfrihet. Bland de »höga och trovärdiga vittnen», som bistått Nordberg med uppgifter, nämnes också B.

Den underliga metamorfos, som på kort tid av den hurtige och oförvägne karolinen, »en käcker herre, ädel, umgängsam och drickande om», gjorde en typisk frihetstidspolitiker, förslagen och intrigant och med förbindelser till främmande makter av minst sagt tvivelaktigt slag, låter sig med föreliggande material icke i detalj följas, än mindre psykologiskt utredas. Att B. redan i Karl XII: s livstid skulle ha tillhört någon fronderande krets, är knappast troligt med det oinskränkta förtroende, konungen synes ha hyst till honom. Han ställde sig emellertid omedelbart till den nya regimens förfogande och mottog i apr. 1719 uppdraget att avgå som svenskt sändebud till Wien efter residenten J. K. Stiernhöks död. Sedan kejsaren i januari ingått förbund med konungarna Georg och August mot tsaren och konungen av Preussen, hoppades man det bästa av en kejserlig bemedling av fred med först och främst England och tänkte sig även, att kejsaren skulle vilja åtaga sig Sveriges sak såväl mot Preussen och Danmark som möt tsaren. B. skulle verka härför och för avsändandet av ett kejserligt sändebud till Stockholm, liksom ock sörja för att konung Stanislaus' angelägenheter befordrades och att det holsteinska hertigdömet återgåves åt hertigen. Emellertid blev B: s resa fördröjd på grund av dansk passvägran; när han äntligen kommit på väg, mötte honom i Braunschweig underrättelsen, att freden med Hannover var sluten och det t. o. m. i Stockholm, utan den av kejsaren i utsikt ställda bemedlingen. Misstämning häröver och det kejserliga hovets obenägenhet att låta sig exponeras vållade, att B:s Wienerbeskickning blev så gott som utan resultat. Hans brev hem variera ständigt samma tema: det kejserliga hovet kan icke räknas till Sveriges ovänner men är indifferent och obeslutsamt. Personligen trivdes B. icke med diplomatyrket, vartill han nu förklarade sig aldrig ha haft lust och vilket han öppet erkände sig icke duga till; han var missnöjd med den utrikespolitiska ledningen hemma, som icke höll honom ä jour med ärendena och som han även i övrigt ogillade: »Give Gud, que tout cela ne nous attire de rechef au plus tôt la souveraineté», skriver han hem i juli 1720. Hertigens av Holstein besök i Wien vållade honom extra vanskligheter; genom ett ytterligt depensivt levnadssätt förstörde han sina affärer, och han begärde därför energiskt sin rappell, som äntligen i febr. 1721 beviljades honom. Engelska sändebudet i Stockholm uppger, att den verkliga anledningen till att denna beviljades var, att B. ansågs alltför holsteinskt sinnad. På sommaren samma år lämnade han Wien.

Efter hemkomsten till Sverige återgick B. för några år till sitt regemente, men träder vid 1726—27 års riksdag i förgrunden bland ledande politici, dock utan att på riddarhuset spela någon roll som talare. Hans ståndpunkt är till en början icke fullt klar. Han hade på sommaren 1726, enligt Castejas och Golovins samstämmiga uppgifter, varit att räkna till det holsteinska partiet och motståndare av anslutning till den hannoverska alliansen, detta icke på grund av någon förkärlek för den holsteinske hertigen, om vilken han efter sammanträffandet i Wien hade mycket låga tankar, utan av misstro till England, som så nyligen berövat Sverige viktiga områden, och än mer på grund av ovänskap med Arvid Horn. Vid riksdagens sammanträde lancerades han, ehuru med ringa framgång, som kandidat till lantmarskalksposten av ett mellan Horns anhängare och motståndare befintligt »neutralt» parti; då försöket att agera som eget parti visade sig hopplöst, röstade de »neutrale» emot Horn, vars val de ansågo olagligt, emedan han var riksråd. I sept. 1726 räknar Golovin B. till tsarinnans säkra vänner och anstränger sig att kvarhålla honom som sådan bl. a. genom att söka förmå kejsarinnan att bistå B. i hans strävan att återfå familjens indragna gods i Estland. Då mindre sekreta deputationen, där B. hade plats, i jan. 1727 avgav sitt tillstyrkande utlåtande över alliansen, röstade B. också mot densamma. Att han trots detta vid den stora riksrådsutnämningen på sommaren sattes in i rådet, förklaras av Poyntz med att man önskade minska Duckers stora inflytande bland krigsbefälet och i B. trodde sig ha funnit en värdig medtävlare till dess ynnest. Även under de närmaste åren ansågs B. som Arvid Horns personlige fiende, och det framgår av Golovins depescher, att han 1729 och 1730 emottog ryska pengar för egen räkning, liksom ock att han 1731 jämte Stobée, Fersen och Höpken fungerade som rysk penningdistributör. Under året 1732 har emellertid ett närmande mellan Horn och B. ägt rum, vars detaljer icke låta sig följas men som mot slutet av året resulterade i en ganska intim förbindelse, möjligen med von Kochen som mellanhand. Då på våren 1733 den polska frågan blev aktuell, var intimiteten fullständig, och det är med Horn, B. och von Kochen, som Casteja för sina förtroliga överläggningar om villkoren för det svenska ingripandet mot Ryssland, vilket de svenska underhandlarna förklarade sig utan större svårighet kunna åstadkomma. En icke helt oviktig faktor vid detta B: s deciderade ställningstagande torde den omständigheten ha varit, att det just var åt honom, som Horn tänkt uppdraga överbefälet i det planerade fälttåget. Under de närmaste åren tillhörde B. i stort sett Horns anhängare; hans vota i den Bromanska befordringsfrågan och i viceamiralssaken, vilka särskilt lades honom till last vid 1738 års räfst, vittna bland mycket annat därom. Men utan slitningar var förhållandet ingalunda; mot slutet av år 1736 såg det t. o. m. ut, som om B. skulle direkt övergå till det nya hattpartiet. Casteja, som givetvis var starkt intresserad i motsättningen mellan dem, rapporterar, huruledes B. icke mer kallades till Horns förtroliga överläggningar, där nu blott Bonde och von Kochen voro med, och huru de var på sitt håll förebrådde varandra bristande uppriktighet, men nödgades i febr. 1737 konstatera, att en försoning ägt rum i den gemensamma förargelsen över att Axel Löwen, Horns trots mågskapet politiske motståndare och B:s militäre rival, utnämnts till överbefälhavare i Finland. Under den sista tiden före katastrofen var B: s ställning ganska betydelsefull; Horns sjuklighet och långa frånvaro från Stockholm gjorde, att B. blev konungens närmaste rådgivare — det rapporteras från slutet av år 1737, att han stod på synnerligen god fot med fröken Taube; till Horns efterträdare ansågs han dock ingalunda skickad, då han icke tillhörde kanslikollegium och därigenom saknade tillräcklig kännedom om de utländska förhållandena. I förkänsla av Horns fall gjorde han sitt bästa för att uppnå kontakt med motståndarna och uppgives t. ex. av Casteja ha förklarat sig gärna vilja medverka till Åkerhielms val till lantmarskalk vid den stundande riksdagen, om det gåves honom garantier för att icke bli inblandad i de planerade efterräkningarna med det Hornska partiet.

Strax i början av riksdagen 1738, då stridens vågor gingo höga om det stundande lantmarskalkvalet, begick B. sin mycket omdebatterade faute att frambära till riddarhuset genom en överstelöjtnant Günterfelt en hälsning från drottningen, att hon hellre önskade, att någon annan än Tessin, hattarnas kandidat, bleve utsedd. Hänvändelsen hade visserligen en förhistoria (se härom Finchs depesch 16 maj, med vilken Bondes och B: s egna relationer i väsentliga drag överensstämma), som i någon mån förklarar dess framförande, men den var därför icke mindre oklok. Den åstadkom också blott, att Tessin fick åtskilligt flera röster än beräknat och att de medverkande ådrogo sig hattarnas bittraste hat. När på hösten räfsten med den Hornska rådkammaren igångsattes, var en av hattpartiets första åtgärder att beivra det grundlagsvidriga försöket till påtryckning; anfallet riktades mot Günterfelt, men syftade på B. och måhända ännu högre. Just på grund av kungaparets inblandning var emellertid hela frågan ganska ömtålig, övertygelsen att lantmarskalksvalets utgång varit ett tillräckligt och lämpligt svar på påtryckningsförsöket åstadkom söndring bland hattarna, och attacken slöts med att endast det underordnade verktyget bestraffades, i det att Günterfelt för livstid uteslöts från riddarhuset. När avgörandet härom träffades, var räfsten med rådet i full gång och dess slutresultat redan på förhand ganska givet. Visserligen framställdes i november 1738 av K. Sparre på krigsbefälets vägnar förslag till B. om allmän amnesti på villkor, att B. och hans anhängare gingo med på brytning med Ryssland, men han skall ha vägrat att inlåta sig härpå, och ärendet fick ha sin gång. I jan. 1739 enades stånden om att i viceamiralssaken tilldela de sex riksråd, däribland B., vilka bifallit den klandrade åtgärden, en varning, och efter hetsiga strider i stånd och utskott, varvid givetvis huvudanklagelsen gällde den utrikespolitiska orienteringen, drevos de anklagade att inlämna sina avskedsansökningar, varefter ständerna 21 mars avläto till K. M: t en skrivelse av innehåll, att som sekreta utskottet redan hade stannat i det beslut, att de fem riksråden skulle från sitt ämbete licentieras, så funno ständerna i anledning därav, att avsked måtte dem i nåder lämnas mot bibehållande av rådsvärdigheten och 4,000 dlr smt i årlig pension. — Om 1730-talets politiska strider och sitt deltagande däri har B. efterlämnat en kortfattad relation, »Kort underrättelse om det som passerat sedan 1731 års riksdag till 1738 års riksdag». Den lämnar knappast några sakuppgifter av värde, som icke numera från annat håll äro väl kända, och icke heller den personliga färg, som dess karaktär av försvarsskrift ger, erbjuder något särskilt intresse.

B. lät sig emellertid ingalunda genom licentieringen försättas ur spelet. Tvärtom börjar därmed den period i hans liv, då han med sin största intensitet gick upp i partikampen och i fanatisk iver för det slagna partiets sak lät sig lockas in i förbindelser av minst sagt komprometterande slag. På sommaren 1739 rapporterar Bestusjev, att B., som han besökt, råder Ryssland att rusta sig till försvar men i övrigt med lugn åse hattregeringens oklokheter, och nästa sommar, då frågan om krig eller fred blev än mera brännande, sammanträffade de båda förtrogna i djupaste hemlighet på Ulvsunda för att planlägga den kommande riksdagskampanjen. Att det nämligen är B., som åsyftas med »den bekante vännen» i Bestusjevs depescher, har med fullgoda skäl påvisats (Danielsson). Under riksdagen var han den ryske och engelske ministerns pålitligaste stöd, och genom hans hand gingo deras rikligt flödande korruptionsmedel. På våren 1741 skall B. t.o.m. ha förklarat för Bestusjev, att om inga andra medel hjälpte mot hattarna, måste Ryssland besätta Finland. Sin förbindelse med det ryska sändebudet förstod B. emellertid att så väl dölja, att den attack, som av hattarna i samband med Gyllenstiernaprocessen gjordes mot honom, endast delvis lyckades. B. förekallades inför kommissionen, emedan Gyllenstierna i sin första bekännelse förklarat, att han varit förförd till de steg han tagit, och på frågan av vem, viskande bekant, att »Grev Ture Bielke vore den mannen». Såväl Gyllenstierna som de hörda vittnena hade också åtskilligt att förtälja om B: s, hans broder presidentens och släktinge S. K. Bielkes konferenser med Bestusjev och Dankelmann. Kommissionen synes emellertid endast med största försiktighet ha vågat sig på B. och ursäktade sig direkt över hans förekallande med att »en och annan omständighet influtit i kommissionens protokoll, varöver utlåtelse aktats nödig, på det icke något måtte finnas i kommissionens protokoll någon till men, som icke haft tillfälle däröver sig förklara». B. försäkrade om sin tacksamhet härför och sitt rena samvete och att han »alltid så ärligt och troget tjänt sitt fädernesland, att om herr greven varit så uppriktig mot sin Gud, så bleve han visst salig». På alla obehagliga frågor vägrade han emellertid att svara, förklarande sig önska laga process, men att f. ö. alla Gyllenstiernas tillvitelser givetvis voro osanna osv. Något åtal ansåg sig kommissionen under sådana omständigheter icke kunna väcka, men sekreta utskottet tog saken i sin hand, och här uppnåddes »genom en uppenbart vrång röstberäkning» (Malmström), att B. och den likaledes komprometterade Creutz dömdes att mista sina pensioner och förvisas till sina gods.

Vid 1742—43 års fiksdag framträdde B. emellertid ånyo — Ulvsunda, dit han förvisats, låg ju knappt en mil från Stockholm — som en av mösspartiets ledare. Den 1 juni 1742 anlände Guy Dickens hade order att i första hand söka stöd hos B., som också jämte Åkerhielm blev den engelske ministerns förtrognaste hjälp i partikampen; karakteristiskt för hans hänsynslöshet är, att då det från annat inflytelserikt håll i mösskonklaven yrkades, att man skulle avstå från korruption, förklarade bl. a. B., att man ej borde göra sig några skrupler däröver. Då hattarnas underlägsenhet nu gav gott hopp om att de vid förra riksdagen fattade besluten skulle kunna upprivas, inkommo de licentierade riksråden Bonde och B. 16 sept. 1742 med en begäran om upprättelse, vilket för B:s vidkommande efter livliga strider på riddarhuset resulterade i ett beslut, att 1741 års dom skulle upphävas och han således återfå sin pension och rättighet att vistas var han ville. Detta var emellertid blott nåd och icke den önskade rättvisan, vilken däremot skulle ha uppnåtts genom det av mindre sekreta deputationen kort därefter framlagda förslaget, att Bonde och B. skulle anmodas återtaga sina platser i rådet, sedan man förvissat sig om att de båda voro nöjda därmed och läto sitt yrkande på undersökning om det förflutna falla. Huru illa mösspartiet skötte detta förslag, som kunde ha medfört ett verkligt omskifte av makten men som nu blott resulterade i en matt berättelse om krigets orsaker, vilken förseglades och lades till handlingarna, samtidigt med att det beslöts, att rådet till nästa riksdag skulle förbliva ofulltaligt, är alltför ingående förknippat med riksdagens historia för att här kunna behandlas. Ett annat soulagemang hade någon tid skymtat för B. Den dåliga ändan vid armén i Finland trodde man sig kunna upphjälpa genom att låta konungen övertaga det högsta befälet. På föranledande av ständerna själva begärde denne i febr. att få göra detta och uttryckte samtidigt sin önskan att få utse den, som näst under honom skulle föra befälet. Det fruktades allmänt bland hattarna, att den konungen härvid hade i tankarna och vilken givetvis skulle ha blivit den egentlige överbefälhavaren, var just B., och de skyndade sig därför att genom en listig' manöver göra B. formellt inkompetent (Malmström 3, s. 163).

Även vid 1746—47 års fiksdag, då partihatet var bittrare än någonsin, utvecklade B. en ivrig verksamhet i den hemligaste mösskonklaven och var nu som tidigare en av de mest betrodda vid utdelningen av de ryska och engelska penningmedlen. Strax efter von Korffs ankomst i aug. 1746 trädde B. i förbindelse med honom och yrkade häftigt på att hattrådet måtte fördrivas och att man icke finge nöja sig med halvmesyrer osv. Von Korffs depescher låta oss följa den febrila iver, B. utvecklade icke minst till förmån för det nu ånyo väckta förslaget om de licentierade rådsherramas återinsättande i rådet. I oktober, då frågan var aktuell i stånden, utverkade han gång efter annan stora penningbelopp att användas i detta syfte. På grund av von Korffs bekanta hänsynslöshet i memorialet till tronföljaren 15 nov. och även i övrigt missnöjd med det sätt, varpå partiförbittringen stegrats, tröttnade emellertid Bonde på kampen och inlämnade tre dagar efter von Korffs audiens hos arvfursten ett memorial till ständerna, i vilket han uttryckte sitt beklagande av den sinnenas upprördhet, som frågan om hans återinsättande i rådet vållat, och begärde, att aldrig mer någon överläggning därom måtte förekomma. B:s förbittring över denna åtgärd, i vilken han emellertid på förhand av Bonde blivit anmodad att deltaga, kände inga gränser. Det finnes i presidenten K. G. Bielkes avskriftssamling bevarat ett brev från B. till Bonde av denna anledning, som i de mest temperamentsfulla ordalag utöser hans bitterhet över Bondes avfall. Själv var han ingalunda sinnad att uppgiva kampen, ehuru den, efter det att den allmänt värderade Bonde skilt sin sak från hans, syntes böra anses hopplös. Hans intima förbindelse med de främmande ministrarna fortsattes också, och ännu i apr. 1747 var han med om att utverka överste Ranchstedts beskickning till Petersburg i avsikt att frambära mösspartiets nödrop och söka utforska, huru långt Ryssland ville sträcka sig till dess hjälp. Men detta är det sista; som von Korff i sina depescher nämner om B., »den gamle romaren», som han kallas; efter riksdagens slut drog han sig definitivt tillbaka från det aktiva partilivet, måhända, som Guy Dickens påstår, emedan han kommit till insikt om att Rysslands inblandning blott länt hans parti till fördärv. När 1749 majoren H. H. Boije, som vid 1746—47 års riksdag fungerat som rysk-engelsk penningdistributör, skulle meritera sig för försoning med hattpartiet, försökte han att som spion för detta locka bl. a. B. i fördärvet genom ett förslag, att B. skulle ställa sig i spetsen för ett nytt ryskt parti. Det är ju möjligt, att B. genomskådat provokationen, men troligare är, att det svar, han gav Boije, verkligen gett uttryck åt hans tankar. Han förklarade sig varken vilja eller kunna inlåta sig på något dylikt, hans hälsa och krafter voro slut, »och utomdess har Ryssland så skämt bort sina saker här, att han intet såge någon retablissemang uti dem»; Panin hade sökt diskutera samma sak med B., men denne hade vägrat, någon förbindelse med Åkerhielm hade han icke mer osv.

Om sålunda B. för egen del dragit sig ur spelet, fortfor hans namn att även vid följande riksdagar vara en stridssignal. Vid 1751—52 års riksdag sökte mössledarna nämligen väcka det gamla förslaget om de licentierade riksrådens återinsättande, sägande sig därmed vilja åstadkomma en förlikning mellan partierna. Debatterna härom i mindre sekreta deputationen och sekreta utskottet ändades med bifall till lantmarskalkens gjorda hemställan, att sekreta utskottets medlemmar själva och genom sina vänner skulle söka avböja frågans väckande. Den mot slutet av riksdagen rådande försonlighetsandan åstadkom emellertid även för B: s del ett resultat. Sedan det i sekreta utskottet av B: s anhängare meddelats, att »i fall riksens ständer vid något ledigt riksens råds ställe skulle behaga låta honom komma hos sig i åtanka, dess enda åstundan numera vore, att vid dess hälsas och krafters avtagande i stillhet få tillbringa sin övriga livstid», hemställde utskottet om och beslöto ständerna en offentlig förklaring i skrivelse till K. M:t av innehåll, att han åter ägde ständernas förtroende, dock med åberopande av hans lämnade förbehåll. Den 8 juni 1752 underrättades han härom av en högtidlig ständerdeputation, utrest till Ulvsunda. En ännu större upprättelse erhöll emellertid B. — och mottog trots det gjorda förbehållet — vid 1760—61 års riksdag. Redan vid dess början hade han trots ålder och krämpor skyndat sig att intaga sin plats på riddarhuset, dock utan att där spela någon mera betydande roll. När emellertid på sommaren 1761 efter Tessins avgång K. F. Scheffer skulle återinträda i rådet, väcktes av mössorna förslag, att även Bonde och B. skulle taga säte därstädes utan avbidan av nya ledigheter. Borgarståndet lyckades genom sitt sega motstånd draga ut på saken några månader, men under 8 dec. kunde en riksens ständers skrivelse avlåtas med begäran, att K. M:t täcktes utfärda kallelsebrev till dem att åter taga inträde i rådkammaren, där de också fr. o. m. 15 dec. nämnas som närvarande. Den mer än tjuguåriga kampen för detta mål hade varit seg och bitter; när den nu äntligten kröntes med seger, hade den förlorat sin ursprungliga innebörd och blivit blott en kamp om ett slags symbol, ty som politiskt verksamma personligheter voro varken Bonde eller B. mer att räkna med; de voro båda orkeslösa gubbar på gravens brädd.

B. blev genom sina båda giften en av sin tids rikaste män. Under längre eller kortare tid besatt han bl. a. Tureholm (det gamla namnet Gäddeholm blev vid ett kungabesök 1761 utbytt mot det senare) och Ulvsunda, hans egentliga sätesgårdar, Örbyhus, Beateberg, Stensta, Bottna och Lennartsnäs i Uppland, Högesta och Baldringe i Skåne, Strömsrum i Småland, Frugården i Västergötland, Segersjö i Närke m. fl.

Författare

G. Carlquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Med Tureholmsarkivet ha en del av B: s papper kommit till riksarkivet, på Bergshammar finnas bland broderns papper åtskilliga brev från B. Strödda brev från B. finnas i de flesta av våra offentliga samlingar, viktigast är en serie brev till E. Sparre i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Kort underrättelse om det som passerat sedan 1731 års riksdag till 1738 års riksdag (Sanning och nöje, Första flocken, J780, N:o 78—79, 84—85). — Vägen som... Carl den XII: te tagit uppå des resa ifrån Turkiet til Stralsund... (Hist. tidskr., Arg. 13, 1893, s. 72 —78). — Hågkomster af Karl XII. Med en inledning utg. af C. Hallendorff Upps. 1901. XIV, 98 s. (Studier öfver den äldre Karl XII:s historiografien. 2.) — B:s svar på de honom i kommissionen 1741 förelagda frågorna finnas intagna i Sanning och nöje, Första flocken, 1780, N:o 110—111.

Källor och litteratur

Källor: B:s egenhändiga levernesbeskrivning (sign. F. 265), UB; Nils Bielkes journal i Skoklosterarkivet (sign. II: Fol. N:o 102), ständernas kommissionsprot. vid ransakningen med J. Gyllenstierna, C. G. Malmströms excerpter, Bielkepapperen, Sävstaholmsarkivet samt betänkanden i utrikes ärenden: Boijes relation av dess på befallning plägade förtroende med Simolin, allt i RA. — J. R. Danielson, Die nordische Frage in den Jahren 1746—1751 (1888); A. Lewenhaupt, Karl XII: s officerare, 1 (1920); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—5 (1893—1900); C. Trolle-Bonde, Riksrådet grefve Gustaf Bonde, 3 (1898); H. E. Uddgren, Kungl. Bohusläns regemente 1661—1911 (1911). — Se i övrigt: O. Bergklint, Åminnelsetal hålne i kon. Adolph Friedrichs loge den 27 febr. år 1764 (1764); E. Carleson, Åminnelsetal öfver... Thure Gabriel Bielke, efter Kongl. vetenskapsacad. befallning 'hållet... den 15 dec. 1763 (1764); G. Rosén, .. . Christeliget begrafningstal öfwer . . . Ture Gabriel Bielke wid thess jordfästning then 16 maji 1763 (1763).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thure Gabriel Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18183, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18183
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thure Gabriel Bielke, urn:sbl:18183, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se