Meriter

Schildknecht(-Wahlgren), Maria, f 31 mars 1881 i Sthlm, Ty, d 19 febr 1977 i Gbg, Vasa. Föräldrar: musikbokhandlaren Johan Albert S o Caroline (Lina) Fredrike Salmson. Elev vid Dramatiska teaterns elevskola 98–99, lär där 16–34, skådespelerska bl a vid Intima teatern, Sthlm, 08–10, vid Dramatiska teatern 10–35, vid Gbgs stadsteater 35–51, lär vid elevskolan där 41–47. – Litt et art 25.

G 27 maj 1918 i Sthlm, Ty, m skådespelaren o regissören Helge Rikard Wahlgren, f 17 mars 1883 i Kalmar, d 22 nov 1958 i Gbg, Vasa, son till sjökaptenen Daniel Otto W o Agnes Forsberg.

Biografi

Maria S:s far Johan Albert S (1833–1919), var medhjälpare i den musikhandel som drevs av Abraham Hirsch (bd 19) i Sthlm och grundade där 1859 tillsammans med kompanjonen Nathan Elkan musikhandelsfirman Elkan & Schildknecht. Han var 1880–1909 ensamägare av företaget, som bedrev både instrumenthandel och en omfattande musikförlagsrörelse, och utvecklade skickligt verksamheten. Väl ansedd i förlagsbranschen var han 1887–89 v ordförande i Sv bokförläggareföreningen.

Maria S:s uppväxtmiljö var fylld av starka musikaliska intryck, vilket blev av avgörande betydelse för den rytmiska diktion som hon senare utvecklade som skådespelerska. Men tidigt kom också teaterns konstart in i hennes liv, när de första improviserade barnlekarna kring scener ur bibliska historien övergick i uppförandet av pjäser på en enkel dockteater. Repertoaren var melodramatisk. Där spelades Faust och Lohengrin med rollerna jämnt fördelade mellan S och hennes syster. S:s första starka teaterupplevelse blev hennes möte med Wermlänningarne på Gustav III:s gamla opera, som snart skulle rivas till förmån för ett kungligt praktbygge. I enlighet med sin borgerliga miljös sedvänjor kom S som tonåring att i hemmet framträda och deklamera dikter. Detta fick de egna tea-terdrömmarna att växa sig starka, även om hon länge behöll dem för sig själv.

Det blev fadern som till sist understödde S:s hemliga dröm och uppmanade henne att söka in till Dramatens elevskola, där hon fick sin utbildning under Nils Personnes (bd 29) ledning. Konstnärsvänner till familjen ansåg dock att hon därmed inte hade fått en tillräcklig undervisning utan stimulerade henne till att fortsätta teaterstudierna för den framstående men kontroversielle skådespelaren och regissören August Lindberg (bd 23), som hon beundrat bl a i rollen som Peer Gynt. Senare kom hon också att ta lektioner för den berömda danska aktrisen Betty Hennings, som hjälpte henne att studera in Noras roll i Et Dukkehjem. Bägge lärarnas grundläggande princip för all skådespelarkonst var att man som aktris måste driva sig till att "glömma sig själv och förlora sig i rollen". Efter att själv under många år ha verkat som framgångsrik teaterpedagog uttalade S ännu vid 95 års ålder samma empatiska grundsyn som sitt viktigaste credo.

S fick som de flesta jämnåriga sina första uppgifter vid ett resande teatersällskap under Ottilia Littmarcks ledning - en dam med en något olycklig kärlek till den stora tragiska konsten. Den första turnén slutade med att sällskapet tvingades upplösa sig i brist på framgång och pengar - ett inte ovanligt teateröde vid denna tid. Men S hade dock dessförinnan hunnit att göra sin debut som aktris 1900 som Eline i Ibsens Fru Inger til Östråt på Barowiaks traditionsrika teaterlada i Uppsala. Fem år senare gjorde hon sin debut i samma roll på gamla Dramatens scen vid Kungsträdgårdsgatan - en teaterbyggnad även den dömd att snart försvinna. Sin entré på den sista av välkända scener från den sv teaterhistorien gjorde S då hon spelade på Strindbergs kammarscen Intima teatern vid Norra Bantorget i Sthlm, bl a i sagodramat Svanevit. Som regissör vid den egna teatern var Strindberg, enligt S, "finkänslig, välvillig, nästan ömsint", även om hon ansåg att "han hade naiva regiförslag och trodde sig förstå teaterteknik, vilket han inte alls gjorde". Väsentligare var nog att S under denna period mötte sin blivande make, skådespelaren och regissören Helge Wahlgren. Ett kamratskap som för bägge ledde till ett ständigt givande och tagande av konstnärliga impulser och idéer tog därmed sin början.

När även Intima teaterns kammarscen lades ner, övergick S till den nya Dramatens ensemble och blev med åren en av denna teaters framträdande aktriser, inte minst i tragiska roller signerade Ibsen eller Strindberg, t ex Hedda Gabler eller Fröken Julie. Hon fick sitt konstnärliga genombrott när hon övertog huvudrollen i Hugo v Hofmannsthals enaktstragedi Elektra 1913. Hennes lyckligaste tid vid Dramaten var under Tor Hedbergs (bd 18) chefsperiod 1910–21. Under sitt engagemang vid nationalscenen kom S också att göra en bemärkt insats som lärare vid elevskolan. Den uppgiften engagerade henne och hon uppskattade många av sina elever, inte minst de kvinnliga från Greta Garbo till Signe Hasso. Hon ansågs vara skicklig som instruktör, även om hon var känd för att fälla bitska kommentarer om såväl elevernas kroppshållning och språkbehandling som deras inlevelse i kärleksscenerna.

Med sitt lite säregna utseende levde dock S som tragedienne i skuggan av den bländande Tora Teje. Inför de unga, modernistiskt inriktade regissörerna Olof Molander (bd 25), Per Lindberg (bd 23) och Alf Sjöberg kände hon en viss tveksamhet. Detta gjorde att arbetsklimatet vid nationalscenen i slutet av 1920-talet inte längre kändes lika inspirerande för henne, "luften blev tung och tryckande inom teatern". Bland kolleger kunde hon nog ibland uppfattas som lite väl strikt och kärv. S var en karaktär som inte heller tvekade att artikulera sina åsikter. När hon en gång vägrade följa en av Molanders regianvisningar, blev denne så rasande att han som nybliven teaterchef avskedade henne under tämligen brutala former julafton 1935. Några år senare skrev en stockholmstidning med anledning av detta: "Den hyllning publiken ägnade skådespelerskan vid hennes avskedsföreställning vittnade också vältaligt om hur djupt den för sin del beklagade hennes avgång från den teater där hennes plats ännu i många år borde varit självskriven" (DN 30 mars 1941).

Redan juldagen 1935 hade chefen för Gbgs stadsteater Torsten Hammarén (bd 18) anställt både S och hennes make. Där kom de sedan att verka under lång tid och med stor framgång. S saknade inte sin barndomsstad utan Gbg tycktes henne vara "en vänlig stad, där man hinner le mot sina medmänniskor. En stad att växa sig stark i". Det harmoniska arbetsklimatet låg bl a däri att "de stora gesternas teater", som enligt S präglade nationalscenen, i Gbg ersatts av "en spelstil som föreföll mer äkta, mer mänsklig". Det utvecklade ensemblespelet vid den nya teatern - den hade invigts 1934 - gjorde att S:s mogna skådespelarkonst fick än fastare konturer. Detta blev också en glansperiod för Gbgs stadsteater, vars två scener under andra världskriget utgjorde ett forum för antinazistisk idédebatt och vars scenkonst och repertoar blev allt mera uppmärksammad från Sthlms horisont. På stadsteatern ställdes S inför nya intresseväckande uppgifter och gjorde tolkningar som fick såväl kritikens som publikens odelade bifall. Gestaltningarna av majorskan i Gösta Berlings saga (1936), fru Alving i Gengangere (1937), farmor i Farmor och Vår Herre (1940), mor Aase i Peer Gynt (1943), Mumien i Spöksonaten (1947) och Tanten i Fröken Rosita (1951) kom alla att präglas av hennes pregnanta, lätt sjungande diktion och distinkta men återhållsamt uttrycksfulla kroppsspråk.

S:s artisteri präglades av stark intensitet i spelet och av en genomarbetning av alla detaljer i rolltolkningen utan varje form av maner. De ideal som hon tillägnat sig vid sekelskiftet 1900, att med inlevelse tränga in i rollen och med empati tolka den fiktiva gestalten, gjorde hennes gestaltningar skulpturalt tredimensionella. Interaktionen mellan textens uttolkning och det sceniska uttrycket formulerade S en gång på följande sätt: "Ju mer skådespelaren fylls av den andra individen desto mer upptäcker han hos sig själv möjligheten till samma slags känslor, tankar och förnimmelser som dem han upptäcker hos den litterära gestalten." Strindberg hade redan 1909 sagt henne: "Fröken ser längre ut på scenen än i verkligheten." Han var framsynt i det avseendet att hennes scenauktoritet var oomtvistlig genom den värdighet och det djupa allvar som alltid präglade hennes aktion.

Tillsammans med några kolleger instiftade och drev S en elevskola vid Gbgs stadsteater. Den hade ett mycket gott anseende bland scenkonstnärer. Hennes pedagogiska tongångar var här de samma som tidigare: "Först skall eleverna tuktas och hyvlas av, så det blir folk av dem." Först därefter kunde hon ge instruktion om det komplexa samspelet mellan olika koder i all skådespelarkonst. "Det gäller att vara herre över alla uttrycksmöjligheter. En verklig aktör måste vara fullständigt suverän över både sin kropp och sin stämma, förstå att bruka både ögon och händer på det riktiga sättet."

S gjorde 1953 en bejublad återkomst till Dramatiska teatern i huvudrollen i Lorcas Fröken Rosita och så sent som strax före sin 80-årsdag blev hon uppmärksammad för en magistral rolltolkning av drottning Hekabe i radioteaterns uppsättning av Euripides Trojanskorna. S:s senare år präglades av ensamhet och en påtaglig oförståelse för samtidens teater. Kent Anderssons politiskt engagerade skådespel som Flotten och Hemmet betraktade hon inte som scenkonst utan som "en intellektuell prestation. Det är utfunderat. Teater är människoliv att leva" (DN 31 mars 1976).

Författare

Sverker R Ek

Arkivuppgifter

S:s o Helge Wahlgrens papper (18 vol: bl a korrespondens, ämnesordnade handhar, foton o klipp) i GUB. - Brev från S i GUB o i KB (bl a till B Bergman o Estrid Linder).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Minnesbilder. Gbg H Wahlgren].

Källor och litteratur

Källor o litt: I Luterkort, Dramatens elevskola 1908-1964 (Den sv nationalscenen, ed C Rosenqvist, 1988); dens, Om igen, herr Molander!; K Dramatiska teaterns elevskola 1787-1964 (1998); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 13 (1993); SMoK. - Art:ar om S i DN 30 mars 1941 o 31 mars 1976 (I Glanzelius) o i GHT 29 dec 1952-3 febr 1953. -Johan Albert S: A Wiberg, Den sv musikhandelns hist (1955).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Maria Schildknecht (-Wahlgren), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6380, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker R Ek), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6380
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Maria Schildknecht (-Wahlgren), urn:sbl:6380, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker R Ek), hämtad 2024-04-27.