Meriter

3 Reenstierna, Jacob, son till R 2, f 30 april (G Anrep, Sv adelns ättartaflor ...), dp 6 maj 1659 i Sthlm, Ty, d 29 febr 1716 (En ringa dicht öfwer ... R1716), bet för själaringn 1 mars 1716 där, ibid. Inskr vid UU 28 sept 72, sekr i Bergskoll 14 febr 83, assessor i Svea hovrätt 5 juni 83, lagman i Halland 24 maj 92, landsh i Kopparbergs län 21 maj 10–13, frih 14 aug 11, k råd från 2 juni 12, led av justitierevisionen o högste styresman för Kontributionsränteriet 4juni 12–15, president i Kommerskoll från 13 maj 13, greve 3 mars 14.

G 9 jan 1687 i Sthlm, Nik, m Magdalena Toutin, f i okt 1670 (sonsonen Fredrik R:s uppg 1764 i Orig:geneal, RHA) trol där, d 30 mars 1753 (Fredrik R:s uppg 1764), dtr till hovjuveleraren Valentin T o Gertrud Uttenhofen.

Biografi

R och hans bröder fick, trots båda föräldrarnas ursprung i köpmannaklassen, en utbildning typisk för en sv adelsman. De undervisades först i hemmet 1667–71 av Johan Collvijn som troligen rekommenderats till tjänsten av sin lärare Urban Hjärne (bd 19) och som var befryndad med R genom sin hustru. 1671 fick sönerna Samuel Jonae Columbus (bd 8) som informator.

I febr 1671 kom R till Uppsala tillsammans med sin lärare och brodern Abraham. Han inskrevs dock vid universitetet först följande år då även brodern Isak och den yngre brodern Abel kommit till Uppsala. Under några år vistades bröderna med sin informator omväxlande i Uppsala, Sthlm och Norrköping. Columbus var språkkunnig och språkundervisningen var säkerligen en central del i brödernas utbildning; de fick även öva med kungens fäktmästare, skolades i fortifikation hos F H Höijer (bd 19, s 691) och undervisades i musik av Rickard Sylvius. Förhållandet mellan Columbus och hans elever var gott. Columbus prisar deras "godartighet" i brev till fadern, som i sin tur mycket berömmer läraren för "hans flit och gode information" åt hans söner (brev 4 mars 1674;jfr Ekholm, s 31).

Samuel Columbus' verksamhet som skald gjorde uppenbarligen intryck på R, som själv författade en gravskrift vid sin lärares död 1679. Gravskriften är utgiven anonymt av "en ymklig lycklig sin salige gouverneur till sista äretjänst välment", men har tillskrivits R (Ekholm, s 42). Dikten har påtagliga likheter med Columbus' egna dikter vad gäller både innehåll och stil. För att hedra läraren utgav R 1687 Samuelis Columbi Bibliske werld, sampt andre hans poetiske skriffter. 1708 utgav han dessutom några av Ovidius' metamorfoser som troligen översatts av Columbus tillsammans med bröderna R.

I den traditionella adliga utbildningen ingick även en längre utlandsresa. På hösten 1674 gav sig Columbus iväg med R och Isak R till Leipzig för fortsatta universitetsstudier. Två års vistelse i Leipzig följdes av en resa till Amsterdam, London och slutligen Paris, där brödernas utbildning fortsatte efter ett par mer nöjesinriktade veckor i London. Till Paris kom sällskapet i dec 1676 i syfte att ägna sig åt "studier, förfarenhet och seder", som Columbus rapporterade till sin uppdragsgivare (brev 24 nov 1676; Ekholm, s 35). Ekonomin under resan var bitvis ansträngd beroende på faderns allt sämre ekonomiska situation, och sönerna uppmanades att vara sparsamma. På hösten 1677 kom ytterligare en bror till Paris, Marcus R. I mars följande år avled Jacob R d ä och då återvände sönerna till Sverige, dock utan sin lärare.

När R och hans bröder kom tillbaka efter utlandsresan tvingades de ta itu med faderns efterlämnade affärer som var i dåligt skick och komplicerade att reda ut. Bruken i Lappland försökte R och Isak R att driva tillsammans med farbrodern Abraham (R 1), men anläggningarna övergavs efter en tid sedan sterbhusdelägarna tvingats förklara sig urarva.

R påbörjade 1683 en annan karriär: ämbetsmannens. Först utsågs han till sekreterare i Bergskollegium, vars verksamhet var honom bekant från familjens affärer och hans egen insats för Lapplandsbruken; s å blev han assessor i Svea hovrätt och 1692 lagman i Halland. Som lagman hade han bl a nära kontakt med landshövdingen och senare k rådet Reinhold Johan v Fersen (bd 15).

R nöjde sig dock inte med att bli ämbetsman. Han gjorde också försök inom Reenstiernornas traditionella verksamhetsfält. 1685 lät R bearbeta en silverfyndighet i Regna i Östergöland, men fyndigheten var inte så riklig att verksamheten lönade sig. Senare gjorde han ett nytt försök inom bergsnäringen och denna gång med större framgång. Han grundade Hults bruk i Kvillinge i Östergötland 1697. I en ansökan till Bergskollegiet angav R att det var en spiksmedja han tänkte anlägga. Efter ytterligare uppköp av mark byggdes 1709 en spiksmedja med fyra spikhamrar som drevs med vattenkraft. Ytterligare en spiksmedja byggdes två år senare. Dessutom fanns vid bruket en klensmedja som kunde tillfredsställa de omkringboende böndernas behov av åkerredskap och även ta emot beställningar från manufakturister i närheten. R:s spiktillverkning var ett led i den ambition som fanns i Sverige att inte bara exportera råvaran järn utan även förädla järnet inom landet och exportera färdiga produkter. R lyckades med detta; Hults bruk fick rykte om sig att tillverka en av de bästa spiksorterna i Europa. 1713 erhöll bruket ett förmånligt privilegiebrev från Karl XII i Turkiet. R fick befrielse från stora och lilla tullavgiften för alla järnprodukter som tillverkades där och dessutom frihet från Sthlms vågtull för det järn han köpte för tillverkningen. I privilegierna ingick även rätt att fritt utskeppa allt som tillverkades vid Hults bruk.

Bruket kom att ingå i ett större godskomplex huvudsakligen beläget i Östergötland. R ägde även Björnviken och Björnsnäs i Kvillinge och dessutom Skeppsta bruk i Västmanland, som han ärvt efter sin farbror Willem Momma (bd 25). På Björnviken bodde han ståndsmässigt i ett hus som han låtit bygga om i början av 1700-talet. Säteriet Bjömsnäs kom i R:s ägo 1714 genom en fordran han hade på ägaren Per Körning. Förvärvet ledde till strider mellan de tidigare ägarna och Reenstiernorna som pågick i flera decennier men som avslutades till familjen R:s förmån.

I Norrköping hade R en bostad där han ofta vistades. Tillsammans med storredaren i Norrköping Petter Speet d y ägde han flera skepp samt bedrev viss affärsverksamhet. R var även en av de större järnhandlarna i Norrköping. Dessutom var han intressent i det av fadern tidigare ägda Holmens bruk, men detta övergick helt till brodern Abel som även köpte det hus i Sthlm som R ärvt efter sin far. R tillhörde tyska församlingen i Norrköping och skänkte 1694 en urtavla av koppar till församlingens nya kyrka.

För eftervärlden är R mest känd som ämbetsman och k råd. Under några få år i början av 1710-talet var han en av de män som Karl XII satte sitt hopp till, samtidigt som kungens missnöje med rådet i dess helhet växte. Våren 1710 utsågs R till landshövding i Kopparbergs län. Det skedde under en ansträngande tid för länscheferna med alla krav som ställdes inför det fortsatta fälttåget. R kunde rapportera om många men relativt resultatlösa resor runt i länet för att skaffa fram soldater till ett tremänningsregemente.

Kungens ökade missnöje med rådet ledde bl a till att han utfärdade en förordning 4 juni 1712 om att en förmögenhetsbeskattning skulle genomföras i Sverige för att stärka statsfinanserna. Skatten skulle administreras av ett särskilt kontor i ständernas bank, Kontributionsränteriet. Samtidigt som förordningen utfärdades fick R ansvar för den nya enheten. Två dagar tidigare hade han utsetts till k råd.

I okt 1712 organiserades Kontributionsränteriet som ett särskilt ämbetsverk med R som högste styresman. Detta var också ett villkor från ständernas bankofullmäktige. För att acceptera att ingå i ränteriet krävde de att R skulle delta i arbetet. Detta var dock inte vad Karl XII tänkt sig: han hade förordnat att verksamheten skulle drivas som ett kontor i banken. Det k rådet skulle endast agera som rådgivare. När det blev känt för kungen att Kontributionsränteriet hade organiserats som ett kollegium med R som chef reagerade han skarpt och krävde att det skulle omorganiseras enligt det som angivits i förordningen. Den långsamma postgången mellan Turkiet och Sverige ledde dock till att kungens brev anlände först när verksamheten redan pågått ett år och den fick då fortsätta som förut.

R deltog aktivt i Kontributionsränteriets sammanträden och undertecknade skrivelserna. Den nya förmögenhetsskatten skilde sig mycket från tidigare extrabeskattningar, och R fick besvara många frågor från landshövdingarna om hur förordningen skulle tillämpas. I de flesta fall följde R därvid kungens förordning, men vad gällde principen att skatten skulle ut-tas jämlikt av alla undersåtar och all egendom, oavsett tidigare givna privilegier, gjorde R några avsteg. Han undantog bergsfrälsejorden från beskattning, ett förfarande som Karl XII i efterhand godkände, och tjänstefolket undantogs från att betala skatt enligt den nya förordningen och fick i stället betala lika mycket som de tidigare erlagt i det gamla skattesystemet. Detta innebar en väsentlig höjning av skatten för pigor och drängar jämfört med vad de skulle fått betala enligt reglerna för den nya förmögenhetsskatten.

Ett ytterligare tecken på kungens höga uppskattning av R var utnämningen till president i det reorganiserade Kommerskollegiet 1713. Posten var viktig, men R deltog endast sporadiskt i sammanträdena under de två och ett halvt år han hann vara chef innan han avled. I kollegiet arbetade man under R:s tid bl a med nya tulltaxor. R slöt sig dll dem som ville ha lägre importtullar med argumentet att höga importtullar endast gynnade de få manufakturister i landet som kunde höja sina priser.

Samtidigt med R utsågs även Nikodemus Tessin d y till k råd. Kungen hade stora förhoppningar att dessa två skulle verka för hans politik i rådet och uppmanade dem, genom statssekreteraren Casten Feif (bd 15), att samarbeta. De tycks även ha agerat tillsammans i vissa frågor mot rådets starke man Arvid Horn (bd 19), t ex vad gällde rådets initiativ till fredsförhandlingar 1713 då både Tessin och R var negativa till den långtgående fullmakt som gavs förhandlaren Mauritz Vellingk. Däremot ställde de sig bakom rådsmajoritetens sammankallande av riksdagen s å. När kungens order om att riksdagen skulle upplösas diskuterades i rådet var R ensam om åsikten att ständerna omedelbart måste informeras om kungens brev. På riksdagen 1713–14 agerade R bl a genom en inlaga mot ett försök från adelsståndet att värna sina privilegier i frågan gällande ofrälse personers innehav av frälsejord. R framhöll i sin skrivelse att en skärpning av privilegierna på denna punkt kunde leda till ökade motsättningar mellan stånden, försvåra för adelsmän att belåna sin jord och även försämra möjligheterna för adeln att köpa skattejord.

R mottog i början av 1710-talet många bevis på Karl XII:s uppskattning. 1715 vändes dock kungens förhoppningar på R i sin motsats. Orsaken till R:s fall var ett tillstånd han givit handelsmannen Daniel Protte att sända fartyg till baltiska hamnar, trots den stränga handelsblockad som införts efter de baltiska provinsernas ockupation 1710: Protte hade ansökt i rådet om att få sända fartyg för att hämta viss egendom i Riga, en ansökan som beviljades. Ärendets behandling i Kommerskollegiet ledde till att Protte fick tillstånd att även handla på de baltiska hamnarna. När Karl XII återvände från Turkiet gav han högste ombudsmannen i uppdrag att beivra detta brott. Åtal väcktes mot Protte själv, mot R och statssekreteraren Frans Joachim Ehrenstrahl (bd 12). Kungens kraftiga reaktion berodde dels på att han bedömde tillståndet till Protte som ett militärt hot, dels på det lydnadsbrott han ansåg att ämbetsmännen gjort sig skyldiga till.

I R:s fall följde åtal inför Svea hovrätt, men han insjuknade och avled innan rättegången inleddes. På sin dödsbädd samlade han sina kollegor i Kommerskollegiet till ett protokollfört sammanträde där han förklarade att han i det Protteska ärendet inte gjort något fel utan endast följt sv lag. Efter R:s död tycks hovrätten ha utgått från att målet skulle läggas ned eftersom den inte ens hunnit höra R, men kungen, som ville statuera exempel, beslöt att målet skulle fullföljas. Ett år efter R:s frånfälle dömde hovrätten R:s sterbhus att betala 3 000 dlr smt i skadestånd till fångarna i Ryssland samt att R, om han levat, skulle ha avsatts från sina ämbeten.

R var utan tvivel en dugande ämbetsman, men den snabba karriären måste dll stor del tillskrivas hans villighet att medverka i administrationen av Karl XII:s hårda ekonomiska politik. När den k nåden vändes i sin motsats tog karriären ett abrupt slut.

Författare

Åsa Karlsson

Arkivuppgifter

Strödda handl:ar (fullm:er, k brev m m) i UUB. – Brev från R i KB o RA (dll RJ v Fersen, J o Abel Reentierna o M Stenbock).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Vårt förgängelige lijfs fåfengelige tanckar öfver den vällärde och rättsinnige Samuel Columbus ... Upsala [1679]. 4:o. (4) s. [Anon; tillskr.]

Utgivit: S Columbi Bibliske verld, sampt andre hans poetiske skriffter, med flijt samblade, och andre resan uplagde. Sthlm 1687. 4:o. (98) s.

Översatt: Publius Ovidius Naso, Några fabler af Ovidii Metamorphoses, försvänskade, Sthlm 1708, (16), (95) s (föret).

Källor och litteratur

Källor o litt: F 147 o (handhar ang R o kontribu-tionsverketm m), UUB.

W Ahlström, Arvid Horn o Karl XII 1710–1713 (1959); S Columbus, Sami dikter, ed B Olsson o B Nilsson, 1–2 (1994-95); R Ekholm, Samuel Columbus. Bidr till känned om hans levnad o förf:skap (1924); W Enblom, Privilegiestriderna vid frihetstidens början 1719–1723 (1925); C Feif, Från Bendertiden. Casten Feifs brev till Arvid Horn 1710–12, ed M Bohnstedt (PHT 1921); K Forsberg, Hults bruks hist 1697–1947 (1949); Frälseg 3:1–4:3; S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); Handl:ar ur v Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, ed G Andersson, 1 (1859); S Hedar, Ensk arkiv under karolinska enväldet. Studier i sv arkivhist o räfstepolitik (1935); B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler. Studier i Holmens bruks hist (1954); dens, "De på Stenhuset". Studier från Holmens bruks första storhetstid ... (1959); dens, Tiden 1655–1719 (Norrköpings hist, 6, 1971); J Hoving, En malmgårds öden (SSEÅ 1940); S Jägerskiöld, Juridik o politik. Studier i karolinsk straffrätt (KFÅ 1963) ;Å Karlsson, Den jämlike undersåten. Karl XII:s förmögenhetsbeskattn 1713 (1994); Kommerskoll; C L Lundquist, Council, king and estates in Sweden 1713–1714 (1975); E Lyberg, Jakob Momma-Reenstierna o hans skeppsbygget! på Gotland (1949); EJ Meck, Dagbok 1644-1699, ed F Arfwidsson (1948); B Ryman, Eric Benzelius d y, en frihetstida politiker (1978); Slott o herresäten i Sverige, Östergötland, 1 (1971); P Sondén, Bröderna Momma-Reenstierna. Ett bidr till den sv handelns o industriens hist på 1600-talet (HT 1911); G H Stråle, Alingsås manufakturverk. Ett bidr till den sv industriens hist under frihetstiden (1884); Sv slott o herresäten vid 1900-talets början, N F, Östergötland (1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Reenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7569, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2024-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7569
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Reenstierna, urn:sbl:7569, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2024-11-18.