Meriter

Säflund, Lars Gösta, f 1 mars 1903 i Uppsala, d 22 jan 2004 i Täby, Sth. Föräldrar: sjukgymnasten Lars Olof S o Emma Sofia Jonsdotter. Studentex vid h a l i Uppsala 24 maj 22, inskr vid UU 22 aug 22, fil kand 4 april 25, fil lic 15 sept 28, båda vid UU, sekr vid Sv institutet i Rom, e o ämneslär vid Uppsala ensk lärov och privatgymn 31–32 o 33–34, disp vid UU 23 mars 32, doc i klassisk fornkunskap o antikens hist där 12 april 32, vik adjunkt vid h a l i Växjö ht 32, fil dr vid UU 5 nov 32, fil ämbetsex där 29 maj 33, tf förest för Sv institutet i Rom 1 febr–31 juli 35, uppehöll vid flera tillfällen professuren i klassisk fornkunskap o antikens hist vid UU 35–41, lär vid Uppsala ensk lärov och privatgymn för flickor 40–42, lektor vid Sigtunastiftelsens humanistiska lärov 42–46, vid h a l för flickor å Norrmalm, Sthlm, 46–48, doc i latinska språket o litt:en vid UU 47, innehavare av Viktor Rydbergsprofessuren vid StH (från 60 StU) 2 april (beslut av K M:t 26 juli) 48–1 juli 69. Stort antal resor för studier och arkeol grävn:ar till Italien, Grekland, Turkiet m fl länder. – KorrespL av Archäologisches Institut des Deutschen Reiches 34, led där 53, LHVS 48, korrespL av L’Istituto Nazionale di Studi Etruschi ed Italici 52, av Accademia Properziana Assisi 54, utl led av Det konglige danske videnskabernes selskab.

G 1) 14 okt 1928(–62) i Sthlm, Engelbr, m kansliskrivaren Anita Blume, f 19 juni 1905 i Västerås, d 13 aug 1980 i Uppsala, dotter till direktören Laurentius Vilhelm (Lars) B o Anna Elsa Charlotta Högberg; 2) 24 sept 1962 i Danderyd, Sth, m docenten Marie Louise (Lolo) Settman, f 19 sept 1933 i Sthlm, Osc, d 29 dec 2011 i Täby, Sth, dotter till ombudsmannen o författaren Nils Ture Helge S o Elsa Svea Concordia Braun.

Biografi

Gösta S var en framstående antikforskare med ett högt internationellt anseende. Den akademiska yrkesbasen var en professur i klassisk fornkunskap och antikens historia som han upprätthöll under tjugo år. Som forskare var han dock aktiv under hela sju decennier. Forskningsintressena var mångskiftande, med arkeologi och konst i förgrunden. Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete var S en flitig populärvetenskaplig kunskapsspridare. Med början i de tidiga studieåren vistades han mycket i länderna runt Medelhavet för sitt akademiska arbetes skull; denna värld var även ett mentalt och känslomässigt hem.

Ämnena för sin forskning hämtade S från både Grekland och Italien inklusive Etrurien, och från såväl förhistorisk som historisk tid – en bredd som framstår som närmast unik ur 2000-talets perspektiv. Han hade erfarenhet av arkeologiskt arbete i fält från Grekland och Turkiet. Hans tidigaste stora publikationer visar honom som en förfaren arkeolog men också som en i den antika litteraturen bevandrad forskare, tillräckligt språkvetenskapligt utbildad för att kunna utnyttja källmaterial på latin och grekiska, t o m för att kunna genomföra en rent språkvetenskaplig studie. Så småningom kom S att framträda även som konstvetare, med ett antal publikationer om framför allt antik skulptur. För pedagogiken inom sitt ämne gjorde han flera insatser genom att tillhandahålla texter lämpade som kurslitteratur. Hans populärvetenskapliga produktion på svenska har samma bredd som den vetenskapliga.

De kanaler som aktualiserades för publi­c­eringen är av intresse för den svenska antik­vetenskapens historia. S:s tidiga arkeologiska monografier, liksom den språkvetenskapliga studien, bereddes på 1930- och 40-talen plats i nystartade skriftserier med internationell spridning från Svenska institutet för klassiska studier i Rom. Hans avhandling, skriven på italienska, fick 1932 äran att inleda den viktigaste av dessa serier, Skrifter utgivna av Svenska institutet i Rom. Under sin professorstid i Stockholm tog S också initiativet till en tidskrift från den egna institutionen, i vilken han placerade ett par av sina egna och även sina studenters verk (Stockholm studies in classical archaeology). Under 1980- och 90-talen utkom flera av hans skrifter på det förlag som drevs av Paul Åström, professor i antikens kultur och samhällsliv i Göteborg. Samarbetet var ett tryggt stöd för den åldrande men fortfarande mycket vitale författaren. De monografier som utkom hos utländska förlag var översättningar till engelska av svenskspråkiga verk.

S:s karriär tog sin början i Uppsala. Uppvuxen i Balingsta, ett mindre samhälle utanför staden, i en familj utan akademiska traditioner, anträdde S vid Uppsala universitet en bana som skulle föra honom långt utanför både en lantlig och en svensk miljö. Studieämnena var klassisk fornkunskap och antikens historia, som han läste för professor Lennart Kjellberg (bd 21), docent Axel Boëthius och professor Axel W Persson (bd 29), samt latin och grekiska. S gick vidare med en avhandling i klassisk fornkunskap och antikens historia som han disputerade på vid endast 29 års ålder. Tillfälliga lärartjänster i latin och grekiska vid olika gymnasier bidrog därefter till utkomsten, liksom olika stipendier; viktigast var ett mångårigt docentstipendium som han utnyttjade väl.

Ett mål för S:s strävan blev 1948 verklighet då han utnämndes till innehavare av Viktor Rydbergsprofessuren i klassisk språkvetenskap och kulturforskning vid Stockholms högskola, där han sedan kom att stanna i över tjugo år. S stod sig väl i professorskonkurrensen med sin tunga akademiska kompetens, men uppfyllde också kraven för just denna tjänst på undervisning i mer utåtriktad form och med sikte på klassisk kultur i bredare mening. En kanal blev de populära föredrag S under många år höll i framför allt radio. Han gav sina åhörare suggestiva inblickar i alla former av antikt liv.

Om universitetet gav S den akademiska grunden att stå på, visade Rom vägen att gå på. Här låg det 1926 grundade Svenska institutet för klassiska studier, lett av Axel Boëthius, tidigare S:s lärare i Uppsala och beredd att stödja en begåvning. Det var här S först kom i kontakt med Medelhavsvärlden, och det var här han genomförde största delen av sitt arbete med avhandlingen. Den behandlade Roms republikanska stadsmur av tuffsten, den s k Serviusmuren, ett utmanande och krävande ämne för en ung forskare. Arbetet baserades på S:s egna undersökningar av resterna av mursträckningen i den urbana terrängen, ett stort företag genom att bevarade delar av det stora byggnadsverket ansluter sig till alla Roms kullar. De tidigare studierna, framför allt de av den italienske arkeologen Rodolfo Lanciani, kontrollerades, reviderades och utvidgades.

S fann nya indicier för tidsbestämningen i de inristade tecken som hantverkarna lämnat efter sig på blocken och som han noga dokumenterade. Dessa hade inte analyserats i sin helhet tidigare men visade sig nu möjliga att knyta samman med ristade tecken ur det grekiska alfabetet hos andra murbyggnader i Syditalien och på Sicilien och kunde på så vis tjäna som stöd vid bestämningen av det romerska murverket. I stället för att förbindas med arkaisk tid och kung Servius på 500-talet f Kr kunde detta historiskt viktiga stenbygge genom S:s arbete säkert förankras i första hälften av 300-talet f Kr. S:s forskning accepterades i stort av de italienska och tyska vetenskapsföreträdarna, som dominerade fältet. Ett bevis på arbetets förblivande värde var att det omtrycktes i faksimilupplaga i Italien så sent som 1998.

Sju år efter avhandlingen, när S åter haft möjlighet att vistas ganska mycket i Italien, bl a under ett år som ställföreträdande chef för Svenska institutet i Rom, gav han ut ett andra arkeologiskt verk med fokus på Italien. Det var av samma dimensioner som det första och fick återigen stort vetenskapligt genomslag. Även denna gång skrev S på italienska. Han ägnade sig nu åt en bronsålderskultur i Podalen i Norditalien, den s k Terramarakulturen. Genom att göra en första systematisk studie av det arkeologiska materialet från flera hyddbosättningar skapade han en möjlighet att överblicka kulturen och ge en bild av dess utveckling över tid. Det var en pionjärinsats som lämnade ett viktigt svenskt bidrag till senare tiders företrädesvis italienska forskning om bronsålderns Italien.

Efter några mindre men delvis brett upplagda studier om olika aspekter av det antika Italien som S utarbetade för tidskrifter parallellt med Terramarastudien, började på 1950-talet en ny viktig inriktning av hans forskning avteckna sig i produktionen. Startpunkten tycks ha varit en revidering och utbyggnad av en text om antik konst som författats av Ernst Kjellberg (bd 21) för Bonniers allmänna konsthistoria ett par decennier tidigare. Den nya boken, Grekisk och romersk konst, kom ut 1958, översattes senare till både engelska, danska och finska och utkom ända fram till 1990-talet i nya upplagor. Den blev omedelbart kurslitteratur för studenter i klassisk fornkunskap och antikens historia samt referenslitteratur för konstvetenskap. Tack vare sitt lätthanterliga pocketbokformat kom den också att bli vida spridd utanför universitetsutbildningen. Med denna insats etablerade sig S nu även som konsthistoriker, beläst i den vetenskapliga, framför allt tyska och italienska, konstlitteraturen. Genom honom fick framför allt den romerska och den etruskiska konsten nya ansikten i sin svenska presentation. Boken är fortfarande (2019) den bästa översikten på svenska av den antika konsten.

S fullföljde sina universitetspedagogiska insatser med en monografi om tolkning: Att tyda antika bildverk (1984). Här slår hans intresse för antik ikonografi igenom med full kraft. Genom sin systematiska struktur – identifikation via attribut, via klädedräkt, via skådeplats, etc – och sitt rikliga bildmaterial fungerade boken som en behändig uppslagsbok, lätt att använda för studenter. S överflyttade här en tysk ikonografisk vetenskapstradition till Sverige, om än i en mindre stoffrik och diskuterande fattning än den tyska.

De starka personliga intressena i antik konst ledde till flera vetenskapliga monografier och artiklar, utgivna under 1960- och 70-talen, alla engelskspråkiga. I dem ägnade sig S genomgående åt ikonografisk och stilistisk tolkning av enskilda skulpturverk. En Afroditeskulptur, Afrodite Kallipygos (Afrodite med den vackra bakdelen), som finns i en romersk version i Neapelmuseet, inledde 1963 serien. Därpå följde den s k Belvederetorson i Vatikanmuseet. Denna välkända skulptur av en sittande mansfigur bereder stora tolkningssvårigheter; S:s förslag på satyren Marsyas är ett i raden av många och saken är ännu inte slutgiltigt löst. Störst betydelse fick hans arbete med de stora och fragmentariska romerska statyer som 1957 upptäcktes i en stor grotta i Sperlonga vid kusten mellan Rom och Neapel. Grottan hade fungerat som bankettsal i en kejserlig villa. Stående inför de storslagna skulpturfragmenten i det nyinredda museet nära fyndplatsen och med tillstånd att pröva dem mot varandra kunde S ge en tidig, korrekt bestämning av de två motiv som huvuddelen av skulpturerna ansluter till, nämligen äventyren med Polyfemos respektive Skylla som Odysséen berättar om. Därmed tillbakavisades den italienske upptäckaren och museiintendentens egen tolkning.

Inte heller porträttkonst, ett starkt specialiserat fält inom antik skulptur, var främmande för S, vilket framgår av studier av porträtt av kejsarhusmedlemmar. Sent i sitt liv utgav han en liten monografi med titeln Myter i marmor: grekiska konstverk i romerska museer (1999). I korta texter under poetiskt klingande tematiska rubriker diskuterar han här några viktiga skulpturverk från antiken, varav ett par igenkänns från hans tidigare forskning.

Mot slutet av S:s liv upptog ytterligare en ämnessfär, etruskiskt liv och etruskisk konst, alltmer hans intresse. I sina yngre år hade han redan ägnat sig åt etruskernas ursprung. Som 86-åring knöt han i stor stil samman etruskernas livsform, såsom han tolkade den utifrån gravar, bostäder, votivgåvor m m, med deras bildspråk, bedömt utifrån framför allt figurativa framställningar. Resultatet blev en djupt personlig syntes med den anslående titeln Etrusker, vad menade ni egentligen? (1989). Resonemangen förs styckevis, på grundval av ett starkt begränsat urval av empiriskt material alltifrån järnålderns horisont strax före den etruskiska högkulturen till hellenismen i Etrurien och Syditalien, ofta dessutom med referenser till materiell och skriftlig kultur i det förhistoriska och historiska Grekland. Ett par övergripande teser utvecklas: att graven i Etrurien skall ses som en religiös gåva till en gudinna som likställs med Moder Jord, och att denna så småningom kom att ersättas av den mindreasiatiske Dionysos/Bacchus och hans anhang. Dessa gudomar ses som dominanter eller klangbottnar i mänskligt liv och död inom den italisk-etruskiska sfären; spåren efter dem söks särskilt i ceremoniella föranstaltningar vid bröllop och begravningar, förutom i gudakult. Studien kan kanske karakteriseras som en form av kulturantropologi baserad på en kombination av arkeologi och religions­vetenskap.

Något liknande verk finns inte inom svensk antikvetenskap. Besläktad vetenskap påträffas däremot längre söderut i Europa. Här kan särskilt nämnas den ungerske klassiske filologen och religionsforskaren Karl Kerényi. Mellan S och Kerényi fanns en samstämmighet i livssyn och forskningsintressen som bildade grund för en långvarig och djup vänskap. Kerényi var associerad med Junginstitutet i Zürich och utgav en del publikationer tillsammans med Carl Jung. I sin forskning gick han dock egna vägar. Hans utgångspunkt var antik, särskilt grekisk, religion. I ett stort antal vetenskapliga verk behandlade Kerényi framför allt grekisk myt, så småningom med kulturantropologisk inriktning. Här hittade S förmodligen beröringspunkter när han skrev om etruskerna. Intressant är att båda forskarna återkommande behandlade fester, som de gav starka kulturella/religiösa symbolvärden. Skiljelinjen i förhållande till den framstående svenske forskaren sätt att behandla antik religion och myt har S själv tydligt tecknat genom att i en dödsruna över Nilsson påpeka att denne endast accepterade tolkning av grekisk myt i positivistisk anda. S och Kerényi intresserade sig däremot för antik religion och myt framför allt som bärare och förmedlare av hermeneutiskt tolkningsbara livshållningar och intentioner, antika och allmänmänskliga.

S:s populärvetenskapliga produktion inleddes i journalismens tecken, med artiklar i mediterrana ämnen för svensk press som han skrev redan på 1920- och 30-talen. Han fortsatte att in på 1960-talet skriva för tidningar och dagspress, men hans viktigaste bidrag blev nu böcker, framför allt två samlingar av lärorika och stilistiskt högtstående essäer om grekisk och romersk kultur. Flera av essäerna hade sitt ursprung i de populära radioföredragen.

Böckerna bidrog starkt till att ge S en roll i svensk offentlighet som kännare av antiken, också dess litteratur. Han fick flera uppdrag att skriva förord på svenska till utländska böcker om den antika medel­havsvärlden som översattes och gavs ut i Sverige, bl a D H Lawrences berömda bok om sitt möte med etruskerna. Ett samarbete mellan S och fotografen Anna Riwkin-Brick (bd 30) resulterade i boken Det eviga Grekland (1954). I händerna på en lysande skribent och en lysande bildkonstnär smältes antik och nutid samman till en tidlös poetisk bild av det grekiska landskapet och dess invånare, samtidigt som efterkrigstidens karga levnadsförhållanden blev synliggjorda. Tio år senare publicerade S samma text i en bok med snarlik titel – Det odödliga Grekland (1964) – men denna gång med tuschteckningar av konstnären Hilding Linnqvist. Ett utdrag ur en dagbok skriven av S under en Greklandsresa på 1970-talet gavs ut av Paul Åström till S:s 100-årsdag. Det blev hans sista publicerade trycksak.

I S rann också en musikalisk ådra. Han spelade fiol, kom tidigt med i Akademiska kapellet och fick där spela för Hugo Alfvén (bd 1). Den konstnärliga läggningen fanns även hos hans äldre bror Lars Martin Säflund (1894–1976), som inledde sin konstnärsbana 1918, samtidigt som han studerade vid Tekniska skolan i Uppsala. Martin S debuterade 1925 med kyrkointeriörer och landskap i olja. Därefter följde studier i Rom 1926–27 och 1929 för den tyske konstnären Sigmund Lipinsky. I Rom ingick han i ett konstnärskollektiv, som även brodern Gösta umgicks med, bestående av bl a Evert Taube, Bo Beskow och Anders Zorn. I slutet av 1920-talet började S:s akvarellmålning att uppmärksammas, och detta kom att bli hans huvudsakliga teknik. Under det följande decenniet blev han en flitig utställare i framför allt Uppsala. Pressen var välvillig och han sålde bra; 1938 noterades att S hade gjort ”remarkabel succèss … och när han idag stänger kan han göra det som framgångsrik affärsman” (Målarkonsten). S gjorde studieresor till framför allt Italien, dit han återvände ett flertal gånger under 1950- och 60-talen och där han 1954 invaldes i Accademia Properziana del Subasio. Under sina vistelser där målade S det romerska kulturlandskapet och motiv från Assisi, ofta mer pittoreska än de landskap och stadsmiljöer från Uppsala och dess omgivningar som var det han företrädesvis avbildade.

S:s produktion var tämligen stor – han kunde måla flera tiotal verk per år – och enhetlig. Han målade realistiskt, ofta idylliska och ganska konventionella motiv, vanligen i ljusa och klara färger. Återkommande i de verk där hemstaden stått modell var slottet och domkyrkan och andra klassiska Uppsalabyggnader, men också mer oansenliga miljöer som gränder och bakgårdar; ”Säf­lund går i den romantiska och lokalpatriotiska genren” (Vårsalong). Han målade gärna Uppsalaslätten, inte sällan med den karakteristiska stadssilhuetten i bakgrunden. Medan sommarsolen lyser över de italienska miljöerna är de uppsaliensiska ofta återgivna under andra årstider, inte minst vårvintern – S var förtjust i att måla utomhus och skyndade sig ut med staffliet så snart vinterkylan släppt sitt grepp. Han är representerad i bl a Länsmuseet Gävleborg, Uppsala kommuns konstsamlingar samt, som förste skandinav och protestant, San Francescokyrkan i Assisi.

S gifte sig 1929 med Svea Ingeborg Andersson (1906–95), skulptris, målare och tecknare. Före giftermålet hade hon undervisats av S men utbildade sig sedan vidare vid Otte Skölds (bd 32) målarskola. Svea S hade 1936 en uppmärksammad debutvernissage i Uppsala, där hon berömdes för sina blomsterstudier. Bland hennes arbeten märks bl a porträttskulpturer i gips och teckningar i tusch.

Författare

Eva Rystedt med bidrag av Lena Milton (Martin S och Svea S)

Arkivuppgifter

Handl:ar efter Gösta S i Labraunda-arkivet, UUB o i Antiksaml:en, Museum Gustavianum, Uppsala. – Stor brevsaml i KB (korrespondens med bl a K Kerényi), brev från S även i GUB (många till A Boëthius), LUB o UUB (stort antal till många mottagare).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Le mura di Roma Repubblicana. Saggio di archeologia Romana. [Akad avh UU.] Uppsala 1932. (Almqvist & Wiksells boktr). xii, [4], 278 s, [2] pl-bl, 20 pl-s, pl-bl 21–27 (vikta), ill, fotogr. [Även utgiven i bokhandelsupplaga: Lund: Gleerup; [ytterligare tre förlagsorter och förlag], [1], xii, [4], 278 s, [2] pl-bl, 20 pl-s, pl-bl 21–27 (vikta), ill, fotogr. ([Förtitel:] Skrifter utgivna av Svenska institutet i Rom. [4o], 1). Faksimilupplaga: Ristampa anastatica, Roma: Quasar, 1998.] – Le terremare delle provincie die Modena, Reggio Emilia, Parma, Piacenza. Uppsala 1939. (Almqvist & Wiksells boktryckeri). 265 s, 98 pl-s, ill, fotogr. [Även utgiven i bokhandelsupplaga: Lund: Gleerup; Leipzig: Harrassowitz, ([förtitel:] Skrifter utgivna av Svenska institutet i Rom. [4o], 7).] – Det eviga Grekland. Foto: A Riwkin-Brick. Text: G S. Sthlm: Rabén & Sjögren/Veckotidningen Vi, 1954. 93 s, huvudsakligen fotogr. [Ny uppl 1959: Sthlm: Rabén & Sjögren. S:s text, något bearbetad, trycktes om i: Det odödliga Grekland (1964), se nedan.] – De pallio und die stilistische Entwicklung Tertullians. Lund: Gleerup, 1955. xi, 233 s, [2] pl-s. (Skrifter utgivna av Svenska institutet i Rom. 8o, 8). – Grekisk och romersk konst. Sthlm: Bonnier, 1958. 333 s, ill, fotogr. (Aldus-böckerna). [S 209–304 utgör planschsidor. Bearbetning av E Kjellbergs bok med samma titel (Sthlm: Bonnier, 1932, 348 s, ill, (Bonniers allmänna konsthistoria); 2. uppl 1939). Både S och Kjellberg anges som författare såväl till 1958 års upplaga som till senare reviderade upplagor av boken. 2., reviderade uppl 1964: Grekisk … [Omslag:] Från ca 3000 f. Kr. till 550 e. Kr., Sthlm: Aldus/Bonnier, 351 s, ill, fotogr, (Aldus-böckerna, 6). {S [225]–320 utgörs av planschsidor.} 3., helt omarbetade uppl 1971: 338 s, fotogr, (Aldusserien, 6). {S [207]–306 utgörs av planschsidor.} 4., reviderade uppl 1978 (utan undertitel): Sthlm: Bonnier, 339 s, ill, fotogr, ([Skyddsomslag:] Aldus akademi). {Fotografierna i denna upplaga inarbetade i texten.} Ny utgåva 1991: Sthlm: MånPocket, 339 s, ill, fotogr, (MånPocket). Översatt till finska 1961 (Kreikan ja Rooman taide, Helsinki: Otava), till danska 1962 (Græsk og romersk kunst, København: Hasselbalch) och till engelska 1968 (Greek and Roman art. 3000 B.C. to A.D. 550, London: Faber). Den engelska översättningen utgör en bearbetad version av 1964 års svenska text.] – Romerskt. Sthlm: Bonnier, 1958. 112 s, [24] pl-s, ill, fotogr. ([Bonniers lilla kulturhistoriska serie]). [Boken baserades på radioföredrag om livet i romarriket.] – Aphrodite Kallipygos. Sthlm, Göteborg, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1963. 90 s, ill, fotogr. (Stockholm studies in classical archaeology, [omslag:] 3). – Heraklidernas återkomst. Sthlm: Bonnier, 1963. 133, [3] s, [16] pl-s, ill, fotogr. ([Skyddsomslag:] Bonniers lilla kulturhistoriska serie). [Boken delvis baserad på radioföredrag.] – Det odödliga Grekland. Med teckningar av H Linnqvist. [Sthlm:] Rabén & Sjögren, 1964. 113 s, ill. [Texten tidigare tryckt i Det eviga Grekland (1954), se ovan.] – Excavations at Berbati 1936–1937. Sthlm, Göteborg, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1965. 162 s, [2] pl-bl (varav 1 vikt), ill fotogr. (Stockholm studies in classical archaeology, [omslag:] 4). – Fynden i Tiberiusgrottan. Sthlm: Bonnier, 1966. 112 s, ill, fotogr. ([Skyddsomslag:] Bonniers lilla kulturhistoriska serie). – The Polyphemus and Scylla groups at Sperlonga. Sthlm 1972. 116 s, ill, fotogr. (Stockholm studies in classical archaeology, 9). [Huvuddelen av texten utgörs av en översättning till engelska (av P Fraser) av Fynden i Tiberiusgrottan (1968) i lätt reviderat skick.] – Att tyda antika bildverk. Göteborg: Åström, 1984. [3], 171 s, ill, fotogr. ([Omslag:] Studies in Mediterranean archaeology. Pocket-book, 32). – Etrusker, vad menade ni egentligen? Etruskiskt bildspråk – symbol och mening. Göteborg: Åström, 1989. 154 s, ill, fotogr. (Studies in Mediterranean archaeology and literature. Pocket-book, 74). [Även publicerad i engelsk översättning, se Etruscan imagery (1993) nedan.] – Etruscan imagery. Symbol and meaning. [Translation: P Fraser]. Partille: Åström, 1993. 175, [1] s, ill, fotogr, kartor. (Studies in Mediterranean archaeology and literature. Pocket-book, 118). [Utökad version av Etrusker, vad menade ni egentligen? (1989)] – Myter i marmor. Grekiska konstverk i romerska museer. [Essäer.] Jonsered: Åström, cop 1999. 77 s, ill, fotogr. (Studies in Mediterranean archaeology and literature. Pocket-book, 152). – Resedagbok i Grekland. [Utgiven av P Åström.] Jonsered: Åström, 2003. 16 s. (Studies in mediterranean archaeology and literature. Pocket-book, 163).

Tryckta arbeten (bidrag): Beträffande S:s bidrag se I Molander, The published writings of Gösta Säflund. A bibliography. Den första delen av bibliografin omfattar perioden 1924–67 (Opuscula Romana, vol 6, Lund 1968, s [201]–204) och den andra förtecknar S:s bidrag under åren 1968–87 (Opus mixtum, Essays in ancient art and society, Sthlm 1994, s [177]–178). Dessutom finns bidrag av S publicerade i: Tidskrift för konstvetenskap (årg 11 [1927]), Ute och hemma (1940), i Hörde Ni (1949, 51) samt ett sent bidrag i Medusa (1990).

Redigerat (bearbetat): Grekland och Rom. Den västerländska kulturens födelse. Huvudredaktör: M Grant. Författare: G Huxley [och ytterligare nio personer]. Förord och svensk bearbetning: G S. [Verso:] Översättare: G Berglund [och ytterligare tre personer]. Sthlm: Bonnier, 1965. 361, [1] s, ill, fotogr (delvis i färg). 35 cm. (Bonniers illustrerade kulturhistoria). – Opuscula. [Carolo Kerényi XIX Ian. A.D. MCMLXVII.] [Förtitel:] Ed G S. Sthlm 1968. 242, [1] s, [1] pl-bl, ill. (Stockholm studies in classical archaeology, 5) (Acta Universitatis Stockholmiensis). – S var även serieredaktör för Stockholm studies in classical archaeology, 1–7 (1961–70). [1 med titel: Studies in … ]

Översatt: L Dami, Konsten i Italien. [Verso:] Denna broschyr … är författad av L Dami och har ajournerats av F Pellati. Svensk översättning av G S. Rom 1942. 100 s, ill.

Källor och litteratur

ED:s arkiv, konseljakter 26 juni 1948, nr 16, RA.

K Asplund, Gammalegyptisk anda (SvD 17 nov 1958); Gösta Säflund (SvD 10 febr 2004); K Kerényi, Dionysos: Urbild des unzerstörbaren Lebens (1976); E Kihlman, ”Vetenskapsman och humanist”: om professorstillsättningarna i latin och klassisk fornkunskap vid Stockholms högskola 1948 (Klassisk filologi i Sverige, 2015); C Nylander, In memoriam: Gösta Säflund 1903–2004 (Romhorisont 2004, nr 44); SMoK; Statskal; StH:s matr 1927–1950 (1984); UUM 1936 (1937); Väd 1967 (1966); A Wändell, Är alltid på väg till Rom (SvD 28 febr 1993). – Martin S: Konstverk och hjulbåt (Aftonbladet 6 maj 1944); Målarkonsten (Aftonbladet 23 okt 1938); SKL; Uppsaliensisk vernissage (DN 16 okt 1939); Vårsalong (Aftonbladet 22 mars 1941); Välsignad av påven (Aftonbladet 24 okt 1956). – Svea S: SKL; Två målardebuter (DN 21 okt 1936).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Gösta Säflund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35075, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Rystedt med bidrag av Lena Milton (Martin S och Svea S)), hämtad 2024-05-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35075
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Gösta Säflund, urn:sbl:35075, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Rystedt med bidrag av Lena Milton (Martin S och Svea S)), hämtad 2024-05-09.