Erik Nilsson (Oxenstierna)

Död:1470/1471

Riksråd, Hövitsman, Riddare


Band 28 (1992-1994), sida 500.

Meriter

4 Erik Nilsson, son till O 1 i hans tredje gifte, d sannolikt 1470 eller 1471. Nämns tidigast 51 o var redan då riddare, riksråd tidigast 10 mars 57, kallar sig hövitsman över Västergötland 28 aug 64, hövitsman på Västerås o över Dalarna senast 4 okt 65–mellan 1 o 24 nov 66, på Örebro omkr 65–sensommaren 67, på Stegeborg senast 28 okt 66–mellan 2 sept o 12 nov 67.

G senast 28 aug 1464 (Gillingstam, s 424) – sannolikt redan före 16 juni (Gillingstam, s 390 o 392) –  m Katharina Ericsdtr, d tidigast 1487, dtr till riddaren, riksrådet o lagmannen Eric Nipertz (bd 27) o Ebba Ericsdtr (Krummedige) samt omg m riddaren o riksrådet Laurens Axelsson (Tott).

Biografi

En hypotes (Lönnroth; Rosén), att E av sina släktingar skulle ha lanserats som den ene av Karl Knutssons (Bonde) båda till namnet ej kända medtävlare vid 1448 års kungaval, vilar på feltolkning av en förvanskad källa (Gillingstam, s 301; Olesen 1980; Enemark 1981).

I befintligt källmaterial förekommer E tidigast pingsten 1451, då han blev gillesbroder i S:ta Gertruds gille i Sthlm. Redan då var E riddare, vilket torde innebära, att han dubbats vid kung Karls kröning i Uppsala 1448 eller möjligen vid dennes norska kröning i Trondheim 1449.

Två försvarsskrifter av denne kung 1457 och 1458 nämner E bland sin kusin anhängare vid dennes uppror förstnämnda år. Detta torde vara bakgrunden till att han börjar förekomma som riksråd redan ett par veckor efter Karls flykt till Danzig. Enligt Olavus Petri var E bland de riksråd som under Kristian I:s vistelse i Finland sommaren 1463 befann sig i Sthlm hos O 3, då denne gav vika för de anstormande upplandsbönderna och efterskänkte den av kung Kristian påbjudna skatten. Sedan Kristian efter återkomsten från Finland fängslat O 3, var E enligt brev av 13 sept o 14 okt bland de riksråd som godkände detta, men hans sigill saknas under det förra av dessa båda brev (brevsvar från DRA).

I ett brev från slutet av febr 1464 nämner Kristian emellertid E bland de sex personer ur O 3:s släktkrets som med E:s hustrus halvbror biskop Kettil Karlsson (Vasa) – O 3:s kusin – i spetsen gjort uppror. Av ett senare brev från samme kung framgår, att E jämte biskop Kettil, sin systers make Nils Cristiernsson (Vasa) – halvbror till biskop Kettils far och till O 3:s mor – och sin mödernekusin Ivar Gren (bd 17) ledde den här av bl a dalkarlar som 17 april tillfogade kungen det avgörande nederlaget i Hälleskogen nordväst om Haraker i Västmanland. Tillsammans med biskop Kettil, Ivar Gren, O 3:s bröder Cristiern Bengtsson och David Bengtsson samt deras släkting Trotte Karlsson (Ekaätten) utfärdade E den 1 juli från Södermalm vid det av dem belägrade Sthlm det brev genom vilket Karl Knutsson återkallades från Ostpreussen och ånyo blev sv kung. 28 aug kallade sig E hövitsman över Västergötland, då han "på vallen näst utan Axvall" med kung Kristians hövitsman Svarte Åke Jönsson avtalade stillestånd till 24 mars 1465, då denne skulle kapitulera, om han inte dessförinnan fått undsättning. Detta stadfästes av biskop Kettil 24 sept.

Efter O 3:s återkomst och brytningen mellan biskop Kettil och kung Karl förde E i jan 1465 enligt Olavus Petri befälet över den tredjedel av O 3:s styrka som vid anfallet mot Karl i Sthlm stormade Helgeandsholmen. Då han därefter sökte undsätta Ivar Gren, som av kung Karls kusin Bo Djure (bd 5, s 320 f) tvingats lämna Gråmunkeholmen (Riddarholmen), återtog stockholmsborgarna Helgeandsholmen.

Sedan Karl genom förlikningen 30 jan måst dra sig tillbaka till Finland, fördelade O 3 enligt Vadstenadiariet slottslänen mellan sina anhängare. E synes därvid ha blivit väl tillgodosedd. Från hösten s å finns sålunda belägg för att han var hövitsman på Västerås och över Dalarna, och enligt Sturekrönikan innehade han även Örebro, som biskop Kettil enligt Vadstenadiariet erövrat under upproret mot Kristian 1464. Enligt en regest av ett ej längre bevarat brev från hösten 1466 innehade E då såväl dessa båda slottslän som Stegeborg i Östergötland.

Sturekrönikan skildrar, hur Nils Sture tvang E att fly från Dalarna till Västerås, som Nils Sture belägrade i okt och nov 1466. Enligt Olavus Petri slutade striderna där med en uppgörelse, enligt vilken E överlämnade Västerås slott till Nils Sture och lovade låta kung Karls f d svåger Gustaf Karlsson (Gumsehuvud; bd 17) få Örebro, vilket dock ej skedde. 24 nov skrev Nils Sture, att han anammat Västerås på Karls vägnar.

Enligt Olavus Petri var E bland de släktingar till O 3 som i början av febr 1467 överlade med denne i Vadstena, och ett brev av O 3 är daterat 15 febr på E:s Stegeborg. Samma dag förhandlade enligt Olavus Petri E och hans dubbelsvåger Erik Karlsson (Vasa) med bönderna på samtingsmarknaden i Strängnäs och förjagade några av den nye riksföreståndaren Erik Axelssons (Tott) tjänare därifrån. Därefter for de enligt samma källa till Sthlm, där de förhandlade med Erik Axelsson; ett förläningsbrev av denne för Erik Karlsson är daterat där 18 febr.

Nästa gång E nämns av Olavus Petri är några månader senare, då han med mycket folk från Närke och Åkerbo hd i Västmanland grep en hop av kung Karls vapendragare, Nils Stures tjänare i Arboga och våldgästade präster och borgare i Västerås. Då Nils Sture kom dit med mycket folk, drog sig E undan till Kolbäck och lägrade sig vid bron utmed ån. Där ägde ett ställningskrig – även skildrat i Sturekrönikan, ehuru i oriktigt tidssammanhang – rum mellan honom samt Nils och Sten Sture, vilka inte kunde komma över Kolbäcksån utan liksom E förskansade sig utmed den. 25 juni drunknade många av Nils Stures dalkarlar och Sten Stures hälsingar vid försök att angripa E över ån.

Senare anslöt E sig – fortfarande enligt Olavus Petri – till sin förutnämnde kusin Ivar Gren, som uppviglat bönderna i Fjädrundaland. De lyckades driva de av Erik Axelsson uppviglade roslagsbönderna på flykten och tvang honom och hans anhängare att retirera från Uppsala till Sthlm; som de började belägra från Norrmalm 25 juli, några dagar innan O 3 och dennes ingifte danske morbror Claus Rönnow kom med skepp och tillsammans med Erik Karlsson började belägra staden från Södermalm.

Kort därpå kom Erik Axelssons bror Ivar Axelsson med mycket folk från Gotland till Nyköping och började belägra E:s slott Örebro, vilken belägring fortsattes under ledning av Magnus Bengtsson (Natt och Dag; bd 26) och Ivar Axelssons svärson Arvid Trolle, då herr Ivar inom kort begav sig till Sthlm. E försökte undsätta Örebro men blev slagen, så att endast 14 karlar undkom med honom.

På hösten s å tvangs E och Erik Karlsson av Ivar Axelsson och Nils Sture att svära Erik Axelsson trohet och lova avstå från Örebro. Detta löfte höll E dock ej utan sökte driva bort de bönder som skötte dess belägring. Då blev han åter slagen och denna gång tillfångatagen och överlämnad till Nils Sture, som förde honom fången till Västerås och sedan till kung Karl, nu för tredje gången sv kung. Av ett brev av 1 febr 1468 framgår, att det ryktades, att E, "som satt gripen i Västerås, hade mist huvudet".

Ännu 19 aug 1467 uppmanade Erik Axelsson invånarna i Stegeborgs län att inte betala någon skatt till E, och i brev av samma dag och 2 sept uppmanade han riksrådet Karl Knutsson (Gera; bd 17, s 71) att med allmogens hjälp belägra Stegeborg. 12 nov nämns en av Ivar Axelssons anhängare som hövitsman där, vilket torde innebära, att E:s sista slott intagits av hans fiender.

Efter E:s tillfångatagande på hösten 1467 har han inte kunnat återfinnas i källorna förrän 26 okt 1469. Då uppger kung Karl i ett brev, att E jämte sin förutnämnde släkting Trotte Karlsson, det uppländska riksrådet Johan Slaweka och Erik Karlsson för Kristian I:s räkning gjort uppror för att ånyo detronisera Karl. 13 okt hade de i Vadstena tillfångatagit bl a kung Karls dotter Magdalena, som var gift med Ivar Axelsson, och Birger Trolle. Enligt Olavus Petri, som sätter händelsen i samband med en av kung Karl sammankallad herredag i Vadstena, var bland de tillfångatagna även Birgers son Arvid Trolle, Ivar Axelssons svärson.

Efter nederlag vid Uppbo i Stora Skedvi sn i Dalarna i jan 1470 måste emellertid upprorsmännen fly. 18 febr var såväl E som Erik Karlsson och Trötte Karlsson liksom E:s svärfar Eric Nipertz bland åtta svenskar, som från Varberg skrev till borgmästare och råd i Danzig och då kallade sig "kung Kristians råd" (jfr bd 27, s 58). Av ett brev av 10 april framgår, att E, Erik Karlsson och Trotte Karlsson fått ett skepp av kung Kristian, befann sig i Ronneby och planerade att undsätta Erik Karlssons slott Stegeholm i Tjust, som svenskarna belägrade.

Efter kung Karls död var enligt Olavus Petri dessa tre jämte Ivar Gren, Johan Slaweka och E:s systers make riksrådet Nils Fadersson (Sparre av Hjulsta och Ängsö) 22 juli med bönder från Norrland, Uppland, Södermanland och Närke i Enköping, varifrån de i brev till Sthlm protesterade mot Sten Stures maktövertagande och pläderade för unionskungadömets återinförande.

Olavus Petri nämner också E liksom Erik Karlsson och Trotte Karlsson bland de tio sv stormän som var i Kristian I:s följe, då hans flotta i juli 1471 landade öster om Sthlm. Värdet av denna uppgift är emellertid ovisst, eftersom E inte förekommer i några nu kända urkunder från 1471.

E:s sätesgård var efter fadern Djursholm, som senare kom att tillhöra hans änkas ättlingar i hennes senare äktenskap, eftersom hennes barn med E dog före henne.

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Brevsvar från DRA 10 maj 1991, SBL.

O Björnänger, Kolsvabygdens hist, 4 (Kolsvabygd, 4, 1957), s 95; B Boëthius, Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott (1965); Broomé; Det medeltida Sverige, 1:7 (1992), s 279; K-I Hildeman, Slaget vid Uppbo (HT 1956); I Lundahl, Det medeltida Västergötland (1961); G Lundberg, Stegeborg under medeltiden (1978); E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397–1457 (1934), s 255; dens, rec av Olesen, nedan a a 1980 (DHT 82, 1982–83); J Rosén, Sv hist. Tiden före 1718 (1962); Sveriges medeltida personnamn, 1 (1967–76), sp 731; B Teijler, Hallstahammars kommun, 1 (1984); ÄSF; under O 1 o O 3 a a:n av H Christensen, Enemark 1979 o 1981, Gillingstam 1952–53 (o där anf källor), Kumlien 1971, Lundholm, Mattisson, Olesen, Ståhle o Wiktorsson.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Nilsson (Oxenstierna), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7903, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2019-05-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7903
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Nilsson (Oxenstierna), urn:sbl:7903, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2019-05-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se