Ture Johan Bielke

Född:1742-05-10
Död:1792-03-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kunglig sekreterare


Band 04 (1924), sida 290.

Meriter

31. Ture Johan Bielke, son till B. 29 i hans första gifte, f. 10 maj 1742, d 22 mars 1792 i Stockholm. Inskriven vid universitetet i Uppsala 31 maj 1748; disp. 8 maj 1761 (De rerum minimarum in maximis momento; pres. J. Ihre) samt undergick examen i jure puhlico Svecano (testimonium 7 nov. s. å.). E. o. kanslist i kanslikollegiets expedition 25 nov. 1761; erhöll K. sekreterares namn; bevistade riksdagarna i Stockholm 1789 och i Gävle 1792 och var därunder ledamot av bankoutskottet samt 1789 av expeditionsutskottet samt valdes 1792 till fullmäktig och ordförande i riksgäldskontoret men kom ej att tillträda denna befattning.

Gift 24 nov. 1768 med Hedvig Charlotta von Fuhrman, f. 20 nov. 1751, d 22 juni 1804, dotter till majoren Henrik Johan von Fuhrman.

Biografi

Naturkunnighet och politik utgjorde huvudintressena i det hem, där B. växte upp. Om hans eget sysslande med den förra vittnar ett uttalande från hans barnaår av ingen mindre än Linné; han skriver till S. K. Bielke: »Hr. Baron har en liten son, som känner insekter bättre än mången gammal.» Det finnes emellertid inga antydningar om att B. i fortsättningen sökt fullfölja faderns intressen i detta avseende; de spridda glimtar, som bevarade brev och aktstycken, kasta över hans tämligen obemärkta liv före katastrofen 1792, synas däremot visa, att han i rikt mått ärvt faderns lust för den politiska intrigen. Liksom hela sin släkt tillhörde S. K. Bielke mösspartiet med liv och själ, och den krets av ungdomsvänner, där vi på 1760-talet anträffa B., är avgjort av samma sinnelag. Det är bland de unga kanslitjänstemän, som möta oss i sedermera riksrådet och riksmarskalken Karl Bondes ungdomskorrespondens. Här följes med spänt intresse partikampen under hattväldets sista år, och B. jublar med de övriga, då i jan. 1765 mössorna komma till makten. Någon entusiasm för den följande räfsten med motpartiet synes B. däremot icke ha hyst. Tvärtom uttrycker han sig ganska kritiskt, då på nyåret 1766 stridens vågor gingo högt om det Fersenska memorialet i bankofrågan: »Det gör mig ondt att se ett parti, i hvilket jag har mäst hela min släkt och vänner, arbeta på att genom ridiculer och hårdheter förkorta deras rådande och ej ens formera den minsta system till dess bibehållande.» Personligen tog B. veterligen icke någon del i partikampen. Efter sin kortvariga tjänstgöring i kansliet återvände han till hemmet på Lövsta, som S. K. Bielke redan i sin livstid med full besittningsrätt överlåtit på sin mor. Medan ungdomsvännerna fortsatte på ämbetsmannabanan, synes B. helt ha släppt taget, »croyant que peu m'importe avec quel caractére je meurs, pourvu que j'aie vécu en honnéte homme et selon ma fantaisie». I energilös passivitet avvaktade han farmoderns död: »je fais mes voyages, je chasse, je m'amuse avec mes livrés, mon clavecin, mon fusil et mes chevaux». 1765 dog äntligen Ursula Bielke, och B. blev nu enligt hennes testamente ägare till Lövsta. Redan följande året inköpte han emellertid av en frände, J. Adlerbeth, den lilla gården Ekhov i Björnlunda socken (Södermanland), vilken han ännu vid sin död innehade. Om hans liv på Ekhov de närmaste tjugu åren är intet känt. Först vid 1789 års riksdag — de båda föregående hade han enligt egen uppgift icke bevistat — dyker han ånyo upp och det som frondör och oppositionsman av hetsigaste slag. Han inlämnar ett memorial med yrkande på att adeln skulle, stödjande sig på regeringsformen och privilegierna, hos konungen anhålla om de fängslades frigivning. Han är med 16 mars bland de många opponenterna mot förenings- och säkerhetsakten, gör särskilt invändningar mot den punkt, som medgav konungen rätt att förordna om alla tjänster, vidare mot att skattläggningsrätten skulle tillkomma svenska folket och ej ständerna och framför allt mot konungens uteslutande initiativrätt. »Om därutav kunde följa, att intet stånd utan lagbrott kunde bjuda till att för tronen frambära folkets antingen klagan eller önskningar, rädes jag, att grundvalen till framtida konungars regering, vilken hittills t. o. m. under souveränitetsregering vilat ej på deras makt utan på svenska folkets kärlek och förtroende, skulle efter hand undergrävas.» Yttrandet utmynnar i en anhållan, att ständerna måtte få bli bibehållna vid 1772 års regeringsform. Det är B., som vid justeringen av adelns svar på författningsförslaget till det föreslagna yrkandet att få bliva vid 1772 års regeringsform jämte 1779 och 1786 års riksdagsbesluts bokstavliga innehåll gör det beaktansvärda och slutligen i huvudsak antagna tillägget: »uti vilkets sistnämnda 3: dje § under de där upprepade §§ av regeringsformen av år 1772 icke omnämnes någon ändring av grundlag såsom efter sin natur underkastad konungens och alla fyra ståndens gemensamma samtycke». När ryktet spritt sig, att Ch. E. Lewenhaupt skrivit under förenings- och säkerhetsakten, har B. ett kort men skarpt yttrande, och slutligen är det han, som gör det bekanta och med livligt bifall upptagna yrkandet, att adeln måtte besluta, »att riddarhusdirektionen icke uppdrages att om lantmarskalkens porträtts anskaffande draga försorg eller tillåta dess upphängande inom dessa murar». Adlerbeth, dock som släkting och liktänkande kanske något jävig, uppger, att B. som riksdagsman åtnjöt stort anseende. I likhet med oppositionen i övrigt — måhända också på grund av sjukdom — intog B. vid 1792 års riksdag en ganska tillbakadragen hållning. Då hemliga utskottets finansplan 21 febr. ventilerades hos adeln, var han emellertid bland de ivrigaste opponenterna och tillät sig bl. a. att påpeka, att »krigiska företaganden föga passa sig för folkslag, hvilka äga en tom skattkammare». Han ansåg sig dock nödtvungen böra yrka bifall till förslaget, men framhöll, att detta yrkande »icke härrörer av betänkandets förträfflighet utan av den grundade tanken, att aktning, samdräkt, enighet, förtroende och inbördes medgivande stånden emellan äro de enda grundvalar, vara närvarande och tillkommande sällhet kunde möjeligen byggas». Av tvenne reservationer, han gjorde mot förslaget, lyckades han få in den ena i lantmarskalkens proposition, att nämligen det för alltid förbehölls ridderskapet och adeln rätt att determinera tiden för bevillnings utgörande.

En månad senare var B. icke mer bland de levandes antal. »Sedan under loppet av rannsakningen hos överståthållareämbetet anledning förekommit emot baronen Ture B., det han varit medvetande uti den å Hans Kongl. Maj: t förövade gruveliga missgärning», hade anstalt blivit fogad om B:s hörande inför överståthållarämbetet, men i stället fick detta underrättelse, att B. 22 mars om morgonen tagit in gift, varav han vid tretiden på eftermiddagen avlidit. Det är många olösta, åtskilliga säkerligen för alltid olösbara problem, som anknyta sig till Gustav III: s mord; när genom hovrättens undersökningar de direkt verksamma brottslingarnas delaktighet blivit någorlunda konstaterad, skyndade man att bringa rannsakningen till ett hjälpligt slut, och ingen verklig forskare har vågat sig på att söka utfylla protokollens luckor och bringa reda i de trådar, som föra till mordet. Icke minst dunkel är den roll, B. spelat. Det är möjligt, att man just på grund av hans iver att taga sin hemlighet med i graven är benägen att överskatta hans betydelse, men det framgår å andra sidan tydligt av vittnesmålen, att han legat djupare inne i förberedelserna än de flesta av dem, med vilka domstolen verkligen kom till tals. De i kungamordet direkt delaktiga tillhörde, såvitt man kan finna, tvenne väl åtskiljbara grupper: å ena sidan Anckarström, Horn och Ribbing, å den andra den Pechlinska kretsen. Det är till denna senare B. närmast är att räkna, även om omständigheter kunna tyda på att han haft förbindelser med den andra gruppen; sålunda hade han t. ex. i bankoutskottet 1792 Ribbing till kollega. Ur de olika vittnesmålen kan man för B:s vidkommande framleta följande fragmentariska upplysningar. Den 2 mars hade B. på hemvägen från riksdagen sammanträffat med rådman J. Alegren, en känd oppositionsman, och yttrat: »Nu har Ni gjort väl ifrån Eder, som genom speciemynts erläggande ökat contributionerne.» En vecka senare skall B. enligt Pechlins dock i övrigt mycket apokryfiska utlåtelser ha påfallande ofta infunnit sig hos Pechlin, »alltid talande om att de tålde om att det skulle bli uppror och att de antingen ville ha fransyska eller engelska regeringssättet, men med så mycken oredighet, att jag icke kunde draga någon mening därav, alltid med en obeskrivlig räddhåga, att adeln skulle spolieras till egendom och adelskap. Han frågade mig då, vad adeln då skulle göra? Jag svarade honom: stå på sitt ställe vid fäderneslandet, men tillika att det vore omöjligt att bli uppror, ty konungen hade tillräckelig makt att hindra det inuti själva huvudstaden. Men jag misstänkte honom att vara antingen så enthousiast eller skrämd och svagsint, som kan bevisas.» Onsdagen före mordet skall B. enligt K. P. Lilliehorns berättelse för denne ha sagt, att han »i nuvarande ställning, då vi kanske om ett á två år hade en ny riksdag att förmoda i Åbo eller Torneå samt kronprinsens förestående förmätning med sannolikt en rysk prinsessa, vilken efter all anledning skulle öka och fortifiera despotismen, efter dess övertygelse ej hade mer än ett parti att vidtaga, som i huvudsaken liknade Ribbings projekt», dvs. »någon coup med höga herrn». Detta samtal relaterade Lilliehorn enligt egen uppgift för Jakob von Engeström och sedan för Pechlin, vilken förklarade sig redan vara av B. averterad, »men tycktes sanningen att säga icke vara frapperad av saken». Hårdare ansatt med anledning av detta komprometterande uttalande vidhöll emellertid Pechlin »vid åkallan av levande Gud», att sådant tal aldrig förekommit mellan honom och B. Pechlin ville avlägga ed på att B. för honom ej ens nämnt konungens namn utan talt blott om fransyska revolutionen, om engelska regeringssättet, om bankens plundrande med mera, »tillläggande herr baron och generalmajoren att, såsom orden föllo, B. varit galen och sprungit som en rasande människa, så att herr generalmajoren just varit rädd för honom». En annan gång påstår Pechlin sig ha till flera av B: s vänner beklagat sig över B: s galenskap »med yttrande, det han misstänkte B. för att antingen vara enthousiast eller timbre». Engeströms berättelse bestyrker i huvudsak Lilliehorns. Den senare hade för honom rapporterat B: s yttrande, »att konungens höga person varit i fara fredagen förut (d. nionde, då tillärnad maskerad inställdes) samt att det kunde ännu förestå». Engeström upplyser vidare, att han söndagen efter mordet träffat B., som var mycket ängslig för huru han tillfredsställande skulle förklara ett som han fruktade på posten öppnat brev till magen, kapten A. R. von Baumgarten, i vilket B. skrivit, att han måst uppskjuta en tillärnad hemresa, »emedan han blivit bjuden på spansk tårta; om kaptenen ville känna oset av kalaset, kunde han framdeles resa hit in». Då Engeström sökte slå bort saken med skämt, blev B. misslynt och förklarade, »att det vore lätt för mig att så prata, emedan jag vore uti okunnighet om sakerna, han däremot kände hela tillställningen med konungamordet, den han ville berätta mig till upplysning i framtida historien». Men Engeström vägrade — tyvärr — att åhöra B: s relation.

Om B: s åtgöranden själva dagen för mordet äro vi ganska väl underrättade. Han bevistade den bekanta middagen hos Pechlin och skall då enligt K. F. Ehrensvärds berättelse ha förklarat, »att han disponerade en stor del av borgerskapet». Däremot var B. icke på maskeraden men mottog på kvällen ett något komprometterande besök av den redan nämnde rådman Alegren. Enligt kanslisten Enhörnings dock av Alegren livligt bestridda berättelse hade den senare dagen före mordet talat om att stämplingar vore å färde och maskeradaftonen varit samman med Enhörning men skilts från denne och gått upp till B. Enhörning tänkte sig på maskeraden men hann icke dit, förrän nyheten om mordet spritt sig, han skyndade då upp till B. och Alegren för att berätta, vad som skett. Denna Enhörnings berättelse avgavs den tjuguförsta, och sedan B. förnummit, att han med anledning av densamma varit sökt av polisen, tog han på morgonen den tjuguandra in arsenik och lät eftersända hovpredikanten M. Lehnberg. Efter att ha erhållit dennes bestämda förklaring, att han vore förbunden att tiga med,saker, vilka honom som präst anförtroddes, bekände B., »det han med en hop andra varit i anläggningen om att befria landet från den här mannen, som styr så besynnerligt. Anläggningen hade misslyckats, han hade därför tagit in förgift av förtvivlan icke för sig men för saken samt av fruktan, att då han blev arresterad, vilket troligen skulle hända, genom tortyrer tvingas till upptäckter, som utan att gagna någon skulle göra flera personer olyckliga». På Lehnbergs fråga, varför han inlåtit sig på sådan ryslig gärning, svarade han, att det varit av kärlek till friheten, men vägrade hårdnackat att gå i detalj eller angiva någon av sina medbrottslingar, förklarande, att Lehnberg ej kunde begära, »det han skulle vara gemen». Lehnberg nekade att ge honom nattvarden och tillkallade läkare, vilka dock intet kunde åtgöra. B. avled utan att ha yppat sin hemlighet. Sedan hovrätten löst Lehnberg från hans tystnadsplikt — en av samtiden mycket klandrad åtgärd — och denne inför hovrätten redogjort för sitt besök hos den döende, fälldes 26 mars det utslag, att B. för sitt erkända brott förverkat adligt namn och värdighet och att hans döda kropp av skarp-rättaren skulle utföras samt nedgrävas i galgbacken, vilket allt gick i verkställighet; däremot bifölls icke aktörs senare framställda yrkande, att hans egendom skulle konfiskeras. Vilken andel hade då B. i de brottsliga stämplingar, som ledde till mordet? Samtidens mening var, enligt J. A. Ehrenström, den, att »Pechlin var själen i konspirationen och att han med B., Jakob v. Engeström och några andra uppgjort planen för den statsrevolution, som skulle utföras strax efter konungens genom mordet till-vägabragta död». Denna konspiration kunde, enligt K. G. Nordin, följas tillbaka till hösten 1791; B. skulle dock först under riksdagen i Gävle blivit »indragen i spelet». När och huru denna grupp trätt i kontakt med den av mera personliga grunder mot konungen upphetsade gruppen Anckarström—Horn—Ribbing, låter sig med föreliggande material icke avgöra. Vad speciellt B. angår, förnekade såväl Horn som Ribbing (Anckarströms isolering var så markerad, att han icke kunde misstänkas), att de någonsin för B. omnämnt sina planer. Sannolikheten talar också för, att denne relativt sent — jfr uppgifterna i det säkerligen autentiska brevet till Baumgarten — blivit underkunnig om dem; antagligen har han av någon annan inom sin grupp blivit initierad. En annan och viktigare fråga är den, vad B. betytt inom den Pechlinska kretsen. Det torde knappast vara skäl att sätta hans roll särskilt högt. Han har varit med om revolutionsplanen, och måhända är den från flera håll bestyrkta uppgiften, att han härvid påtagit sig att sörja för borgerskapet, i huvudsak riktig; påfallande är i synnerhet hans förbindelse med rådman Alegren. Men han kan icke ha betytt så mycket, han var sjuklig, hypokondrisk enligt samstämmiga uppgifter, hans fantasterier, som Pechlin gör till galenskap, berättas från flera håll tagit sig uttryck i o tillförlitliga uttalanden; icke ens Plommenfelt kunde ljuga i kapp med honom, påstår J. G. Oxenstierna. Han var tydligen också en om icke feg, så dock påfallande ängslig natur; självmordet och i synnerhet hans ståndaktighet mot E. Lennbergs övertalningsförsök vittna väl om karaktär — engelske envoyén Liston skall ha utropat: Ah, voila enfin un homme — men förråder genom de omständigheter i samband därmed, som av vittnesmålen belystes, i lika hög grad en uppjagad ängslighet. Men han var en beläst man och tydligen entusiast för de franska frihetsidéerna och kan härigenom ha gjort sina meningsfränder avsevärda tjänster; i det 1791 daterade projekt till fri republik, som förvaras i P. J. Höppeners samlingar, säges han, måhända med rätta, ha haft sin hand med. Adlerbeths korta karakteristik synes pålitlig nog: »Han var kvick men föga solid, kitslig, missbrukande en naturlig talegåva att säga osanningar.»

Författare

G. Carlquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Sävstaholmssamlingen: Carl Bondes brevväxling, RÄ. — Proto-coller hållne hos höglofl. ridderskapet och adeln wid riksdagen i Stock- holm är 1789 (1809); Protocoller hållne hos höglofl. ridderskapet och adeln wid riksdagen i Gefle år 1792 (1792); Kongl. Maj: ts och: rikets Svea. hofrätts protocoller uti undersökningsmålet rör. det å Gustaf den III ... föröfvade mord (1792); G. J. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1—3 (1855—57).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ture Johan Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18187, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2019-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18187
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ture Johan Bielke, urn:sbl:18187, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2019-04-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se