Meriter

Svensén (före omkr 1847 Svensson), Carl Johan, f 26 okt 1823 i Ålem, Kalm, d 28 sept 1883 i Tveta, ibid. Föräldrar: bonden Sven Peter Olsson o Cajsa Lena Carlsdotter. Elev vid Skytteanska skolan, Ålem, lantmäterielev, bitr hos kronolänsman, lantbrukare omkr 47, led av bondeståndet vid riksdagarna 59–60, 62–63 o 65–66, suppl i Kalmar läns landsting 64, led av Kalmar läns norra landsting 65–76, av AK 67–69 (led av statsutsk 67 o tillf utsk 68–69) o 76–83 (led av särsk utsk 77–78, lagutsk 79 o KU 80–83).

G 2 dec 1846 i Tveta m Karolina Sofia Jonsdotter, f 27 juni 1826 där, d 7 juli 1910 där, dotter till bonden o riksdagsmannen Jonas Peter Danielsson o Cajsa Petersdotter.

Biografi

S var i allt väsentligt självlärd. Fadern ogillade att han läste böcker och gick endast motvilligt med på prästens inrådan att låta honom börja skolan i Ålem. Några högre studier var aldrig aktuella. S, som i unga år avsåg att bli sjöman, arbetade då han ännu bodde kvar i Ålem ett tag som biträde till häradets kronolänsman. Tjänstgöringen där gav honom nyttiga insikter i juridiken och samhället som han tog med sig i sitt framtida värv som riksdagsman och som lantbrukare. Han tog också till sig rådet från sin chef att byta efternamn.

Genom giftermålet 1846 kom S i besittning av ett hemman i Lilla Sinnerstad, Tveta socken. Där gjorde han sig snart känd som pionjär inom jordbruket. S, som var vän med agronomen Johan Petter Arrhenius (bd 2), blev först i bygden med att ha hästar som dragare liksom att använda plogar av järn och andra moderna redskap. Han prövade nya gödslingsmetoder, odlade rovor och morötter till foder, anlade diken och lät spränga bort och gräva ner stenblocken på åkrarna. S blev även känd för att ge sina ståndsbröder goda råd i olika ärenden: bönder kom nerifrån Kalmartrakten och ända från Värnamo i inlandet för att konsultera honom.

Det växande förtroendet för S på hans nya hemort ledde till politiska uppdrag, något som föll sig desto naturligare som svärfadern redan var mycket betrodd på orten och hade hunnit vara traktens representant i bondeståndet i två omgångar när S 1859 kom in i riksdagen för Aspelands och Handbörds härader. Där kom S att inta en tydligt liberal hållning och låta tala om sig som en förkämpe för kvinnornas medborgerliga rättigheter. Efter representationsreformens genomförande valdes S in som ledamot i andra kammaren, där han inledningsvis tillhörde det regeringstrogna ministeriella partiet men 1868 var med om att bilda det kortlivade nyliberala partiet.

Initiativet väckte ont blod. S uteslöts ur lagutskottet och i valet 1869 misslyckades han med att bli omvald. Det har förklarats med att han aktivt motarbetades av lantmannapartiet och då särskilt av Emil Key (bd 21) som representerade den angränsande valkretsen Södra Tjust. De personliga motsättningarna var dock inte större än att S och Key längre fram kunde samarbeta vid tillkomsten av Norra Kalmar läns folkhögskola i Frödinge (senare Gamleby), och inte heller ideologiskt var de större än att S 1876 kunde återvända till andra kammaren som representant för lantmannapartiet. Inom kort intog han en bemärkt ställning inom partiet och satt kvar i riksdagen fram till sin död.

S tillhörde en generation av bonderiksdagsmän som kom att inta framskjutna positioner i andra kammaren. De var delade i två falanger, en konservativ och en liberal. S:s tillhörighet till den senare märktes under 1862–63 års riksdag genom att S då tillhörde frihandelsvännerna till skillnad från de tullförespråkare som sedermera kom att bilda lantmannapartiet.

Som riksdagsman lade S fram sammanlagt 36 motioner. Flera av dem hade liberal karaktär och tog upp frågor som upphävande av teatercensuren och undervisningsväsendets sekularisering. Därutöver tog han strid för rusthållarnas rättigheter vid reformeringen av grundskatterna (1868) och jordägarnas rättigheter i samband med diskussionerna rörande skogslagstiftningen (1878) och dikningslagstiftningen (1879). I flera fall verkade S även för sin hembygd och den nya staden Oskarshamn, för vars stadsprivilegier svärfadern tidigare verkat. S:s motioner gällde bl a anslag till läroverksbygget där samt tillkomsten av en järnväg mellan Nässjö och Oskarshamn.

Framför allt blev S känd för att vilja höja kvinnornas sociala ställning, vilket kom till uttryck i flera riksdagsmotioner. Redan 1859 väckte han frågan om kvinnors tillträde till lägre befattningar vid post- och telegrafverken samt inom kyrkan och skolan. Utan att låta sig bekomma av att man gjorde narr av hans ”egendomliga uppfattning” återkom ”denne kvinnans nye riddare i vadmalskläder” (Ellen Fries) i frågan 1862, och vid 1865 års riksdag förde han fram ett förslag som gav kvinnorna rätt att avlägga akademiska examina. Förslaget fick många mothugg. En uttalad motståndare till S:s motion var professorn i filosofi vid Uppsala universitet Sigurd Ribbing (bd 30), som menade att kvinnor inte ägde förutsättningar för sant vetenskapliga studier. Motståndet nöttes dock efter hand ner och den nya tvåkammarriksdagen gav kvinnorna rätt att avlägga studentexamen (1870) och en rad akademiska examina (1873).

Vid riksdagarna 1868 och 1869 kom S att engagera sig i frågan om kvinnans rätt att själv bestämma vem hon skulle gifta sig med (giftomannarätten), och även denna gång kom S:s förslag att bli verklighet (1872). Därefter skulle det dröja till 1877 innan han åter motionerade i kvinnofrågan och då om gifta kvinnors äganderätt. Att S:s engagemang för kvinnornas rättigheter hade sin grund i en övertygelse om människors lika värde framgår tydligt av hans skrift Om qvinnans medborgerliga rättigheter (1866). Med anledning av sin motion under 1862–63 års riksdag kom S också i kontakt med Fredrika Bremer (bd 6) som lovordade hans motion.

Vid sidan om sina riksdagsuppdrag var S också mångårig ledamot av Kalmar läns norra landsting. S började sitt ledamotskap inopportunt med att två år i rad ifrågasätta det kloka i att bilda detta nya landsting. Utan framgång yrkade han på att i den händelse den nya länsindelningen vidmakthölls Aspelands härad skulle få tillhöra Kalmar läns södra landsting. S var även ledamot för styrelserna i Oskarshamns enskilda banks avdelningskontor i Målilla respektive Aspelands sparbank, som han var en av grundarna av. Därtill var S inblandad i bildandet av Södra Kalmar läns hushållningssällskap 1859. Sitt nit för folkbildningen i den nära hembygden visade han genom att ordna ett sockenbibliotek i Tveta. S beskrevs i sin samtid som en varmhjärtad och entusiastisk person som inte lät sin reformvilja hejdas av praktiska svårigheter.

Son till S var Reinhold Emil Ludvig S (1850–1921). Emil S drabbades i späd ålder av en sjukdom som utmynnade i en för resten av levnaden mycket svag syn, vilket inte hindrade att han utvecklade en outtröttlig läslust. Början togs med att han helt på egen hand stavade sig igenom Åkerbloms bibliska historia. Efter självstudier blev S 1874 student som privatist och fortsatte därefter med högre studier i särskilt historia och statskunskap vid Uppsala universitet, där han blev fil kand 1883. God hjälp för att klara studierna trots sitt handikapp hade han i ett närmast osvikligt minne. S ägde också en ovanlig förmåga för huvudräkning, som när han fick följa med till Stockholm för läkarvård tidigt gjorde honom till en attraktion bland faderns riksdagskolleger. ”Svenséns blinde pojk” togs också i anspråk vid prästvalen på hemorten, vilka avgjordes efter hemmantal och kunde kräva komplicerade additioner med bråktal. Han satt då och lyssnade till röstandet och kunde så snart valet avslutats ge besked om röstetalen för samtliga på förslag uppförda.

Redan under universitetsstudierna började S att skriva för tidningarna. Dels skedde det på hemmaplan i Oskarshamnsposten, där sedan tidigare faderns brev från riksdagen utgjorde ett stående inslag, dels i Uppsalabladet Fyris och i Klas Pontus Arnoldsons (bd 2) stockholmsbaserade Tiden. I den senare tidningen var S fast medarbetare fram till våren 1885 då Hjalmar Branting (bd 6) tog över ledningen och drev den i för S alltför socialistisk riktning.

S, som under studietiden varit en av stiftarna av den radikala föreningen Verdandi och inledningsvis suttit i dess styrelse, kom längre fram att vandra högerut. Som fast medarbetare vid Aftonbladet från 1890 och fram till sin pensionering 1920 följde han i sina krönikor och ledare dess rörelse ”ut på konservatismens yttersta flygel”, utan att själv uppfatta något brott ”med de liberala idéer för vilka han kämpat i sin ungdom” (nekr i DN). Inte minst var S:s omorientering högerut tydlig i synen på försvaret och på Ryssland.

I grunden hade S annars samma politiska värderingar som fadern. Liksom denne kämpade han för att höja kvinnornas sociala ställning och likaså var han trogen lantmannapartiet så länge detta existerade. Emellanåt hjälpte han dess riksdagsmän att författa motioner. Sympatierna för lantmannapartiet grundade sig ytterst i en stark känsla för ”den svenska bondestammen” som närts av uppväxten i Tveta, men även i en hög uppskattning av Carl Ifvarsson (bd 19), som fadern haft ett nära samarbete med. S:s politiska intresse tog sig även uttryck i att han 1902–03 ingick i kommittén för proportionellt valsätt till andra kammaren.

S:s stora insats var som folkbildare. Med hjälp av lektriser och sekreterare lyckades han ge ut en stor mängd populärt hållna arbeten i skiftande ämnen, främst inom områdena geografi och historia. Mycket lästa och uppskattade i samtiden var S:s Jorden och menniskan (1:a uppl 1884–87), Geografiska eröfringar (1908), Svenska historien för svenska folket (5 bd, 1915–25) liksom den tillsammans med Johan Bergman (bd 3) skrivna Världshistorien berättad för folket (1:a uppl i 7 bd, 1901–07). Såväl S:s språkliga behandling som hans idérikedom ansågs ovanlig.

Böckerna växte fram under diktering på eftermiddagarna efter det att dagens arbete för tidningen var klart. På helgerna var S ute på föredragsturnéer, som en eller ett par gånger om året utsträcktes till att pågå i någon månads tid. Som talare var S mycket eftertraktad. Han var ”föreläsaren framför andra”, som fick inbjudningar från folkhögskolor i hela landet. Sällan eller aldrig gjorde han sina åhörare besvikna. Efter att ha trevat sig fram till talarstolen fängslade den halvblinde S publiken genom ett livfullt framställningssätt som växlade obesvärat mellan fakta och roande anekdoter. Humorn uteslöt inte ”djup blick på gångna tiders företeelser och på dagens aktuella frågor” (nekr i Aftonbladet).

S blev 1918 filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet och hyllades vid sin bortgång 1921 som ”en ojämförlig agitator för vetandet” (nekr i SvD).

Författare

 Esbjörn Larsson med bidrag av Jakob Christensson (Emil S)

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (1 vol: brev, motioner från 1868 års riksdag m m) i Ridderstadska arkivet, VaLA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Om qvinnans medborgerliga rättigheter. Sthlm: S Flodin, 1866. 63 s. 12:o. [I skriften återges S:s riksdagsmotioner i rättighetsfrågan 1859, 1862 och 1865 samt utskottsbehandlingen av dem. Ny tr 1867.]

Källor och litteratur

F Bremer, Brev, 4 (1920); [E Fries], C J S, af E F (Tidskrift för hemmet 1884); M Hofrén, Kalmartinget (1963); P Hultqvist, Försvar och skatter: studier i svensk riksdagspolitik från representationsreformen till kompromissen 1873 (1955); Landstingsbygd: Kalmar läns norra landstings minnesskrift 1862–1962, ed H Stale (1962); T Nilsson, Elitens svängrum: första kammaren, staten och moderniseringen 1867–1886 (1994); R Svensén, Händelser och hågkomster från det gamla Aspeland i Emådalen (1972); Svensk bondepolitik, ed E Thermænius (1931); A Sörensen, Det svenska folkundervisningsväsendet 1860–1900 (Svenska folkskolans historia, 3, 1942); E Thermænius, Lantmannapartiet (1928); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 2 (1985); H L Victorin, C J S (Idun: praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet, 1892, nr 4); Ålems socken: historia och beskrivning, ed M Hofrén (1949). – Emil S: G Aldén, Sociala lifsverk: E S (Social tidskrift, 1907); E S (H8D 16 okt 1910); E S, De första frukterna på kunskapens träd (Hågkomster och livsintryck, 1, 1921); R Svensén, a a. – Nekr över S i Aftonbladet 30 maj, DN o SvD 31 maj 1921.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Svensén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34877, Svenskt biografiskt lexikon (art av Esbjörn Larsson med bidrag av Jakob Christensson (Emil S)), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34877
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Svensén, urn:sbl:34877, Svenskt biografiskt lexikon (art av Esbjörn Larsson med bidrag av Jakob Christensson (Emil S)), hämtad 2024-04-25.