P Ambjörn Sparre

Född:1828-06-10 – Karlskrona tyska församling, Blekinge län
Död:1921-03-21 – Frankrike (i Paris)

Riksdagsledamot, Uppfinnare, Tryckeriföreståndare


Band 32 (2003-2006), sida 764.

Meriter

10 Sparre, Pehr Ambjörn, syssling till S 9, f 10 juni 1828 i Karlskrona, Tyska, d 21 mars 1921 i Paris. Föräldrar: översten o författaren, greve Pehr Georg S (s 713) o Eva Carolina Pihlgard. Studentex vid UU 11 febr 47, inskr där 19 febr 47, elev vid Motala mek verkstad 48–50, tf förest för Riksbankens sedelpappersbruk, Tumba, Sth, okt 52–53, deltog i riksdagarna 53/54–56/58, förest för frimärkstryckeri i Sthlm 55–57, bosatt i Paris från 61, förest för silkes- o yllepatentväveriet i Kalmar 76–78. Uppfinnare.

G 10 sept 1862 i Ouchy, Schweiz, m Terasita Adèle Josefa Gaëtana Barbavara di Gravellona, f 27 april 1844 i Milano, d 12 nov 1867 i Pisa, dtr till ingenjören chevalier Luigi Barbavara o grev Constance de Maria di San Dalmazo.

Biografi

Ambjörn S lämnade tidigt föräldrahemmet i Karlskrona. Efter en kortvarig vistelse vid UU började han 1848 som elev vid Motala mekaniska verkstad. Redan under pojkåren hade han briljerat med sin mekaniska skicklighet och uppfinningsrikedom. I Motala kunde S under verkstadschefen O E Carlsunds (bd 7) och Edvard Ollmans (bd 28) ledning på ett handfast sätt pröva sina idéer. Utbildningstiden i Östergötiand varade i tre år. För S:s del kom den att innebära en dragning till krigiska konstruktioner som, parallellt med hans fascination för papper och papperstillverkning, kom att följa honom livet igenom.

Sommaren 1851 anlände den italienske luftseglaren Giuseppe (Joseph) Tardini till Sthlm. Denne hade sökt sin utkomst genom djärva ballonguppstigningar i Frankrike, Polen och Ryssland och ville nu utröna vilken avkastning han kunde få i Skandinavien. Tardini behövde en frivillig medpassagerare, någon som svenskarna kunde identifiera sig med, och annonserade i AB efter hågade medresenärer. S var den enda person som hade mod att anmäla sitt intresse. Avfärden, som skedde från Tivoli på Djurgården i Sthlm 13 juli 1851, var på sitt sätt historisk: det skall ha varit första gången som en svensk lyfte från jordytan upp mot svindlande höjder. Efter vissa komplikationer vid starten gick den minnesvärda färden utan problem och ballongen landade efter en knapp halvtimme på egendomen Björknäs vid Skurubron på Värmdön. I Tardinis sällskap företog sedan S ytterligare en luftfärd, denna gång med startplats i Humlegården.

S tillhörde dem som kände sig kallade när tjänsten som chef för Riksbankens sedeltryckeri ledigförklarades hösten 1851. För att jämna marken inför en ansökan åtog han sig att tillverka sedlar som var omöjliga att förfalska. S fullföljde sitt erbjudande och framställde ett antal falska sedlar i valören 2 rdr banco vilka tillställdes styrelsens ledamöter. S:s produkt var intill förväxling lik en äkta sedel frånsett att hans namn fanns som vattenmärke på högra sidan. Det blev dock professor Jonas Bagge (bd 2) som erhöll chefstjänsten. Denne lämnade en anställning som förvaltare och chef vid Tumba sedelpappersbruk, vilken på tillfälligt förordnande övergick till S. Där fanns emellertid en avsevärd misstro mot honom, grundad på hans ringa ålder och redan väl kända temperamentsfullhet. Särskilt svåra blev slitningarna mellan S och hans närmaste man, förste bokhållaren O S Billmansson, som dessutom var svåger till Bagge. När S:s förordnande efter ett år gick ut förlängdes det inte.

Därmed förlorade dock inte S sitt intresse för papper och papperstillverkning. I början av 1855 hade frimärken introducerats i ett 50-tal länder och territorier runt om i världen, och det var blott en tidsfråga när de skulle börja användas i Sverige. Grunden hade lagts genom ett riksdagsbeslut (25 okt 1854) där ett enhetligt inrikes brevporto, oavsett befordringsvägens längd, fastslagits. Samtidigt infördes brevlådor i större städer, och man behövde inte längre gå till posten för att lämna ett brev. De viktigaste förutsättningarna för introduktion av frimärken hade skapats.

S inrättade i början av 1855 ett boktryckeri i Sthlm. Det tillhörde med sina två pressar och en personal på, i allmänhet, tre personer de mindre i huvudstaden. Det beslut om införande av enhetsporto och frimärken som riksdagen hade fattat hösten 1854 fastställdes av K M:t 9 mars 1855. Redan då hade Generalpoststyrelsen under åtskilliga månader förhandlat med S. Denne lämnade redan i dec 1854 ett anbud på tillverkning av frimärken. Det framgår i detta att han då beställt de erforderliga maskinerna och verktygen för tryckning, perforering och gummering i England. S hade av allt att döma fått inofficiella försäkringar att han skulle få uppdraget.

De första sv frimärkena, de välkända skilling bancomärkena med riksvapnet i fem valörer, bar helt och hållet S:s signum. Han tecknade den godkända originalförlagan och utförde den s k modergravyren. S ansvarade också för tryckningen och för frimärksarkens perforering som skedde i ett av honom konstruerat aggregat. De tidiga frimärkena utfördes i boktryck, dvs upphöjda partier i tryckformen avsatte färg på papperet. Att gravera frimärken, spegelvänt och i "naturlig storlek" är givetvis en mycket kvalificerad syssla som kräver långvarig träning, tålamod och en säker konstnärlig blick. I S:s rika register av talanger ingick även en stark estetisk ådra. Kanske var det just mångsidigheten, bredden i alla hans fallenheter, som gjorde hans levnadslopp så splittrat.

Våren 1855 var en hektisk tid på S:s tryckeri. Den första, mödosamt åstadkomna, originalgravyren refuserades av Postverket och måste göras om. Därtill kom ovanan vid det komplicerade arbetet med mångfaldigandet av klichéer, tryckningen och perforeringen, som sammantaget ledde till tidsnöd. Avtalet med Postverket föreskrev att den första frimärksleveransen skulle ske senast 2 juni. Denna utfästelse gick inte att infria men 12 juni 1855, tre veckor innan märkena skulle börja säljas, kunde S leverera 6 569 hela ark om vardera 200 frimärken. Nya, mindre leveranser, skedde i slutet av månaden och svenskarnas behov av frankotecken var säkrat, åtminstone över sommaren.

S lämnade snart i praktiken rollen som frimärkstillverkare. Ansvaret för tryckeriet övertogs av Georg Scheutz (bd 31) medan S 1861 flyttade till Paris där han blev kvar, med undantag för några längre vistelser på annan ort, ända till sin död. Under fransk-tyska kriget 1870–71 stod han i den franska regeringens tjänst. Sitt sv medborgarskap behöll han dock livet ut. För S själv var verksamheten som frimärksfabrikant en marginell företeelse, han såg sig snarare som expert på artilleri, skjutvapen och ammunition.

S:s fortsatta gärning kretsade kring nydanande konstruktioner och uppfinningar. Hans insatser spände över ett brett register: säkerhetspapper, vapen, cyklar och cykeldäck, flygmaskiner, undervattensfarkoster och anordningar för förslutning av buteljer. I den stora spännvidden på utmaningarna låg också hans svaghet och utgången av hans mödor blev på ett ödesmättat sätt ensartad. En otyglad, inledande egen optimism och löftesrika antydningar från tänkbara intressenter följdes av missräkningar och stora ekonomiska förluster. S förefaller att aldrig ha låtit sig nedslås och var ständigt beredd att ta itu med nya utmaningar. Vissa av hans konstruktioner såg imponerande ut på skrivbordsstadiet men fungerade sämre då de prövades i praktiken. En del kan också ha varit genialt nyskapande - men ohjälpligt före sin tid.

Vid 1890-talets början inledde S försök att skapa en modern cykel. Efter att ha provat olika konstruktioner som inte ledde fram till något praktiskt utförande koncentrerade han sina ansträngningar på hjulen. De punkteringsfria, massiva gummidäcken, "Sparre tyres", utvecklade han i England. Under en tid såg de ut att kunna framställas i kommersiell skala, möjligen också köpas in i stora kvantiteter till krigsförband i Frankrike och Ryssland. Men de sista, avgörande hållfasthetsproven 1894 vid arméns cykelfabrik i Puteaux, en förstad till Paris, utföll inte gynnsamt.

Under en period sökte S utveckla en flygmaskin som kunde lyfta direkt från marken rakt upp, en teknisk utmaning som först senare, genom den första autogiron 1923 i Spanien, närmade sig en slutlig lösning. Över huvud taget intresserade sig S för kommunikationsmedel. En lång tid av ballongintresse ersattes av tankar på farkoster efter principen tyngre än luften. Fartyg, krigiska och fredliga, färdandes på vattnet eller under det, upptog mycket av hans tid. Han insåg cykelns värde som kommunikationsmedel men avvisade bilen såsom opålitlig och underhållskrävande. Den kunde lätt välta enligt hans mening.

S avled nära 93 år gammal i Paris och fick sin grav på kyrkogården i Bagneux nära staden. Hans latinska motto är hugget i gravstenen. Det innefattar på ett sinnrikt sätt både hans namn och hans levnadslopp: Perge Animo Sperare – Upphör ej att hoppas.

Författare

Björn Sylwan



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s provbok (album med inklistrade sedel-, pappers- o tryckprover ca 1800-1900) i K Myntkabinettet, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: Skriv:er från S 22 dec 1851 samt 22juli, 3 sept o 7 okt 1852, Bankofullm:s inkomna handkar 1851 o 1852 (Rb 748-749), Riksbankens arkiv, RA.

E Castegren, Riksbankens pappersbruk Tumba: minnesskr 1955 (1956); R Hagstedt, Sjöfart, hantverk o industri under 1800-talet (Kalmar stads hist, 3 1984); Handbok över Sveriges frankotecken 1855-1963, ed S Åkerstedt, 1-3 (1961-64); E Mannerheim Sparre, Konstnärsliv (1951); E Nathorst-Böös, Om sedlar: konstnärer, förslag o uppkör (Nord numismat årsskr 1972, 1973); SKL; SMoK; P Sparre, P A S: ett missförstått snille (Arte et Marte, 47, 1993); Sv biogr lex, N F, 10 (1890-92); B Sylwan, Frimärkstryckaren som flög i luften: P A S:s höjdpunkter o vågdalar (Postryttaren 2001); dens, P A S: frimärkspionjär o universalgeni (Postryttaren 2005); Wolodja [Waldemar Swahn], Sedelförfalskare med officiellt tillstånd (S-T 26 jan 1936).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Ambjörn Sparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6161, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Sylwan), hämtad 2018-06-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6161
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Ambjörn Sparre, urn:sbl:6161, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Sylwan), hämtad 2018-06-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se