Meriter

Renat, Johan Gustaf, f 1682 i Sthlm, d 1 maj 1744 (bouppt 1744/1:797, SSA; bet för bårkläde 3 maj 1744 i Sthlm, Klara). Föräldrar: Gustav Mikael Renatus (urspr Moses Jakob) o Hedvig Eleonora Renata. Lärkonstapel vid artilleriet 99, konstapel 00, deltog i Karl XII:s militära operationer 00–09, furir 02, styckjunkare febr 06, i rysk o kalmuckisk fångenskap juli 09–juli 34, löjtn vid Artilleristaten i Sthlm 5 nov 34, kaptens avsked 7 dec 39.

G 1) tidigast 1716 m Brita Christine Scherzenfeldt, f juni 1684 i Kiaby, Krist, d 4 april 1736 i Sthlm, begr 13 april där, Svea artilleri, dtr till kavallerilöjtnanten Knut S o Brigitta Tranander samt tidigare g m 1) Mats Bernow, 2) Jonas Lindström o 3) Michaël Zims; 2) 20 maj 1739 i Sthlm, Nik, m Elisabeth Lenström, f omkr 1693, d juli 1752 (bouppt 1752/1:870, SSA), begr 17 juli 1752 i Sthlm, Kungsh (enl begr:bok 59 år gammal) samt tidigare g m advokatfiskalen Isak Fritz.

Biografi

R:s föräldrar var av judisk börd och hade 1681 via Holland invandrat till Sverige från Wien. S å döptes de i närvaro av Karl XI i det s k judedopet i Tyska kyrkan i Sthlm. R föddes påföljande år, och 17 år gammal skrevs han in som lärkonstapel vid artilleriet. Efter endast ca ett års tjänstgöring deltog R i slaget vid Narva och avancerade till konstapel. Under de närmast följande åtta åren följde han den sv armén genom de baltiska provinserna, Polen och Ukraina och deltog i slagen vid Düna och Holowczin. I samband med nederlaget vid Poltava och den därpå följande kapitulationen i Perevolotjna 1 juli 1709 hamnade R i rysk fångenskap och sändes tillsammans med ett betydande antal fångna landsmän efter en kort sejour i Moskva till staden Tobolsk i Sibirien. Under vistelsen i Sibirien åtnjöt de sv krigsfångarna relativt stor personlig frihet, vilket bl a innebar möjligheter till utkomst genom t ex jakt, hantverk, handel och informatorsverksamhet.

Uppgifterna om R:s liv i Tobolsk 1709–16 är ytterst knapphändiga. De trots allt bistra villkoren för krigsfångarna i Sibirien ledde till att åtskilliga av de sv officerarna så småningom accepterade erbjudanden om att övergå i rysk tjänst. Den sv officerskårens relativt höga bildningsnivå och långa stridsvana gjorde denna grupp attraktiv för ryska militära myndigheter. Enligt egen utsago i samband med hemresan 1734 gick R dock aldrig i rysk tjänst. Icke desto mindre står det klart att han 1716 deltog i den av Ivan Dmitrievitj Buchholtz organiserade och ledda expedition till "Lilla Bucharea" vars uppgift var att söka guldsand. Med Lilla Bucharea avses ett område som sträckte sig från trakten kring Amu-darja in i södra delen av Ostturkestan. Expeditionen övervintrade 1715–16 vid Jamysjev-sjön vid Irtysj och det var där R tillsammans med en grupp andra sv krigsfångar anslöt sig till Buchholtz' förtrupp. Den transportkolonn på ca 700 personer i vilken R tillsammans med övriga svenskar, ett antal köpmän och industriidkare, befann sig, blev plötsligt omringad och anfallen av ett kalmuckiskt förband. Trots hårdnackat motstånd blev hela kolonnen tillfångatagen och fördes förbi Buchholtz' förtrupp till kalmuckernas huvudort i Kuldja, beläget i Ili-dalen i norra delen av den nuvarande (1997) kinesiska provinsen Sinkiang (Xinjiang). Med kalmucker avses här det västmongoliska folk, ojraterna, som på 1630-talet grundat det Djungariska (även Ojratiska) khanatet, vilket sträckte sig i norr till sjön Balkhash och trakten av nuvarande Novosibirsk och i söder till Jarkent och Khotan. Vid tiden för R:s och de övriga fångarnas ankomst dll Kuldja styrdes khanatet av khanen Tsevang Rabdan som 1727 efterträddes av Galdan Tseren. R som vid tillfångatagandet blivit svårt "blesserad", lyckades dock snart att genom sina kunskaper och färdigheter tilldra sig sina fångvaktares uppmärksamhet och vinna deras förtroende. Khanen Tsevang Rabdan förefaller att på ett tidigt stadium ha intresserat sig för R och snart tycks också R:s personliga och materiella villkor betydligt ha förbättrats.

De direkta källorna om R:s vistelse och verksamhet i Djungariet är få och kortfattade – R själv har, såvitt känt, aldrig lämnat någon ingående skriftlig redogörelse för sin tid i Centralasien. En pålitlig och någorlunda informativ källa utgörs dock av de dagböcker som skrevs av det ryska sändebudet till Galdan Tserens hov, major Leontij Ugrimov, vilken vistades i Kuldja 1731–32 och då samtalade med R. Enligt Ugrimov disponerade R en stor trädgård omgärdad av en över två meter hög tegelmur. R spelade en viktig roll vid gjutningen av kanoner – något som särskilt uppskattades av khanen. Enligt R:s uppgift till Ugrimov hade han för Galdan Tserens armé tillverkat 15 fyrapundskanoner, 5 små kanoner och 20 tiopunds mörsare. En annan rysk krigsfånge, I Sorokin från Kuznetsk, omtalar efter sitt frisläppande 1730, att man för överforslingen av järnmalm över sjön Teksel givit R 100 ryska krigsfångar, vilka enligt R:s anvisningar lastade malmen på en av denne konstruerad träpråm, som roddes över sjön. Enligt samme Sorokin hade tillverkningen av kanoner börjat i mitten av 1720-talet, men redan dessförinnan hade R tillsammans med en landsman startat tygtillverkning i större skala. Det föreligger även uppgifter om att R skulle ha lärt kalmuckerna att trycka med rörliga typer – något som dittills ej förekommit i samband med den mongoliska eller ojratiska skriften. Tyvärr finns inga påtagliga spår av denna tryckeriverksamhet i behåll.

Även R:s militära kunskaper tycks ha tagits i anspråk av den kalmuckiske härskaren. De ryska källorna berättar att R åtminstone vid ett tillfälle kommenderade de ojratiska trupperna i strid mot kineserna. Staden Lükchün blev attackerad av en kinesisk här på 15 000 man och mot dessa stod R med endast 5 000 kalmucker, av vilka 400 föll i striden. Resten av sina trupper lyckades R rädda, men drabbningens utgång tycks inte ha givit honom någon större renommé som fältherre, och förmodligen var detta första och sista gången han förde befäl i en drabbning. Genom sin goda ställning hos khanen kunde dock R hålla sig väl informerad om det militära läget i kriget mot Kina.

Bland de svenskar som 1716 tillfångatogs av kalmuckerna fanns även Brita Scherzenfeldt, vars tredje make stupat i samband med kalmuckernas anfall på Buchholz' transportkolonn vid Jamysjev-sjön. Brita Scherzenfeldt överlämnades som gåva till khanen Tsevang Rabdan, vilken i sin tur skänkte henne vidare som slavinna till sin äldre gemål. Tack vare sitt goda uppträdande och sina färdigheter i syslöjd, virkning och vävning vann hon snart sin härskarinnas bevågenhet. Under två års tid sägs hon ha vistats på sin härskarinnas uppdrag i Jarkend, där hon bl a sysslade med sammetstillverkning. Hon utnyttjade skickligt sina hovkontakter till att verka för bättre förhållanden både för sig själv och för övriga kristna slavar vid det kalmuckiska hovet. Sannolikt bidrog hennes insatser också till att R relativt snabbt kunde nå sin framstående position hos kalmuckiske khanen. Det är oklart exakt när R och Brita Scherzenfeldt ingick äktenskap med varandra. Äktenskapet tycks ha lett till att Brita blev befriad från sin tjänst vid hovet någon gång före 1727. Detta år avled oväntat de båda svenskarnas beskyddare Tsevang Rabdan under mystiska omständigheter – möjligen förgiftad. Följden blev att de kvinnliga kungliga personer som Brita tidigare tjänat anklagades för mord och avrättades. Tack vare att hon i tid lämnat hovet undgick hon att dela sina forna härskarinnors öde.

Den nye khanen Galdan Tseren visade samma välvilja mot de båda svenskarna som sin företrädare. Hans förtroende för R framgår av att han – sannolikt därtill påverkad av R – beslöt att sända denne som "ambassadör" till konungen av Sverige i "ett viktigt ärende". Detta uppges ha bestått i att från Sverige hämta ett antal präster, vilkas uppgift skulle bli att leda kalmuckernas härskare på den rätta vägen. Möjligen kunde detta nyväckta intresse för den protestantiska religionen vara ett resultat av den försiktiga missionsverksamhet som Brita Scherzenfeldt ägnat sig åt under en tid och som av allt att döma inte lämnat Galdan Tseren helt opåverkad. Inför detta uppdrag lyckades R hos den kalmuckiske härskaren få till stånd ett frisläppande av samtliga 18 sv fångar och därtill 134 ryssar. Han fick även tillstånd att medföra sin hustru. Till en början diskuterades möjligheten att resa dll Sverige via Indien för att på så sätt undgå farorna med de krigiska kazaker som hotade längs med landvägen genom Sibirien. I mars 1733 öppnades dock en annan möjlighet. Den ryska beskickning som leddes av major L Ugrimov skulle efter närmare två års vistelse vid hovet i Kuldja återvända till Ryssland och tillstånd gavs de båda svenskarna att medfölja ambassaden till Petersburg.

För att försäkra sig om att R skulle återvända med de utlovade prästerna lät khanen beslagta en stor del av parets ägodelar. Dock utrustades de med 20 slavar, förmodligen av turkisk härstamning. Av khanen erhöll R i gåva två kartor över Djungariet med omnejd. Kartorna var försedda med ojratisk text och en av dem skall enligt R vara kopierad av khanen själv. Resan genom Sibirien blev besvärlig och strapatsrik. Väl framkomna i Moskva blev R kvarhållen av de ryska myndigheterna och anklagad för att genom sin militära verksamhet hos kalmuckerna ha handlat i strid med ryska intressen. Dock insåg man från rysk sida värdet av R:s ingående kunskaper om kalmuckerna-ojraterna och erbjöd honom hög lön och överstelöjtnants grad om han ville gå över i rysk tjänst. Förslaget avböjdes, och R kunde fortsätta sin resa mot Sverige först efter ett resolut ingripande av den sv ministern i S:t Petersburg J v Dittmer (bd 11). Den sista delen av hemresan företogs med båt och paret R anlände till Sthlm 9 juli 1734 – efter 25 års fångenskap, varav 18 år hos kalmuckerna, och 34 års bortavaro från Sverige. Hemma i Sverige återgick R i militär tjänst – nu som löjtnant i tygkompaniet i Sthlm; efter fem år tog han avsked med kaptens grad. R:s andra hustru medförde i boet ett silkesväveri som var beläget på den tomt där Sthlms stadsbibliotek nu ligger. Makarna var bosatta i ett hus i anslutning till väveriet, och R levde där till sin död. Han dog barnlös.

Trots att R inte förefaller ha varit särskilt intresserad av att i skriftlig form redogöra för sina upplevelser väckte han ändå den samtida lärda världens intresse. Redan under hemresan sammanträffade han i S:t Petersburg med kartografen Joseph Nicolas Delisle och torde då ha visat denne det kartmaterial som han medförde från Djungariet. Av särskilt intresse torde därvid ha varit den av honom själv ritade "svenska " kartversion som han baserat på de kalmuckiska originalen. Detta ledde senare till en brevväxling mellan Delisles vän och kollega Gottlieb Sigfried Theofil Bayer, som var professor i österländska språk i S:t Petersburg, och Erik Benzelius, biskop i Linköping, samt dennes bror censor librorum i Sthlm Gustaf Benzelstierna. Biskop Benzelius begärde av R en kopia av dennes karta, något som R aldrig åtgärdade. I stället lät Gustaf Benzelstierna i Sthlm göra en egen kopia av R:s karta över Centralasien och sände denna till sin bror i Linköping. Såväl de kalmuckiska originalkartorna som R:s egen karta hamnade efter R:s död i UUB, där de, liksom kopian i Linköping, så småningom föll i glömska. Benzelius tycks ha gjort så gott han kunde för att få kartkopia och annan information från den i detta avseende uppenbarligen något tröge R. Theofil Bayer, som själv möjligen hade sammanträffat med paret R i S:t Petersburg tycks ha förstått hur situationen var och i ett brev till Erik Benzelius skrev han: "Upphör icke att mana på Renat; det vore kanske inte olämpligt att vända sig till hans fru som har bättre minne" (jfr Jarring 1983, s 111). De lärda herrarnas ansträngningar ledde dock inte till något större resultat och de enda av trycket utgivna raderna av R:s hand utgörs av de 15 fotnoter som han författade till officerskollegan Johan Schnitschers bok Berättelse, om ajuckiniska Calmuckiet.

R:s namn skulle på ett oväntat sätt komma i rampljuset ännu en gång långt efter hans bortgång. Hans sedan länge bortglömda kartor "återupptäcktes" av August Strindberg, då denne under ett besök 1879 i LSB påträffade den kopia av R:s karta som Gustaf Benzelstierna låtit göra och sänt till sin bror i Linköping. Strindberg ansåg att kartan skulle ha större förstahandsintresse i Ryssland än i Sverige och sände därför ett fotografi av den till Kejserliga ryska geografiska sällskapet i S:t Petersburg, där den 1881 bearbetades och utgavs. De R:ska kartornas existens tycks trots publiceringen i S:t Petersburg ha varit okänd för Sven Hedin ännu när denne återvände från sin tredje stora expedition till Centralasien 1909. I ett polemiskt inlägg riktat mot Hedin hävdar Strindberg att av R:s karta "framgår att Prschevalskij icke var den första europé som reste till Lop-nor och att Hedin icke var den första svensken" (Afton-Tidningen 13 juli 1910). Den strindbergska artikeln kom att bli upptakten till en bitter strid mellan Strindberg och Hedin och ingick som en viktig del i den s k Strindbergsfejden. Fejden fick det positiva resultatet att Hedin tvingades grundligt studera R:s kartor och den kartografiska och vetenskapshistoriska tradition i vilken de tillkommit. Resultaten av sina forskningar publicerade Hedin i det omfattande verket Southern Tibet (1–9; 1916–22) där R:s liv och kartor noggrant behandlas. I den engelske privatlärde John F Baddeleys i London utgivna stora arbete Russia, Mongolia and China (1919) är de R:ska kartorna föremål för en mycket detaljerad och vetenskaplig analys.

Författare

Staffan Rosén

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Carte de la Dzoungarie dressée ... pendant sa captivité chez les kalmouks de 1716–1733. Edition de la Société impériale russe de géographie. St. Petersbourg 1881. 1 kartbl, fol, med kommentar, 4:o, 43 s. – 15 fotnoter till (J Schnitscher,] Berättelse, om ajuckiniska Calmuckiet, eller om detta folkets ursprung Sthlm 1944.

Källor och litteratur

Källor o litt: Personalier öfwer lieutnantens... herr J G R:s ... maka, fru Brigitta Schersenfeldt (ms; tr i Jarring, nedan a a 1983), ATA; S Reuterskiöld, Fakta rörande en dräkt från Centralasien förvarad å NordM (ms), EIa;2, Livrustkammaren, Sthlm.

J F Baddeley, Russia, Mongolia and China, 1–2 (1919); G Jarring, Ervin Petrovitj Zinner om de karolinska krigsfångarnas insatser för utforskandet av Sibirien (KFA 1979–1980); dens, Brigitta Scherzenfeldt o hennes fångenskap hos kalmuckerna (KFÅ 1983); A Makseev, Karta Dzungarii, sostavlennaja svedom Renatom, vo vremja ego plena u kalmykov s 1716 po 1733 god (Zapiski Russkogo geograficeskogo obscestva. po obscej geografii, 11,1888); Russko-kitajskie ot-nosenija v XVIII veke. Materialy i dokomenty, 1–2 (1978–90); Strindbergsfejden, ed H Järv, 1–2 (1968); I J Zlatkin, Istorija dzungarskogo chanstva (1964).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Gustaf Renat, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7586, Svenskt biografiskt lexikon (art av Staffan Rosén), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7586
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Gustaf Renat, urn:sbl:7586, Svenskt biografiskt lexikon (art av Staffan Rosén), hämtad 2024-04-25.