Biografi

Sörensen, släkt härstammande från postbudet Søren Rasmusen (d 1782) i Middelfart på Fyn i Danmark. Hans son, barberaren Ole Sørensen (1778–1863) fick i äktenskapet med Mette Cathrine Christensen (1791–1842) sonen Peter Christian S (1824–87), från vilken den svenska grenen av släkten utgår.

S började yrkesbanan som murarlärling i Köpenhamn där han om vintrarna studerade på Det tekniske Selskabs Skole. På initiativ av den även i Skåne flitigt anlitade danske arkitekten Ferdinand Meldahl flyttade han över Sundet för att i Ystadstrakten som verkgesäll leda murarnas arbete vid uppförandet av den slottsliknande huvudbyggnaden på Tage Sylvans (se ovan) egendom Öja. 1849 kom S till Lund där han antogs som murargesäll hos den danske murarmästaren C T Lundgren och fick arbete vid bygget av Akademiska föreningens borgliknande hus i Lundagård. Om vintrarna, när inga byggen var igång, sysselsatte sig S med ritarbete på stadsbyggmästaren Hans Jakob Strömbergs (bd 34, s 1) kontor, troligtvis också för Carl Georg Brunius (bd 6). I början av 1850-talet kunde den energiske S etablera sig som murarmästare och byggmästare och ägnade sig som sådan även åt rent arkitektarbete.

Med rykte om sig som en skicklig och redlig yrkesman fick S snart många uppdrag både i staden och i trakten. I Lund uppförde han på 1860-talet flera byggnader för universitetet såsom Agardhianum och orangeriet i den botaniska trädgården liksom det astronomiska observatoriet, för vilket Helgo Zettervall gestaltade fasadens utformning. I Hörby ritade S ett länslasarett och han fick också rita och bygga flera skånska kyrkor – i Lilla Slågarp, Bosarp, Västra Strö, Häglinge och Västerstad – liksom uppföra ladugårdar vid flera av de stora godsen.

Efter att 1871 ha köpt Pålsjö tegelbruk i Lund effektiviserade S den dittills hantverksmässiga framställningen väsentligt och införskaffade ny utrustning som gjorde bruket till en storindustri. Det producerade teglet användes inte minst till de olika byggen som han hade på gång. S engagerade sig flitigt i det kommunala livet, blev en av borgerskapets äldste och satt 1863–77 i Lunds stadsfullmäktige. Han var också från 1877 och till sin död ledamot av styrelsen för Sparbanken i Lund samt från 1884 ordförande i Fabriks- och hantverksföreningen. Hans gärning avbröts abrupt av ett slaganfall. I äktenskapet med Maria Salomonsson (1825–1902) fick S sonen Olof Peter S (1854–1936).

Olof S utbildade sig efter gymnasiestudierna till läkare vid Lunds universitet och blev medicine licentiat 1886. Samma år bosatte han sig i Jönköping, där han öppnade praktik samt tjänstgjorde som militärläkare. 1915 blev han fältläkare i Fältläkarkåren och erhöll vid sitt avsked 1917 överstes tjänsteställning. S hade dessutom uppdrag som järnvägsläkare, bruksläkare i Huskvarna och läkare vid Västra tändsticksfabriken i Jönköping samt satt i Jönköpings stadsfullmäktige 1893–1908 och var ledamot av Jönköpings läns landsting 1895–1900. Han blev ledamot av KrVA 1903 och var 1906 Sveriges ombud vid Röda korsets internationella konferens i Genève för revision av Genèvekonventionen.

Son till S i äktenskapet med Signe Anna Lovisa Hildebrand, dotter till riksantikvarien Hans Hildebrand (bd 19), var Karl Olof Hildebrand S (1900–95). Karl S utbildade sig 1921–25 till arkitekt vid KTH varefter han arbetade hos Erik Lallerstedt (bd 22) och Lars Israel Wahlman samt 1927–31 på Kooperativa förbundets arkitektkontor. S:s intresse för samhällsplanering ledde till att han 1934 knöts till Byggnadsstyrelsen och till länsarkitektkontoret i Stockholms län. När länsarkitektorganisationen i Sverige byggdes ut ytterligare blev han 1935 länsarkitekt i Västerbottens län. 1950–65 upprätthöll han motsvarande tjänst i Västmanlands län.

S:s farbror Salomon Eberhard S (1856–1937) inledde sin yrkesbana med att gå i murarlära hos sin far och studerade liksom denne förut gjort vid Det tekniske Selskabs Skole i Köpenhamn, varefter han blev elev vid Kunstakademiet där. 1880 tog Salomon S examen från dess arkitekturskola och bedrev sedan studier vid Konstakademien i Stockholm med bl a Fredrik Wilhelm Scholander (bd 31) som lärare. Efter praktik i huvudstaden, där han emellertid kände sig främmande, och en längre europeisk studieresa under vilken han främst vistades i Italien, återvände S till Skåne och öppnade 1884 eget arkitektkontor i Malmö. Han kom att bli en av den växande stadens mest produktiva arkitekter med mer än 100 uppförda byggnader som i flera fall ännu i dag präglar stadsbilden.

Flera av S:s tidiga uppdrag i Malmö var palatsliknande bostadshus i nyrenässansstil för stadens nyrika överklass. Den stilen kom också till användning när han efter att Malmö yllefabrik 1888 brunnit ner fick rita den nya fabriksanläggningen, som stod kvar till 1960 men då revs för att göra plats för NKvaruhuset. I fabrikens annars enkla tegelfasad infogade han som något av sitt signum en italiensk renässansportik.

1893 sökte och fick S tjänsten som stadsarkitekt i Malmö. Under de trettio år S stannade på posten utförde han nästan alla ritningar för de byggnader och anläggningar som staden lät uppföra: bostadshus, saluhallar, kontor och skolor, ålderdomshem, ett med gotiska trappgavlar försett slakthus (1904) i rött tegel med band av ljus natursten, olika tekniska anläggningar, däribland det mäktiga Södervärns vattentorn (1916) i det av honom favoriserade mörkröda Helsingborgsteglet, samt ett flertal sjukhusbyggnader. I samarbete med Axel Kumlien (bd 21) ritade S 1894–96 de första byggnaderna till det nya, enligt paviljongsystemet anlagda Allmänna sjukhuset. Allteftersom sjukhuset sedan expanderade försåg S det fram till 1932 med nya byggnader. Dessutom ritade han Epidemisjukhuset (1908) och Flensburgska barnsjukhuset (1913).

Även i födelsestaden Lund hade S många uppdrag. Han låg där bakom bl a Saluhallen (1907), Klosterskolan (1910–12), Skånes enskilda bank (1904–06) samt ritade för universitetets räkning Fysiologiska institutionen (1893) och Anatomiska institutionen (1897), båda med fasader utförda i italiensk högrenässansstil. Dessutom fick S, som dessförinnan ritat Barnsjukhuset (1899), hand om Lunds lasaretts utbyggnad norrut och utförde mellan 1915 och 1929 ett tiotal större nybyggnadsprojekt på det nya lasarettsområdet.

S:s anseende som sjukhusarkitekt gjorde honom eftersökt även på andra orter, bl a ritade han Orups sanatorium (1915) liksom sjukhusbyggnader i Helsingborg, Karlskrona och Laholm. Andra uppdrag var kyrkor i Skåne, tingshuset i Hörby samt bankbyggnader i Karlshamn, Landskrona och Växjö. S var utställningskommissarie vid den Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 och var även engagerad vid Baltiska utställningen 1914, båda i Malmö. Han deltog inför Baltiska utställningen som kommitterad i förberedelserna för en utställning som verkade för tillkomsten av kommunala krematorier. När Arkitektföreningen för södra Sverige bildades 1918 blev S dess första ordförande.

S var i sitt första äktenskap gift med Emma Frederikke Krog (1860–1943), syster till den konstnärlige ledaren vid Den kongelige Porcelænsfabrik Arnold Krog. I det av konst fyllda hemmet umgicks många medlemmar ur den skandinaviska kultureliten, till de svenska gästerna hörde bl a Carl Larsson (bd 22), August Strindberg (bd 33) och Anders de Wahl. I sitt andra äktenskap var S gift med Anna Maria Ulrika Lundqvist (1859–1910), f d ägarinna av Th Tjäders byrå i Stockholm, ursprungligen en liten inackorderingsbyrå som hon gjort till en av landets ledande fastighetsförmedlare. Anna S ägde en unik samling av netsuke, japanska miniatyrskulpturer i elfenben, som numera finns på Röhsska museet i Göteborg.

Också Arnold Salomon-S (1887–1972), son till S i dennes första äktenskap, utbildade sig efter studentexamen vid Lundsbergs skola till arkitekt i Danmark och kunde 1918 avlägga arkitektexamen vid Kunstakademiet i Köpenhamn. Samma år öppnade han eget kontor i Helsingborg, där han utförde ritningar för diverse villor, affärs- och bostadshus liksom för det i senklassicistisk stil uppförda Sjömanshuset (1929) och för Banckska barnsjukhuset (1944). Han ansvarade även för ombyggnaden till konstmuseum av den till staden donerade villan Vikingsberg som blev klar 1929, och satt i museets styrelse, ett par år som dess ordförande.

Från 1935 och tre årtionden framåt var S stadsarkitekt i Höganäs samt byggnadskonsulent i municipalsamhällena Mölle, Väsby, Viken och Bjuv. Även om S var mest verksam i Helsingborg och i Kullabygden utförde han arbeten även på andra orter, i Malmö t ex Scaniabiografen (1925) och i Lund ritade han för universitetet bl a en tennishall (1929), Studentskegården (1937) och Tornvallsinstitutet (1934), de båda senare i funktionalistiskt formspråk. S låg också bakom Sydsvenska kraft ab:s monumentala tempelliknande kraftstation i Laholm (1932). Släktens yrkestradition har förts vidare in på 2000-talet av S:s son Curt Salomon-S (f 1929) som haft arkitektkontor i Helsingborg och i Eslöv.

En bror till Olof Peter S och Salomon Eberhard S var Fredrik Christian S (1864– 1929), som blev borgmästare i Arboga.

Författare

Jakob Christensson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: C Salomon-Sörensen, Arkitektdynastin Sörensen (ms i SBL:s arkiv).

Peter Christian S: B Grandien, Drömmen om medeltiden (1974); H Kristenson, Vetenskapens byggnader under 1800-talet (1990); B Larsson m fl, Arkitekterna som formade Lund (2020); Minnesskrift med anledning av stadsfullmäktigeinstitutionens i Lund femtioåriga tillvaro (1913); P C Sörensen (Ystadposten 22 febr 1887).

Olof Peter S: SLH 3:2 (1895), 3:3 (1901) o 4:4 (1934). – Nekr i SvD 27 dec 1936.

Karl Olof Hildebrand S: SvTeknF. – Nekr i SvD 12 juni 1995.

Salomon Eberhard S: H O Andersson o F Bedoire, Bankbyggande i Sverige (1981); H Kristenson, a a; B Larsson m fl, a a; Malmö stads historia, ed O Bjurling, 6 (1992); SvTeknF; T L Tykesson o B Magnusson Staaf, Arkitekterna som formade Malmö (1996); A Åman, Om den offentliga vården (1976).

Anna M U S: En kvinnoarbetets pioniär afliden (DN 18 jan 1910).

Arnold Salomon-S: Helsingborgs historia, 7:3 (2005); B Larsson m fl, a a; SvTeknF.

Fredrik Christian S: Justitiematr 1914 (1914). – Nekr i SvD 3 jan 1929.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sörensen, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35295, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-08-01.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35295
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sörensen, släkt, urn:sbl:35295, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-08-01.