Meriter

Pehrsson, Pehr (i Åkarp), f 20 dec 1853 i Flackarp, Malm, d 7 maj 1950 i Burlöv, Malm. Föräldrar: arrendatorn o kyrkvärden Pehr P o Marna Nilsdtr. Elev vid Hvilans folkhögskola 71–72, vid Hvilans lantmannaskola 75–76, bitr lär vid folkhögskolan 78, ord lär (i bokföring, räkn o kommunalförvaltn) där 80–96, bitr lär vid lantmannaskolan 90–04, brukare o ägare av hemman i Åkarp, Burlöv, 79, kommunalordf där, nämndeman 87–03, led av AK 97–08 (led av tillf utsk 98–01 o 03, statsrevisor 06–07, led av statsutsk 08), led av Malmöhus läns landsting 98–14, av vitbetssockerskattekomm okt 02–maj 04, av styr för ab Skånska handelsbankens avd:kontor i Lund 09–12, VD i Oxie härads sparbank 12–30. G 28 maj 1879 i Tottarp, Malm, m Kjersti Jönsdtr, f 12 mars 1856 där, d 23 dec 1918 i Burlöv, dtr till åbon Jöns Nilsson o Berta Nilsdtr.

Biografi

P var en arrendatorson från Skåne som gjorde en "klassresa". Efter utbildning vid Hvilans folkhögskola och lantmannaskola anställdes han som lärare där och etablerade sig samtidigt som lantbrukare i Åkarp. Han kom sedan att i växande utsträckning ägna sig åt offentliga uppdrag, valdes in i AK och blev landstingsman. Efter perioden som offentlig person verkade han som direktör i Oxie härads sparbank, en post han behöll till pensioneringen vid 77 års ålder. P fyllde en framgångsrik bana och klättrade på den sociala stegen allteftersom möjligheterna öppnade sig i samhällsomvandlingen – en vacker karriär men inte unik. Hade det inte varit för en enstaka politisk handling hade hans minne stillsamt lagts till de mångas som gjort goda och viktiga, men obemärkta, insatser i samhällsutvecklingen.

Historien om P är ett exempel både på den historiska slumpens skördar och på segrarens historieskrivning. Han har fått personifiera den nattsvarta reaktionen under det sv samhällets modernisering och har blivit måltavla för skoningslös politisk polemik. Vid 1899 års riksdag motionerade P om ett tillägg till strafflagen. Det handlade om de hot och det tvång som arbetsvilliga i den växande industrin kunde utsättas för av strejkande kamrater och socialistiska agitatorer, till obehag för den enskilde och förfång för arbetsgivaren. I 1860 års strafflag kriminaliserades olaga tvång. 1893 hade det lagts under allmänt åtal att tvinga någon att delta i arbetsinställelser eller hindra honom från att återgå till arbete. P föreslog att även försök till sådant olaga tvång skulle kriminaliseras.

P var bara ett skickebud. Den egentlige upphovsmannen till förslaget var landshövding Robert Dickson (bd 11). Upprörd av de metoder som socialistiska agitatorer på sina håll tog till vid arbetskonflikter, kontaktade Dickson justitieminister L Annerstedt (bd 2). Denne ansåg dock av politiska skäl att initiativet till lagskärpning borde komma från enskilda riksdagsledamöter, inte från regeringen. P lovade då att lägga fram den av Dickson författade motionen, försedd med en kläm av Annerstedt.

Förslaget kritiserades – också från borgerligt håll – på flera grunder. Man menade att det riktades speciellt mot en viss del av folket och därför kunde betraktas som en klasslag, att bestraffning av försök bröt mot vedertagna rättsprinciper och att de bestämmelser som redan fanns var tillräckliga för att skydda "arbetets frihet". Synpunkterna hindrade dock inte riksdagen från att godkänna förslaget, och lagändringen trädde! kraft i juli 1899.

Åkarpslagen, som de nya tilläggen till strafflagen kom att kallas, uppfattades av arbetarrörelsen som en krigsförklaring och spelade en stor roll i den fortsatta ideologiska debatten. Lagens faktiska betydelse var däremot beskedlig. Trots ett flitigt motionerande i riksdagen förblev den i kraft fram till 1938, men antalet personer som dömdes efter den var inte särskilt stort: i genomsnitt 33 personer årligen under det första decenniet och 20, 17 respektive 7 personer under de följande årtiondena. Huvudparten dömdes till böter; lagen kom sällan att tillämpas med den stränghet som var möjlig. Att straffskalan sträckte sig till straffarbete i två år hade syftat till att ge möjligheter till att häkta en gärningsman och därigenom omedelbart stoppa den förgripliga verksamheten. Möjligheten togs bort vid en revision av lagen redan 1914.

De avsikter som tillskrivits upphovsmännen har spetsats till. Flera forskare har beskrivit lagen som en överhetsstats maktövergrepp, syftande till att försvåra för fackföreningarna att använda konfliktvapnet, och som "ett uttryck för ett patriarkaliskt samhällssystems strävan att bromsa den utveckling som inletts med kollektivavtalssystemets införande och fackföreningsrörelsens tillkomst" (Andersson). Analysen har präglats av överdrifterna hos polemiken mot lagen. P hade ingen utmejslad politisk profil, han var inte ärkekonservativ eller deciderad motståndare till fackföreningsrörelsen, även om han som frihandelsvän kunde se med misstro på de kollektiva och korporativa tendenserna i samhällsutvecklingen. Lagförslaget riktade sig omedelbart mot de hot och den misshandel som arbetsvilliga under en konflikt riskerade att utsättas för i en tid då socialismen och dess agitatorer ingalunda framstod som den fredliga förändringskraft som socialdemokratin senare utvecklades till. Genom att skärpa lagen kunde fysisk misshandel stoppas i tid. Problemet var att skärpningen inte avsågs gälla alla försök till brottsligt tvång. Den riktades uttryckligen mot avarter som kom till användning i arbetarrörelsens mobilisering. Att den inte var ett verksamt medel mot den fackliga uppbyggnaden som sådan, och knappast heller menad så, framgår inte minst av den starka tillväxten hos den fackliga rörelsen under perioden fram till storstrejken.

Författare

Hans De Geer

Arkivuppgifter

Brev från P i LUB (bl a till L Holmström).

Källor och litteratur

Källor o litt: S Andersson, Mellan Åkarp o Saltsjöbaden ... 1923–1928 (1990); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen ... 1890–1902 (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); R Casparsson, LO under fem årtionden, 1, 1898–1923 (1951); P Eklund, Rätten i klasskampen (1974); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); J Westerståhl, Sv fackfören:rörel-sc (1945). – Nekr över P i DN 9 maj 1950.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Pehrsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7077, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans De Geer), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7077
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Pehrsson, urn:sbl:7077, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans De Geer), hämtad 2024-04-23.