Axel Banér. Oljemålning. Friherrinnan E. Banér, Stockholm

Axel Banér

Född:1594 – Danderyds församling, Stockholms län (på Djursholm)
Död:1642-08-12 – Kungs-Barkarö församling, Västmanlands län (på Ulvesund)

Lagman, Riksmarskalk


Band 02 (1920), sida 666.

Meriter

9. Axel Banér till Herrborum, Edshammar, Braheberg och Adsel, broder till B. 78, f. sept. 1594 på Djursholm, d 12 aug. 1642 på Ulvesund (Kungsör). Åtnjöt undervisning i hemmet. Förklarades varaktig av Gustav II Adolf 1615 och antogs till dennes kammarjunkare s.å.; kammarherre; åtföljde dec. 1617 hertig Karl Filip på dennes utländska resa men insjuknade i Metz och måste återvända hem; riksstallmästare (uppbar lön från 1 sept. 1624); ståthållare över Västerås slott och län eller Västmanland, Västerdalarna ocn Västerbergslagen 1627 (uppbar lön från 1 juni); utsedd till Kristinas guvernör av Gustav II Adolf; riksråd 14 jan. 1633; uppfördes vid ämbetenas provisoriska fördelning mellan rådsherrarna 26 mars 1633 såsom riksmarskalk och utnämndes formligen till samma ämbete 24 jan. 1634 (rådsprot.) samt uppbar dess lön från början av sistnämnda år; översåg jämte Per Brahe skjutsordningen hösten 1635 (rådsprot. 22 okt. 1635, 30 juni 1636); förordnad att under rikskanslirådens tillfälliga frånvaro underskriva de K. breven i rikskanslerns ställe 19 febr. 1636 (rådsprot.); lagman över Kalmar län och Öland 29 apr. 1640.

Gift: 1) 25 apr. 1624 med drottning Maria Eleonoras hovfröken Barbro von Saletta, d. febr. 1629; 2) 22 maj 1631 med Ebba Brahe, f. 9 juni 1601 i Gävle, d. 4 juni 1638 i Stockholm, dotter till riksrådet Abraham Brahe; 3) 13 jan. 1641 med Karin Bielke, f. 24 aug. 1612, d. 14 jan. 1694 i Stockholm, dotter till riksrådet Nils Bielke.

Biografi

Liksom sina båda äldre bröder fick B. en ganska knapphändig första underbyggnad, och mindre än dessa synes han ha ägt förmåga att återhämta det försummade; åtminstone kallar Kristina honom mycket okunnig och framhåller särskilt, att han ej kunde något annat språk än svenska. I ridderliga övningar och färdigheter var han däremot mästare och blev en verklig hovman. Han var, fortsätter Kristina sin karaktäristik, häftig och obehärskad samt i sin ungdom mycket begiven på vin och kvinnor, fel, som följde honom ända till döden, om han än med åren lugnade sig. I övrigt var han en mycket hederlig man. Med sitt öppna och glada väsen vann han genast Gustav Adolfs ynnest och förblev hans förklarade gunstling. På sommaren 1615 var han jämte brodern Johan i konungens omgivning vid Pskovs belägring, övergick därpå till Karl Filips tjänst och togs slutligen först som riksstallmästare och sedan som ståthållare i Västerås i anspråk för administrativa uppgifter av växande betydelse. Han var jämväl av konungen designerad till riksråd, ehuru utnämningen ej medhanns före dennes död. När han introducerades i rådet, var den — vid dylika tillfällen obligatoriska — »ehtskyllan», han frambar, måhända uppriktigare än eljest; »han hade», sade han, »aldrig lagt sig på sådane saker och icke heller något studeret».. Fältherren Jakob De la Gardie uppmuntrade honom emellertid med faderlig välvilja: »när man haver sensum communem och vet staten, går allt näst Guds hjälp fort». Och då samma scen upprepades i fråga om riksmarskalksämbetet, grep riksmarsken åter in med en försäkran, »att herr Axel intet behövde 'entskylla sina kvaliteter, vilke gode nog vore». Någon politisk roll kom han ej att spela; i de i sådant avseende viktiga diskussionerna höll han sig tillbaka, och då han i samband med partiintrigerna namnes vid brodern Pers sida, innebär väl detta snarast, att han följde dennes inspirationer. Att han till följd av personalbristen en kortare tid 1636 fick förestå kansliet i broderns ställe betecknades av Gabriel Gustavsson Oxenstierna som en olycklig nödfallsutväg, vilken icke i längden kunde hava något bestånd. Sakkännedom och praktisk blick beträffande den inre förvaltningen vågar man däremot måhända tillskriva honom, och i dylika frågor yttrade han sig oftare och med synbart större intresse. Av en viss principiell betydelse är hans kritik över städernas självstyrelse. »De som förträda magistraten...», sade han (30 juni 1636), »äre borgare och nära sig igenom handel; mente att de intet kunne så förestå siné ämbeten, som dem eljest borde, utan akta mera deres handel än polisväsendet». I privilegiefrågor var han i varje fall ingen ytterlighetsman; han förordade, att adeln skulle avstå från sin tullfrihet (1634, 1636) och beivrade missbruk av rå- och rörsfriheten (1636). Ett förslag till ny skjutsordning, som B. utarbetade tillsammans med Per Brahe, namnes i 1636 års utskottsmötes beslut men ledde ej till ny lagstiftning i den svåra frågan; i stället uttalar sig B. även senare för strängt beivrande av missbruk. B:s egentliga insats, hans långvariga förvaltningsarbete i K. stallets och hovets tjänst, undandrager sig vårt bedömande. Antecknas bör, att han överflyttade stuteriet från Strömsholm till Ulvesund, det nuvarande Kungsör, 1633 (instruktion 9 apr.) och i samband därmed ordnade den ganska omfattande omläggning av jordbruks-och beskattningsförhållanden, som behövdes för att säkerställa fodertillgången. Riksmarskalksämbetet, som innefattade chefskapet över hovfolket och presidiet i borgrätten, tillsynen över stora godskomplex och en särskilt i dessa naturahushållningens tider invecklad kameral förvaltning, var B. enligt likpredikan väl vuxen, då han »representerade en man, som utan något klemande eller otidig och skadelig blödighet haver visst tillskicka sig i alla saker och den stränghet, som i så höga och besvärliga tjänster och kommandon är nödig, tempererat och bemängt med fog och mildhet». Förtigas bör dock ej, att man åtminstone vid ett tillfälle i rådet fann honom alltför liberal, i det hovjunkarna borde kunna låta nöja sig esomoftast med franskt vin, där de nu bekommo renskt (19 jan. 1636). Bland de mångfaldiga notiser om hovhållningen, som kunna hopsamlas ur rådsprotokollen, må här blott framhållas, att en stark reducering av staten på B:s initiativ beslöts (rådsprot. 4 och 9 dec. 1635) samt att han visade ett särskilt intresse för kungsladugårdens vid Stockholm utveckling. En ständig svårighet utgjorde penningbristen, som medförde, att de till hovet anslagna medlen endast ojämnt och efter ofta starka påtryckningar utföllo. Det största bekymmer, som vilade på B., var emellertid förhållandet till änkedrottningen, som aldrig lät sig tillfredsställas och med sitt missnöje vände sig mot honom likaväl som mot hans kolleger.

B: s andra giftermål tillhörde dessa romantiska förbindelser, som någon gång inom den högadliga kretsen sprängde familjepolitikens beräkningar. Greve Abrahams dotter Ebba var tydligen en firad skönhet. Bland hennes friare omtalas både Åke Tott och Bengt Bengtsson Oxenstierna (Resare-Bengt), av vilka den senare ivrigt understöddes av fadern, modern och bröderna men enträget avvisades av henne själv. Till slut blev det uppenbart, att hon stod i god korrespondens med B. och utan sina närmastes vetskap givit denne sitt ja, »det herr Bengt haver fast hårt till hjärtat gått, förmenandes, det Axel Banér som hans förtrognaste vän skulle med honom dolose hava omgåtts och till hennes perversitet en orsak vara, och förmenandes honom länge detta spele in secreto drivit hava». B., som då ganska nyss blivit änkling, förnekade det sista på det bestämdaste, men mellan de båda rivalerna uppväxte i alla fall »ett träff eliget hat». Om man ej lagt sig emellan, hade ofelbart endera fått sätta livet till, vilket, dock Gabriel Gustavsson Oxenstierna, som bevarat denna notis åt eftervärlden, fann vara »nästan för mycket för den pigans skull». — Av B: s gårdar var Herrborum i Hammarkinds härad, Östergötland, ett Banérskt släktgods, Braheberg i Långhundra härad, Stockholms län, kom i hans besittning genom hans andra gifte och Adsel i Lifland var en förläning, som han 27 sept. 1625 erhöll av Gustav Adolf. Även eljest mottog han jämväl i ekonomiskt avseende flera bevis på konungens nåd, däribland ytterligare donationer. Av dessa kan nämnas ett stenhus i Stockholm, den bekanta s. k. »Papistekyrkan» mellan Österlånggatan och Baggensgatan (kvarteret Perseus N:o 1), som år 1623 upplåts till honom (K. brev 16 dec. 1623 samt ånyo 16 jan. 1624). År 1635 tillhandlade sig B. av brodern Per dennes tomt på Riddarholmen, som samtidigt avrundades genom ett donationsbrev på »västraste tornet på Gråmunkeholmen» (12 maj 1635), men ej heller han kom att bebygga den välbelägna platsen. B. ligger jämte sina båda sista gemåler begraven i Banérska gravkoret i Uppsala domkyrka. Hans papper ha förskingrats.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Skrivelser från honom förekomma, ehuru mera sparsamt, i samtida arkiv.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; reduktionskollegiets akt N:o 232 samt likvidationer för riksrådet och centralförvaltningen, kammararkivet; Sv. riksrådets prot., 1—9 (1878—1902); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 2: 3 (1890); likpredikan över B. (avskr. utan angiven förf., Skoklosterarkivet, Ser. 1, Folio, N:o 74, RA); J. Arckenholtz, Mémoires concernant Christine, reine de Suéde, 3 (1759), s. 50; G. Björlin, Johan Baner, 1—3 (1908—10); A. B. Carlsson, Riksdrots- och riksskattmästarevalet 1634 (Hist. tidskr., 1911); E. Hildebrand, Riddarholmen (Ut-redn. rör. statens mark och tomter i Stockholm, 1, 1910); R. Josephson, Borgarhus i gamla Stockholm, 1 (1916); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865); Louise Stenbock, Herrborum (1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19030, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2019-05-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19030
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Banér, urn:sbl:19030, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2019-05-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se