Meriter

Persson, Daniel (i Tällberg), f 10 mars 1850 i Leksand, Kopp, d 24 maj 1918 där. Föräldrar: lantbrukaren o häradsdomaren Kus Per P o Ingeborgs Anna Persdtr. Lantbrukare o ägare av hemman i Tällberg, Leksand, nämndeman från 82, led av AK från 91 (led av tillf utsk 92 lagt o 94–96, av särsk utsk 99, 05 1:a urt–06, 13 o 16, statsrevisor 00–02, led av statsutsk 00–05 lagt o 06–09, av liberala saml:partiets förtroenderåd 00–07 o 09– 17, ordf där o i partiets femmannaråd 16–17, led av första särsk utsk 09-10 o 14B, v ordf i jordbruksutsk 10–11, ordf där 12–15, led av talmanskonferensen 12, AK:s v talman 13–17, talman 18 lagt, ordf i andra särsk utsk 17), led av styr för Kopparbergs läns allm nykterhetsförb 00, av komm ang tullverkets stater nov 00–okt 02, av Frisinnade landsfören:s förtroenderåd 02–08 o från 12, ordf där från 17, led av komm ang Bodens fästn maj–dec 05, av skogsbeskattn:komm sept 05–juli 07, av 1906 års skiftesstadgekomm okt 06–juli 11, av norrländska skogsvårdskomm juli 07–maj 08, av försvarskomm sept 07–juli 10, av Kopparbergs läns landsting från 07, v ordf där 10–11, ordf där från 12, led av allm kyrkomötet 09, av fögderiförvaltn:komm juni 09–aug 12, av fjärde försvarsberedn dec 11–mars 14, av civilkommissionen dec 11–juli 15, av vattenfallssakk dec 14–mars 18, kommunalman i Leksand.

G 14 april 1873 i Leksand m Anna Hansdtr, f 14 febr 1853 där, d 15 april 1929 där, dtr till Nygårds Hans Olsson o Kerstin Ersdtr.

Biografi

P ägde en gård i Tällberg. Dessutom drev han i anslutning till den en lanthandel. Han blev tidigt en betrodd man i bygden, vilket visas bl a av hans många uppdrag som auktionsförrättare, privatadvokat, skogshandlare och kommunalman. Han kom därigenom att bli väl förtrogen med bygdens villkor och blev dess självklare talesman. P präglades tidigt av folkrörelsernas framväxt, och han anslöt sig till både väckelsen och den med denna förbundna nykterhetsrörelsen. 1882 blev han och hustrun medlemmar av Leksands missionsförsamling. 1903 lämnade P denna efter en tvist; utträdet innebar dock inte någon brytning, vilket framgår av den bevarade korrespondensen med ledande missionsförbundare och av P:s ställningstaganden vid olika tillfällen. Jordbrukets villkor, sedda från leksandssmåbrukarens horisont, väckelsen och nykterhetsrörelsen skulle sätta djupa spår och prägla hans verksamhet på skilda områden.

Vid vårvalet 1887 valdes P till riksdagsman i tävlan med den äldre och nationellt mer kände Liss Olof Larsson (bd 22). På grund av valsedelskasseringar hindrades han dock från att ta plats i riksdagen men återkom vid AK-valen 1890. Därmed inleddes en lång karriär som riksdagsman och politiker. P gjorde sig känd för en mer vänsterinriktad politik än sin företrädare Larsson. Utvecklingen under 1890-talet inom riksdagen gick åt vänster och bestämdes bl a av ledamöternas inställning i rösträttsfrågan. P avvisade dock 1890 den allmänna rösträtten, men 1893 anslöt han sig till dem som ville "demokratisera" FK genom en uppmjukning av dess exklusiva valbarhetsvillkor. I mitten av 1890-talet var P i rösträttsdebatten för en medelväg. Han ville ha allmän rösträtt men med kommunalstreck. Därmed skulle talrika småbrukare, inte minst i hans egen hembygd, få rösträtt. Han gjorde sig också under 1890-talet känd för att stödja nordsvenska intressen, bl a i järnvägsfrågan. Vid diskussionerna 1898 om bolagens jordinnehav i Norrland och Dalarna var P tveksam, då han ansåg, att bolagen i Dalarna skötte sig bra.

I slutet av 1890-talet var liberala riksdagsmän av P:s typ mer eller mindre politiskt hemlösa. Folkpartiet sågs inte som någon samlingsplats för vänstern. I okt 1899 försökte Sixten v Friesen (bd 16) engagera P i bildandet av ett nytt riksdagsparti. Denne var dock tveksam, inte minst i personfrågorna, men ställde sig sedan bakom det liberala samlingspartiet och dess närmast moderatliberala program. Partiet gick emot överhetssamhället, betonade friheten men också att staten måste skydda de svaga och det avvisade socialismen. Däremot var anhängarna oense om försvarets och rösträttens utformning och hur de socialpolitiska spänningarna skulle lösas. Lantmannaflygeln var väl representerad, nykterhetsradikalerna sämre och kulturradikalerna inte alls. Det var alltså upplagt för en fortsättning.

I början av år 1902 höll Frisinnade landsföreningen sitt konstituerande sammanträde med P som inledare. Han angav organisationens syfte: att samla landets reformvänner och genom tidsenliga förändringar avleda missnöjet, som endast kunde mötas med rättvisa. Enighet nåddes om kommunalstreckens bevarande och i rösträtts- och nykterhetsfrågorna. Den radikala falangen lyckades dock inte få igenom sitt förslag till partinamn. Till förtroenderådet valdes den som nykterhetsradikal betraktade P. Nykterhets- och kulturradikalerna blev över huvud väl företrädda där. För P var proportionella val till riksdagen viktiga, och han gick därmed mot majoriteten i landsföreningens förtroenderåd, som i stället förordade majoritetsval. Då rösträttspropositionen kom 1904, ställde sig P på regeringens linje: proportionella val till AK, allmän rösträtt, dubbla utskyldsstreck och en minimiålder på 25 år för rösträtt. I fortsättningen kom liberala samlingspartiet att i huvudsak stå emot regeringens linje, och det av statsminister Arvid Lindman (bd 23) 1906 lagda förslaget kunde räddas först genom en motion av P, där denne satte nedsättning i FK:s valbarhetscensus och arvode åt kammarens ledamöter som oeftergivliga villkor (den sk tällbergslinjen). Även om P:s initiativ sågs med misstro av samlingspartiets ledning, kunde motionen läggas som grund för en kompromisslösning av rösträttsfrågan. P hade också invändningar mot införandet av ett parlamentariskt styrelseskick, och han avgick 1908 ur förtroenderådet. När han 1912 återkom i detta hade situationen förändrats genom försvarsfrågans starkt ökade betydelse och den oro som rådde bland Sveriges bönder.

Omkring 1910 stod de sv bönderna inför en valsituation: skulle de gå åt höger eller åt vänster. Utgången blev, att de gick åt båda hållen, dels till de nyetablerade bondepartierna, dels till socialdemokratin. I den situationen fick P stor betydelse genom att han fångade upp de liberala böndernas missnöje. I de försvarspolitiska striderna kom han också, genom sin inriktning på ett billigare försvar och en förkortad övningstid, att företräda småböndernas önskemål. Den rollen förstärktes ytterligare genom att de frisinnade inom partiet företrädde en stark nykterhetsvänlig opinion med krav på lokalt veto syftande till rusdrycksförbud. Detta var samtidigt ett försök att gå förbi FK:s motstånd mot den kommunala rösträttens utvidgning, eftersom det lokala vetot skulle ge varje man och kvinna i en kommun lika rösträtt att bestämma rusdryckernas vara eller inte vara. Därmed skulle man bakvägen ha fört in allmän, kommunal rösträtt.

Sommaren 1914 ställdes försvarsfrågans lösning mot riksdagens accepterande av det lokala vetot. Även i den situationen spelade P en viktig roll. Under intryck av världsutvecklingen löstes dock försvarsfrågan genom att den liberale ledaren Karl Staaff, som P uttryckte det redan 1913, "föll till höger". Bitterheten i P:s kretsar blev mycket stark. I septembervalen 1914 gick liberalerna starkt tillbaka, bl a på grund av att tidigare anhängare gick över till socialdemokratin. Det fanns en risk, att liberalerna som parti skulle sprängas. De starka motsättningarna inom partiet ledde efter Staaffs död i sept 1915 till handlingsförlamning. Inom riksdagspartiet tillsattes ett fem-mannaråd, i vilket P ingick. Röster hade höjts för att han skulle bli partiets ledare, men så blev inte fallet, bl a eftersom hans hälsa lade hinder i vägen. Under de följande åren var han märkt av sjukdom och även om han fick allt fler förtroendeposter kunde detta inte skyla hans avtagande krafter.

P:s ökande inflytande belyser den förändring som ägde rum under 1910-talet inom de liberala leden. De tidigare dominerande kulturradikalerna försvann högerut eller fick efter valen 1911 och 1914 mindre att säga till om. Småbrukaren P blev viktig när man skulle komma till rätta med oron bland Sveriges bönder. Han stod för ideal som appellerade till stora delar av befolkningen. Han fångade upp det s k norrlandsfrisinnet genom sin sparsamhet och sin nykterhetsinriktning. Likaså var P väsentlig för de frisinnade frikyrkliga som motkraft till P P Waldenströms starka högerinriktning.

Omdömena om P har växlat. Folkpartisten Jöns Bromée i Billsta (bd 6), som inte uppskattade honom, uttalar i sina otryckta och föga objektiva Politiska porträttstudier af AK skepsis mot P, som han anser vara rädd för valmännen, elak, finurlig, lynnig och självbelåten. I Erik Axel Karlfeldts dikt Demagogisk söndag framställs P i negativa ordalag som partimannen. Ett helt annat omdöme återfinns i ett brev till P 1918, där krigsministern och missionsförbundaren E A Nilson (bd 26) beskriver vad han tänkte varje gång han såg P:s efterträdare som talman: "Där skulle Daniel Persson sitta, symboliserande småfolkets på landsbygden betydelse inom svenskt samhällsliv. Du har dock suttit där. Att du kom så sent dit, att din kraft var bruten, är en annan sak."

P kom ur bondefrisinnet, väckelsen och nykterhetsradikalismen, och han fick i sin politiska gärning betydelse för alla tre. Rösträttsfrågan gavs genom honom och hans långa kamp väsentliga konturer inte bara 1907 utan även 1917. Bonderörelsens utveckling påverkades av honom. Försvarsstriden tillfördes genom honom ett radikalt småfolksperspektiv. I sitt riksdagsarbete visade han en allt radikalare inställning, kanske framtvingad av hans valmän. Han var djupt förankrad hos en väljarkår där frisinnet, väckelsen och nykterheten utgjorde hörnpelarna.

Författare

Sven Lundkvist

Arkivuppgifter

P:s efterlämnade papper (ms, korrespondens, ämnesordnade handl:ar mm) dels dep i RA, dels dep i UUB. – Brev från P i LUB o i UUB (bl a till D Bergström o K Staaff).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om lagfart å fastighet på landet och dermed förenade kostnader. Borlänge 1901. 19 s. – Högerpolitik och frisinnad politik ... (Ur ett föredr i Mora d 9 april 1911.) [Rubr.] Sthlm 1911. 8 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, n:rl3 = 1911:8.)

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen ... 1890–1902 (1953); S Lundkvist, Politik, nykterhet o reformer ... 1900–1920 (1974); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902–1927 (1929); SMoK; L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867–1911 (1954); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 5 (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Persson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7108, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7108
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Persson, urn:sbl:7108, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2024-04-19.