Meriter

Sebaldt, Carl Fredrik, f 1 april 1713 i Moskva (Silfverstolpe, s 5), d 19 okt 1792 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: trumpetaren Christian Fredrik S o Maria Christina Sparre. Gymnasist i Borgå 8 mars 31, inskr vid Åbo akad 12 mars 34, auskultant vid Åbo hovrätt 14 nov 36, handsekr hos riksrådet Samuel Åkerhielm 1 jan 38–31 dec 41, e o kanslist i Justitierevisionsexp 28 febr 40, kopist 26 aug 46, kanslist 3 mars 47, registrator 12 mars 56, allt i Justitierevisionsexp, sekr i riksens ständers kammar-, ekonomi- o kommersdeput vid riksdagarna 42–43 o 51–52, sekr hos bondeståndet vid riksdagen 46–47, häradsh:s nhov 31 dec 47, adjung led av Svea hovrätt 8 mars 59, assessor där 23 juni 60, hovrättsråd 29 juni 62, k sekr 6 dec 59, ämbets- o byggmborgmästare i Sthlm 15 maj 64, talman i borgarståndet o led av bankodeput vid riksdagarna 65–66 o 71–72, förste tullråd i Tulldir 15 dec 65, justitiekanslers nhov 10 mars 72, justitieborgmästare i Sthlm 22 maj 77–31 dec (beslut 23 sept) 83, led av lagkommissionen 21 sept 77, adl 2 sept 78, deltog i riksdagarna 78–79 o 86.

G 20 okt 1748 i Sthlm, Klara, m Ulrika Eleonora Ziervogel, f 20, dp 29 sept 1732 där, Tyska, d 4 aug 1803 där (Inr tidn 1803, nr 38), dtr till hovapotekaren Aegidius Z o Margaretha Elisabeth Ribe.

Biografi

S:s ovanliga och svåra uppväxtförhållanden kom att prägla honom som ämbetsman, politiker och människa. Fadern var av tysk börd men hade i unga år som trumpetare gått i sv militärtjänst och tillfångatagits vid Perevolotjna. Modern kom från Pommern och dog under fångenskapen 1719. Först 1722 blev familjen frigiven och begav sig till Finland för att ett par år senare fortsätta till Sverige. S:s far var då omgift. Själv stannade S kvar i Finland. Hans studier i Åbo skall ha bekostats av överste Johan Carl Ramsay, själv en gång rysk krigsfånge. President vid Åbo hovrätt, där S antogs som auskultant, var Samuel Åkerhielm, senare riksråd. 1738 följde S med Åkerhielm till Sthlm som dennes handsekreterare. Andra sekreteraruppdrag följde, bl a i bondeståndet, men trots omvittnad flit och kunnighet gick hans karriär långsamt. Han var länge "ohulpen till lycka" (Silfverstolpe).

Vändpunkten kom 1760, då S blev assessor i Svea hovrätt. Två år senare utnämndes han till hovrättsråd och 1764 blev han ämbets- och byggningsborgmästare i Sthlm, troligen ett utslag av mössornas önskan att få en av de sina på en nyckelpost i Sthlms magistrat. S var dock högt meriterad och hade fått det näst högsta röstetalet vid valförrättningen.

S framträdde tidigt som en hängiven mössa. Troligen påverkades han av Åkerhielm, på 1740-talet en av mösspartiets förgrundsfigurer. Redan som bondeståndets sekreterare ådrog sig S hattarnas missnöje, då han ansågs ha påverkat bönderna under principalatstriden, dvs frågan om de riksdagsfullmäktiges ansvarsskyldighet gentemot sina valmän. Den hade väckts av mössan och handelsmannen i Sthlm Christopher Springer som fått ett visst stöd av Åkerhielm. I ett till adelsståndet riktat memorial (mars 1747) begärde några med hattarna lierade bönder, att en ständerkommission skulle utses för att rannsaka talmannens och sekreterarens agerande. Bondeståndet avvisade dock med stor majoritet kravet på en undersökningskommission och uttalade sitt "fullkomliga förtroende" för såväl talmannen som sekreteraren. Ståndet krävde också av med-stånden respekt för sin grundlagsenliga rätt att självt avgöra sina enskilda angelägenheter.

Riksdagen 1765–66 är känd som en av frihetstidens mest dramatiska. Framför allt innebar den ett systemskifte: ett försvagat hattparti förlorade sin centrala position i statslivet. Den politiska ledningen övergick till de s k yngre mössorna. Redan valet av riksdagsfullmäktige hade varit starkt politiserat. I Sthlm vann mössorna en jordskredsseger över hattarna och köpmannaoligarkin, företrädd av Gustaf Kierman (bd 21). Orsakerna bör sökas i de föregående årens ekonomiska utveckling med inflation och stegrade levnadskostnader men också i den magistratspolitik som utformats av Kierman och hans företrädare Thomas Plomgren (bd 29). En av Sthlms riksdagsfullmäktige blev S som där- med på allvar hamnade i den politiska hetluften.

S:s erfarenhet av riksdagsarbetet var begränsat till hans tidigare sekreterarebefattningar. Då han nu vid sin första riksdag som fullmäktig utsågs till talman i borgarståndet, bestreds valets laglighet av hattarna, men de var i numerärt underläge. De lämnade då i protest ståndet, varefter de 62 kvarvarande ledamöterna utsåg S, som fick 57 vota. Eftersom de röstberättigade var 103, tillföll alltså majoriteten av rösterna S, men hans ställning var från början omstridd.

Under riksdagen skärptes partimotsättningarna. Främst kan nämnas kritiken mot riksrådet för ekonomiskt och politiskt vanstyre, kraven på räfst och rättarting, mindre byråkrati och större öppenhet i statslivet. Vid uppgörelsen med hattrådet och räfsten med växelkontoret och dess associerade, främst Kierman, drev S en hård linje utan att direkt blottställa sig själv. Detta ledde sensommaren och hösten 1765 till en öppen konflikt med Arvid Schauw (ovan s 477), hattarnas främste politiker i borgarståndet. Denne vågade öppet försvara de anklagade och varnade för att förhastade åtgärder kunde förvärra den ekonomiska krisen. Den första sammanstötningen kom i aug 1765 och gällde propositionen om entledigande av riksråden, som i borgarståndet godkändes med endast två rösters övervikt. Schauw och ett par andra hattar kritiserade S:s sätt att ställa propositionen och begärde omvotering. När S vägrade, utbröt tumult. Det finns uppgifter om att S skött ärendet oskickligt och att ledande hattar, bl a Axel Fersen (bd 15), överlagt om att avlägsna honom från talmansämbetet men att man funnit det alltför farligt, då mössorna hade ett starkt folkligt stöd.

Mössorna anmälde till SU vad som förevarit i borgarståndet, men saken drevs då inte till sin spets. Slutuppgörelsen kom först i okt 1765, när Kiermans och hans associerades öde skulle avgöras. 5 okt angreps Schauw våldsamt av mössorna för agerandet i rådssaken och för kritiken mot talmannen S. Schauw försvarade sig utifrån sin i grundlagen stadgade riksdagsmannarätt och yttrandefrihet, men förgäves. Den hårdaste kritiken kom från en av mösspartiets ledande män, garvarålder-mannen Johan Westin i Sthlm. Slutet blev att Schauw och två andra borgmästare, som solidariserat sig med honom, uteslöts ur borgarståndet. När S ställde proposition härom, förklarade han sig därtill tvungen fast han fann ärendet obehagligt. Utvoteringen var en ren partiuppgörelse. Den innebar att hattarna förlorade sin ledande man i borgarståndet, innan saken mot Kierman avgjordes. För S var hattoligarkin en styggelse som ingöt sitt gift i samhällskroppen. För den fanns ingen nåd att förvänta. I sin dagbok från 1765 års riksdag talar Daniel Tilas just 5 okt om S:s räfsteting i borgarståndet och om hans oförsonlighet.

I sina officiella uttalanden från riksdagen tonade S ner motsättningarna samtidigt som han underströk sin strävan efter oväld och vikten av att slå vakt om författningens helgd. Belysande för hans tänkesätt är talet till borgarståndet, då han 16 okt 1766 lade ner talmansämbetet. Efter de övliga tackfraserna till ståndsbröderna går han över till att beskriva hur påfrestande den 21 månader långa riksdagen varit för honom själv. Så långt han förmått hade han strävat efter oväld. Egen vinning eller hämndkänslor hade aldrig varit drivfjädern för hans agerande. Inte heller hade han sällat sig till dem som varit redo att undergräva själva friheten. Som i de flesta av S:s anföranden är den gudfruktiga undertonen påfallande. Det är främst den treenige Gudens förtjänst, att riksdagen lyckligen kunnat avslutas.

S:s politiska agerande präglades av ett konsekvent försvar av frihetstidens statsskick. Vid Adolf Fredriks regeringsnedläggelse i dec 1768, i syfte att framtvinga en urtima riksdag, var S den ende i Sthlms magistrat som gjorde motstånd och vägrade att lyda order från ett råd utan kung. Sin avvikande mening lät han 19 dec s å diktera till protokollet: "Jag för min del, finner mig, emot det begrep jag har om fundamental-lagarne och de däruti utstakade skyldigheter för mig, såsom undersåte, samt min därå avlagde ed, vid vars obrottsliga hållande, jag vet timmeligit och evigt väl vara förknippat, om vilket senare, jag genom den nådige gudens hjälp och bistånd, alltid skal vara angelägnare, än om att ... till den projecterade underdåniga föreställning [om riksdagens inkallande] mitt samtycke lämna."

Kungens aktion, regisserad av den unge kronprinsen, ledde som avsikten var till att en urtima riksdag inkallades till 1769. Inför riksdagsvalet lät mössorna i propagandasyfte trycka alla rådsprotokoll från denna s k decemberkris. Valet blev ett bakslag för mössorna och hattpartiet återtog makten. I Sthlm var S en omstridd person och han invaldes aldrig till denna riksdag. Hos hattarna var han i onåd och fråntogs sin plats i tulldirektionen och i riksbanksfullmäktige, där han varit adjungerad som rådgivare utan beslutanderätt.

Vid frihetstidens sista riksdag 1771–72 kunde S åter ta säte och stämma i borgarståndet. Han utsågs ånyo till talman med 72 röster mot 56 för Schauw. Ett utslag av att partimotsättningarna inom ståndet dämpats var att det antog nya bestämmelser för valbarhet, som utarbetats av en deputation bestående av både hattar och mössor. Förslaget reducerade ämbetsmännens inflytande. Samstämmighet rådde om att de ofrälses rätt borde stärkas. S:s ställning vid denna riksdag var stark och han erbjöds som förste ofrälse att bli justitiekansler men avböjde av hälsoskäl. Han erhöll dock justitiekanslers namn och heder.

S motsatte sig konsekvent alla försök att stärka kungamakten. Gustav III:s förslag i nov 1771 att ständerna under hans ledning skulle överlägga om de frågor där meningsmotsättningar rådde avfärdade S som grundlagsstridigt. Han sade sig för övrigt inte känna till några motsättningar. S fick stöd av de övriga ofrälse ståndens talmän men även av en del inom adeln som Axel Fersen. Gustav III:s s k kompositionspolitik hade därmed misslyckats och dennes förbittring var stor. Planerna på en statsvälvning började ta form.

Redan i sitt tal till Gustav III å borgarståndets vägnar, då 1771 års riksdag öppnades, hade S betonat kungens uppgift att med Guds hjälp göra sitt folk lyckligt och se till att lag och författning upprätthölls. Vid stats värvningen i aug 1772 visade han tydligt sitt avståndstagande till regimförändringen. Då Gustav III 19 aug personligen infann sig på rådhuset i Sthlm för att avkräva trohetsed av magistraten, hade S låtit sjukanmäla sig. Han uteblev också från den stora sammankomsten på rikssalen två dagar senare, då den nya regeringsformen skulle underskrivas av talmännen. Däremot fungerade han som talman vid borgarståndets sammanträde 26 aug.

I två tal vid riksdagens avslutande 9 sept 1772 lät S förstå att han accepterade det skedda, samtidigt som han deklarerade sin egen uppfattning, tydligast i talet på rikssalen, i vilket han försäkrade kungen om borgarståndets vördnad och erkänsla. Dock ifrågasatte han att en ny regeringsform behövts men förmodade att kungen tänkt på kommande tider. I åtta punkter summerade S vad han fann viktigt för "ett lyckosamt regemente". Som första punkt sattes freden och som andra friheten: "Friheten, mänsklighetens rätt och egendom, vare vördad av lagen och skyddad under K M:ts spira". Typiskt för hans tanke- och talesätt var den åttonde och sista punkten: "Oskrymtad Gudsfruktan vare alla inbyggares yppersta föremål."

S fann en utväg att inte behöva underskriva den nya regeringsformen, men han bröt aldrig mot författningen, sedan den godkänts av ständerna. Som jurist följde han lagens bud. Med sitt tal 9 sept 1772 avslutade han sin tid som aktiv riksdagspolitiker. Gustav III adlade honom före 1778 års riksdag och förhindrade därmed att han åter kunde väljas till borgarståndets talman. När S vägrade att låta introducera sig på riddarhuset - under hänvisning till kostnaderna - betalade kungen själv introduktionsavgiften för honom. Då han någon gång infann sig på riddarhuset, var det som en passiv åhörare av adelns överläggningar.

Efter 1772 ägnade sig S främst åt sina uppgifter inom Sthlms magistrat. Han transporterades 1777 efter borgerskapets hörande till den högre arvoderade justitieborgmästartjänsten, från vilken han tog avsked vid 70 års ålder. Han avtackades då av underståthållaren Axel v Axelson (bd 2) och företrädare för magistraten. S var omstridd men uppskattad för sin kunnighet.

I sitt äktenskap med apotekardottern Ulrika Eleonora Ziervogel hade S två söner. De dog båda unga, den yngre sommaren 1775 under badning vid Karlberg, och S slöt själv sin ätt. Familjens ekonomi förbättrades på 1760-talet. S:s bouppteckning visar en behållning på något över 10000 dir smt. Boet var gediget med en betydande boksamling, dels handböcker av juridisk-administrativ karaktär, dels religiös litteratur. Däremot saknades de ekonomiska och filosofiska arbeten som präglade den politiska debatten under frihetstiden. Bland de många religiösa skrifterna kan nämnas Arndts Paradis lustgård, Freses Andelige och verldslige dikter samt postil-lor och predikningar av den pietistiske hovpredikanten Anders Nohrborg (bd 27) och av Arvid Gradin, en av herrnhutismens pionjärer i Sverige.

Gudsfruktan präglade både S:s politiska argumentering och hela hans livshållning. Denna pietistiskt färgade fromhet kan ha grundats under barndomsåren i fångenskap. Inom mösspartiet spelade präster som Jacob Serenius och Anders Chydenius (bd 8) betydelsefulla roller. Tryckfrihetsförordningen 1766 behöll censuren av teologiska skrifter men tillät tryckning av riksdagshandlingar. Det var i detta parti S kände sig hemma. Som ledamot av borgarståndet hävdade S den fria valrätten och de ofrälses intressen. Med stort civilkurage försvarade han den fria författningen gentemot k maktanspråk. S:s politiska hållning var konsekvent, ibland gränsande till rigiditet.

I en analys av S:s politiska hållning och personlighet visas hur nära och påtagligt han under uppväxtåren i Ryssland upplevt despotismen. I det sv rike S kom till efter fångenskapen fann han "frihetens morgonrodnad uppgången". Den friheten försvarade han till det yttersta, "alltid oblyg för makten, ömsom högljudd eller tyst, men aldrig förändrad, när den segrade". I sitt levnadssätt var S anspråkslös och måttlig, präglad av gammalluthersk fromhet. Han behöll livet igenom "stämpeln av den gamla världens karaktär" (Silfverstolpe).

Författare

Birgitta Ericsson

Arkivuppgifter

Brev från S i UUB (till H J Sivers).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Til Theras kongl. majestäter och Theras kongl. högheter cronprintsen, the kongl. arf--printsarne, och then kongl. printsessan, underdånige tal, hållne å Borgare-ståndets vägnar, af fhess taleman ... Tå han, med ståndets deputerade, af-lade thes underdåniga hälsning then 22 Januarii 1765. Sthlm [1765]. 4:o. (11) s. - Til Kongl. maj:t, underdånigt tal, hållit å ... på Rikssalen vid riksdagens början then 24 Januarii 1765. Sthlm [1765]. 4:o. (4) s. - Til Theras kongl. majestäter och Theras kongl. högheter arf-printsarne samt then kongl. printsessan, underdånige tal, håilne[!] å ... Tå riksdagen slutades then 15. Oc-tob. 1766. Sthlm 1766.4:o. (8) s. -Tal, til samtelige rikets städers herrar fullmägtige, hållit... tå han, efter slutad riksdag, afträdde thes talemans embete, then 16 october 1766. Tr på städernes herrar fullmägtiges begäran. Sthlm [1766]. 4:o. (8) s. [Svar av Frans Cer-vin s (7) f.] - Til magistraten i Åbo. [Rubr.] Åbo u å [1769/70?]. 4:o. (2) s. - Tal, hållit til Stockholms stads loflige borgerskaps riksdags-electorer, då han af dem valdes til riksdagsman, d. 13 april 1771. Utg på åtskil-liges trägna begäran. Sthlm 1771. 4:o. (4) s. - Til Theras kongl. majestäter och Theras kongl. högheter arf-printsarne, underdånige tal, hållne å Borgare-ståndets-vägnar, af thess taleman ... tå han, med ståndets deputerade, aflade thess underdåniga hälsning then 20Junii 1771. Sdilm [1771]. 4:o. (8) s. - Til Hennes kongl. maj:t änke-drottningen och Hennes kongl. höghet printsessan underdånige tal, hållne å... tå han på kongl. lust-slottet Drottningholm, med ståndets deputerade aflade thess underdånige hälsning then 23 Junii 1771. Sthlm [1771]. 4:o. (4) s.-Til Kongl. maj:t underdånigt tal, hållit å ... på Riks-salen i Stockholm vid riksdagens början dien 25 Junii 1771. Sthlm 1771. 4:o. (4) s. - Til Kongl. maj:t underdånigt tal, hållit på Riks-salen å ... då riks-dagen slutades den 9 september 1772. Sthlm 1772. 4:o. (4) s. - Til Hans kongl. höghet prims Friedrich Adolph hållit tal, å ... då riks-dagen slutades den 9 september 1772. Sthlm 1772. 4:o. (3) s. - Tal dl samtelige rikets städers herrar fullmägdge, hållit... efter slutad riks-dag den 10 september 1772. Jämte rådmannens i Stockholm herr J H Hoch-schildts därpå, å städernes herrar fullmägtiges vägnar gifna svar. Tr på bemälte herrar fullmägtiges begäran. Sthlm 1772. 4:o. (4) s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Överståthållarens skriv:er till KM:t, vol 48 o 70; Borgarståndets prot o riksdagshandhar 1765-66 o 1771-72; Bouppt ingiven 30 sept 1793, Svea hovrätts arkiv, allt i RA. Sekr;ens ekonomi-prot 1768 o 1772, Magistratens o rådhusrättens arkiv, SSA.

B Boéthius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719-1815 (1943); Bondeståndets riksdagsprot, ed S Landahl, 6, 1746-1747 (1957); P E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760-1766 (1953); O Carlgren, Släkten Sebaldt i Sverige (1947); S Carlsson, Byråkrati o borgarstånd under frihetstiden (1963); L Ericson, Sthlms hist under 750 år (2001); B Ericsson, Överheten o den fria valrätten: borgmästaretill-sättmarna i Sthlm från 1770-talet till 1840-talet (Städer i utveckl: tolv studier kring stadsförändnar tillägn I Hammarström, ed T Hall, 1984); F Lagerroth, Frihetstidens maktägande ständer 1719-1772 (Sveriges riksdag, 1: 5-6, 1934); Malmström, 3 o 5-6 (1897, 1900-01); M Metcalf, Frihetstidens riksdag (1719-1772) (Riksdagen genom tiderna, ed N Stjern-quist, 1985); H Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pie-tism o herrnhutism, 1680-1772 (Sv kyrkans hist, 5, 1935); Protocoller hållne uti K M;ts råd-kammare ... den 12 dec 1768: ang riksens ständers sammankallande til en urtima riksdag (1768); A G Silfverstolpe, Tal öfver justitiae-cantzleren ... C F S, hållit... den 25 octo-ber 1792 ... (1792); Sthlms rådhus o råd, 2 (1915-18); Stadsadministration i Norden på 1700-talet, ed B Ericsson (1982); D Tilas, Anteckn:ar o brev från riksdagen 1765-1766, ed OJägerskiöld (1974).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Sebaldt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6427, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6427
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Sebaldt, urn:sbl:6427, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2024-04-16.