Meriter

Sandström, Gustaf, f 11 mars 1865 i Högsby, Kalm, d 3 maj 1930 i Sthlm, Osc. Föräldrar: apotekaren Victor S o Anna Elisabet (Elise) Amanda Westerström. Mogenhetsex vid H a l i Falun 7 juni 83, inskr vid UU 18 sept 83, jur fil ex 12 sept 84, jur utr kand där 13 sept 90, e o notarie i Svea hovrätt 16 dec 90, tf domhavande 92–93, v häradsh 20 dec 93, advokat o ägare av Gefleborgs advokatbyrå, Gävle, 94–11, led av stadsfullm där 01–11, av AK 09–11 (ordf i fjärde tillf utsk 09, led av andra särsk utsk 10 o av första särsk utsk 11), statsråd o chef för justitiedep 7 okt 11–17 febr 14, advokat i Sthlm från 14, v ordf i Sveriges advokatsamf 15–20, fullm i Sthlms handelskammare från 16, led av sjölagskomm dec 18–juli 24, ordf i ryska utredmkommissionen mars 19–nov 22.

G 9 sept 1902 i Sthlm (enl vb för Gävle) m Calla Maria Bergström, f 6 jan 1876 i Gävle, d 8 dec 1958 i Sthlm, Osc, dtr till överläraren Nils B o Hilda Lovisa Andersson.

Biografi

S flyttade som barn med föräldrarna från Småland till Dalarna, där fadern var verksam som apotekare. Efter skolgång i Falun kom han till UU, där han – av allt att döma koncentrerat och framgångsrikt – studerade juridik. Efter avlagda examina och hovrättstjänstgöring etablerade han sig som jurist i Gävle.

I den nya hemstaden kom S kring sekelskiftet 1900 också att ägna sig åt det kommunala livet. Politiskt tillhörde han liberalerna, den fraktion av dessa som kallades för stadsliberalerna. Inför 1902 års val till AK kontaktades han av advokatkollegan Karl Staaff, som försökte få honom att kandidera. I sitt svarsbrev diskuterade S utsikterna till framgång och fann dem inte uteslutna. Det framgår tydligt av brevet att han inte är av samma åsikter som de frisinnade nykterhetsvänliga liberalerna, "waldenströmmarna"; lektorn P P Waldenström var ju verksam i Gävle. Han drar emellertid slutsatsen att "valrörelsen ... kommer att reda sig mig förutan" och ber Staaff ursäkta att han inte ställer upp. Senare skulle emellertid också S ge sig in i rikspolitiken och han blev en av de två liberaler som tog plats på Gävleborgsbänken i 1909 års AK. Liberaler och socialdemokrater hade vunnit stora framgångar, men Arvid Lindman satt kvar i spetsen för vad som i praktiken var en konservativ minoritetsregering.

S kom att låta tala om sig alldeles i början av sin riksdagsmannabana: Liberalen Sven Palme (bd 28) hade väckt en motion, som gick ut på att underlätta övergången för underofficerare till officerstjänst. Det var inte någon central politisk fråga och partivännen Erik Palmstierna (bd 28) har senare betecknat motionen som "kvasidemokratisk". Både S och Palmstierna skulle emellertid kopplas in på ärendet. Motionen hänvisades nämligen för beredning till riksdagens fjärde tillfälliga utskott, där S var ordförande och Palmstierna sekreterare. Båda ansåg att man borde ta reda på hur underofficerarna själva reagerade på förslaget och tog därför kontakt med deras intresseorganisationer.

Detta kunde betraktas som ett harmlöst, rutinmässigt förberedelsearbete, men så såg inte alla på saken. Höga officerare reagerade våldsamt och talade om "uppvigling" av armépersonal. Palmstierna anmäldes för brott mot § 46 i RO. Denna paragraf stadgade att om ett riksdagsutskott önskade upplysning i en fråga av ett ämbetsverk eller en ämbetsman måste det ske genom vederbörande statsråd. Men sedan 1860-talet, då grundlagen en gång antagits, hade tillämpningen av denna bestämmelse väsentligt uppmjukats. Utskotten brukade i regel vända sig direkt till den som man önskade information av. I den allmänna upphetsningen utfärdade krigsministern i den Lindmanska ministären, Olof Malm (bd 24), 19 febr 1909 en generalorder, som förbjöd arméns personal att direkt yttra sig till ett utskott.

Från utskottets sida ansåg man nu att saken tagit orimliga proportioner och borde utageras; såväl S som Palmstierna begav sig därför till Malm men utan framgång. Det hade således på allvar blivit politik av frågan och partiledaren Karl Staaff kopplades in. Han ansåg att man borde göra ett motdrag i form av en interpellation om utskotts rätt att infordra uppgifter och beordrade S och Palmstierna att skriva en sådan, vilket de gjorde utan entusiasm. "Staaff anmodade oss att skriva förslag till interpellationer och Sandström och jag, sittande i var sitt hörn, plitade så gott vi förmådde ..." (Palmstierna 1951, s 113). Staaff arbetade sedan om interpellatio-nen, som S, fastän uppenbarligen motvilligt, fick inge i sitt namn till AK; detta skedde 23 febr 1909.

Interpellationssvaret avgavs 17 mars av Arvid Lindman i ett långt anförande, som sammanställts med hjälp av juristen K G Westman. När debatten började saknades tre regeringsledamöter på statsrådsbänken i kammaren, nämligen utrikesministern Eric Trolle, jordbruksministern Alfred Petersson (bd 29) och konsulten Gustaf Roos (bd 30). Då man i regeringskretsen dryftat uppläggningen av interpellationssvaret hade dessa varit av annan mening än Lindman och resultatet blev att de lämnade sina poster. Denna ministärkris har blivit mycket omdiskuterad, såväl av samtiden som i forskningen. Den bidrog också till att göra interpellationsdebatten till "riksdagens största evenement" (Widén, s 317). S tackade enligt praxis för statsministerns upplysningar men hävdade att en förtroendekris uppstått mellan regering och riksdag och att den senare måste betrakta det som skett som "en ovänlig handling av den ena statsmakten mot den andra" (AK:s prot 1909:27, s 26).

Interpellationsdebatten blev den mest långdragna i sv riksdagshistoria, 25 talare avsatte 110 s i protokollet. Votering följde inte på en diskussion av detta slag, men av yttranden och instämmanden framgick att regeringen befann sig i klar minoritet. Händelsen var i sig ett uttryck för att, under den tid då parlamentarismen ännu inte var helt genomförd, interpellationer med massinstämmanden i debatten fick fungera som slagkraftiga politiska kampmedel inför den allmänna opinionen. Karl Staaff var i detta sammanhang den drivande kraften medan S snarast en smula motvilligt gav sig in i leken. Han ansågs dock ha gjort en god prestation och uppmärksamheten inom riksdagen kom i högre grad än tidigare att riktas mot honom.

Under denna och de två följande riksdagarna yttrade sig S relativt flitigt men enbart i sådana frågor där han ansåg att hans sakkunskap kunde komma till sin rätt, således i juridiska ärenden. Vattenrättsliga problem och aktiebolagslagstiftning hörde till hans specialiteter. Hans anföranden var av protokollet att döma till innehållet distinkta och klargörande. Han drog sig inte heller för spetsiga formuleringar; man märker att det är en advokat som för ordet. Enligt iakttagare var dock inte det muntliga anförandet hans styrka, eftersom han talade lågt och det ofta var svårt att uppfatta vad han sade.

Vid valet till AK inför 1912 års riksdag blev S utslagen. Men inom de liberala kretsarna var han i egenskap av kunnig och praktiskt erfaren jurist en tillgång och när Staaff hösten 1911 bildade sin andra ministär blev han aktuell till justitieministerposten. Han åtog sig också uppdraget men, efter vad det sagts, endast efter långvarig övertalning. S hade vid riksdagarna 1912 och 1913 att inför kamrarna svara för de frågor som tillhörde hans verksamhetsområde som justitieminister och ingrep därför inte aktivt i de stora, ofta inflammerade debatterna om försvarsfrågans lösning.

Ett ärende som särskilt engagerade S var upphävandet av den s k Åkarpslagen. Den hade tillkommit, inspirerad från storfinansiellt håll, genom en motion 1899 och innebar väsentliga straffskärpningar för den som sökte hindra de arbetsvilligas verksamhet, dvs motsätta sig strejkbryteri. Häktningsrätten kunde också i dessa sammanhang tillämpas synnerligen godtyckligt. Socialdemokraterna hade vid åtskilliga tillfällen motionerat om upphävande av dessa bestämmelser. Liberalerna hade inte varit helt eniga i att formulera sitt motstånd mot Åkarpslagen, men S lät under sin tid som justitieminister föranstalta om undersökningar hur lagen tillämpats och föreslog på grundval av dessa i en proposition till 1912 års riksdag att häktningsrätten måste omprövas. Han sade i kammaren att Åkarpslagen innehöll undantagsstadganden, som saknade varje motsvarighet inom sv lagstiftning, att den hade en klasslags karaktär och stred mot principen om allas likhet inför lagen. Liberalernas ambitioner i ärendet ledde emellertid inte till några resultat, vare sig vid denna riksdag eller 1913 års.

I aug 1913 skrev S i ett förtroligt brev till regeringschefen Karl Staaff att han skulle bli denne djupt tacksam om han fick återgå till privatlivet före riksdagens början året därpå. Han hade, sade han, blivit "så uppledsen och uppsliten av det politiska arbetet - så angenämt i departementet och statsrådsberedningen, men så vidrigt med hänsyn till det offentliga skallet". Han fann sig dessutom inte vara fullt vuxen uppgiften utan föreslog i stället ett par andra partikamrater till posten. Staaff vill-for emellertid inte hans begäran utan S fick också möta riksdagen 1914. Hans tid i politikens centrum detta år blev emellertid kortvarig, eftersom borggårdskrisen i februari medförde regeringens avgång. S tvekade inte utan hörde till dem som omedelbart efter kungens tal ansåg att statsråden borde ställa sina platser till förfogande.

Som liberal politiker vid seklets början hörde S inte till de mest framstående. Han gick inte i Staaffs ledband, men denne fick ändå styra hans agerande, även om det finns vittnesbörd om att han inte alltid gillade partichefens handlande. Som erfaren jurist med en erkänt god förmåga att formulera lagtexter var S emellertid mycket användbar inom partiet. Han hade en liberal övertygelse men han var ingen karriärist, och när de politiska vindarna blåste alltför hårda i bondetågstidens Sverige längtade han tillbaka till privatlivet. Den bedömning som samtida iakttagare gjort, att S egentligen inte var någon partipolitiker, tycks ha fog för sig.

Sedan S lämnat statsrådsposten startade han på nytt en juridisk byrå, denna gång i Sthlm. Fram till sin död var han en uppskattad advokat med vattenrättsliga frågor som specialitet; han valdes också av sina kolleger in i ledningen för Sveriges advokatsamfund. Flera bedömare har kallat S en av landets skarpsinnigaste jurister. Han hade goda insikter i aktiehandel och blev en förmögen man. S var också verksam inom Sthlms handelskammare, där han gjorde uppskattade insatser, och han togs av regeringarna i anspråk då det efter första världskriget gällde att tillvarata Sveriges ekonomiska tillgångar i Sovjetunionen.

Till det yttre ansågs S inte attraktiv. Han var kort till växten, kallades "lilla Sandström", hade en sned kroppsföring och vindade lätt. Han var tankspridd och saknade egentligen ordförandeegenskaper, men han hade en torr humor och ett behagligt, mänskligt sätt, som gjorde honom omtyckt av dem som kom i kontakt med honom.

Brodern Nils Victor S (1874–1953) fick efter utbildning vid Bergsskolan i Falun anställning vid Stora Kopparbergs bergslags ab där han på företagets skogsavdelning bl a sysslade med frågor kring flottningsverksamheten. Han var 1909–33 VD för Ångermanälvens flottningsförening och verkade på riksplanet som ordförande i Sv flottledsförbundet 1915–42. Politiskt engagerad för högern representerade han partiet i Västernorrlands läns landsting 1918–38 och i AK vid riksdagarna 1929–40 urt. I riksdagen tillhörde han andra lagutskottet och ägnade sig företrädesvis åt arbetsrättsliga frågor och skogsvårdsproblem.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

Brev från Gustaf S i LUB (bl a tillj Thyrén), RA (bl a till Daniel Persson) o i UUB (bl a till Karl Staaff o P AVSchotte).

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); A Brusewitz, Kungamakt, herremakt, folkmakt (1951); RCasparsson, LO under fem årtionden, 1-2 (1951); N Eden, Minnen, ed L Kihlberg (1969); M F[eh]r, G S t (SvJT 1930); H Hamilton, Dagböcker 1911-1916 (1955); L Kihlberg, Karl Staaff, 2 (1963); A Lindman, Dagboksanteckmar (1972); E Lönnroth, 1919-1939 (Den sv utrikespolitikens hist, 5, 1959); O Nyman, Högern o kungamakten 1911-1914 (1957); E Palmstierna, Ett brytn:skede (1951); dens, Orostid, 1-2 (1952-53); riksdagstrycket; Samhälle o riksdag, 2 (1966); V Spångberg, Från Arvid Posse till Per Albin Hansson (1936); W G Stiernstedt, Ett halvsekel: antecknar o personhist minnesbilder omkr Sthlms handelskammare 1902-1952 (1952); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 5 (1992); J Westerståhl, Sv fackfö-ren:rörelse (1945); J Widén, Dagboksanteckn:ar 1901-1913 (1984). - Art om S i H8D, årg 26, nr 27, 5 april 1925. - Nils Victor S: G Lindskog, Med högern för Sveriges framtid (1954); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 5 (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Sandström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6350
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Sandström, urn:sbl:6350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-24.