Erik Palmstierna, Foto Henry B Goodwin

Erik K Palmstierna

Född:1877-11-10 – Klara församling, Stockholms län
Död:1959-11-22 – Italien (i Florens)

Diplomat, Riksdagsledamot, Arméofficer, Kommunalpolitiker, Utrikesminister, Sjöförsvarsminister


Band 28 (1992-1994), sida 699.

Meriter

5 Palmstierna, Erik Kule, sonson till P 3, f 10 nov 1877 i Sthlm, Klara, d 22 nov 1959 i Florens, Italien. Föräldrar: envoyén o överceremonimästaren Carl Fredrik Herman P o Hanna Maria Edla v Holst. Elev vid Sjökrigsskolan 1 okt 91, officersex där 27 okt 97, underlöjtn vid flottan 29 okt 97, löjtn där 31 dec 00, led av stadsfullm i Karlskrona 05–06, kapten vid flottan 26 jan 06, avsked med löfte att kvarstå i flottan utan lön 30 mars 06, sekr i Centralförb för socialt arbete (CSA) 06-08, sekr i Sv stadsförb, red för förb:s tidskr o förest för förb:s kommunala centralbyrå 08–15, led av stadsfullm i Sthlm 08-juni 09 o 11–nov 17, av AK 09–20 (led av tillf utsk 09, ordf i AK:s tillf utsk nr 410–11, led av styr för riksdagens interparlamentariska grupp 12 o 18 lagt–20, av bevilln:utsk 12–17, av Sveriges soc: dem arbetarepartis (SAP) riksdagsgrupps förtroenderåd 12–17, av särsk utsk nr 3 14 B), kapten i flottans reserv 09–32, led av SAP:s verkst utsk 11, av 1911 års kartell- o trustutredn dec 11–okt 17, av vattenfalls-sakk dec 14–okt 17, av riksgäldsfullm 10 maj 16–okt 17, av komm ang fondbörshandeln juni 16–okt 17, av komm ang statsunderstöd åt skattetyngda kommuner juli 16–febr 17, statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 19 okt 17–10 mars 20, delegerad i Ålandsfrågan 11 april 19, minister för utrikes ärendena 10 mars–27 okt 20, envoyé i dis-ponibilitet 27 okt 20, envoyé extraordinaire o ministre plénipotentiaire i London 5 nov 20–26 nov 37, delegerad vid Ålandsfrågans behandl inför Nationernas förb (NF) i Genève 21, sv representant vid förhandl:arna om nonintervention i spanska inbördeskriget 37–38.

G 12 sept 1899 i Karlskrona, Amiralitets-förs, m Ebba Margareta Carlheim-Gyllensköld, f 27 aug 1877 där, ibid, d 9 okt 1966 i Rättvik, Kopp, dtr till kommendörkaptenen Alfred Edvard Rutger C o Maria Elisabet Christina Ehrenborg.

Biografi

Enligt faderns vilja skulle Erik P bli sjöofficer. Han böjde sig men utan iver och verklig övertygelse om sin lämplighet. Emellertid genomgick han utbildningen med goda betyg trots ett väsentligt handikapp: han led svårt av sjösjuka. Han avlade officersexamen som den tredje i sin kurs.

P:s intresse för sociala frågor väcktes tidigt. Genom förmedling av hans morbror, den originelle Johan v Holst (bd 19, s 320) hade hans föräldrar vunnits för den lågkyrkliga väckelse som utgått från lord Radstock; från 1891 räknade sig P till de frälstas skara. Till samma pietistiskt färgade troskrets, som även präglades av liberalreformatorisk syn på samhällsproblemen, hörde en av hans chefer Alfred Carlheim-Gyllensköld och hans hustru. Deras dotter Ebba blev P:s maka. Paret förenades i socialreformato-riskt patos, närmast inriktat på bildnings-och nykterhetsarbete bland flottans personal i Karlskrona; Ebba P skulle sedermera vara verksam inom rörelsen för kvinnlig rösträtt.

Erfarenheter från slummen i Karlskrona väckte P:s intresse för bostadsfrågor, ytterligare stimulerat genom läsning av katedersocialisten och socialreformatorn Axel Rapha-els skrifter. Uppmärksammad genom bo- stadspolitiska debattinlägg invaldes P 1905 i Karlskrona stadsfullmäktige. Hans rykte som drivande radikal kraft hade nu spritt sig, och redan 1906 kallades han av Halfred v Koch (bd 21) — för P ett högt skattat personligt föredöme — till sekreterare i det 1903 grundade Centralförbundet för socialt arbete med säte i Sthlm. Härmed lämnade P även sjöofficersbanan.

CSA:s syfte var att väcka intresse för och sprida kunskap om sociala frågor; i organisationen verkade huvudsakligen liberala krafter. Kurser och föreläsningar gav P rika tillfällen att utveckla sina talanger som pedagog och talare. Jämsides drev han intensiva självstudier, bl a i nationalekonomi efter anvisningar av sin vän Gustav Cassel (bd 17). I samhällsdebatten uppmärksammades P alltmer genom broschyrer och tidningsartiklar, vittnande om uppslagsrikedom, bred beläsenhet, snabb receptionsförmåga och polemisk färdighet.

I opinionsbildningen spelade CSA:s kongresser en framträdande roll. Som förbundssekreterare bar P det organisatoriska ansvaret. I okt 1906 inbjöd CSA till en kongress om fattigvården i Sverige. Utan framgång sökte P föra upp arbetslösheten som orsak till social misär: ämnet ansågs alltför politiskt brännbart. I febr följande år samlade CSA en småbrukskongress som behandlade ett annat av P:s huvudintressen, jordfrågan; tillsammans med Cassel och Carl Lindhagen (bd 23) ingick han i styrelsen för Sthlms jordreformförening, grundad 1906 och nära knuten till CSA. Spörsmålet om kommunernas markförsörjning och bostadsansvar var ett centralt tema för CSA:s kommunalkongress i okt 1907. P formulerade därvid sina idéer om en samhälls-styrd mark- och bostadspolitik i ett programmatiskt anförande: Stadssamhällenas nutida utveckling. Så behandlade han hithörande frågor i tre broschyrer. I nära anslutning till Lindhagens samhällssyn angrep han oinskränkt äganderätt, förordade sam-hällsnyttig expropriering och markvärdestegringsskatt, ivrade för tomträtt och egnahem. Allt tydligare framträdde P:s radikala profil.

P:s mångfaldiga kommunala kontakter under CSA-tiden hade övertygat honom om behovet av ett kommunalt samverkansor- gan, ett "Svenska städers förbund" efter förebild av Englands Association of munici-pal corporation och Tysklands Städtetage, företeelser som han bekantat sig med under en utländsk studieresa. Det var huvudsakligen hans initiativ som bar frukt när en konstituerande församling i sept 1908 fattade beslut om bildandet av Svenska stadsförbundet. P samarbetade härvid med en rad bemärkta kommunalpolitiker, bland dem Axel Carlander (bd 7) och Sixten v Friesen (bd 16). När Svenska stadsförbundet i sept 1909 började sin verksamhet, blev v Friesen förbundsordförande, medan P lämnade CSA för tjänsten som stadsförbundets sekreterare och redaktör för dess tidskrift.

1908 återvände P till den aktiva kommunalpolitiken. Medlem av Frisinnade landsföreningen invaldes han i Sthlms stadsfullmäktige på ett liberalt mandat; från 1911 representerade han socialdemokraterna. Som ledamot av lantegendomsnämnden medverkade han under Lindhagens ordförandeskap vid planeringen av Sthlms förorter.

P:s inträde i riksdagspolitiken var länge väntat. 1908 uppfördes han på socialdemokratisk önskan som ett samlande radikalt namn på en liberal Stockholmslista och valdes in i AK. Han blev inom kort en av kammarens mest observerade yngre ledamöter; med skifte av partitillhörighet skulle han stanna där i tolv år.

P:s motioner — han väckte 82 egna och framställde även elva interpellationer — var i allmänhet sakligt noga underbyggda och välformulerade. De spände över vida områden men centrerades kring ekonomiska och sociala spörsmål, bl a statens tryggade rätt till skog, mark, malm och vattenfall. En rad motioner i jordfrågan har signerats av honom och Lindhagen. Han krävde reformerad kommunal planering och bostadsförsörjning, utbyggd ekonomisk och social statistik, förbättrad barnbördsvård och statliga studielån åt obemedlade studenter. En motion resulterade i tillsättandet av kartell- och trustutredningen 1911, där P blev en av de sakkunniga. Han var även självskriven som vattenfallssakkunnig; under titeln Vattenkraftens socialisering i Sverige hade han 1908 publicerat en omfattande studie med internationella jämförelser. Han ansågs vi- dare skickad att ingå i kommittén om statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner och i kommittén om fondmedel.

P etablerade sig snabbt som en av de ledande inom liberala samlingspartiets vänsterflygel. Han debatterade livligt i pressen — främst i DN — och stödde Aftontidningen, Valfrid Spångbergs radikalliberala blad. Mån om socialdemokratiska kontakter tog han 1908 initiativet till ett diskussionsforum för radikala politiker och publicister på ömse sidor om partigränsen. Den informella sammanslutningen, som under ett tiotal år utgjorde ett icke oväsentligt inslag i Sthlms politiska liv, benämndes Vi (efter kallelsernas "Vi samlas ...") eller vanligen Palmstiernas klubb. Till kretsens flitigare hörde liberaler som Eliel Löfgren och Assar Åkerman samt socialdemokrater som Otto Järte och Yngve Larsson. Per Albin Hansson deltog liksom Gustav Möller. Ibland infann sig Hjalmar Branting. Karl Staaff höll sig på avstånd. Stundom inbjöds utländska gäster.

Den liberala rörelsen präglades av betydande interna spänningar. Storstrejken 1909 utlöste starka känslor som satte sammanhållningen på ytterligare hårda prov. Partiledaren Staaffs anklagelser mot fackföreningsrörelsen och socialdemokratin för anarkism och bristande samhällsanda uppkallade Löfgren och P till protest i tal och skrift. P hävdade att de breda lagrens klassolidaritet först skulle vika för samhälls-solidaritet när samhället reformerats i socialradikal anda. Främst krävde han "en målmedveten välståndspolitik" som tryggade arbetarnas "elementära livsbehov"; han förespråkade en "folkförsäkring" som skulle "djupt rotfasta dem i fosterjorden". Därmed hade P i realiteten tagit ett avgörande steg från Staaff till Branting.

P:s förhållande till Staaff hade länge varit ansträngt; P hade även ivrat för att partiledarskapet skulle anförtros Axel Schotte. I brev till Frisinnade landsföreningens ordförande Ernst Beckman (bd 3) betecknade Staaff frondören som "rätt obehaglig": det vore "bara bra" om P lämnade liberalismen (16 dec 1909). Så blev också fallet. Våren 1910 begärde P inträde i Sthlms arbetarkommun. Föregående år hade Lindhagen tagit samma steg. P skulle följas av Assar Åkerman; Eliel Löfgren förblev liberalismen trogen.

P fick omedelbart en påfallande stark ställning i SAP. Redan 1911 blev han ledamot av partiets verkställande utskott och efter ytterligare ett år av riksdagsgruppens förtroenderåd. Att Branting uppfattade honom som en värdefull tillgång är otvetydigt; själv omfattade han partiledaren med uppriktig tillgivenhet. Driven av den fabianska idén att det var de intellektuellas uppgift att höja arbetarklassen till mognare insikt om dess historiska uppgift, utvecklade han med betydande agitatorisk kraft och pedagogisk ådra ett omfattande politiskt författarskap i broschyrer och dagspress, företrädesvis Social-Demokraten. Han gjorde sig bemärkt som försvars- och skatteexpert. Den socialdemokratiska försvarsmotionen 1911 var väsentligen hans verk, och han kom att i hög grad prägla partiets följande riksdagsmotioner i försvarsfrågan. I flottdebatten anbefallde han jagare, minfartyg och ubåtar framför pansarbåtarna. Centralt placerad i bevillningsutskottet spelade han en aktiv roll. Genom sin förening av saklig tyngd och polemisk skärpa gjorde han sig både respekterad och i det konservativa lägret fruktad som riksdagsdebattör. Hans retorik präglades av "vibrerande och virtuosmässig hätskhet", skrev högerpublicisten G Stridsberg 1914.

P tog helhjärtat ställning för den reformistiska riktningen i SAP:s interna maktkamp. För den radikalt marxistiska falangen, vars försvarsnihilism han särskilt bekämpade, t ex under den dramatiska partikongressen 1911, blev han en huvudfiende. "Mig hata de mest av alla", antecknade han i dec 1913. I Stormklockan, där Z Höglund (bd 19) förde pennan, utmålades han som en borgerlighetens agent, rädisan lik, "röd utanpå och vit inuti", med uppsåt att undergräva arbetarrörelsens ideologiska fun-dament. Han tillskrevs ambitionen att bli Brantings kronprins, och hans inflytande hos partiledaren överdrevs måttlöst. Förhållandet till Lindhagen, som lierat sig med vänsterflygeln, försämrades tills en definitiv brytning inträdde i och med ett beryktat uppträde i det socialdemokratiska förtroenderådet våren 1912.

I den konstitutionella konflikt som följde på borggårdstalet 1914 tog P ställning i tal och skrift. Broschyren Kungen mot folket väckte ursinne i kretsar som stämplat hans övergång till arbetarpartiet som förräderi. Han fick exkrementer med posten och blev bokstavligen bespottad på öppen gata. Under de följande åren sällade han sig till de ivrigaste kritikerna av regeringen Hammarskjölds utrikes- och handelspolitik.

Som aktiv medlem av riksdagens interpar-lamentariska grupp och Nordiska interpar-lamentariska unionen visade P stort intresse för fredsfrågor och utrikespolitik. 1912 aktualiserade han jämte några andra socialdemokrater i en uppmärksammad motion frågan om Sveriges neutralisering. Syftet var dagspolitiskt snarare än principiellt: det gällde att rida spärr mot eventuella alliansplaner och landets indragande i stormaktsrivaliteten. Sedan regeringen lämnat ett lugnande svar, avstod motionärerna från vidare yrkanden.

Under åren före första världskriget tyckte sig P skönja en lovande utveckling mot "ett organiserat interstatligt samfund" och spådde i broschyren Fred och krig från början av 1914 att fredens krafter skulle triumfera. Det senare krigsutbrottet tillskrev han imperialism och chauvinism i båda stormaktslägren. Han oroade sig för att Bran-tings entydiga ställningstagande för enten-ten skulle kunna äventyra sv neutralitet. Först efter en resa till England och Frankrike 1915 förankrade han sina sympatier i västmaktslägret. Detta hindrade honom ej från att i opposition mot Branting reservera sig mot uteslutningen ur SAP av Järte, Yngve Larsson och Gustaf Steffen, tre av hans vänner som bekant sig till Tysklands sak och aktivismen.

I och med sprängningen av SAP 1917, för vilken han energiskt verkat, ryckte ett av P:s mål närmare: en vänsterkoalition i regeringsställning. Ett år tidigare hade han antecknat: "Blir brytningen definitiv, kunna liberalerna och vi på allvar bilda ett fast block, och vänstern får möjlighet att styra landet" (dagboksanteckn 15 april 1916). Med regeringen Nils Eden 1917 — 20 förverkligades tanken.

Som en av fyra socialdemokrater inträdde P i koalitionsministären. Hans utnämning till chef för Sjöförsvarsdepartementet var med hänsyn till hans bakgrund följdriktig, men posten beredde honom till en början föga tillfredsställelse: hans ambitioner sträckte sig längre. Som sjöminister fick han ansvar för flottans neutralitetsvakt. Samtidigt engagerade han sig allt djupare i A-landsfrågan. Med samma iver som han avvisade varje tanke på sv intervention i det finska inbördeskriget behj artade han ålänningarnas sedan hösten 1917 endräktigt manifesterade vilja att förenas med det gamla moderlandet. Han fängslades av de historiska argumenten och idén om folkens självbestämmanderätt men såg också frågan som ett säkerhetspolitiskt problem: I främmande hand skulle Åland, befäst av ryssarna under världskriget i strid med 1856 års neutralitetskonvention, utgöra ett potentiellt hot.

Alarmerande uppgifter om situationen på Åland föranledde den sv regeringen att i febr 1918 inskrida med betydande flott- och truppstyrkor, den s k Ålandsexpeditionen. Syftet var att skydda befolkningen mot befarade övergrepp av den demoraliserade ryska garnisonen, men aktionen kom också att rikta sig mot ett förband rödgardister och en vit kår, Nylandskåren, utsänd av Finlands lagliga regering för att befria öriket. Genom den sv mellankomsten kunde den väpnade röd-vita konfrontationen biläggas och de stridande till största delen evakueras på sv kölar.

På ett från konstitutionell synpunkt anmärkningsvärt sätt kom P att svara för den operativa ledningen av företaget och därutöver att påfallande självrådigt driva en utrikespolitisk fråga med oförutsebara konsekvenser för läget i Östersjön. Ytterst fördomsfritt lät P manipulera kommunikationerna över sv telegrafkablar mellan den finska regeringen, dess beskickning i Sthlm och Nylandskåren. Själv njöt han av dramatiken: "Det är en glädje att vara med då det handlas!" (dagboksanteckn 19 febr 1918). Hans harm och besvikelse var oförställd när i början av mars 1918 initiativet gled ur sv händer genom en tysk militär landstigning på Åland med finska regeringens goda minne.

Från finsk sida anklagades P för att under humanitär täckmantel driva en politik som syftade till att rycka Åland från den nyvord-na, ännu svaga finska republiken. Att den sv beredvilligheten att räcka ålänningarna en hjälpande hand även avsåg att stärka den åländska separatismen är med hänsyn till P:s agerande otvivelaktigt; att det officiella Finland betraktade honom som en fiende är inte överraskande. En säkerhetspolitisk vinst var att de ryska befästningarna, som Ålandsdetachementet tagit i ögonsikte, 1919 kunde demoleras under svensk-finsk militär samverkan.

P:s utnämning till utrikesminister i den Brantingska regeringen 1920 var en markering av Ålandsfrågans fortsatta betydelse. Han ansågs också lämpad för uppgiften genom sina interparlamentariska kontakter, sin språkfärdighet och sitt intresse för efterkrigstidens fredsproblem. I två broschyrer, Varaktig fred och Internationell ordningsmakt, hade han gjort sv publik bekant med de idéer om en av internationella sanktioner säkrad fred som sedermera skulle nedläggas i Nationernas förbunds (NF) stadga. Samma tankegångar spreds av den i Haag baserade L'Organisation centrale pour une paix du-rable, i vars arbete P hade aktivt engagerat sig.

Sedan NF:s råd på begäran av Storbritan- nien i juni 1920 beslutat att ta upp frågan om Ålands nationella tillhörighet, intensifierade P den sv diplomatins ansträngningar under skärpt svensk-finsk rivalitet. Gentemot Sovjetväldet eftersträvade P, själv helhjärtad motståndare till kommunismen, en pragmatisk politik. Sålunda främjade han de förhandlingar mellan Sveriges allmänna exportförening och den ryska kooperativa centralorganisationen Centrosojus som ledde fram till det formellt privata sk Krassin-avtalet 1920. Stort intresse ägnade P Tysklands läge. Det var, betonade han i samtal med tyske ministern i Sthlm, en "huvuduppgift" för Sverige att utjämna de tysk-allierade motsättningarna och underlätta Tysklands inträde i NF, där Sverige i kraft av sin fredstradition förväntades spela en betydelsefull roll. Diplomatiskt mycket driftig älskade P, rapporterade Frankrikes minister, att i samtal utveckla vittsvävande politiska kombinationer (vastes spéculations politiques).

Sedan ministären Branting demissionerat i okt 1920 var för P valet lätt mellan ett landshövdingesäte och en diplomatisk beskickning. Han valde London, sedan på hans inrådan envoyén där, Herman Wrangel, utnämnts till utrikesminister i regeringen De Geer. P tog till uppgift att förbättra Sveriges anseende, illa anfrätt av krigsårens neutralitetspolitik, som på brittiskt håll förmenades ensidigt ha gynnat Tyskland. I det syftet knöt han täta kontakter med brittisk press och anordnade 1923 en rundresa för brittiska journalister i Sverige; lord Burn-ham, Daily Telegraphs ägare, blev en av hans intima vänner. Ett försök att främja en länge närd tanke på en svensk-brittisk Ös-tersjöentente slog slint och ledde till en skarp kontrovers med statsminister Trygger 1923. Den förbittrades även av P:s ställningstagande för kronprins Gustav Adolf i dennes tvist med regeringen om de konstitutionella följderna av ett äktenskap med lady Louise Mountbatten.

Som sv Genévedelegat i juni 1921 upplevde P Ålandspolitikens slutliga nederlag; besvikelsen förledde honom till vredgade temperamentsutbrott. Han förblev dock trogen folkförbundsanhängare och stödde verksamt Brantings försök 1923 att engagera NF i skadeståndsfrågan liksom Osten Un- déns politik under rådskrisen 1926.

Som diplomat skilde sig P avsevärt från sina kolleger inom sv utrikesförvaltning. I hans utförliga och ofta insiktsfulla redogörelser för brittiskt parlamentariskt liv, partiväsen och politiska opinioner speglas hans eget engagemang som aktiv politiker under den sv parlamentarismens genombrottsår. Hans livliga intresse för nationalekonomi och socialpolitik gav hans rapportering ett modernt drag, ytterligare understruket av dess journalistiska snabbsyn och stilistiska rörlighet, allt kontrasterande mot de samtida karriärdiplomaternas gemenligen gråa kurialprosa.

P:s rykte som vänsterman — utrikesminister lord Curzon kallade honom "that Red Baron" och Bernard Shaw betygade i brev till en förtrogen att aristokraten P var mera framstegsvänlig än de flesta radikaler — hindrade inte att han snabbt knöt kontakter i skilda politiska läger. Han stod på vänskaplig fot med såväl Stanley Baldwin som Ram-say MacDonald, den senare skildrad (i Åtskilliga egenheter, 1950) med samma blandning av beundran och kritik som utmärkt P:s hållning till Branting. Han umgicks med makarna Webb, rörde sig i kretsen kring London School of Economics och var god vän med Harold Laski. Han vann insteg i Londons artistiska och litterära värld — den populäre författaren Hugh Walpole var en förtrogen — och beredde vägen för Carl Milles samt bidrog till det uppflammande intresset för Strindbergs dramatik under 1920-talet; 1928 inlade han en offentlig gensaga mot Robert Loraines självsvåldiga förvanskning av Dödsdansen.

Vid underrättelsen om att han tilldelats Nobelpriset i litteratur 1925 var Bernard Shaws första reaktion att avböja utmärkelsen; han fann tanken på ett litterärt världspris absurd. P, som såg valet som en seger för egna ansträngningar, blev utom sig ("distracted" enligt Shaws ord i privatbrev) men lyckades vinna den genstörtige författaren för tanken att ge prispengarna till en stiftelse för översättning av sv litteratur till engelska. Shaw meddelade SA att han anammat idén sedan P betygat att värdefull sv litteratur förblev oöversatt av brist på medel. 1927 grundades The Anglo-Swedish Literary Foundation med P och lord Burn- ham i styrelsen. För Shaw var skapelsen ett skälmstycke: om man bortsåg från Strindberg uppvisade sv litteratur, yttrade han i ett förtroligt brev, "a very high level of mediocrity".

Redan i tidiga år hade P i kontemplativa stunder tyckt sig stå i förbindelse med en högre verklighet. Det hände att han mellan diplomatrapporterna från London sökte verbalisera andliga erfarenheter: "Man känner sig liksom uti ett medium av undermedvetenhet och mer fjärran kringliggande omedvetenhet, själv en mycket begränsad, medveten enhet, uppburen av det outgrundade" (dagboksanteckn 1 febr 1925).

Med bemärkta anhängare som sir A Co-nan Doyle och sir Oliver Lodge blev spiritis-men en livligt omskriven moderiktning inom brittiskt trosliv under mellankrigstiden. I början av 1930-talet blev P bekant med två systrar, Adila Fachiri, f d'Aranyi, och Jelly d'Aranyi, båda kända violinister. Den förra befanns äga medial begåvning. En spiritistisk cirkel bildades, i vilken P deltog som protokollförare. Under titeln Ho-rizons of immortality utgav P de budskap som förmedlats av Mrs Fachiri. I boken skildrades också hur P på uppmaning av Robert Schumanns ande och ledd av ockul-ta makter lyckats återfinna mästarens "förlorade" violinkonsert. Ett verk från Schumanns sena sjukdomsår och välkänt för musikforskningen hade konserten tillägnats Jo-seph Joachim, som vägrat uppföra den, då han fann den vittna om tonsättarens brutna skaparkraft. Efter Joachims död deponerades manuskriptet i Preussische Staatsbiblio-thek, dit P spårade det. Det faktum att systrarna d'Aranyi var nära släkt med Joachim och även undervisats av denne, gör det sannolikt att P avsiktligt duperats. Saken väckte internationell uppmärksamhet. Uppburen i det spiritistiska lägret var P okänslig för kritikens pilar och belackarnas löje. Förbindelsen med Adila Fachiri ledde till en bestående brytning mellan P och hans hustru och övriga familj.

I flera senare skrifter fjärmade sig P småningom från spiritismen liksom från kvasivetenskapliga spekulationer om de ockulta fenomenens karaktär. I ett av sina sista arbeten, Glimtar. En sökares väg (1948) bekände han sig under intryck av W R Inge, Nathan Söderblom och Rudolf Otto till en konfessionsfri oändlighetsmystik med kvie-tistiska drag.

Från 1930-talets mitt engagerades P av sir Francis Younghusband, militär, upptäcktsresande och religiös ivrare, i den av honom grundade World Congress of Faiths. Det var en synkretistisk rörelse som från 1937 samlade bekännare av skilda konfessioner till årliga möten i avsikt att bilda en etisk-ideell motkraft till samtidens materialism. P var 1941—51 rörelsens president.

Vissa traderade uttalanden av P tyder på att han räknade med att snart kallas tillbaka till Arvfurstens palats eller till någon annan statsrådstaburett. Svikna förhoppningar kan delvis förklara den kritik av demokratins Sverige som framträder i hans privata anteckningar. Han leddes vid minoritetsparlamentarismen och fördömde nivelle-ring och dådlöshet: "Räddhåga har blivit den starkaste kraften i nationens liv. Avtrubbade kompromisser, ett för tidigt inställande av varje aktion efter det säkert möjligas perspektiv" (dagboksanteckn 15 sept 1924). Till hans växande främlingskap bidrog också den omständigheten att han tilläts stanna orimligt länge på sin post i London. Först 1934 erbjöds han förflyttning till Köpenhamn men avböjde. I sin rapportering från 1930-talets senare del solidariserar han sig alltmer med Storbritannien och det brittiska imperiet. Hans sista officiella uppgift var att som sv representant deltaga i den internationella nonin-terventionskommittén under spanska inbördeskriget. Dess verksamhet gynnade huvudsakligen insurgenterna; P skilde sig med uttalad vämjelse från uppdraget.

P pensionerades från sin diplomattjänst med utgången av 1937. Han förvärvade en egendom med vidsträckt trädgård i Ewelme invid Oxford, där han ensam med ett par tjänare tillbringade krigsåren 1939 — 45. Här uppsöktes han 1949 av prof Axel Bru-sewitz och förlagsmannen Arne Björnberg, som önskade förvärva rätten till hans memoarer. De fann honom "vid utomordentlig fysisk och psykisk vigör, alert och skicklig bilförare, hur uthållig nattlig konversatör som helst, outtröttlig guide på våra utfärder, perfekt värd, fascinerande ciceron, inte bara i Ewelme och Oxford utan också under våra nattliga samtal angående hans egen politiska gärning ..." (A Björnberg, otr memoarer).

Under 1950-talets första hälft utgav Tidens förlag P:s politiska dagboksanteckningar från 1914 — 21, en memoar sträckande sig till 1913 samt en samling miniatyrporträtt i Lytton Stracheys anda. Dagboksanteckningarna, tidigast utnyttjade av Gunnar Gerdner 1946, har visat sig utgöra en oundgänglig ehuru källkritiskt problematisk källa till sv 1900-talshistoria. — Hösten 1958 flyttade P till Italien, där han avled följande år.

P var liksom fadern och många av sin släkt påfallande kortvuxen och mörklagd. Som franske ministern i Sthlm 1920 konstaterade var han såväl till utseende som temperament mera sydlänning än nordbo. P var mångsidigt begåvad och hans intressen liksom hans verksamhetslust och energi kände knappast gränser. Självkänslan, utåt starkt manifesterad, var ett av de mest framträdande dragen i hans personlighet. Från en debatt i underhuset 1926 antecknade han: "Vad jag är frestad att kliva ned från galleriet och leda oppositionen, när jag ser hur fumligt MacDonald sköter den ..." (dag-boksanteckn 5 mars 1926). Det var inget skämt: P saknade humor och självironi. Självkänslan förenades inte sällan med bristande självkritik: anspråk på allsidig analys och kritisk distans fick ofta vika för tvärsäkra domslut och tro på den egna förmågan att genomskåda och uppenbara. Själv-bespegling och egenrättfärdighet var tydliga fasetter i hans personlighet, men här fanns också en nästan scoutaktig beredvillighet att vara nyttig och gå till hända.

P väckte starka känslor. "Varför skall det alltid vara strid omkring mig? Även då jag ingenting gör utan bara vill vara ifred?" (dagboksanteckn 27 juli 1923). Han sökte inte striden för stridens skull men undvek den ej heller. Med betydande mod stod han fast vid sin övertygelse. Den ofta framförda beskyllningen för opportunism är i allt väsentligt grundlös.

P:s ideologiska rötter kan spåras i de naturrättsliga föreställningar som förenar liberalism och socialdemokrati. Marxist var han aldrig. Ytterst sökte hans handlingar sin motivering i en idealitet av Viktor Rydbergs kynne.

Författare

Torbjörn Norman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av P:s arkiv (ca 40 vol: ms, antecknar, uppsatser o föredrag, dagböcker, konc, handhar ang Finland, Åland, Ryssland, klipp m m) i RA; en mindre del i KB. - Brev från P i GUB (bla till H Hedlund o G Steffen), KB (bl a till H Elmquist, E Heckscher, E Hedén, A Hirsch, O Järte o E Rinman samt många till G Cassel), LUB, RA (bl a till J Hellner, O Rydbeck o C Hallen-dorf), SSA o i UUB (bla till T Höjer dä o C G Westman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rättvisare skattelagstiftning. Beskattning af tomtvärdestegringen. Karlskrona

1906. 11 s. [Undert; motion till Karlskrona stadsfullm.] (Jordreformföreningens i Karlskrona skrift n:o 1.) — Om städernas jordpolitik. Sthlm

1907. 23 s. (Jordreformföreningens i Stockholm skrift n:o 2.) 2. uppl [omsl] s å. 26 s. — Jordreform och georgism. Sthlm 1907. 45 s. (Ibid 3.) 2. [omsl: omarb] uppl 1908. 58 s. — Ur äganderättens historia. Sthlm 1907. 35 s. (Ibid 7.) - Kommunalpolitik. Sthlm 1907. 63 s. (Centralförbundet för socialt arbete, [Skriftserie,] n:r 12.) — Kristendom och samhällslif. Föredr. Sthlm 1907. 16 s. — Vattenkraftens socialisering i Sverige. Sthlm 1908. 142 s. - Vår väg. Tal vid Stockholms distriktsloges av Goodtemplarorden 30-års fäst. Sthlm 1909. 22 s. — De svenska städernas låneväsen, en utredn verkställd inom kommunala centralbyrån. Sthlm 1910. 126 s, 11 vikta tab. [Även med fr titel o rubr.] ([Omsl:] Svenska stadsförbundets skriftserie, n:o 4.) — "Bondens hemmanslott, hantverkarens stuga och daglönarens sparpenning." Några ord till valmännen. Sthlm 1911. 16 s. [Nya uppl:] ... sparpenning." 1913. 15 s. ... sparpänning." ... valmännen. 1914. 30 s. — Dyrtid och trustväsen. Sthlm 1912. 24 s. — Fred och krig. Dagens fråga i utvecklingens ljus. Sthlm

1914. 79 s. 2.-5. uppl så. — Kungen mot folket. Sthlm 1914. 24 s. — Samverkan mellan mindre stater till folkrättens utveckling och fredstillståndets betryggande. Föredr o förslag vid Nordiska interparlamentariska förbundets möte i Kristiania 1914 (Tiden, årg 6, 1914, Sthlm, s 161-174; även sep, 14 s). — Varaktig fred. Grundvillkor för dess möjliggörande. Sthlm 1915. 88 s. — Ett nordiskt interparlamentariskt sekretariat. Förslag framställt till Nordiska interparl rådet d 1/9

1915. Sthlm 1915. 19 s. - Internationell ordningsmakt. Avväpningsfrågan i nytt läge. Sthlm

1916. 56 s. — Handelsaktivismen. [Rubr; omsl: Det kritiska handelsläget.] Sthlm 1916. 4:o. lös.

— Ett skede som gravlägges. Föredr å Norrlands nation i Uppsala d 19 april 1917. Sthlm 1917. 32 s. - Välj! Vad gäller kampen? Sthlm 1917. 16 s.

— Vanstyrets följder. Vår högers handelspolitik i norsk belysning. [Rubr.] Eskilstuna 1917. 4 s. [Undert.] [Annan utg:] ... följder. [Rubr.] Sthlm

1917. 4:o. (4) s. — James Clarence Mangan. En irländsk nationalskald (OoB, 1928, Sthlm, s 629 f). — The Swedish exhibition March MDCCCCXXXI. Foreword (The Architectural review, vol 69, 1931, London, fol, s 74-76). -Horizons of immortality. A quest for reality. London 1937. VIII, 366 s. Övers: Perspectieven der onsterfelijkheid, een onderzoek naar de realiteit. 's Gravenhage [1940], (8), 375 s. - Widening horizons. London 1940. VI, 280 s. — The world's crisis and faiths. London 1942. 192 s. — God's innocence. Thoughts in wartime. London 1943. 62 s. — Rifts in die veil. From authority to experi-ence. London and Aylesbury [1947]. 96 s. Övers: Glimtar. En sökares väg. Sthlm 1948. 151 s. — Ett rättframt delgivande av de rön vi gjort (Mitt långa liv har lärt mig---, Sthlm 1949, 4:o, s 236-241). — Åtskilliga egenheter. Karaktärsstudier o silhuettklipp. Sthlm 1950. 325 s. 8 pl-bl. 2. uppl s å. -Ett brytningsskede. Sthlm 1951. 266 s. — Orostid ... 1—2. Politiska dagboksanteckningar. Sthlm 1952-53. 1. 1914-1916. 262 s. 2. uppl s å. 2. 1917-1919. 461 s. 2. uppl s å. - Dagjämning. 1920-1921. Politiska dagboksant. Sthlm 1954. 248 s, 2 faksimilbl.

Utgivit: Berättelse öfver förhandlingarna vid kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm den 4, 5 och 6 oktober 1906. Enl uppdr. Sthlm 1907. 301 s. - Kommunalkongressen 1907. Berättelse öfver förhandlingarna enl uppdr. Sthlm 1908. 296 s, 3 vikta tab.

Redigerat: Afdelning för jordreform. [Rubr.] Sthlm 1907. 66 s. (Social tidskrift, organ för folkbildningsarbetet o de sociala frågorna, årg 7, 1907 [: bilagor juni —dec].) — Svenska stadsförbundets tidskrift. Årg 1-6, 1909-14. Sthlm. 4:o.

Översatt: Irländska dikter: G Russel, L Johnson, J Stephens, P Colum, S 0'Sullivan, 0'Shaughnes-sy o D Sigerson (OoB, 1925, Sthlm, s 646-648). - J Mangan, Stolts Rosalecn (ibid, 1928, s 629 f; sign E. P.). — A Strindberg, The ghost sonata (dens, Easter and other plays, London 1929, s 215-264; tills medj B Fagan).

Källor och litteratur

Källor o litt: Ministerrapporter från Sthlm 1920 i Auswärtiges Amts arkiv, Bonn, o i Ministére des Affaires Etrangéres, Paris. P:s diplomatiska rapportering från London 1920 — 37, UD:s arkiv, RA. Dossié Pl, Palmstierna, E K , UD:s arkiv. A Björnberg, otr memoarer, AA.

I Anderson, Otto Järte — en man för sig (1965); L Björlin, Jordfrågan i sv arbetarrörelse 1890-1920 (Arbetarrörelsens årsb 1974); Cent-ralförb för socialt arbete 1903— 1928. Minnesskr (1928); R Edenman, Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920 (1946); O Gellerman, Staten o jordbruket 1867-1918 (1958); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917 — 1920 (1946); T Gihl, 1914-1919 (Den sv utrikespolitikens hist, 4, 1951); S Humble, Sv stadsförb 1908-1958 (1958); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 1 -3 (1951-56); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1—2 (1960); dens, Karl Staaff, 1-2 (1962-63); Å Lilliestam, Gustaf Steffen, samhällsteoretiker o idépolitiker (1960); E Lönnroth, 1919—1939 (Den sv utrikespolitikens hist, 5, 1959); T Norman, Det brittiska alternativet. Vägvalsfrågor i sv utrikespolitik efter för- sta världskriget (Humanismen som salt & styrka. Bilder o betraktelser tillägn Harry Järv, 1987); dens, Slutakt med efterspel. Ålandsuppgörelsen, Sverige o Nationernas förb (Väster om Skiftet. Uppsatser ur Ålands hist, 1986); O Nyman, Högern o kungamakten 1911-1914 (1957); G Ollen, Strindbergs dramatik (1982); S U Palme, Karl Staaff o storstrejken 1909 (1959); dens, På Karl Staaffs tid (1964); C-F Palmstierna, Stormig idyll (1971); dens, Bränn dessa brev (1973); prot från SAP:s kongresser 1911 — 17; riksdagstrycket; G Seaver, Francis Younghusband, explorer and mystic (1953); [B Shaw,] Collected letters, ed D H Laurence, 3-4 (1985-88); Sthlms stadsfullm 1913-1938 (1938); B Stjernfelt, Ålands hav o öar — brygga eller barriär? (1991); J Torbacke, DN o demokratins kris, 1—2 (1972); dens, E P:s tr dagböcker. Källkritiska observationer (Sc 1969); dens, Journalistik på osäkra villkor (1966); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 1 (1988); UD:s kahar 1919/20-1938 (1920-38); F Wernstedt, Fullm i riksgäldskontoret. Biogr uppg:er (1939); L Österlin, Stockholmsväckelsen kring Lord Radstock (1947).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik K Palmstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8021, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Norman), hämtad 2019-08-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8021
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik K Palmstierna, urn:sbl:8021, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Norman), hämtad 2019-08-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se