Meriter

3. Axel Adlersparre, de båda föregåendes broder, f. 29 juni 1763, d 16 sept. 1838. Student i Uppsala 25 mars 1777; rust-mästare i Upplands regemente 30 maj 1778; volontär i livregementet till häst s. d.; korpral därstädes 2 mars 1779; kvartermästare 24 jan. 1780; kornett 1 mars s. å.; löjtnant 20 apr. 1785; deltog i fälttågen i Finland 1788–90; ryttmästare 17 sept. 1792; erhöll avsked ur krigstjänsten 5 apr. 1796; ordförande i kommittén för utmarkernas fördelning på Öland 3 sept. 1812–9 juni 1818; tf. landshövding på Öland 30 juni 1819; erhöll avsked med landshövdings titel 28 dec. 1821; v. landshövding på Öland 17 maj–5 juli 1822 samt i Jämtlands län 7 sept. 1833–14 nov. 1834. Ledamot av patriotiska sällskapet 1801; RNO 1812; LLA s. å.; LVA 1821; hedersledamot av Södermanlands hushållningssällskap s. å.

Gifl 8 aug. 1806 med Karolina Ottiliana von Arbin, f. 16 maj 1782, d 26 nov. 1871, dotter till generallöjtnanten Axel Magnus von Arbin.

Biografi

Efter studier vid Uppsala universitet inträdde A. på den militära banan men vistades ånyo under åren 1783–85 längre perioder vid universitetet. Sedan han 1796 lämnat krigstjänsten, ägnade han sig med stort intresse åt olika grenar av lanthushållningen. Så ivrade han t. ex. för att i mellersta Sverige för virkesbesparing utbreda kännedomen om det skånska sättet att bygga hus av lera. Han författade en beskrivning härom, som vetenskapsakademin lät införa i almanackan för 1798, samt utfäste i flera län pris för att uppmuntra till detta byggnadssätt.

I politiskt avseende hyllade A. samma åsikter som brodern Georg och deltog jämte denne i »jakobinernas» häftiga opposition på riksdagen i Norrköping 1800. Han valdes till ledamot av ekonomiutskottet och yttrade sig ofta under riddarhusets överläggningar. Hans inlägg äro i regel korta men klara och kärnfulla och utmärkta av logisk skärpa. — Då protokollet över det stormiga sammanträdet 24 mars (»publicitetsstriden») skulle justeras (1 apr.), begärde A. ordet, men innan han fick uppträda, anlände hovkanslern F. von Ehrenheim med en konungens skrivelse, vari lantmarskalkens propositionsvägran vid nämnda plenum gillades. Strax härefter har A. uppläst sitt memorial, i vilket han klart och bindande visade, att ingen annan myndighet än ständerna hade att fatta beslut över allt, som angick riksgäldskontoret. Saken inrapporterades genast till Gustav IV Adolf »såsom förgriplig». Emellertid bereddes det tillfälle för A. att uppläsa aktstycket för konungen, som »fann det helt annorlunda, än det var för honom beskrivet, och innehållande ganska goda tankar, som icke borde döljas för allmänheten». Gustav Adolf begärde därför endast, att memorialet i protokollet skulle flyttas framför hans av Ehrenheim upplästa skrivelse, uppenbarligen för att A:s yttrande ej skulle kunna betraktas som en gensaga mot det kungliga budskapet. Tillsammans med konungen uppsatte A. då konceptet till det anförande, vari han vid protokollsjusteringen 23 apr. anhöll om framflyttning av sitt memorial. »Messieurs les courtisans hade förut ej velat hälsa på A., men efter hans discours med konungen kysstes han till höger och vänster» (S. Rosenhane till 1. De la Gardie 10 maj 1800, De la Gardiska archivet 20, s. 116 o. följ.). I de strider, som uppblossade på riddarhuset, när regeringen ville genomdriva sin realisationsplan, spelade A. även en framstående roll. Han kämpade tappert för införandet av bestämda bevillningsterminer och intogs av förbittring och harm, när lantmarskalken 29 maj expedierade protokollsutdrag rörande adelns beslut i realisationsfrågan, utan att däri var intaget något förbehåll beträffande bevillningen. »Jag besvär herr greven och lantmarskalken på det heligaste», utropade han, »att ej taga ett steg, som kan hava betänkliga följder för lugnet inom riddarhuset». Och senare, när deputationen avgått med protokollsutdraget till de övriga stånden, avsade han sig som protest rätten att under lantmarskalkens ordförandeskap deltaga i riddarhusets överläggningar, en avsägelse, som senare (i brev till riksdrotsen 22 juni 1800) utvidgades till att gälla »den i närvarande grundlag och privilegier förvarade riksdagsmannarätt att deltaga i överläggningarna på ett riddarhus». I samma skrivelse framlägger han dessutom några rätt märkliga uttalanden rörande adelns prerogativer, vilka han finner »mindre billigt och nästan orättvist att längre behålla». Efter riksdagens avslutande inleddes vid Göta hovrätt rättegång mot några av oppositionsmännen från 29 maj. Bland de anklagade var även A. Liksom de övriga biträddes han av protokollssekreteraren Hans Järta, och tillsammans med denne förde han en långvarig och seg kamp mot allmänna åklagaren och hovrätten. Processen började 8 aug. 1800 och slutade först 30 mars följande år. A. dömdes att till riddarhuskassan böta 33 rdr 16 sk. »för att ha åsidosatt den aktning, som lantmarskalken tillkommit». Vidare skulle han böta 20 rdr för visad sidvördnad mot hovrätten, 16 rdr 32 sk. för att han »obeskedligen sökt jäva presidenten», samt 6 rdr 32 sk. »för otjänligt skrivsätt mot advokat-fiskalen Hedenstjerna».

Efter utträdet ur krigstjänsten hade A. slagit sig ned på Öland, där han arrenderade först Borgholms och sedan även Ottenby kungsgård (från 1812). Han anlade ett stort alunbruk, som i början utvecklade sig mycket gynnsamt. År 1812 förordnades han till ordförande i den kommitté, som genom K. brev 17 juli s. å. tillsatts för att utarbeta förslag till fördelning av kronoallmänningen på ön mellan därvarande hemman. Nämnda allmänning eller »kronopark», som omfattade många tusen tunnland, delvis mycket fruktbar jord, hade i långliga tider legat obrukad och nästan till ingen nytta. Av öns hemmansägare hade den använts till gemensam betesmark för deras kreatur, vilket bl. a. haft den menliga följden, att de fordom betydande skogstillgångarna å allmänningen blivit skövlade. »Stora, nakna och av sommartorkan ofta förbrända men förr skogbeväxta fält äro endast sorgliga vittnen av vad landet fordom varit och vad det nu är», skrev kommittén 6 apr. 1816. Första steget till kronoallmänningens utskiftande hade tagits genom K. brev 16 mars 1802, men ännu 1811 hade man ej medhunnit mera än allmänningsjordens uppmätning och kartläggning, vilket arbete, enligt vad senare undersökningar visade, verkställts på ett mycket otillfredsställande sätt och därjämte åsamkat hemmansägarna dryga och delvis orättmätiga utgifter, varigenom hos allmogen väckts »det obehagligaste intryck mot den tillämnade delningen, som endast ansågs för en uppfinning till allmänhetens betungande». Det blev därför för kommittén »en lika obehaglig som vidsträckt åtgärd» att anställa en grundlig räfst med vederbörande lantmätare, av vilka åtskilliga befordrades till kraftig laga näpst för sin »orättvisa prejning». Trots detta möttes kommittén i början av sin förrättning av en »nästan allmänt visad motvilja» och kunde icke »utan svårighet och stor omgång» erhålla de upplysningar, den behövde. Det var ett oerhört omfattande, svårt och invecklat arbete, som A. utförde under de år, han var ordförande i kommittén. Åtföljd av dess sekreterare och dess lantmätare, for han från by till by, granskade kartor, höll jordrannsakning och verkställde taxering av markerna efter deras olika beskaffenhet, allt saker, som ställde synnerligen stora krav på ledarens omdöme, opartiskhet och takt. Den 6 apr. 1816 kunde kommittén till K. M:t ingiva ett fullständigt upprättat förslag till allmännings jordens fördelning i Ölands norra »mot». »Vinner den E. K. M:ts n. stadfästelse», hette det däri, »kommer den att på sednaste åldrar äga en onämnbar inflytelse: ökade inkomster för statsverket, en stor omskapning av landets hushållning i allmänhet, en därigenom till äventyrs snart fördubblad produktion — äro de närmaste följderna därav». Efter infordrat yttrande av kammarkollegium, som »i kommitterades alla åtgärder funnit en utmärkt redighet, ordning samt på rättvisa, billighet och redan givna författningar grundade beslut», fastställde K. M:t 29 okt. 1816 förslaget, vilket samtidigt anbefalldes att tjäna. till efterrättelse vid allmänningens fördelning i det södra »mötet». Sedan alla de nödvändiga förberedelserna för denna, vilka voro ännu mera omfattande än i norra »mötet», under A: s ledning blivit fullbordade, begärde han våren 1818 entledigande från sina befattningar med jorddelningen, vilket 9 juni s. å. beviljades, varvid konungen »förklarade sin utmärkta tillfredsställelse över den nit, drift och omtanka, varmed han, under den tid desse grannlaga förrättningar varit honom anförtrodde, desamma verkställt». Förslaget till delningen av södra »mötets» allmänningsjord avgavs 23 jan. 1819 och stadfästes genom K. brev 12 maj s. å. Slutresultatet av det stora skiftesverket var, att den väldiga jordrymden av 113,702 tunnland kronoallmänning under full äganderätt fördelades mellan öns i cirka 1,400 oförmedlade hemman skattlagda jord. Summan av den årliga ränta, som hemmansägarna, fr. o. m. 1821, skulle utgöra till kronan för den sålunda bekomna marken, beräknades, enligt mycket låg taxering av jorden, belöpa sig till cirka 1,100 tunnor spannmål, hälften råg och hälften korn.

I sin avskedsansökan hade A. fäst K. M:ts uppmärksamhet på nödvändigheten att giva Öland, »detta av naturen gynnade land, en kraftig styrelse, oberoende av fasta landets stridiga intressen», varförutan det »skall hastigt nedstiga till yttersta vanmakt». Detta blev ej utan påföljd, ty sedan kommitterade för utmarkernas fördelning, efter fullbordat värv, erhållit sitt entledigande, förordnades A. 30 juni 1819 att såsom vice landshövding, med biträde av en landssekreterare och en landskamrerare, dem han själv ägde att utse, förvalta styrelsen på Öland, »intill dess K.M:t kan komma i tillfälle att om den provisoriska styrelsen på ön och dess slutliga verkningskrets fatta dess slutliga beslut». Länsstyrelsens säte blev den på A: s initiativ nyupprättade staden Borgholm, där emellertid ingen bostad fanns för landshövdingen, vilken därför var nödsakad att göra täta resor fram och tillbaka från det nio mil söderut belägna Ottenby. Ett ytterligare bevis på A: s oegennyttiga intresse för Öland är, att han vid mottagandet av förordnandet som landshövding avsade sig all vedergällning från det allmänna för denna befattning. Hans verksamhet på Ölands landshövdingstol blev dock ej långvarig. Efter en genomgången svår sjukdom såg han sig nödsakad att anhålla om sitt entledigande, 8 nov. 1821, emedan hans hälsa ej längre uthärdade de täta resorna till länsstaden under den oblida årstiden. I avskedet, som beviljades 28 dec. s. å., betygade K. M:t sitt »synnerligen nådiga välbehag» över »den utmärkta nit, drift och skickelighet samt det oegennyttiga bemödande», som A. ådagalagt som ledare av utmarksdelningen och som landshövding och varigenom han »huvudsakligen bidragit till de stora framsteg i ekonomiskt avseende», som åstadkommits på Öland.

A:s storartade nydaningsarbete på Öland rönte ej det allmänna erkännande bland öns befolkning, som man skulle ha väntat. Han erhöll många bittra fiender bland dem, vilka funno sina enskilda intressen mindre väl tillgodosedda vid utmarksjordens fördelning, och i synnerhet i de lantmätare, som han ställt inför rätta. Det är synbarligen från dylika kretsar, som det hemska ryktet utgått, att A. skulle ha låtit anstifta den eldsvåda, som lade Borgholms slott i aska 14 okt. 1806, ett rykte, som fann alltför villiga öron hos Ölands allmoge, vilken med starkt missnöje mottagit den nya grundskatten på utmarkslotterna. Denna ohyggliga anklagelse syntes erhålla ett visst stöd, då en ansedd forskare (A. Ahlquist) i tidningen Kalmar 12 dec. 1877 lät offentliggöra en samling intyg från 1820-talet, i vilka en del personer, som varit i A:s tjänst på Borgholms kungsgård under åren före branden, under edlig förpliktelse uppgåvo, att de på A:s befallning deltagit iden plundring av slottet, som A. enligt ryktet velat utplåna spåren av genom den följande mordbranden. Nämnda intyg innehålla en liten kärna av sanning, ity att det är riktigt, att A. under någon tid före branden använt ansenliga mängder av materialier från slottet för egen räkning. Denna »plundring» skedde emellertid i kraft av ett mellan A. och kammarkollegium upprättat kontrakt, gillat av K. M:t 19 aug. 1803! A. fick härigenom rätt att under den tid, han arrenderade Borgholms kungsgård, efter hållen laga syn, fritt förfoga över slottet, med villkor att han lät iståndsätta dess norra flygel och däri inrättade en yllefabrik jämte arbetshus samt dessutom i slottsvalven anlade ett salpetersjuderi och å ett av tornen uppförde en väderkvarn. Till dessa nyanläggningar skulle materialierna tagas från de övriga delarna av slottet, varvid dock själva yttermurarna skulle lämnas orubbade till ursprunglig höjd. Initiativet till denna märkliga åtgärd hade utgått från A. (9 aug. 1802), vilken därvid leddes dels av intresse för Ölands uppblomstring, dels av önskan att bevara, vad som ännu stod att rädda av den förfallna borgen. De industriella anläggningarna, av vilka A. väntade en »säker vinst för statsverket» och »stor hjälp för den angränsande ortens hushållsförkovran», hade emellertid knappt mer än hunnit sättas i gång (Linnerhielm, s. 128 o. följ.), då slottsbranden 1806 plötsligt grusade alla förhoppningar och omintetgjorde frukterna av ett omfattande, flerårigt arbete.

Härmed äro de förebragta intygen om Borgholms slotts skövling genom A. reducerade till sitt rätta värde. Och varje opartisk och omdömesgill person torde redan av de kortfattade uppgifter, som i samband härmed framdragits, känna sig övertygad om orimligheten av det onda rykte, som velat göra A., den oegennyttige främjaren av Ölands utveckling, till en simpel tjuv och mordbrännare.

Författare

A. Grade.

Källor och litteratur

Källor: Meritförteckn., krigsarkivet; kammarexpeditionens registr. och diarier, Ölandskommitténs skrivelser till K. M:t samt biographica, RA; DelaGard. archivet, 20 (1843); Handl. hörande till den i K. Göta hofrätt anställda rättegång mot Axel Adlersparre m. fl. (1823); Ridd. och adelns prot., 1800; VA Handl. 1838; Tidn. Kalmar dec. 1877, jan.— febr. 1878; A. Ahlquist, Ölands historia och beskrifning, 1 (1822); H. Juhlin-Dannfelt, Kungl. landtbruksakademien 1813—1912 (1913); J. C. Linner-hielm, Bref under nya resor i Sverige (1806); G. V. Sylvander, Borgholms slotts historia (1877).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Adlersparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5559, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5559
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Adlersparre, urn:sbl:5559, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2024-04-24.