Bengt Niklisson

Död:1423

Häradshövding, Hövitsman, Riddare


Band 03 (1922), sida 195.

Meriter

Bengt Niklisson (lejonansikte), f. troligen på 1350-talet, d. barnlös 1423 omkr. 20 juli (»på s. Margarete tid», B 15, f. 283 v.). Riddare troligen 1389 (var det bevisligen 1395); hövitsman å Stäkeholm 1399—1419 och pantinnehavare av Söderköpings stad från 1419; konungsdomhävande å Öland 1406; häradshövding i Tjust (1411).

Gift senast 1394 med Margareta Lambrektsdotter Dume från Mecklenburg, d mellan 4 sept. 1409 och 14 febr. 1410, änka efter drotsen Bo Jonsson (Grip).

Biografi

B. tillhörde en av de medeltidsätter, som hade ett s. k. lejonansikte till sköldemärke. De småländska frälsemannen Bengt Niklisson,(1328—1341) och Niklis Bengtsson (1339—1364) voro otvivelaktigt hans farfar, resp. fader. Släktens stamort synes vara att söka i Norrvidinge härad, Värend, och Niklis Bengtsson torde till en början ha bott där (på Rottne i Söraby socken). Han ägde emellertid också jordegendomar i Östra härad av Njudung och tyckes på 1350-talet ha förlagt sin sätesgård till Karsnäs i Nye socken av sistnämnda härad, där han också 1355 var häradshövding. I striden mellan Folkungarna och de med stormännen förbundna mecklenburgarna stod Niklis Bengtsson på de förras sida, varför han 27 mars 1364 erhöll en donation av konung Håkan, som kallar honom sin »familiaris». Efter ett tidigare äktenskap, i vilket B. måste ha varit född, gifte han 18 aug. 1361 om sig med riddaren Nils Dannes' (Bielke) efterleverska Katarina Pedersdotter (lejon?), som därvid i morgongåva erhöll gården Bo (nu Trollebo) i Lemnhults socken, Östra härad. Då Katarina som änka efter Niklis Bengtsson ingick nytt gifte med riddaren Birger Knutsson Trolle, kom Bo att hamna hos Trolleätten och blev dess sätesgård.

Själv framträder B. först efter 1380-talets mitt något oftare i handlingarna. Under förutsättning, att han, såsom man torde kunna antaga, är identisk med riddaren Bengt Nilsson, som beseglar drottning Margaretas, stora donationsbrev till kyrkor och kloster 27 okt. 1389 (A 1, f. 10 v.), har han vid denna tidpunkt varit en av hennes anhängare. I likhet med sin gemål Margareta Dume tog han emellertid under 1390-talets förra hälft mecklenburgarnas parti mot drottningen men försonade sig sedan definitivt med den segrande parten. Vid den slutliga uppgörelsen med Bo Jonssons arvingar 1399 erhöllo dessa av Margareta och konung Erik rätt att som pant behålla Stäkeholm med underlydande län: Tjust, Kinda och Ydre, och denna sista återstod av Bo Jonssons omfattande pantlän förvaltades av B. i hans egenskap av Margareta Dumes make, de första åren tillsammans med Bo Jonssons son Knut Bosson (d 1406). Till Erik av Pommern stod han länge i gott förhållande. Som innehavare av Stäkeholm var han den ende svenske storman, som var betrodd med förvaltningen av ett slottslän i det egentliga Sverige. Då konungen 1416 igångsatte sitt krig mot de holsteinska grevarna om besittningen av Sönderjylland, biträdde B., som nästan hela detta år synes ha vistats i hans närhet i Danmark och Slesvig, vid vidimeringen av för stridsfrågan betydelsefulla dokument, såsom konung Sigmunds dom av 1415, och deltog troligen också i själva fälttåget. Trots den gunst, B. efter allt utseende åtnjöt hos konungen, var det emellertid blott en tidsfråga, när han skulle bli berövad Stäkeholm, och 31 juli 1419 nödgades han till Erik överlämna slottet och länet, som framgent styrdes av utländska fogdar; att han några dagar tidigare (28 juli) tillerkändes staden Söderköping i form av pantlän, är att betrakta som ett slags ersättning för det förlorade Stäkeholm. B., som från denna tid uppehöll sig dels i Söderköping, dels tydligen å det närbelägna Rönö, vars innehavare han numera tycks ha varit, har uppenbarligen känt stark bitterhet över förlusten av det slottslän, han så länge förvaltat, och synes framgent ha legat i öppet krigstillstånd med den kunglige fogden å Stäkeholm Albrekt Styke. Han använde därvid som redskap sin frände och handgångne man Nils Nilsson Guse (båt) — vanligen kallad Guse Nilsson — vilken »skinnade och rövade» Styke och »hastade» eller ihjälslog hans svenner och tjänare (B 16, f. 110 v.). Oviljan över konungens handlingssätt mot B. 1419 var måhända också den yttersta anledningen till att Guse Nilsson, som efter B: s död blev hans arvtagare, vid Engelbrekts framträdande genast anslöt sig till upproret och i egenskap av folkhövdingens underbefälhavare inledde belägringen av Stäkeholm 1434. Det lyckades honom ej att sätta sig i besittning av fästet; däremot erhöll han av Engelbrekt staden Söderköping, som konung Erik vid B: s frånfälle indragit till kronan rnen som nu kom att innehavas av Guse Nilsson till dennes död hösten 1441. — B. påminner i mycket om Bo Jonsson. Genom omfattande fastighetsköp efter dennes föredöme blev han med tiden en av Sveriges största godsägare, varvid den förmögenhet, han genom giftermålet erhållit. naturligtvis kom honom väl till pass. När han 24 juli 1423 jordades i Vadstena kloster, vars gynnare han i livstiden varit, företogs begravningen enligt diariets vittnesbörd med den största hemlighetsfullhet, för att icke Linköpingsbiskopen, vilken betraktade B. som en under kyrkans dom hemfallen ockrare (»usurarius»), skulle hinna lägga hinder i vägen. Troligen bör biskopens hårda omdöme närmast tolkas så, att B. vid sina egendomsförvärv i många fall begagnat sig av sin ställning som fordringsägare för att tvinga fattigare jordinnehavare att sälja till underpris.

Författare

G. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Pergaments- och pappersbrev, RA och UB; kopieböckerna A 1, B 15 och B 16, RA. — Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 1 (1859), s. 204; Diplomatarium Suecanum, 2—6:3 (1837—1919); Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 1—3 (1875—1902); Repertorium diploma-ticum regni Danici media=valis, udg. ved Kr. Erslev, 3 (1906); L. F. Rääf, Saml. och anteckn. till en beskrifning öfver Ydre härad, 4 (1865), s. 431 o. följ.: Scriptores rerum Suecicarum, 1:1 (1818), s. 127, 145; Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2 (1866); Mecklenburgisches Urkundenbuch, 22 (1907), s. 384. — Kr. Erslev, Erik af Pommern (1901); B. Schlegel, Bergqvara gods och slott i Småland (1897); C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3:e uppl. (1911).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Niklisson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18487, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18487
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Niklisson, urn:sbl:18487, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se