Meriter

Petrus Thyrgilli, f i Skänninge, d 18 okt 1366. Kanik vid Uppsala domkyrka senast 25, kung Magnus' kansler senast 40, providerad till biskop i Linköping 30 jan 1342, providerad till ärkebiskop i Uppsala 17 nov 51.

Biografi

P säges i den linköpingska biskopskrönikan (1523) ha varit "född i Skänninge av god ätt". Han tillhörde en släkt som intog ett framstående rum i 1300-talets sv kyrka. Av vittnesmål vid kanonisationsprocessen rörande hans systerson Nicolaus Hermanni (bd 26) 1417 framgår att ättlingar till den 1294 avlidne östgötalagmannen Bengt Magnusson (Folkungaättens lagmansgren; bd 16, s 261) räknade släktskap med denne. Denna släktskap bör ha gått genom Nicolaus Hermannis moder Margareta, P:s syster, gift med en borgare i Skänninge.

Mot denna bakgrund bör ses den karriär inom kyrkan som gjordes av såväl P som hans äldre broder Johannes Thyrgilli (d 1338). Denne, som i Registrum upsalense (1344) såsom tidigare innehavare av Alundakanonikatet vid domkyrkan kallas "Johannes skaeningiensis", bör vara den "Johannes de Lincopia" som 1313 vistades vid Parisuniversitetet. Såsom ärkedjäkne i Linköping inköpte han 1317 i Paris jämte tre Linköpingskaniker för deras kyrkas räkning ett hus på vänstra Seinestranden att användas som kollegium för stiftets studenter. Från 1319 befinnes Johannes Thyrgilli uppehålla sitt ämbete vid domkyrkan, men 1324 uppträder han vid kurian i Avignon som ombud för sin kyrka i dess interna konflikt om sockenkyrkornas prestationer till biskopen vid dennes visitation. Vid biskop Karls (bd 20) död 1338 var han, såsom nedan framgår, kung Magnus' kandidat till Linköpings biskopsstol. Johannes Thyrgilli dog dock under sin resa till Avignon, enligt biskopskrönikan i Brügge.

Det är lockande att med P identifiera den Petrus, kyrkoherde i Munktorp, Vm – med den helige Davids (bd 10) reliker en av Västerås stifts förnämsta kyrkor – som 1313 i Västerås redovisade restantier av den markgäld hertigarna Erik och Valdemar ålagt sin del av riket och som 1318 på Dåvö kungsgård, Munktorp, bevittnade och jämte änkedrottning Helvig, ärkebiskopen och Strängnäsbiskopen beseglade Ramborgs, östgötalagmannen Bengt Magnussons dotters, testamente. Sigillet, spetsovalt, visande en klerk knäböjande inför Maria med barnet, benämner sin innehavare "Petrus Thyrghilli presbiter".

Dock, när P 1320 och 1323 framträder som "herr Peter i Färentuna" beseglar han med ett sexkantigt sigill, visande ett "P". Färentuna på Färingön i Mälaren dominerades av kronans och Uppsalakyrkans gods, och P förefaller redan nu vara knuten till domkyrkan. Som kanik innehade han enligt Registrum upsalense Rasbokanonikatet. Han fullgjorde 1327 i Avignon ärkebiskopens visitationsskyldighet, något som tyder på tidigare franska studier.

Ett unikt aktstycke belyser P:s tillträde till biskopsstolen i Linköping. I vidimation av biskop Styrbjörn i Strängnäs föreligger ett missiv av kung Magnus 22 maj 1340, där denne anmodar de världsliga ledamöterna av sitt råd att besegla ett i deras namn ställt brev till kardinalskollegiet: kungen hade erfarit att biskop Egislus (Birgeri; bd 12) i Västerås i kurian hade företett brev med innehåll att kungen förde fram honom som efterträdare till biskop Karl i Linköping; sanningen var dock den att kungen avvisat påtryckningar till Egislus förmån och till ämbetet hos påven rekommenderat först ärkedjäknen i Linköping Johannes, därefter – sedan denne avlidit – sin kansler P, kanik i Uppsala. P kallar sig själv vid denna tid (1340) "kungens av Sverige kansler". Hur länge han innehaft ett sådant ämbete (vilket tidigare varit förenat med det regala dekanatet vid Linköpings domkyrka) och vad detta innebar är okänt.

Linköpings biskopsstol var sedan 1329 reserverad för påvens utnämning. Biskop Karl avled våren 1338. Den utsedde Johannes dog under sin resa till kurian och när budet härom nådde denna mot slutet av året begagnade Egislus, som sedan länge vistades där och hade höga förbindelser, situationen till sin förmån. När P omsider anlände med kungens rekommendation fann han sig förekommen och nödgades begära hemifrån det kända brevet. Den process vid kurian som nu följde drog så ut på tiden att påven i maj 1341 till administratör av stiftet utsåg domprosten i Uppsala Laurentius Pauli, en sällsynt åtgärd. Först 30 jan 1342 providerades P, varpå han, sedan han (som den förste Linköpingsbiskopen) åtagit sig att ge ett servitium om 660 floriner, fick sin vigning.

Trots den sedvanliga anmodan att bege sig till sin kyrka dröjde P kvar i Avignon, nu som kung Magnus' prokurator men också för att främja enskilda ärenden: så utsågs att efterträda honom hans medhjälpare Olof Fastesson i Rasbokanonikatet och hans systerson Thyrgils Hermansson i Färentuna. Först i aug 1343 var han i uppbrott, med fullmakt som kollektor av annater från nytillsatta ämbeten i den sv kyrkan. Han anlände lagom till förhandlingarna i Varberg i nov s å mellan kung Magnus och Valdemar av Danmark.

Den kyrka P nu tillträdde hade således i mer än fem år saknat herde och av allt att döma varit mindre väl skött under biskop Karls senare år. Förvaltningen av det vidsträckta stiftet förfaller P nitiskt ha skött. En statutsamling i hans namn reglerar bl a prostarnas verksamhet som biskopens ombudsmän. Bevarade diplom kan tolkas till att han visiterat sockenkyrkorna efter en plan som låtit honom varje år besöka en ny del av stiftet. Att han inte hade kraft att motstå kungens ökande anspråk, med påvligt tillmötesgående, att för sin räkning disponera kyrkans inkomster och tjänster är lättförståeligt. I samband med digerdödens och det ryska krigets påfrestningar förfaller också stiftets adel i olika avseenden ha tagit kyrkans resurser i anspråk.

Johannes Guilabertis beskickning som påvlig uppbördsman i Norden ledde till att P åter drogs in i politisk turbulens. Såsom den främste andlige deltog han i det möte i Jönköping 19 mars 1351 under drottning Blanches ledning – kung Magnus befann sig på ryskt fälttåg – där hela den aktuella uppbörden av Sverige och Norge beviljades som kortfristigt lån till kungen. P gick med de andra i borgen för lånet, för sin del med både sin kyrkas och sina enskilda tillgångar. Saken komplicerades onekligen för honom av att han, utöver att vara ansvarig för sitt eget stift, mottog uppdrag av nuntien att övervaka hela den sv uppbörden.

Kort härefter dog ärkebiskop Hemming (bd 18). Domkapitlet skyndade sig att välja sin dekan Sigfrid Rotgersson till efterträdare, vilket dock Magnus vägrade att acceptera: med nuntiens bistånd krävde han att P skulle postuleras till ärkestolen. I ett brev från Lund 24 sept s å till de hemmavarande berättar Sigfrid hur han under fara för sin person begett sig dit, där kungen, rådet och nuntien vistades, och under beskydd av ärkebiskopen där, den sv kyrkans primas, förgäves försökt i domkyrkan hävda sin och Uppsalakyrkans rätt; han ämnade nu fullfölja ärendet i kurian. Dit hade emellertid redan avgått, med uppdrag både av kungen och av P, Nicolaus Marci (bd 26), domprost i Linköping och kungens kansler. Redan 17 nov s å providerades P till ärkestolen; till efterträdare i Linköping fick han, säkerligen på kung Magnus' bedrivande, Nicolaus Marci. Genom uppsalakaniken Johan Karlsson (Färla; bd 16, s 687), som fick överta preposituren i Linköping och kanslersbefattningen hos kungen, erlade P servitium och mottog palliet, ärkebiskopens insignium. Han förblev i Linköping ännu ett drygt år, av kungen kallad "episcopus lincopensis et nunc electus confirmatus upsalensis". Först sommaren 1353, sedan Nicolaus Marci återkommit, kan han påvisas ha tillträtt sin nya kyrka.

Vid sitt tillträde till ärkestolen var P således en ålderstigen man. Hans 13 år på den var en tid av återkommande politiska kriser. Vid dessa kan han inte påvisas ha spelat någon aktiv roll. Erik Magnusson hade vid sitt uppror i okt 1356 som främste andlige anhängare Nicolaus Marci; P framträder endast genom att i efterhand ha beseglat ett kung Eriks förläningsbrev 27 dec s å. I samband med den förnyade fejden förekommer han inte. Icke heller vid Håkans undanskjutande av sin fader Magnus 1362 eller vid det mecklenburgska maktövertagandet 1363-64 framträder ärkebiskopen i någon situation som tyder på aktivitet, även härvid i skarp kontrast till sin orolige efterträdare i Linköping.

Likaså ter sig Uppsalakyrkans inre historia händelselös under P:s archiepiskopat, jämfört med företrädaren Hemmings och efterträdaren Birger Gregerssons (Malsta-ätten; bd 4, bd 25). Upprättandet av Registrum upsalense under den förres tid markerade avslutningen av den storartade uppbyggnaden av biskopsbordets, domkapitlets och domkyrkans organisation och ekonomiska resurser. P:s enda kända åtgärd därvidlag synes karakteristisk. Redan 1350 hade han skaffat sin systerson Nicolaus Hermanni, "studens in legibus", en påvlig exspektansfullmakt på kanonikat i Uppsala; kort därefter insatte han denne som kanik i Linköping. Bliven ärkebiskop inrättade han 1357 ännu ett kanonikat, Närdinghundra, på grundval av tiondeinkomster från ärkebiskopsbordet och domkyrkan; såsom innehavare insattes Nicolaus Hermanni. Vid ärkebiskopens visitationsresa i Ångermanland och Hälsingland följande vinter befinnes denne ha deltagit. Säkerligen var han genom sin juridiska utbildning värdefull, men P:s läggning för nepotism kan knappast betvivlas. Utöver denna resa kan han påvisas ha utfört visitationer inom Uppland.

Även under sina sista år ansattes P av den påvliga kammaren för följderna av 1351 års händelser. Han krävdes nu för Uppsalas borgen av det stora lånet och för sin företrädares kvarlåtenskap av nuntien Guido de Cruce. 9 nov 1366 underrättade domkapitlet påven om P:s död 18 okt och hans bisättning i domkyrkan samt om det företagna valet av efterträdare – vid vilket nuntien tagit påfallande aktiv del. Enhälligt hade man utsett domprosten Birger Gregersson. Denne, som sedan ett par år var kung Albrekts kansler och ledamot av rikets råd, hade uppenbarligen varit den ledande mannen inom Uppsalakyrkan under P:s senare år.

P åtnjöt helt tydligt Magnus Erikssons förtroende; det stöd för kungamakten som Uppsalakyrkan traditionellt stod för uteblev dock av allt att döma under hans archiepiskopat. Trots en lång bana i skilda befattningar saknar han en egen profil och kan med något undantag inte knytas till personliga initiativ. Hans för oss dunkla frändskap med de högsta kretsarna torde inte ha saknat betydelse för hans framgång. Att Birgitta (Birgersdtr; bd 4) åsyftar P, hennes stiftsherde under tiden för hennes andliga väckelse och tidiga klosterplaner, i någon av sina uppenbarelser om Guds sons och Guds moders syn på biskopar är mer än sannolikt. Man har pekat på uppenbarelse 3:4 om "en vis, skön och rik biskop", som blott såg till världslig framgång; när en lärd kanik enskilt tog honom i upptuktelse, skämde han ut denne inför alla. Biskopen har menats vara P, kaniken mäster Mattias (bd 25), Birgittas lärare och biktfader (Steffen). Tidig birgittinsk tradition utpekar P som föremål för uppenbarelserna 3:13 och 6:22, där en biskop bättrat sig och därför skall gå ett mildare öde till mötes. Den samtida ärkebiskopskrönikan betecknar P som "vir devotus et modestus".

Författare

Herman Schück

Källor och litteratur

Källor o litt: C-G Andrén, Konfirmationen i Sverige under medeltid o reformationstid (1957); Birgitta, Himmelska uppenbarelser, 1–4, ed T Lundén (1957–59); Y Brilioth, Den påfliga beskattmen af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Sv kyrka, kungadöme o påvemakt 1363–1414 (1925); dens, Sv kyrkans hist, 2 (1941); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav ... 1344–1527 (1977); DS 3–9 (1842–1991); S Engström, Bo Jonsson, 1 (1935); B Fritz, En folkungatida storman o hans olika roller (Studier i äldre hist tillägnade Herman Schück 5/4 1985,1985); H Gillingstam, Den heliga Birgittas släktskap med biskop Nicolaus Hermanni – ett genealogiskt o socialhistoriskt problem (PHT 1984); dens, Den heliga Birgittas släktskap med Nicolaus Hermanni än en gång (PHT 1990); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden (1862-67); G Inger, Das kirchliche Visitationsinstitut im mittelalterlichen Schweden (1961); H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959); dens, Kansler o capella regis under folkungatiden (HT 1963); L Sjöstedt, Krisen inom det sv-skånska väldet 1356–1359 (1954); Statuta synodalia, cd H Reuter-dahl (1841); R Steffen, Den heliga Birgittas uppenbarelser ... (1909); Västerås hm, 1:1–2 (1939-49).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Thyrgilli, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7213, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7213
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Thyrgilli, urn:sbl:7213, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-20.