Ulric Scheffer

Född:1716-08-05 – Nyköpings stad, Södermanlands län
Död:1799-03-04 – Eks församling, Skaraborgs län

Diplomat, Riksdagsledamot, Arméofficer, Riksråd


Band 31 (2000-2002), sida 526.

Meriter

3 Scheffer, Ulric, bror till S 2, f 5 aug 1716 i Nyköping (fdb saknas), d 4 mars 1799 i Ek, V Götaland. Inskr vid UU 1 febr 28, auskultant i Kommerskoll 2 maj 33, notarie där 35, auskultant i Svea hovrätt 17 mars 36, hovjunkare 5 juli 36, deltog i alla riksdagar 40/41–55/56 o 65/66–78/79 (led av kammar- ekonomi- o kommersdeput 40/41, av justitiedeput 46/47, av SU 51/52–55/56, av handels- o manufakturdeput 55/56), kuriruppdrag 41, volontär vid armén i Finland o adjutant med löjtn:s grad hos general C E Lewenhaupt (bd 22) sept 41, löjtn vid Karelska dragonreg 2 jan 42, kapten vid franska reg Royal Suédois 20 juli 42, i fransk tjänst maj 44–51, generaladjutant hos prins Friedrich av Zweibrücken febr 45, kapten vid Jönköpings reg 26 juni 45, överstelöjtn vid Fersenska reg i fransk tjänst 1 nov 45, överste i franska armén 15 aug 47, generaladjutant i sv armén 15 mars 50, överstelöjtn vid Jämtlands dragonreg 31 okt 50, led av förkortn:kommissionen juli 51, sv minister i Paris 9 mars 52, e o ambassadör där 8 maj 61–1 april 65, överste i armén 22 april 60, överstelöjtn vid Upplands reg 19 mars 63, överste vid Kronprinsens reg (Konungens eget värvade reg) 11 april 64, vid Västgöta-Dals reg 9 juni 66–25 april 69, riksråd 5 maj 69–12 maj 72, rikskansliråd 25 maj 69–12 maj 72, greve 12 maj 71 (ej introd), tf kanslipresident 9 okt 71–12 maj 72, åter riksråd o kanslipresident 22 aug 72–5 juni 83, kansler för Åbo akad 5 okt 72–5 juni 83, ordf i Riksgäldsdir 4 aug 77–5 juni 83, led av kommissionen ang fartygscerter jan–maj 80. – Serafimerriddare 26 nov 70, LVA 76, LPS 79.

G 30 mars 1773 i Sthlm, Jak o Joh, m grev Christina Charlotta Piper i hennes 2:a gifte, dp 27 jan 1734 där, Ridd, d 7 jan 1800 där, Klara, dtr till presidenten greve Carl Fredric P (bd 29, s 320 f) o grev Ulrika Christina Mörner, samt tidigare g m översten greve Eric Brahe (bd 5).

Biografi

Född i Nyköping växte S upp på egendomen Stora Ek i Ek, utanför Mariestad, dit fadern Peter S fått transport som landshövding. Dennes död och förlusten av hans aktiva stöd drabbade S hårdare än den äldre brodern Carl Fredrik S (S 2) med dennes mer vinnande personlighet, och verkskarriären gick trögt. Peter S hade hört till Arvid Horns (bd 19) motståndare, vilket orienterade sönerna mot de yngre opponenter mot Horn som vid dennes avgång 1738 slutligt konsoliderade det därefter under lång tid politiskt ledande hattpartiet. Redan vid riksdagen 1740/41 kom S in i utskottsarbetet men bestämde sig snart - styrkt av partiets militanta hållning mot Ryssland - att hellre satsa på en militär bana.

Trots studier i geometri och fortifikation fick S till en början ingen fast fot i det militära annat än för kuriruppdrag till Paris samt, efter krigsutbrottet i juli 1741, till armén i Finland. Som adjutant hos överbefälhavaren C E Lewenhaupt - militärt och politiskt alltmer trängd av motgångarna - biträdde han trots oppositionen i officerskåren lojalt denne som protokollförare i krigsråden samt i den känsliga skriftväxlingen med rådet. Vid den av mösspartiet till 1742 framtvingade riksdag som skulle utkräva ansvar för det militära fiaskot antas S helt eller delvis ha varit den drivande kraften bakom det memorial i tronföljdsfrågan som hattarna gav in i syfte att avleda uppmärksamheten från de partipolitiska konsekvenserna. Uppdraget att till de fredsdelegerade i Åbo framföra ständernas accepterande av Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp som tronföljare blev också anförtrott S.

Processen mot militärledningen fungerade som ännu en politisk rökridå men blev besvärande för S, som fick vittna inför den särskilda ständerkommissionen. Uppenbarligen såg han sig för den fortsatta karriären tvingad att distansera sig från Lewenhaupt och medverkade på eget initiativ i de straffexpeditioner som genomfördes efter den s k stora daldansen under befäl av Lewenhaupts ledande kritiker i officerskåren, översten C O Lagercrantz (bd 22). För S gällde det att befästa intrycket av sin kapacitet utan att varaktigt förknippas med en förlorande sak. Ett utkast till "raisonnements" om kriget kan tolkas som ett försök till äreräddning av den avrättade Lewenhaupt, vars sak han stödde även vid den påföljande riksdagen. Som officer utomlands från våren 1744 hade S också goda skäl att i eget intresse motverka den ofördelaktiga bilden av Sveriges militära kapacitet. På tillskyndan av brodern S 2, nyutnämnd envoyé i Paris, och J A v Lantingshausen (bd 22), då brigadier i fransk tjänst, lyckades S snabbt nå en position i det värvade regemente under A v Fersens ledning som 1745 trädde i fransk tjänst. Samtliga nämnda stod i hattpartiets främsta led, och S rekommenderades särskilt av den franske ambassadören för permission till riksdagen 1746/47. Genom sin aktiva medverkan till hattarnas långtifrån självklara seger stärkte han sina aktier ytterligare. Sveriges nya förbund med Preussen gav S förevändning att på återresan till regementet uppvakta Fredrik II i Berlin med information om det politiska läget i Sverige.

Freden i Aachen 1748 innebar för S ovissare framtidsutsikter, men 1750 fick han ansvaret för den beskickning till Fredrik II genom vilken Frankrike hoppades få till stånd en gemensam svenskpreussisk operationsplan mot Ryssland. Utan framgång i sak blev S ändå uppskattad för sin takt och skicklighet, och med en fortsatt politisk karriär i sikte lämnade han fransk tjänst. Fredrik II:s rekommendation av S i brev till systern Lovisa Ulrika tycks dock snarast ha motverkat sitt syfte och distanserat S från tronföljarparet och deras ambitioner att med hjälp av någon form av hovparti förstärka kungamakten. Vid riksdagen 1751/52 med anledning av tronskiftet framträdde S som en av de mest tongivande hattledarna i de för partilinjen avgörande frågorna om riksrådsvalen, SU:s befogenheter, kungens ställning och bevillningen. Designerad av partiet att efterträda brodern S 2 som envoyé i Paris utnämndes S i mars 1752, mot kungens vo-tum, till denna politiskt viktiga post.

I kläm mellan Ryssland, Preussen och Frankrike hade hattregimen valt att satsa hela sitt politiska kapital på fortsatt franskt subsidiestöd. Förhållandet till Danmark hade börjat förbättras, och snart visade S under broderns påverkan tecken på tilltagande danskorientering. I förening med en viss partirivalitet tycks detta ha komplicerat förhållandet till den prestigekänslige kanslipresidenten A J v Höpken (bd 19) även om S var påfallande försiktig i sin rapportering hem. I Paris arbetade S träget för att jämka mellan franska och danska intressen, och den franska regeringen sökte alltmer kanalisera sina politiska manövrer gentemot Sverige via S i stället för att direkt närma sig den mer oberäknelige Höpken. Bevarade brev bröderna emellan under 1750-talet belyser, om än fragmentariskt, deras förtroliga samråd om förhållandena i Sverige och utomlands. Som utrikespolitisk kapacitet blev S av partiet återkallad till riksdagen på hösten 1755. Hattpartiets övertag blev snart tydligt, och S tycks med jämnmod ha sett valet av konkurrenten A v Fersen (bd 15) till lantmarskalk. Konflikten mellan hattpartiet och de politiska krafterna kring hovet nådde sommaren 1756 sin kulmen i ett avslöjat kuppförsök, flera avrättningar och kungaparets förödmjukande avbön. I denna dramatiska händelsekedja framstår S som en på främst rättslig grund relativt modererande kraft mot överdriven personförföljelse. I propagandasyfte men också för att motverka ryktesbildning tog han initiativet till att utge dagliga Riksdags-tidningar. Med stor auktoritet verkade S inom ett brett fält med tonvikt på utrikespolitik, handel och näringsliv, varvid han liksom brodern bl a visade ett för tiden och partiet ovanligt intresse för friare konkurrens. Strax före riksdagens slut godkändes den dansk-svenska sjöunion i vars förarbeten S deltagit i Khvn på hemvägen från Paris.

Det europeiska sjuårskriget, som bröt ut på hösten 1756 med Frankrike och det till lands isolerade Preussen på varsin sida, innebar en övermäktig frestelse för det triumferande hattrådet, som utlovats ökade franska subsidier. Som författare till SU:s instruktion till rådet intog S en mer aktivistisk position än Höpken, som med hänsyn till Sveriges faktiska möjligheter ville begränsa en medverkan. Utsikten till ett snabbt förlopp och stort byte ledde slutligen till att Sverige, med S som en pådrivande kraft, 1757 gick in som krigförande part. I korsdraget mellan den återhållande Höpken, militär passivitet, behovet av fortsatta subsidier och en missbelåten fransk utrikesledning försökte S tänja sitt uppdrag till det yttersta för en aktivare sv diplomati i Tyskland. Föga gehör fanns att få i rådet på den punkten, däremot mer för försöken att motverka rivaliserande danska ambitioner i Paris. Genom sin mycket goda insyn i den franska politiska miljön försåg S rådet, trots enstaka missbedömningar, med en kunskap som det med andra materiella förutsättningar och större fantasi hade kunnat utnyttja effektivare.

Inför riksdagen 1760 hade S förlorat po- litiskt på att associeras med det allt impopulärare kriget, och Frankrike valde att åter satsa på Fersen som lantmarskalk. S stannade därför i Paris, där han snart fick lösare tyglar av den mindre viljestarke men också smidigare nye kanslipresidenten Clas Ekeblad (bd 12). Som ombud dll den på våren 1761 planerade fredskongressen fick S av politiska skäl stå tillbaka men kompenserades med ambassadörs rang och förmåner. Sveriges katastrofala ekonomiska läge och behovet att komma ur kriget blev S:s otacksamma uppgift att förklara för en ny fransk utrikesledning, som såg Sverige som en allt kostsammare belastning. Separatfreden med Preussen i maj 1762 kunde därför i sak tolereras av Frankrike men skapade en brist på förtroende, som försvårade S:s fortsatta subsidieförhandlingar och franska motförslag om en ny allianstraktat.

Efter de allmänna fredssluten 1763 lyckades S trots allt nå ett avslut i subsidiefrågan, men hans privatekonomi och en aviserad indragning av ställningen som ambassadör gav honom på hösten 1764 goda skäl att återvända. Att detta skulle bli definitivt var troligen redan då politiskt avgjort, även om det formella avskedet dröjde. Inför den nya riksdagen 1765 framstod S ännu som en traditionell hattpolitiker, illa anskriven hos hovet och till skillnad från brodern rätt oengagerad i de taktiska initiativ till partiutjämning som pågått någon tid. Sedan dessa försök havererat, följde ett närmast fritt fall för hattregimen på alla nivåer. Våren 1766 stod det klart att S var beredd att kasta loss från det strikta partiintresset och närma sig hovet, säkert under S 2:s inverkan men även med taktisk blick för det nya politiska opinionsläget. Vid riksdagens slut får S betraktas som snarast anknuten till hovkretsen, även om han därefter några år främst kom att ägna sig åt sin nya befattning som chef för Västgöta-Dals regemente.

Abdikationshotet och verkens obstruktion i dec 1768 tvingade det av deflations-krisen pressade mössrådet att inkalla en ny riksdag till 1769. Den yttre framgången för alliansen mellan hattarna och hovet återgav Ekeblad posten som kanslipresident, och S inträdde i rådet som rikskansliråd. De inbyggda spänningarna om kungamakten ledde emellertid till politiska beslut i kompromissens tecken. Nu tycks S ha inlett en närmare kontakt med kronprinsen, vilken utvecklades efter dennes återkomst som kung från den franska resan våren 1771. Vid den påföljande riksdagen framträdde än tydligare sprickan mellan den ständervänliga hattfraktionen under Fersens starka ledning och hovfraktionen med S i en av huvudrollerna. Detta handikapp för partiet förstärktes av den skärpta personliga rivaliteten mellan de två liksom av en vacklande taktik från fransk sida.

Egna hårda erfarenheter av Sveriges dåliga rykte i omvärlden för kraftödande partistrider, militär oförmåga och dålig ekonomi hade gjort det lättare för S att se de konstitutionella alternativen, även om han säkert också vunnits av kronprinsens personliga egenskaper. Redan 1769 hade denne umgåtts med tankar på en statskupp, ett perspektiv som sedan legat kvar i det allt tätare samarbetet med bröderna S och den ledande rojalisten F C Sinclair. Genom direktkontakt med utrikesledningen i Paris lyckades de efter tronskiftet neutralisera den Fersenska falangen och få accept för tanken på en revolutionär förändring av statsskicket. Frågan blev högaktuell sedan Gustav III:s kompositionsförsök misslyckats och S - efter Ekeblads frånfälle hösten 1771 tjänsteförrättande chef för kansliet - i likhet med flertalet övriga hatt- och hovpolitiker licentierats ur rådet i maj 1772.

Vid statskuppen 19 aug 1772 vistades S på Stora Ek och medverkade inte aktivt i planering eller genomförande, även om han vid sin avgång rått kungen att "fatta regeringstyglarna med herkulisk arm". Genast återkallad i rådet som kanslipresident fick S ett under kungen exklusivt ansvar för utrikespolitiken - akut för att pacificera Ryssland och Danmark, som blivit mest lidande av maktförändringen. Detta lyckades också på våren 1773 genom egen diplomati, ryskt engagemang på annat håll och franska påtryckningar. För kungen förblev relationen till Ryssland under hela 1770-talet främsta prioritet, och en allt intensivare brevväxling med kejsarinnan Katarina följdes 1777 upp med ett be- sök i S:t Petersburg. I sällskapet ingick S, som tycks ha gjort starkt intryck både genom sitt personliga framträdande och som garant för politisk stabilitet och konsekvens. Kungens planer på Norge hösten 1772 hade S lyckats avstyra, och hans senare uppflammande intresse åt samma håll desarmerades 1780 genom neutralitetskonventionen Ryssland-Sverige-Danmark, som väsentligen förhandlades fram av S under kungens utrikesvistelse i Spa. Med Frankrike förde S länge diskussioner om att främja utrikeshandeln genom en sv stödjepunkt i Indien eller Västindien, något som senare resulterade i förvärvet av Saint-Barthélemy.

Som kanslipresident fick S en central roll i organiserandet av regeringsarbetet under den nya författningen. Genom rådets arbetsordning och den 1773 utfärdade kansliordningen innebar detta en centralisering till kungen själv och därnäst till det nya presidentkontoret. S:s egen ställning grundades mer på personligt förtroende än de svaga formella förutsättningar som nu gavs, och mycket tyder på att hans erfarenhet och tyngd tidigt börjat besvära den impulsive Gustav III. Redan 1773 tog kungen en sjukledighet för S och därefter hans långa sommarvistelser på landet till intäkt för att själv alltmer gripa in i kansliarbetet på utrikesområdet, ofta utan att hålla S särskilt väl orienterad. I inrikes-och krigsärenden däremot snarast stärktes S:s inflytande efterhand som följd av kungens många resor och växlande intressen. Motkrafterna i rådet koncentrerades kring i tur och ordning Fersen - mellan S och honom fanns otvivelaktigt ett personligt agg - och Höpken. Genom kungens stöd åt S i alla viktigare frågor kom detta emellertid inte att få någon större betydelse i sak, inte heller det faktum att den Fersenvänlige Stockholmsambassadören Vergennes 1774 övertog utrikesledningen i Paris.

Ett nytt inslag i regeringskansliet blev handels- och finansexpeditionen, som under statssekreteraren Johan Liljencrants (bd 23) fick en relativt fristående ställning. Liljencrants hade fått kungens och S:s ögon på sig genom sina självständiga penningpolitiska idéer. Hans offensiva modell för en snar myntrealisation i det kaotiska läge som rådde fick starkt stöd av S, som lyckades övertyga kungen trots kritik och skepsis i delar av rådet under Höpkens ledning. Framgången med den realisation som genomfördes 1777 och genom vilken kronan väsentligen lyckades infria sina åtaganden mot Riksbanken befäste en politisk allians mellan S och Liljencrants kring handel och näringar, tullväsendet, brännvinsfrågorna, statslånen och den nya Riksgäldsdirektionens arbete. Deras besparingsiver - inte minst vad gällde hovhållningen - blev dock ett allt större irritationsmoment för kungen, särskilt märkbart i samband med 1783 års statsreglering efter änkedrottningens frånfälle.

Det civila och militära reformintresse som präglade Gustav III:s tidigare regeringsår och bl a kom till uttryck i räfsten mot vissa verk och hovrätter, delades av S. Han åtföljde kungen vid besöket i Finland 1775, då inte minst en lantmilitär uppryckning för att skydda östgränsen stod i fokus. I flottutredningen 1780 stödde han och "krigsministern" Carl Sparre, trots avsevärt motstånd, den nye generalamiralen H af Trolle i syftet att modernisera flottan enligt F H af Chapmans (bd 8) nybyggnadsprogram. Den k presspropagandan med hjälp av mer eller mindre köpta språkrör främjades diskret av S, och det är tydligt - i samband med det uppmärksammade Halldinska målet men framför allt när det juridiska TF-ansvaret 1780 överflyttades på boktryckarna - att han som resultatpolitiker hade lättare än rådet i övrigt att acceptera kungens alltmer repressiva hållning till tryckfriheten.

Riksdagen 1778/79 dominerades av kontroversiella åtgärder som myntrealisationen och det mindre lyckade brännvins-regalet samt av stigande maktambitioner från kungens sida. Oppositionen leddes åter av Fersen, men riksdagen kunde avslutas i någon form avväpnat stillestånd efter en yttre försoning mellan denne och kungen. Mycket tyder på att Gustav III valt att skjuta fram S som ingenjören bakom det politiska upplägget och att denne upplevt sig som syndabock av riksdagstaktiska hänsyn. Den kritik av kungens brist på konsekvens och pålitlighet som anas re- dan i S:s journal från ryska resan 1777 förstärktes under och efter riksdagen i bittra anteckningar om dess misslyckande och sakernas tillstånd i allmänhet. Till den mörknande bilden kom nu vad S såg som ökande oreda i regeringsärendena, en nyckfull utnämningspolitik och vikande arbetsförmåga hos kungen.

Klart är att S redan 1779 och därefter vid flera tillfällen muntligen berört sin avgång. Att denna slutligen blev av i juni 1783 innebar det logiska slutet på en process av allt större trötthet och distans till kungen, men den skedde i hedersamma och hjärtliga former. Tecken på en återupplivad utrikespolitisk aktivism - i synnerhet riktad mot Danmark - samt det faktum att nya yngre rådgivare, som den mot S särskilt kritiske J C Toll, börjat vinna kungens öra hade verkat i samma riktning. Med skiftande styrka har hävdats att S med sin erfarenhet och sans utgjorde en spärr mot kungens godtycke och improvisationslust och att hans tillbakaträdande blev inledningen till en negativare andra regeringsperiod präglad av inre och yttre konflikter. Efterträdaren G P Creutz (bd 9) saknade hur som helst förutsättningar att bära upp motsvarande roll.

En brevväxling mellan S och hustruns unga släkting Sophie Piper visar att han även som äldre privatman följde de politiska händelserna. Hans omdöme om kungens person fick - trots stark kritik av speciellt händelserna 1789 - efterhand mer försonande inslag, speciellt efter mordet 1792. Under kungens resa i Västsverige hösten 1788 erbjöds och avböjde S ett militärt befäl i den pågående konflikten med Danmark. Politiskt var emellertid kungens intresse för S sedan länge borta, och rykten krisåret 1789 om en "comeback" torde ha saknat all realism. För 1790-talets våldsamma händelser i Frankrike liksom för den diktatoriska Reuter-holmska regimen stod S helt främmande och förblev åtminstone känslomässigt lojal gustavian.

Fram till 1784 ägde S en fastighet i Sthlm men hade redan tidigare löst till sig det ärvda Stora Ek, där han vistades efter avskedet. Anläggningen var från början tämligen enkel, och S lät slutföra en ny huvudbyggnad efter ritningar av C F Adelcrantz (bd 1). Han förvärvade även den närliggande egendomen Arnäs och bidrog till ombyggnaden av Eks kyrka. Sent i livet ingick han äktenskap med änkan efter den 1756 avrättade Eric Brahe, något som väckte visst uppseende. Till styvsonen Magnus Fredrik Brahe (bd 5), aktiv i det sena 1780-talets opposition mot kungen, stod S i ett mycket gott förhållande.

Utan att ha försmått hovliv och salonger upplevdes ändå S som sluten och svårtillgänglig. Han var definitivt ovillig att utåt redovisa sina funderingar och motiv eller uttala sig i oträngt mål. Utan att ta onödiga risker visade han viljestyrka och konsekvens i utrikespolitiken liksom i den bank-och näringspolitik som bar hans och Liljencrants' signum. Omorienteringen i slutet av 1760-talet från effektiv men föga originell partitjänare till drivande anhängare av kungens maktsträvanden kan ses som uttryck mer för politisk överlevnadsstrategi än ideologi, såvida man inte i det senare begreppet inlägger förmågan att dra praktiska slutsatser av egna erfarenheter. Både som ambassadör och senare som kanslipresident blev S en av 1700-talets mest erfarna och omdömesgilla sv diplomater, men för upplysningstidens djupare tankeströmningar eller Gustav III:s kulturella ambitioner saknade han större förståelse.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av S:s papper (16 vol: bl a relationer o ms, resejournal 1777, brev, fullm:er, riksdags- o andra polit handkar, räkenskaper o andra ekon handkar) i Schefferska saml; räkenskaper för Stora Ek i Lillie-stiernska arkivet, allt i RA. Enstaka handkar efter S i UUB. - Brev från S i KB (bl a till C F Mennander o G d'Albedyhll), RA (bl a till A v Fersen, C Leuhusen, J Sparre o C G Tessin samt många till F Sparre) o i UUB (bl a till G P Creutz, C Ekeblad o M A v Ungern-Sternberg samt många till Gustav III oj W Sprengt-porten). Oavslutat PM av S tr i HSH 4 (1817), s 321-342, brev från S 1758 o 1764 till kanslipresidenten tr i HT 1937, s 57-62, konc till brev till S Bark o G F Creutz tr i HH 2 (1862), s 343-371, resp HH 4 (1864), s 284-336.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biografica o Arméns pensionskassas merithandlingar, KrA.

F Almén, Gustav III o hans rådgivare (1940); K Awebro, Gustaf III:s räfst med ämbetsverken 1772-1779 (1977); M Beckman, Under fransk fana! Royal Suédois ... 1690-1791 (1995); S Boberg, Gustav III o tryckfriheten 1774-1787 (1951); G Carlquist, C F Scheffer o Sveriges politiska förbindelser med Dan- mark 1752-1765 (1920); I Carlsson, Parti - partiväsen - partipolitiker 1731-43 (1981); G Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); H E Charlotta, Dagbok, ed C C:son Bonde, 1-2 (1902-1903); G d'Albedyhll, Några drag Ull en minnesskrift öfver ... grefve U S (dens, Skrifter af blandadt, dock mäst polit o hist innehåll, 2, 1810), s 327 ff; L Dannert, Sv försvarspol 1743-1757 (1943); Å Essen, Johan Liljencrantz som handelspolitiker (1928); FA v Fersen, Hist skrifter, ed RM Klinck-owström, 1-8 (1869-1872); S Fogelmarck, Carl Fredrik Adelcrantz (1957); S Fritz, Studier i sv bankväsen 1772-1789 (1967); S Hallesvik, Axel v Fersen o gustaviansk politik 1771-1779 (1977); B Hennings, Gustav III (1957); dens, Ulrik S:s brev till Sophie Piper (HT 1959); I Hildebrand, Den sv kolonin S:t Barthé-lemy o Västindiska kompaniet fram till 1796 (1951); O Jägerskiöld, Hovet o författmfrågan 1760-1766 (1943); dens, 1721-1792 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1957); F Lagerroth, Frihetstidens författn (1915); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); Malmström, 3-6 (1897-1901); KMellander.JohanChristopherToll (1933);M F Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762-1766 (1977); P Nordström, Reformer o rationalisering (1991); Odhner, 1-2 (1885-1905); dens, Minne af... grefve Ulrik S (SAH ifrån 1886, 6,1892); dens, Ulrik S på Ek (Minnen från Vestergötland, 1900), s 117 ff; M Olausson, Katarina den stora o Gustav III (NM:s kat, 1998); G v Proschwitz, Gustave III par ses lettres (1986); dens, Katarina II o Gustaf III: en återfunnen brewäxl (1998); B Sallnäs, Några reflexioner med anledn av ett arkivfynd (HT 1951); E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet 1738-1764 (1908); Slott o herresäten i Sverige, Västergötland-Dalsland-Värmland, 2 (1968); H Stiegung, Ludvig XV:s hemliga diplomati o Sverige 1752-1774 (1961); dens, Bröderna Scheffer, Gustav III o den danska politiken åren 1770-1772 (VSLÅ 1963); H Stålhane, Gustaf III:s resa till Spa 1780 (1939); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga krigetåren 1757-1762 (1915); L Trulsson, Ulrik S som hattpolitiker (1947).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ulric Scheffer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6375, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6375
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ulric Scheffer, urn:sbl:6375, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se