Meriter

Pehrson, Per (i Törneryd), f 3 sept 1845 i Bräkne-Hoby, Blek, d 17 mars 1915 i Åryd, Blek. Föräldrar: lantbrukaren o riksdagsmannen Pehr Andersson o Maria Pehrsdtr. Elev vid Marielunds lantbruksskola, Nättra-by, Blek, 63–65, ägare av hemman i Törneryd, Åryd, från 70, kommunalman där, led av Blekinge läns landsting 74–14, v ordf 99–02, ordf där 03–14, led av AK 79–08 (led av tillf utsk 79, av statsutsk 85–87B, 90–92 lagt o 93–97, v ordf där 98–05 lagt o 06–08, led av lagutsk 88–89, av särsk utsk 92 urt, v ordf där 05 1:a urt– 05 2:a urt, ordf i lantmannapartiet 03–08, v talman 03–08, deputerad för att överlägga med konungen i unionsfrågan 05 lagt), led av FK 11 (led av första särsk utsk), ordf i styr för Åryds sparbank 80–94, led av 1901 års bangårdskomm mars 01–sept 05, av styr för Allm valmansförb 04.

G 1 juli 1870 i Åryd m Elin Olsson, f 2 aug 1846 där, d 12 okt 1937 i Karlshamn, dtr till lantbrukaren o riksdagsmannen Ola O o Botil Jönsdtr.

Biografi

P hade genom sin familjemiljö en fast förankring i den krets av självmedvetna bondepolitiker som framträdde under ståndsriksdagens sista tid. Bräkne hd, den valkrets han representerade i AK, hade i bondeståndet företrätts av både fadern och svärfadern. P:s karriär var också den för 1800-talets sv bondepolitiker typiska: några års lantbruksutbildning för att komplettera obetydliga skolkunskaper, övertagande av gården i samband med giftermål, olika kommunala uppdrag och inträde i landstinget. Därifrån rekryterades han sedan, liksom så många andra lantmannapartister, till riksdagen.

Redan under sina första år i AK uppmärksammades P som en av lantmannapartiets mer dugande krafter. Denna position markerades genom hans inval i partiets kommitté för tryckning av vallistor 1880 – vid sidan av det s k niomannarådet partiets enda formella organ – samt nomineringar till viktiga utskott. Han profilerade sig som uttolkare av böndernas traditionella misstro mot värnplikt och ökade statsutgifter. Även inom statsutskottet utmärkte han sig genom outtröttliga försök att "pruta på ämbetsmannalöner eller gnida på änkepensioner" (Victorin).

I tullfrågan var P egentligen protektionist men valde att efter partisprängningen 1888 stå kvar i det frihandelsvänliga gamla lantmannapartiet eftersom han i övrigt sympatiserade med partiets bondefrihetliga sparsamhets- och småfolksideologi. Denna förankring i både nya och gamla lantmannapartiet i förening med hans "gedigna och fantasilösa saklighet" (Carlsson 1953, s 60) gav honom en central roll i de följande årens återföreningssträvanden. Vid gamla lantmannapartiets konstituering invaldes P i dess niomannaråd och skapade härigenom en öppning för samarbete med de protektionistiska utbrytarna. Genom att lägga en motion om spannmålstullar profilerade han sig ytterligare för detta syfte. När nya lantmannapartiet 1891 gjorde trevare om en återförening var han också en av de få som förespråkade ett positivt svar. Först 1895 kom emellertid återföreningen till stånd, och P uttalade då offentligt sin tillfredsställelse över detta.

P räknades vid denna tid som en av de mest inflytelserika ledamöterna i AK, men samtidigt blev det allt svårare för honom att ideologiskt orientera sig. För den nya, från Tyskland inspirerade, agrarrörelse som från 1890-talets mitt blev en allt mäktigare kraft i sv bondepolitik stod han främmande. I likhet med de traditionella lantmannapartisterna såg denna riktning konflikten mellan landsbygd och stad som en ideologisk huvudmotsättning i samhället, men medan staden för P och hans generationskamrater symboliserade en flärdfull och slösaktig överhet av ämbetsmän och akademiker, kom den för den militanta agrarrörelsen att representera det framväxande industrisamhället med dess farliga arbetarklass och förhatliga kapital. Försvaret av landsbygdens intressen måste därför inkludera även kungatrohet i konstitutionella frågor, försvarsvänlighet och en hård linje mot Norge i unionskonflikten. Med undantag för den gemensamma synen i tullfrågan var P:s möjligheter att bli en trovärdig talesman för dessa stämningar begränsade.

Mycket motvilligt godtog P den accelererande försvarsupprustningen. I statsutskottet utmärkte han sig genom reservationer mot anslagen till flottan, och han bekämpade bygget av Bodens fästning. Inför beslutet om 1901 års härordning vacklade han in i det sista, och hans positiva ställningstagande dikterades närmast av en önskan att hålla ihop lantmannapartiet och insikten om att ett billigare alternativ än kompromissförslagets 140 dagars övningstid inte stod att få.

P underhöll goda personliga relationer till vänstermän inom AK som Adolf Hedin (bd 18) och Sixten v Friesen (bd 16). Hans framtoning väckte hos dem förhoppningar om att han skulle stödja den liberala rösträttsmotionen 1899, men de blev besvikna. Enligt P skulle rösträttsfrågan lösa sig själv när arbetarnas inkomster steg och "taxerades till sitt rätta värde". För honom var istället det stora problemet att landsbygdens representation därigenom riskerade att minska. Vid behandlingen av 1902 års rösträttsproposition framförde han den s k Törnerydslinjen, vars huvudingredienser var bibehållna fastighetsstreck och en mandatutjämning till den underrepresenterade landsbygdens fördel. Förslaget föll dock i AK, där majoritet istället vanns för ett program, med allmän rösträtt och proportionell valmetod som huvudpunkter.

P stod länge främmande för proportionalitetsprincipen. Inför det hot mot lantmannapartiet som Frisinnade landsföreningen, bildad 1902, utgjorde började han emellertid att vackla. Våren 1904 tog han aktivt ställning för proportionalismen och engagerade sig sedan i arbetet med att bygga upp en landsomfattande valorganisation, Allmänna valmansförbundet, för de pro-portionalitetsivrande krafterna i riksdagen. Sitt första valmöte höll P först 1899; han hade då representerat sin valkrets under 21 lagtima riksdagar.

Sommaren 1905 ingick P i den parlamentarikergrupp som kallades till Sthlm för att ge prins Carl en orientering om riksdagens syn på unionskrisen; uppdraget var naturligt sedan P 1903 övertagit posten som lantmannapartiets ordförande och även utsetts till AK:s vice talman. Som vice ordförande i "unionsutskottet" vid den första urtima riksdagen kom han att spela en viktig roll för tillkomsten av Christian Lundebergs (bd 24) ministär, Sveriges första utpräglat parlamentariska regering. Genom P:s påtryckningar fick ministären karaktär av en bred samlingsregering; hans agerande i denna riktning bottnade i en oro för att FK skulle dominera, medan AK – som han uttryckte det inför Lundeberg – skulle "få åka på hundsvotten". Han erbjöds själv posten som jordbruksminister men tackade till Lundebergs lättnad nej. Det blev istället Alfred Petersson i Påboda som blev "den förste bonden vid konungens rådsbord". Gentemot norrmännen förespråkade P under krisen en försiktig hållning, och han motsatte sig alltför stora beredskapsanslag.

Efter några år av sviktande hälsa lämnade P 1908 AK för att ägna sig åt landstingspolitiken. Han återkom dock till riksdagen som ledamot av FK 1911 och anslöt sig då till Det förenade högerpartiet. Som enda medlem av detta parti röstade han nej till anslag för byggande av en ny pansarbåt av större, förstärkt typ, den s k F-båten. P blev därigenom en av "de sista på skansen vid värnandet av lantmannahögerns sparsamhetstraditioner" (Carlsson 1956, s 486). Han nominerades ej heller till återval efter FK:s upplösning 1911.

P var en långrandig talare och "stark i konsten att draga vid näsan med obestämda och svävande ord" (Widén). Som vice talman i AK ansågs han överdrivet formalistisk. Samtidigt vittnar brev till honom från ledande företrädare för skilda politiska läger om stor uppskattning.

Författare

Gunnar Aselius

Arkivuppgifter

Avskner av handhar som tillhört P i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen ... 1890–1902 (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik. Majoritetspartiet, regeringen o unionsfrågan 1888-1899 (1964); P Hultqvist, Riksdagsopinionen mot ämbetsmanna-intressena. Från representationsreformen till 1880-talets början (GHÅ 60:5, 1954); T Nevéus, Ett betryggande försvar. Värnplikten o arméorganisationen i sv politik 1880-1885 (1965); G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Äkerhielm (1961); E Thermamius, Lantmannapartiet (1928); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); [H A Victorin,] AK:s män 1893. Politiska porträttstudier af en Nylandtmannapartist (1893); J Widén, Dagboksanteckn:ar 1901–1913 (SkSH 10, 1984); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Allm valmansförb:s tillkomst (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Pehrson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7069, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Aselius), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7069
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Pehrson, urn:sbl:7069, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Aselius), hämtad 2024-04-16.