Ernst D Björck

Född:1838-09-25 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1868-09-28 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Författare, Präst, Poet


Band 04 (1924), sida 558.

Meriter

4. Ernst Daniel Björck, son till B. 1, f. 25 sept. 1838 i Göteborg, d 28 sept. 1868 därstädes. Avlade studentexamen 17 maj 1858; student vid Uppsala universitet 20 maj s. å.; avlade dimmissionsexamen 31 jan. 1866 och prästexamen inför domkapitlet i Uppsala 17 apr. 1867; prästvigd i Stockholms storkyrka av fadern 23 apr. s. å. Predikant vid Sätra hälsobrunn somrarna 1864—66; Svenska akademiens stipendiat 1864; andre domkyrkoadjunkt i Göteborg 1 maj 1867; v. pastor i Göteborgs domkyrkoförsamling 10 juli—30 aug. s. å.; komminister i Kristine församling 29 jan. 1868.— Ogift.

Biografi

Den harmoniska, något passiva läggning, som tillhörde människan och poeten Ernst Björck, utvecklades under en lycklig barndom. Religiositeten i hans schartauanskt prästerliga hem var aldra minst praktiskt av den stränga sorten. Vers skrev B. redan som barn, och som student ägnade han sig åt versskrivningen med iver. År 1860 bildades det s. k. »Namnlösa sällskapet» (N. S.) av ett antal vittra Uppsalastudenter vilka nu blevo tidens litterära »Unga Sverige» och gjorde en insats i vår diktning; B. var en av stiftarna och sällskapets sekreterare, enligt Karl David af Wirséns vittnesbörd »själen däri», uppburen och älskad av kamraterna. Dess ordförande var den litet äldre norrmannen Lorenz Dietrichson, vilken i några Uppsalaföreläsningar utvecklat estetiska idéer, som just lågo i luften. Man ville bryta med den eftertegnérska retoriska efterklangspoesien för att i stället med värme skildra en visserligen idealt fattad verklighet. Programmet (»skönhet, känsla och natur», har Snoilsky uttryckt det) förverkligades mer och mindre av kretsens aktiva medlemmar, B., Snoilsky, E. Bäckström, Wirsén, P. Wikner, K. L. Östergren och D. Klockhoff, och gillades av de övriga — »den sunda realismen» kallades det av professor K. R. Nyblom, som själv förkunnade denna estetik i uppsatser och tal och som även liksom N. P. Ödman, Kr. Eichhorn, H. Forssell, A. Flodman och andra tillhörde kretsen. Denna estetiska realism hade dock ingen frändskap med den senare 80-talsnaturalismen, som mer eller mindre medvetet hängde samman med positivistisk och antikristlig världsåskådning. De unga Uppsala-»realisterna» från 1860 stodo i motsats mot den efterföljande riktningen i regel nära kristen tro och idealistisk filosofi (Boström) och sågo helst tillvarons ljusa och harmoniska sidor.

Det sagda gäller i hög grad B. Inre strider kämpade han näppeligen, hans harmoni var icke intensiv eller hög och kunde verka något menlös. 1861 vann han ett accessit i Svenska akademien för »naturbilder», som med undantag för en och annan strof nu synas rätt ointressanta. Känslan är ej oäkta men ej heller Istark och uttryckes merendels i stereotypa vändningar. I kalendrarna »Isblomman» och »Flora» medverkade B. men i synnerhet i de »Sånger och berättelser» av »nio» och av »sju signaturer», som N. S. utgav och som givit kretsen dess beteckning i vår litteraturhistoria »signaturerna». B:s signatur var Daniel. I »Sånger och berättelser» gjorde han sin egentliga insats, som var, om ej betydande, dock avsevärd: han skrev versnoveller, vilka enligt de ungas program skulle lägga poesiens glans över en vardagstillvaro utan starkare skuggor eller oförsonliga konflikter. Runeberg hade gjort det i stor stil med kraftig gestaltningskonst, och på Runebergs poetiska realism åberopade sig gärna denna generation. B. har dessutom beundrat Byron — så himmelsvitt olik han än var Byron till sin läggning — och av svenskar Talis Oualis, vilken han uttryckligen i ett brev till Snoilsky har nämnt som begynnande reformator i den angivna riktningen. Det är emellertid egen individualitet i de tre poetiska noveller, B. tryckte i signaturernas kalendrar: »Ett minne», »En målning», »En gammal historia». Uppfinningen i dem är icke betydande och människoteckningen något vag. Men där händer något, det går raskt undan, och i stället för den lyriska faddheten i många av skaldens smådikter finns här ett ogenerat, vardagsledigt, stundom rentav poängterat föredrag, som motsvarar diktarens eget krav på naturlighet och gjorde novellerna tillgängliga för publiken, icke minst kvinnorna. Också blevo de populära under flera årtionden. Var ej psykologien i dem i stort sett märkvärdig, emellanåt till och med otillfredsställande, hade de i stället, någon gång förträffliga smådrag. Så i den av Snoilsky beundrade vändningen, när greven i »En gammal historia» skrivit friarbrev till en han ej älskar för att glömma den andra, den älskade, och i sinnesrörelse ringer på betjänten, som kommer in och

»underrättar vördsamt att — strängen brast».

Den lyriska innerlighet, som i småpoesierna mer undantagsvis får det fängslande uttrycket, genomtränger flerstädes versnovellerna och griper, än med ett älskvärt solskenshumör inför livets oskyldiga fröjder, än med elegiska tongångar. I sistnämnda avseende står »Ett minne» högst, den hjärtefängslande historien om barnakärleken till den fader- och moderlösa flickan, som också själv gick bort. Klingar ett och annat däri för oss med en sentimental biton, förblir det dock bitoner, det litterärt-traditionella, som B. ej helt kunde frigöra sig från och som hans samtid ej märkte. Vad den märkte var den nya livligare verklighetsbehandlingen och' den skära känslan.

Mindre betydande är även B: s fortsatta lyriska alstring, ehuru man kan nämna ett vemodigt stycke »Vackra astrar» och det innerliga kvädet till H. C. Andersen vid en fest för honom i Uppsala 1865. Under B:s få återstående år tystnade hans lyra i allmänhet, och han skrev till Snoilsky om sina brister som poet: han kunde ej själv uppfinna, han vore alltså icke skald. »Den dödsdomen bär jag nu på mitt hjärta, men, märkvärdigt nog känns bördan icke så tung», ty »fast Daniel dör» (Daniel var ju B:s pseudonym), »kan hans vän Ernst Björck ännu hä litet att leva för i denna världen. Av fem månaders erfarenhet har jag lärt, att prästens kall är stort och skönt, när det tages på allvar.» Åt detta kall fick han också nu ägna sig till sin död.

När hans vänner talat om B: s person, ha de betonat godheten och den harmoniska läggningen. Något av stort barn fanns det hos honom, som aldrig kom till brytningar och konflikter — han behövde dem ej. Något av älskvärd goddagspilt hade han även både kroppsligen och andligen, något som kunde bliva nog så indolent. I ungdomsbreven vännerna emellan talar Snoilsky skämtsamt om den »fete» och »late siaren» B. och klandrar någon gång även allvarsammare. Med dessa personliga brister sammanhänga väl de poetiska, som kunna bero på hans lätthet att utan starkt inre tryck »skriva vers». Men det vänsälla och själfulla i hans väsen satte främst sin prägel på hans poesi. Det gjorde honom till »N. S.' glädje, allas älskling», som Snoilsky sedan kallat honom i den sköna sången på N. S.' tjugufemårsdag. Detta var ej poetisk retorik, det skildrar blott sakförhållandet, liksom när Snoilsky talar om hans »fromma» och dock så »stort fördragsamma väsen», vilket ej kunde lida hårda ord. Även en annan av B: s sångarbröder, Wirsén, som utgav B: s dikter efter hans död och' försåg dem med ett företal, har visserligen poetiskt men fullt sakligt tecknat honom i hans dikt, där »timbren ej var djup och mörk» men av »det oskuldsfulla slaget» med vårligt tycke, »ljuv, naiv och ren, så ljus som dagen — ljus som dina egna lockar, Björck».

Var B: s popularitet på sin tid jämförelsevis stor, kom sedan under naturalismens skede det kritiska bakslaget, som framhöll bristerna och i sin tur överdrivet grinigt bedömde B: s och »signaturernas» mentalitet och dikt (Strindberg, Ola Hansson). Det »oskuldsfulla» och »vårliga behaget» i B: s bästa ting förbliver värdefullt, och hans person minns man med glädje, även om hans flesta dikter, utom till viss grad hans egentliga insats, versnovellerna, numera bleknat. — Brev från B. till Snoilsky äro tryckta i »Carl Snoilsky och hans vänner», 1 (1917), brev från honom till Wikner anföras i den nu förberedda upplagan av Wikners brev.

Författare

Fr. Vetterlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dikter under signaturen Daniel i Isblomman (1861), Flora (1863, 64, 65), Sånger o. berättelser af nio signaturer (1863) och Sånger o. berättelser af sju signaturer (1865) samt i »Vintergront, danske,, norske og svenske fortaellinger og digte», utg. av E. Chr. Richardt (1866)- — Naturbilder. Sånger. Sthm 1861. 33 s. (Sv. akad. handl., D. 33, 1861, s. 149—181; även sep. Sthm 1861; bel. med hedersaccessit.) — Högtidstal hållet vid Göteborgs bibelsällskaps årshögtid den 10 november 1867 (Göteb. bibel-sällsk. årsber. för 1866, Gtbg 1868, s. 9—18; även sep. Gtbg 1868. 15 s.). — Femton predikningar och tvenne skriftetal. Gtbg 1868. 220, (1) s. — Valda dikter. Utg. efter författarens död med en inledning af Carl af Wirsén. Sthm 1869. XIV, 217, (1) s. 4:e uppl. Sthm 1893. 12: o 290, (2) s., 1 portr. — Slutord i bunden stil ur Ernst Daniel Björcks såväl tryckta som otryckta predikningar. Gtbg 1873. 51 s. — Dessutom tillfällighetsdikter samt valda dikter i Sveriges national-litteratur, 17 (1922) m. fl. antologier.

Källor och litteratur

Källor: Carl Snoilsky och hans vänner. Ur skaldens brevväxling, 1—2 (1917—18); A. Strindberg, Tjensteqvinnans son (1886; jmfr C. D. af Wirsén& recension i Vårt land, 1886, omtr. i Kritiker, 1901). — F. Böök, Sveriges moderna litteratur (1921); Ola Hansson, Nio och sju signaturer (Framåt, 1888; med replik av signaturen Gungnir); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litt.-historia, 2: a uppl., 4: 2 (1916); D. Sprengel, De nya poeterna (1902); F. Vetterlund, Svensk lyrik från tiden efter 1860 (Sveriges national-litteratur 1500—1900, 17 (1922); P. Wikner, Ernst Daniel Björck (Framåt, 1868); dens., Tal vid aftäckningen af E. D. Björcks minnesvård å Örgryte kyrkogård d. 1 maj 1873 (1873); C. D. af Wirsén, Inledning till B:s Valda dikter (1869); N. P. ödman, Hemma och borta (1896); dens., Sv. minnen och bilder, I: 2 (1900); dens., Litet till (1910).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst D Björck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18277, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Vetterlund.), hämtad 2019-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18277
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst D Björck, urn:sbl:18277, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Vetterlund.), hämtad 2019-10-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se