C R Ludvig Manderström

Född:1806-01-24 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1873-08-18 – Tyskland (i Köln) (Hedvig Eleonora församling, Stockholms län)

Diplomat, Riksdagsledamot, Utrikesminister


Band 25 (1985-1987), sida 50.

Meriter

Manderström, Christoffer Rutger Ludvig, f 24 jan 1806 i Sthlm, Hovf, d 18 aug 1873 i Köln (dödsattest, M:s saml, KB; kbf i Hedv El, Sthlm). Föräldrar: kammarherren frih Erik Ludvig M o frih Christina Brita Bennet. Inskr vid UU 1 okt 19, kansliex 8 juni 24, eo kanslist i handels- o finansexp 18 juni 24, andre sekr i kabinettet för utrikes brevväxlingen 21 okt 30, kammarjunkare 21 aug 32, deltog i riksdagarna 3435, 4041, 4445, 4748, 5051, 5354, 5960, 6263, 6566 (led av förstärkta KU 5051, av förstärkta bankoutsk 5354), härold vid NO 19 maj 36, förste sekr i kabinettet för utrikes brevväxlingen 13 dec 37, kammarherre 26 jan 38, legationssekr vid beskickn i S:t Petersburg 14 maj 38, härold vid KMO 26 nov 38, legationssekr vid beskickn i London 21 juni 39, kabinettssekr 26 juni 40, arkivarie vid KMO o NO 23 nov 40, ingick i särsk beskickn till Khvn juli 48, till Berlin aug 48, till hovet i Haag 49, envoyé ad interim i Wien 30 maj 55, envoyé extraordinaire o ministre plénipotentiaire i Paris 8 jan 56, statsminister för utrikes ärendena 16 mars 5868, v kansler vid KMO 22 nov 58, greve (ej introd) 4 maj 60, led av FK från 66 (led av tillf utsk 70), president i kommerskoll från 4 juni 68, ordf i styr för Sthlms högskolefören från 69, led av dir for prins Carls uppfostringsinrättn från 71. LSkS 45, HedLVHAA 47, LVA 48, LSA 52 (sekr 6972), HedLVS 54, serafimerriddare 58.

G 27 okt 1842 i Holm, Upps, m frih Ebba Martha Mathilda Johanna Banér, f 2 maj 1812 på Björkvik, Östra Ryd, Ög, d 18 juli 1895 i Sthlm, Jak och Joh, dtr till överstelöjtn frih Johan Gustaf B o Marianne Susanne Lovise Mathilde v Both samt tidigare g m majoratsinnehavare Carl Fredrik v Both.

Biografi

Ludvig M växte upp i ett hem präglat av fransk bildning och traditionerna från Gustav III:s hov. Han skulle själv bli något av en senfödd gustavian. Genom sin lärare Josef Wallin fick han en gedigen klassisk bildning. Efter studier vid UU 1823 tillfälligt avbrutna av en halvårslång relegering till följd av ett nattligt pojkstreck avlade M kansliexamen och inträdde därefter som kanslist i handels- och finansexpeditionen. Hans chef C D Skogman fick snabbt upp ögonen för den språk- och formuleringsskicklige kanslisten, som fick till uppgift att göra översättningarna till franska av de föredragningar som gjordes inför Karl Johan.

M kom 1830 till kabinettet för utrikes brevväxlingen, där han tio år senare utnämndes till kabinettssekreterare. På denna post kvarstod M ända till dess han utnämndes till minister i Wien. Hans administrativa flit och redaktionella talanger som kabinettssekreterare är välkända, men utformningen av utrikespolitiken sköttes självständigt av Oscar I. Kungens utbyggda system med en privat diplomatisk korrespondens gjorde UD mera till en officiell fasad än ett verkligt maktcentrum.

M:s långa tjänstetid som kabinettssekreterare berodde dels på att han ansågs oumbärlig på grund av sin formella skicklighet han hemkallades exempelvis från Wien för att delta i utformningen av novembertraktaten 1855 dels på en viss personlig tillbakadragenhet; han hade redan 1848 erbjudits utrikesministerposten av Oscar I men avböjt. M hade reservationer inför vissa drag i kungens utrikespolitik. Han såg med oro på novembertraktaten. M:s egen utrikespolitiska föreställningsvärld var vid denna tid ännu starkt präglad av 1812 års politik. Även till Oscar I;s skandinaviska politik förhöll han sig avvaktande, även om hans grundläggande konservativa inställning gjorde att han var införstådd med kungens tanke att skandinavismen kunde vara ett verksamt medel att hålla tillbaka radikala reformkrav.

När Karl XV tillträdde regentskapet i sept 1857, telegraferades omedelbart till M, som då var minister i Paris, att komma hem och överta utrikesministerposten. Detta skedde dock först i mars följande år. Valet av M var ganska naturligt med tanke på dennes rykte som den främste sv diplomaten. Men kretsen kring hovet såg uppenbarligen också M som ett lämpligt instrument för att hålla tillbaka den i utrikespolitiska frågor omdömeslöse regenten. Samtidigt kände Karl XV M:s starka bundenhet till huset Bernadotte, grundlagd redan under kungens farfars tid. M:s utrikesministertid kom helt att domineras av den danska frågan. Till ett danskt alliansanbud i nov 1857 ställde sig M avvisande. Denna inställning skulle han vidhålla under de närmast följande åren. M menade att varken Danmark eller Sverige hade något att vinna på en skandinavisk union, men samtidigt var han av den övertygelsen att den danska monarkins integritet var av grundläggande vikt för den sv säkerhetspolitiken. Sverige måste därför vara berett att ingripa om Tyskland gick över Holsteins norra gräns. Det fanns således redan från början ett motsägelsefullt drag i M:s hållning i den danska frågan. Han stod avvisande till skandinavismen som ideologi; någon förening mellan Danmark och Sverige-Norge önskade han inte, bl a därför att detta skulle kunna leda till att Sverige fick en lika radikal författning som han ansåg att Danmark hade. Ä andra sidan innebar M:s egen hållning i grunden en form av skandinavism vilande på säkerhetspolitiska motiv. Sanningens ögonblick måste infinna sig den dag Danmark markerade vilja att frångå helstatslinjen samtidigt som de tyska staterna beredde sig att verkställa det sedan 1858 föreliggande hotet om förbundsexekution (dvs att tyska trupper skulle besätta Holstein). M:s syn på den tysk-danska konflikten var att hertigdömena Holstein och Lauenburg skulle avskiljas från närmare administrativ gemenskap med Danmark-Slesvig. Slesvig betraktade M som danskt, och han ansåg att de tyska staterna inte hade rätt att blanda sig i områdets inre angelägenheter. M:s återkommande råd till danskarna var därför att avskilja Holstein från den gemensamma förvaltningen med Danmark.

Svårigheten med M:s föreslagna lösning var att Danmark genom London-avtalen 185152 bundit sig vid helstatspolitiken. Även Sverige var här signatärmakt. Om den danska regeringen följde M:s råd, vilket redan av inrikespolitiska skäl kunde vara svårt, fanns det risk för en häftig reaktion från Tyska förbundet. Vidare var det möjligt att Danmark därigenom spolierade sina möjligheter att erhålla stöd från västmakterna, då landet skulle framstå som fördragsbrytare.

M tycks inte till fullo ha beaktat de komplikationer hans råd måste leda till. Han tycks heller inte ha förutsett de nationalliberala strömningarnas styrka i Tyskland. M:s personliga hållning till Danmark präglades av ett slags patriarkalisk välvilja som ibland kunde slå över i direkt nedlåtenhet: "Man måste bli deras förmyndare". Detta tvivel på den danska regeringens förmåga att själv reda ut sina problem utgör bakgrunden till den omfattande korrespondens med stormakterna, varigenom M sökte påverka dessa till Danmarks förmån. M:s språk i dessa sammanhang kunde ibland vara glidande och ge intryck av att Sverige hade för avsikt att uppträda som Danmarks bundsförvant i händelse av krig med det tyska förbundet. Syftet torde dock ha varit att få stormakterna, främst England och Frankrike, till insikt om de europeiska komplikationer en dansk-tysk konflikt skulle kunna medföra. M hoppades att den "europeiska konserten" därigenom skulle aktiveras och den tysk-danska frågan lösas på en allmän europeisk kongress.

Även om M kunde göra långtgående antydningar om möjligheten av sv intervention i sin diplomatiska korrespondens och i sina samtal med stormakternas representanter, aktade han sig noga för att ge danskarna några löften om hjälp. Ett viktigt inslag i hans politik fram till 1863 var att söka hålla tillbaka Karl XV, som efter avslaget på det danska allianserbjudandet 1857 slagit över till en skandinavistisk linje. Inför sammanträffandet mellan de skandinaviska monarkerna på Ljungbyhed i juni 1860 hade M besvurit kungen att inte avge några löften av mera bindande art. Han undvek också själv att delta i mötet för att inte detta skulle få en officiell prägel. Det danska utkast till allians som överlämnades vid detta möte lade M endast till handlingarna utan några kommentarer. Från dansk sida klagade man över dubbelheten i den sv utrikespolitiken, och under de följande åren sökte man med olika medel tvinga fram ett klargörande.

Trots ansträngningar från Sveriges sida att intressera stormakterna för problemen gick utvecklingen under 1860-talets första år mot en fortgående isolering av Danmark i förhållande till dessa. Förhandlingarna mellan Danmark och Preussen-Österrike bröts i nov 1862. Därefter var en öppen brytning mellan Danmark och Tyska förbundet en tidsfråga. I detta läge var det naturligt att man från dansk sida ökade sina ansträngningar att försäkra sig om stöd från Sverige. Det djärva utspelet att skapa en skandinavisk federativ stat ställde sig M helt avvisande till. När Danmark samtidigt mera beslutsamt slog in på en politik som innebar början till Hol-steins avsöndrande och ett frångående av helstatslinjen (marspatentet 1863), var M dock tvungen att uttala sin tillfredsställelse, eftersom åtgärden låg i linje med de råd han tidigare givit. M synes också vid denna tid ha hoppats på att Preussens närmande till Ryssland till följd av det polska upproret skulle göra västmakterna mera beredda att stödja Danmark.

Att fungera som Karl XV:s rådgivare i utrikespolitiska spörsmål var i flera avseenden en utomordentligt grannlaga uppgift. Kungen fortsatte traditionen från Oscar I:s dagar med en hemlig diplomatisk korrespondens, som M inte till fullo var informerad om. I okt 1862 kom det dessutom till en viss distansering mellan kungen och M, då M förhindrade att västra stambanans invigning gjordes till en stor skandinavistisk demonstration. Kungen var mycket missnöjd och lät M veta vad han ansåg om ministrar som inte hade förmåga att avläsa tidens tecken. Det är möjligt att det kungliga missnöjet bidrog till att M, som tidigare ansträngt sig att försöka hålla tillbaka kungen i den skandinaviska frågan, nu ansåg sig ha mindre manöverutrymme i detta hänseende om han inte helt skulle tappa kungens förtroende. I början av febr 1863 anklagades dessutom M i riksdagen av A Raab och G Lallerstedt för hemlighetsmakeri i utrikespolitiska frågor i allmänhet och i den danska i synnerhet. Detta initiativ från riksdagens sida innebar ett vädjande till kungen över ministerns huvud. M:s svar var undfallande och resultatet blev att delar av den sv notväxlingen med stormakterna offentliggjordes i en vitbok. Den diplomatiska verksamheten för Danmark avslöjades därmed, och M bands därigenom hårdare vid denna politik. I själva verket hade M vid denna tidpunkt, med eller mot sin vilja, i realiteten kommit nära kungens skandinavistiska hållning. Efter Skodsborgsmötet 22 juli mellan Karl XV och Fredrik VII gav M uttryck för överraskning inför det hjälpanbud som sv kungen då lämnade, men han hade av allt att döma inte lika starkt som inför tidigare kungamöten betonat vikten av återhållsamhet. Samtidigt tycks M ha insett att dörren slagit igen bakom honom. Han hade genom sina återkommande råd till Danmark själv bidragit till det uppkomna förhandlingsläget. Karl XV:s allianserbjudande var i viss mån det logiska fullföljandet av den politik som M själv fört. Ett slags resignation över händelsernas utveckling framträdde nu hos M: "härvan är trasslig och jag åtminstone förstår ej huru den skall redas", skrev han någon vecka efter Skodsborgsmötet till sv ministern i Khvn, Henning Hamilton (bd 18). Samtidigt ansåg han att kungens anbud inte kunde ryggas: "emellertid hava vi nu kommit därhän, att återgången är omöjlig" (M till Hamilton 1 aug 1863). Att utröna vad som under de följande månadernas förvirrade politiska spel är uttryck för M:s egen vilja och vad som är monarkistisk lojalitet är svårt.

Efter Skodsborgsmötet skulle Hamilton på ett mera aktivt sätt gripa tag i alliansfrågan och föra upp den på förhandlingsstadiet. M kunde i detta läge inte göra annat än halvt motvilligt låta sig dras med. Han sökte vinna tid genom att diplomatiskt söka påverka de tyska staterna att uppskjuta den hotande förbundsexekutionen. De fortsatta förhandlingarna med danskarna sköttes i hög grad självständigt av Hamilton. M åkte i slutet av augusti ner till Malmö där han konfererade med Hamilton. 29 aug sammanträffade han med den danske ministerpresidenten Hall i Khvn och godkände därvid med smärre ändringar det av Hamilton utarbetade alliansförslaget. M:s förhoppning i slutet av månaden synes ha varit att genom en snabbt avslutad allians med Danmark ställa västmakterna inför ett fait accompli. Detta trodde han skulle leda till en aktivering av den danska frågan.

I motsats till tidigare tycks M nu också ha trott att en allians mellan Sverige-Norge och Danmark kunde ha en krigsavhållande effekt på de tyska staterna. Bara en del av det sv statsrådet var informerad om alliansplanerna. När M återvände till Sthlm, möttes han emellertid av opposition bland statsrådskollegerna, där finansminister JA Gripenstedt (bd 17) beslutsamt grep ledningen. Vid Ulriksdalskonferensen 8 sept konfronterades alliansförespråkarna med oppositionen. Konferensen ledde dock inte till ett avvisande av alliansplanerna utan endast till ett beslut att stämningen hos västmakterna för biträde till alliansen skulle undersökas.

För M innebar konferensen ett bakslag, och han övervägde att avgå. Hans hållning i den danska frågan får efter Ulriksdalskonferensen en starkt ambivalent karaktär. A ena sidan stod han i princip fast vid den alliansvänliga linjen, å den andra är det uppenbart att han på olika sätt sökt begränsa de sv åtagandena. Enligt den omarbetning av traktatsutkastet som M gjorde efter konferensen skulle sv soldater skickas till Danmark först efter det att tyska trupper överskridit gränsen till Slesvig och inte som tidigare ansetts redan när de infallit i Holstein. Den danske kungen skulle dessutom endast ha rätt att förvänta sig förberedelser från de förenade kungarikenas sida, när fara för angrepp förelåg, inte omedelbara åtgärder. Västmakternas i princip oförbindliga svar på den sv förfrågan och den norska regeringens avvaktande inställning tycks ytterligare ha bidragit till att underminera M:s tilltro till möjligheterna av en överenskommelse. Depeschen till Khvn 5 okt markerar början till reträtten: innebörden i denna skrivelse var att Danmark självt frivilligt skulle fås att avstå från alliansen. Hamiltons häftiga reaktion på depeschen skulle emellertid temporärt tvinga in M på en mera aktiv linje.

Den sv politikens brist på hållning under hösten 1863 får till stor del föras tillbaka till M. Han stod isolerad i statsrådet, och på många håll väntade man sig hans avgång. Någon möjlighet eller vilja från M:s sida att bilda en egen regering fanns inte. Han fortfor dock att vara uppskattad av regeringskollegerna. De Geer ville ha honom kvar och sade att hans avgång skulle innebära en stor förlust för regeringen. Det är betecknande att Gripenstedt vid ett senare tillfälle i en tidningsartikel lade hela skulden för den uppkomna situationen på Danmark och undvek att angripa M.

Fredrik VII:s plötsliga död 15 nov ledde till en opinionsförskjutning i Sthlm. Karl XV, som såg möjligheterna att överta Danmarks krona förflyktigas, tappade temporärt intresset för en allians. Även M ansåg att Kristian IX:s undertecknande av den nya grundlagen (novemberförfattningen) forändrade förutsättningarna i alliansfrågan. Den danska regeringen ville emellertid inte frivilligt avstå från en allians och återkom i slutet av november med en förfrågan. 2 dec avgav sv regeringen ett svar som innebar att alliansfrågan för tillfället inte bedömdes som aktuell. När de tyska staterna igångsatte förbundsexekutionen i Holstein 1 febr 1864, stod M dock i princip kvar på sin alliansvänliga linje, men reellt var hans vilja och handlingsmöjligheter starkt begränsade. Den opinion som bröt fram i Sverige i samband med denna händelse var heller inte tillräckligt stark för att rubba statsrådets majoritet från dess passiva linje. Kungen gjorde vissa trevande försök att skapa en krigsvänlig ministär men misslyckades. Uppträdena i Sthlm 6 och 7 mars, då upphetsade folkhopar slog in fönsterrutor hos både M och Gripenstedt, bidrog snarast till att diskreditera den interventionsvänliga opinionen.

Den tyska inmarschen i Slesvig ledde till en personlig brytning mellan M och Hamilton, som lämnade posten som minister i Khvn. M gjorde förnyade försök att aktivera stormakterna för Danmarks sak; han markerade också att ett läge kunde inträffa där Sverige skulle se sig tvingat att självt ingripa oberoende av stormakternas hållning.

M plågades starkt av den motsägelsefulla ställning han hamnat i. Sin uppgift karaktäriserade han i ett brev som "mer motbjudande än jag kan uttrycka". Det som gjorde att M kunde sitta kvar som utrikesminister var ministärens allt starkare ställning gentemot kungamakten. Dessutom ansåg M att han trots allt kunde fylla en viss funktion när det gällde att förhindra olika privatdiplomatiska initiativ från Karl XV:s sida. Till kungens försök att återuppliva tanken på en skandinavisk förbundsstat i april 1864 ställde sig M avvisande. Samma hållning intog han till den fortsatta skandinavismen efter dansk-tyska krigets slut.

M:s återstående år som utrikesminister var förhållandevis lugna och innebar ett förstärkt betonande av Sveriges vilja till neutralitet i stormaktskonflikterna. På våren och sommaren 1866 trodde M att det drog ihop sig till ett europeiskt storkrig. Han fruktade att såväl västmakterna som Ryssland skulle försöka dra in Sverige i ett sådant krig. M underströk av denna anledning starkt Sveriges vilja till neutralitet i samband med det preussisk-österrikisk-italienska krigets utbrott. Efter freden i Nikolsburg avlät han 16 aug en not till Berlin, där han pläderade för Danmarks rättigheter i Slesvig samtidigt som han antydde tanken på en allians mellan Preussen och Sverige-Norge. Noten rimmade illa med M:s tidigare deklarerade neutralitetshållning, och det har därför diskuterats om initiativet inte egentligen kom från kungen. Den sv framstöten blev bryskt avvisad av Bismarck och M återvände därefter snabbt till neutralitetslinjen. I en cirkulärnot i nov 1866 underströk han regeringens beslutsamhet att underhålla goda förbindelser med alla länder.

M:s politiska åskådning var starkt konservativ. Han ställde sig dock solidarisk till De Geers förslag till representationsreform, men tvivel har framförts på att han i själ och hjärta sympatiserade med det. Till hans närmaste vänner hörde uttalade reformmotståndare. En viktig faktor till att M kunde sitta kvar som utrikesminister torde varit regeringens och inte minst De Geers intresse att kunna visa upp en gentemot omvärlden enad front i representationsfrågan. M:s positiva ställningstagande i representationsfrågan bidrog således till att förhindra att hans ställning som utrikesminister blev helt omöjligt.

M:s ställning som utrikesminister hade dock försvagats genom händelserna 186364. Hans relationer till kungen hade blivit spända. Det misslyckade försöket att närma sig Preussen bidrog ytterligare till att underminera hans ställning. De skandinaver som drömde om en skandinavisk förening under preussiskt överbeskydd till vilka uppenbarligen också kungen hörde såg i M ett hinder för sin verksamhet. Bismarck och M ansågs som oförenliga. Från hösten 1866 gällde det närmast för M att finna en väg till ett hedersamt avsked. Karl XV:s önskan att undvika att ministerbytena fick karaktären av ministärförändring gjorde att M kunde avgå utan att detta uppfattades som en följd av att han förlorat kungens förtroende. M avgick i juni 1868 på en fråga som gällde anslagen till UD. Efter sin avgång var han till sin död president i kommerskollegium, där han med sin» rika erfarenheter och omfattande kunskaper kom att utföra en betydelsefull gärning.

M var utrikesminister i en konstitutionell och maktpolitisk brytningstid. Den norska ståthållarstriden 185960 ledde till en förstärkning av statsrådets ställning gentemot kungamakten. Med sin konservativa grundinställning och sin smidigt koncilianta läggning var M dock inte mannen att utnyttja denna regeringens förstärkta ställning för att rida spärr mot Karl XV:s fantasifulla planer. I stället kom han att vackla mellan rollen som kunglig rådgivare och rollen som regeringsansvarig för utrikespolitiken. Följden blev en politik som saknade fasthet. M:s tragedi var att han aldrig lyckades finna någon framkomlig medelväg till det som var hans utrikespolitiska mål i den danska frågan: en förmånlig lösning för Danmark utan några större uppoffringar för Sverige-Norges del. M tycks inte ha insett att kongressdiplomatin låg i spillror efter Krimkriget och att hela den internationella politiken i och med Bismarcks makttillträde fått en mera dynamisk och hänsynslös karaktär. Hans avsaknad av sympati för tidens krafter gjorde hans utrikespolitiska bedömningar osäkra och ofta felaktiga. Personligen var M genom sin spiritualitet och sitt spelande skämtlynne allmänt omtyckt. De Geers omdöme om M, att om han hade något fel, så var det samma som finns hos det rena guldet nämligen att vara alltför vekt, framstår som träffande. M var i avsaknad av allvarsmannens inbilskhet, men han var samtidigt utan denna personlighetstyps beslutsamhet och handlingskraft.

M hade mångsidiga bildningsintressen, vilket framgår av hans omfattande brevväxling, och han var bl a en framstående bibliofil. 1853 invaldes han i SA där han hälsades välkommen av sin vän Bernhard v Beskow.

Författare

Alf W Johansson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En stor mängd arkivalier efter M skänktes vid olika tillfällen till KB, RA och UUB. Mottagna brev, diplomatiska handhar, biogr anteckn:ar m m i KB. Mottagna brev, koncept, handhar rör privatliv o ämbetsmannagärning mm i RA. Mottagna brev bl a från B v Beskow i SA o från H Hamilton i UUB. En utförlig redogörelse för M:s arkiv i T Berg, L M:s efterlämnade papper (Donum Boéthianum, 1950). Brev från M i ATA (till B E Hildebrand), BFA (till Oscar I), GUB (till JC Hellberg), KB (till bl a GE Klemming, G Löwen-hielm, C Snoilsky o PA Wallmark), LUB (till bl a FA Ewerlöf, H Hamilton o OH Reuterdahl), RA (till bl a O M F Björnstierna, G Burenstam, F F Carlson, A Ehrensvärd, C Hartmansdorff, G Löwenhielm o CD Skogman), SSA, SA (till bl a B v Beskow), UUB (till bl a O I Fåhraeus, H Hamil-ton, A E Ihre, C G Löwenhielm, C J Malmsten o G af Nordin) o VA (till PF Wahlberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Inträdes-ord i Kongl. vitterhets, historie och antiqvitets akademien, den 30 november 1847 (VHAAH, d 20, Sthlm 1852, s 163 1). -Biografi öfver grefve Carl Eduard Gyldenstolpe ... (VAH för år 1852, Sthlm 1854, s 393395; anon). Inträdes-tal hållet ... den 20 december 1853 (SAH ifrån år 1796, d 27, Sthlm 1854, s 1148, ny uppl 1885, s 1140; även sep 1854, 38 s). Om Gustaf den tredjes yttre politik under de två senaste åren af dess regering. Tal hållet vid praesidii nedläggande i Kongl. vetenskaps-akademien. Sthlm 1859. 85 s. Tal hållet vid ... herr grefve Carl De Geers graf den 8 augusti 1861 ... Sthlm 1861. 9 s. Diplomatiska handlingar rörande den danska frågan. [1.] På Kongl. Maj:ts nådiga befallning, meddelade Sveriges rikes ständer och Norges Stor-thing, februari 1863. Sthlm 1863. 4:o. (7) s, s 176. [Undert; anon utg.] Norsk övers: Diplomatiske Äctstykker betraeffende det danske Spörgsmaal, 1. [Kristiania 1863.] S 132. - Gustaf Carl Fredric Löwenhjelm. Grefve ... (VA, Lefnadsteckningar bd 1, Sthlm 186973, s 97110 [1869]). -Stiernhielms Hercules verserna 124162 jemte några bibliografiska anmärkningar m.m. Sthlm 1871. 4:o. 26 s. [Anon.] Grefve L. Manderströms boksamling enligt den af honom upprättade förteckning. 12. Sthlm 1874. 330 s, 1 portr. [Öfver-sedd o red av G E Klemming.] Brev ... till Louis De Geer (Ur Louis De Geers brevsamling, Sthlm 1929, s 341371). Direktörstal 1859 o 1868 i SAH ... 38, 1860, 2. uppl 1864, resp 44, 1869.

Utgivit: Affaire d'étiquette du comte de Kage-neck å la cour de Suéde. 1779. Sthlm 1842. 4:o. (57) s. [Anon.] Recueil de documens inédits concer-nant 1'histoire de Suede sous le régne de Gustave III. 1-2. Sthlm 184749. [Anon.] 1. Correspon-dance inédite de ce souverain. 17721780. [Inre titel:] Correspondence inédite relative å 1'histoire de Suede 17721780. VII, 145 s. Övers: Brefvexling ..., se nedan, Översatt, 1854. 2. Mariage du duc de Sudermanie. 17731774. [Inre tit:] Cor-respondance et négociations concernant le mariage du prince Charles ... avec la princesse de Holstein-Gottorp. 17731774. XIV, 199 s. [Olaus Petri,] Tobias comedia. Efter tre århundradens förlopp ånyo utg. Sthlm 1849. VII, (51) s. [Anon; tills med G E Klemming.] Diplomatiska handlingar rörande den danska frågan. [1]2. ... Sthlm 1863. 4:o. 1. Februari 1863. 2. Mars 1863. (7), 128 s. [Anon.] Övers: Diplomatiske Äctstykker betraeffende det danske Spörgsmaal. [1]2. [Kristiania 1863.] 54 s. Aktstykker, vedkommende den dansk-tydske Strid. 1. Aktstykker, der belyse den svensk-norske Regjerings Stilling til Sagen (185864) [egna diplomatiska depescher m m] (Historisk Tidsskrift, Raekke 3, Bd 3, Khvn 186264, s 677792 [1864]).

Översatt: [J B Dubois,] Marton och Frontin, eller Tjenstfolket husbondfolk, Komedi i 1 akt, Sthlm 1826, 40 s (anon, Sällskaps-theatern, bd 2, h 3), 2. uppl 1858, 24 s ([omsl:] Dramatisk salong, h 2); Brefvexling, rörande Sveriges historia under åren 1772-1780, Sthlm 1854, IX, 139 s (anon, se Utgivit, 1847: Recueil ... 1).

Källor och litteratur

Källor o litt: L De Geer, Ur Louis De Geers brevsaml (1929); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); S Eriksson, Carl XV (1954); S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); C HallendorfT, Oskar I o Karl XV (Sveriges hist till våra dagar, 12, 1923); dens, Oscar I, Napoleon o Nikolaus (1918); H Hamilton, Ur Henning Hamiltons brefsaml, ed G Carlquist, 12 (1914); E Hedin, Den skandinaviska alliansfrågan 1857-1863 intill Ulriksdalskonferensen (1953); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); A Jansson, Den sv utrikespolitikens hist, 3, 18441872 (1961); HL Lundh, Från skandinavism till neutralitet. Utrikespolitik o utrikesdebatt i Sverige under Carl XV:s sista år (1950); E Malier, Skandinavisk straeben o sv politik omkr 1860 (1948).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C R Ludvig Manderström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf W Johansson), hämtad 2019-07-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9017
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C R Ludvig Manderström, urn:sbl:9017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf W Johansson), hämtad 2019-07-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se