Maria Eleonora

Född:1599-11-11
Död:1655-03-18 – Stockholms stad, Stockholms län

Drottning


Band 25 (1985-1987), sida 151.

Meriter

Maria Eleonora, f 11 nov 1599 i Königsberg, Preussen, d 18 mars 1655 i Sthlm, begr i Riddarholmskyrkan 13 maj s å. Föräldrar: kurfursten Johan Sigismund av Brandenburg o Anna av Preussen. Krönt i Storkyrkan i Sthlm 28 nov 1620.

G 25 nov 1620 i Sthlm m konung Gustav II Adolf (bd 17) av Sverige, f 9 dec 1594 på Sthlms slott, d 6 nov 1632 i slaget vid Lützen o begr 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan.

Biografi

M:s äktenskap var från början politiskt. En allians med Brandenburg-Preussen tedde sig opportun i Sveriges kamp mot Sigismund III av Polen. I Tyskland ville protestanterna engagera Sverige i striden mot den katolska reaktionen. Gustav Adolfs mor, Kristina, arbetade för ett förnämt, furstligt gifte för sin son. I samma månad som Kristina skrev till sin frände Moritz av Hessen (juli 1615), att kungens kärleksaffär med Ebba Brahe var avslutad, sammanträffade den i sv tjänst varande diplomaten Hieronymus v Birckholtz i sin hemstad Kustrin med M:s far. Därvid väcktes tanken på ett äktenskap mellan M och Gustav Adolf. Johan Sigismund var personligen för äktenskapet men ville uppskjuta bröllopet, tills fred slutits mellan Sverige och Polen. Han väntade sig att få överta hertigdömet Preussen efter sin svärfar (d 1618) men måste få tillstånd härtill av Preussens länsherre, Sigismund av Polen. Ett gifte mellan M och Sigismunds värste fiende Gustav Adolf, kunde äventyra allt. M:s mor, den viljestarka kurfurstinnan Anna, var helt emot giftet, liksom kurprinsen Georg Wilhelm, som i sin tur fruktade gå miste om sitt preussiska arv, när fadern dog. Han såg systern hellre bortgift i England.

Frågan om äktenskapet mellan M och Gustav Adolf blev ett utdraget politiskt spel med flera andra makter inblandade för och emot. När M:s far i dec 1619 avlidit, reste Gustav Adolf inkognito till Berlin tillsammans med sin svåger, pfalzgreven Johan Kasimir (bd 20), vilken kom att spela en viktig roll i de fortsatta förhandlingarna. Kungen fick verkligen träffa Anna och hennes döttrar. M själv och systrarna var positiva till giftet men Anna och den nye kurfursten Georg Wilhelm sade fortfarande nej.

Efter en rundresa i Tyskland i syfte att ta nya kontakter återkom Gustav Adolf till Berlin i juni 1620. Då hade Anna helt bytt åsikt. Georg Wilhelms kansler insinuerade i brev till sin herre, att Anna som fyra veckor tidigare ej ens velat ta emot kungen officiellt nu nog handlade i samförstånd med Sigismund III. Hon ville, menade han, ge Sigismund en förevändning att i stället ge Preussen åt Georg Wilhelms yngre bror. Orsaken till Annas omsvängning är obekant. Möjligen ogillade hon sonens polskvänliga politik. Själv gjorde hon gällande, att hon tagit intryck av de båda ungas kärlek. Hon tog nu öppet emot Gustav Adolf och blev mycket intagen av honom. Den 25-årige friaren slog själv bort farhågorna för Polens reaktion med att han skulle skaffa Sigismund så mycket att göra, att denne skulle glömma Georg Wilhelm. Den förälskade M skrev till brodern (5 juli), att hon nu visste, att Gustav Adolf skulle hellre offra livet än avstå från henne. Georg Wilhelm och hans rådgivare blev helt bestörta, och Sigismund protesterade, men Anna skickade resolut M i säkerhet till sin dotter i Braunschweig. Därifrån fördes M så småningom till Sverige. Brudskatt, respengar och utstyrsel från kurfursten uteblev, men Anna tog som pant dyrbarheter från den kurfurstliga skattkammaren. 7 okt 1620 kom den sv flottstyrkan, med Anna och hennes båda döttrar M och Katarina ombord, till Kalmar, där Gustav Adolf väntade.

M omfattade sin make med svärmisk kärlek. När kungen var hemma, tyckte hon sig vara "im Himmel", när han var borta, blev hon deprimerad, ofta sjuk. När han kom hem, tillfrisknade hon. Korrespondensen i Stege-borgssamlingen ger många bevis på M:s tröstlösa oro, längtan och förtvivlan, när Gustav Adolf reste bort på sina upprepade fälttåg och djärvt utsatte sig för livsfara. M och Anna vädjade till Johan Kasimir, som jämte sin gemål Katarina (bd 21), Gustav Adolfs halvsyster, från 1622 var M:s förtrogna, att söka förmå kungen att exponera sig mindre. När Gustav Adolf sårats eller hemkomsten försenats, vågade man inte berätta detta för M utan litade till halvsanningar eller förespeglingar mot bättre vetande. M:s omgivning liksom släkten i Berlin oroades av de uttryck, som hennes ängslan tog sig. 1625 fick M resa över till Livland för att vara nära kungen men blev givetvis ofta ensam även där. Hon klagade från Reval över sin eländiga situation, ansåg sig illa behandlad av omgivningen och misstänkte, att hennes brev öppnades utan hennes vetskap.

M var vid sin ankomst till Sverige ännu inte 21 år men kravet på henne att snarast föda en son var stort, i synnerhet efter hertig Karl Filips död 1622. Hon fick bara uppleva besvikelser. Ett första missfall fick hon samma dag Gustav Adolf avseglade till Livland 1621. Kungen bad sin svärmor, som velat resa hem, att stanna kvar t v, så att M inte skulle känna sig "på alla sidor övergiven och förlåten". Både M och Anna skyllde senare missfallet på Gustav Adolfs avresa och besvor denne att stanna hemma, då barn på nytt väntades 1623. En flicka föddes verkligen, trots kungens frånvaro, men dog inom ett år. M:s sorg var enligt svägerskan i Berlin "omåttlig" och "skadlig". I maj 1625 fick M en dödfödd son. Georg Wilhelms svärmor skrev, att M måste ta sig i akt, ty hon är "trop délicate". I dec 1626 föddes det sista barnet, den blivande drottningen Kristina.

När Gustav Adolf inte som avsetts kom hem efter sommarfälttåget 1630, skrev M till Johan Kasimir, att hon inte stod ut, hon ville dö. Hon bönfoll honom att söka förmå kungen att komma hem. Det bestämdes, att M skulle resa över till Tyskland följande vår. Då avresan av olika skäl fördröjdes, misstänkte hon sabotage och hotade avresa inom 14 dagar i "sin dagelig habit". Rådet måste inför risken av onåd reducera de förstärkningar till armén, vilka planerats följa med M till Stralsund. 10 juli 1631 kom hon till Wolgast i Pommern.

Just i dec 1630 oroade sig Gustav Adolf å sin sida över vad som skulle hända M och dottern, om han föll bort. I brev till rikskanslern Axel Oxenstierna 4 dec skrev han: "De mina är för min skull (om mig något vidkommer) och eljest i mången måtto, medömkan värde, äro kvinnkön, modern rådlös och dottern övermaga jungfru, eländiga, om de få råda och i fara, om andra över dem råda får". Dagen därpå bad han Johan Kasimir "på allt fall" vara M och dottern till tröst. I jan 1641 berättade Axel Oxenstierna i rådet, att Gustav Adolf bland sina sorger och bekymmer särskilt framhållit "detta malum domesticum".

M:s vistelse i Pommern blev långvarig. Först i början av nov 1631 kunde hon lämna Wolgast för att via bl a hoven i Berlin, Dresden och Weimar följa efter kungen. 11 jan 1632 möttes makarna nära Hanau. Efter ett ståtligt intåg i Frankfurt am Main vid kungens sida fick M under några veckor där och i Mainz njuta av segrarens triumf, väl hennes lyckligaste tid. Någon politisk roll spelade hon själv inte men uppträdde gärna som förespråkare för andra hos gemålen.

När Gustav Adolf i början av mars åter lämnade henne, återkom hennes "melankoli" och oro för kungens liv. Hon kunde med svårighet hindras att riskera sin säkerhet genom att följa efter honom i förtid och hotade att resa utan konvoj. I slutet av juli 1632 bröt hon upp från Mainz för att bege sig till Würzburg. Rikskanslern förklarade för kungen, att han på intet sätt "utan fara för sjukdom kunnat hålla Hennes M:t". Han bad Gustav Adolf själv ge M besked om uppehållsort, eftersom "ingen annan är hörd och inga skäl gälla". Kungen var medveten om svårigheterna att tala M till rätta. Sista gången makarna sammanträffade var i Erfurt, dit de kom 28 okt. Redan dagen därpå bröt Gustav Adolf upp. 3 nov skrev M till Axel Oxenstierna: "utan H.K. Maj:s närvaro aktar jag intet, inte ens mitt liv". Sju dagar senare mottog hon i Erfurt budet om dödsskottet vid Lützen. Hennes oro hade visat sig berättigad.

M mötte kungens lik i Weissenfels. Hon måste först hållas med våld. Stoftet balsamerades, varvid på vanligt sätt hjärta och inälvor togs ut och lades för sig. Hjärtat lades i en låda, som placerades i stadskyrkan i Weissenfels. Därifrån lät M hämta det till Spandau, dit hon rest i förväg. Begravningståget gick slutligen till Wolgast. Först 27 juli 1633 kunde M med kungens stoft avsegla därifrån. Man ankom till Nyköping 4 aug. Kistan placerades dagen därpå i slottet.

Före avresan från Wolgast hade M:s svägerska i Berlin rått henne att söka råd hos pfalzgreven Johan Kasimir, så att hon inte företog sig något skadligt. M kunde enligt svägerskan inte alltid "moderera" sig, vilket denna befarade skulle lända M till "mycken skada" (brev 3 aug). Aven andra släktingar besvor pfalzgreven att söka se till att inga missförstånd uppstod mellan M och riksrådet och ständerna. Farhågorna skulle besannas.

Oenighet med riksrådet började redan i Wolgast. Det rådde "ett ömkligt tillstånd" vid M:s hov, vissa av kungens tillhörigheter hade försvunnit och hans lik hanterades illa. Det blev dispyt om kistans utformning. M ville ha den kungliga kronan översänd till Wolgast men rådet vägrade sända någon av riksregalierna utomlands. Svårast var, att M vägrade låta begrava liket. I Nyköping förklarade hon, att begravningen inte fick ske under hennes livstid hon talade ofta om att förkorta sitt liv eller i varje fall borde uppskjutas så länge som möjligt. Hon ville låta bygga en kyrka, där kistan skulle stå. Frågan var särskilt ömtålig, då den riksdag där riksstyrelsen skulle ordnas enligt riksrådet inte borde öppnas, förrän begravning skett. Biskopen i Linköping Johan Botvidi och prästerskapet fick göra föreställningar. 21 aug med- delade biskopen, att M lovat låta kungen begravas, bara det skedde när hon ville och inte i Sthlm, där hon själv inte längre ville bo. Man sökte förmå M att inte så ofta besöka liket. I okt ville M placera kistan i Uppsala och hade redan beställt dit marmor och byggnadsfolk. Riksrådet påpekade, att Gustav Adolf själv utsett Riddarholmskyrkan till sista vilorum. M accepterade då jordfästning i Sthlm men ville att kistan sedan skulle föras till Strömsholm, där hon önskade bygga ett kapell. M fick till slut ge med sig. Begravningen ägde rum i Sthlm 22 juni 1634.

Två dagar efter begravningen begärde M få öppna kistan. Rådet sade nej och vidtog stränga åtgärder för att hindra henne. Biskoparna i Linköping och Västerås gjorde upprepade föreställningar och prästerskapet vid riksdagen presterade ett längre betänkande mot gravöppningen. En morgon sade sig M vilja lägga ner kungens hjärta i kistan, senare samma dag ämnade hon behålla det så länge hon levde. Riksdrotsen Gabriel Oxenstierna meddelade 19 juli, att M lovat honom stora presenter, om hon fick som hon ville. Då han sade nej, blev hon sjuk i åtta dagar och "simulerade" mållöshet. Rådet förblev obevekligt. Hjärtat lades senare ner i kistan, enligt M själv på begäran av Axel Oxenstierna, som ansåg den dittillsvarande hanteringen av dosan med hjärtat ovärdig kungen.

Redan under M:s vistelse i Wolgast skrämdes rådsregeringen av kontakter mellan henne och hennes frände Kristian IV av Danmark, angående ev äktenskap mellan Kristina och kungens son Ulrik. Axel Oxenstierna skrev oroad om hur lätt en "kvinnsperson" som M kunde övertalas till "en sak, den en intet förstår", och Per Brahe förklarade, att "skola vi heller alla dö än låta draga oss sådana herrskaper över huvudet". Efter Ulriks plötsliga död blev i stället hans bror kronprins Fredrik aktuell. M var intresserad men förnekade, att hon ännu ämnade lova bort dottern. Hon diskuterade i dec 1633 med ett brandenburgskt sändebud Gustav Adolfs planer på gifte mellan Kristina och dennas kusin Fredrik Wilhelm av Brandenburg. Axel Oxenstierna bad legaten i Pommern Sten Bielke se till att inget med prejudicerande verkan skedde. Personer vid M:s hov, som kunde befaras stödja de danska planerna, borde avlägsnas, sviten minskas och M:s post övervakas. Från i varje fall denna tid torde M:s kontakter med omgivningen ha kontinuerligt bevakats. M:s kontaktman i Sverige med Kristian IV blev dennes resident i Sthlm Peder Wibe, som M tidvis skrev till varje vecka.

Georg Wilhelm, Johan Kasimir och även rådet i Sthlm undrade efter Gustav Adolfs död, om denne inte efterlämnat något testamente om regeringens ordnande. Varken i rikskanslerns utkast till regeringsform eller i ständernas beslut i regeringsfrågan nämndes M. Redan i febr 1633 hade rikskanslern rått rådet se till att M "icke något direkt eller indirekt av regeringen inrymmes, mest för det att Hennes M:t därmed intet vet att umgås" (13 febr). 1636 framhöll Klas Fleming i rådskammaren, att Gustav Adolf bevekligen förmanat rådet och "in particulari repeterat", att M inte skulle tillåtas någon befattning med regeringssaker. Kristina bedömde på äldre dagar modern som alldeles inkapabel att regera. M blev emellertid sårad av att ständerna 1633 inte med ett ord nämnde henne i riksdagsbeslutet. Hon kände sig utesluten. Senare förnekade hon dock att som "man menat", hon skulle ha velat tillägna sig regeringen, ty sådant förstod hon inte. Hon ville inte lägga ett så stort omak på sig (brev till A Oxenstierna 26 juli). 1634 lät hon apropå Kristinas utbildning förklara, att hon var till freds "att regeringen droge därmed åhåga såvida regementssakerna vidkomma", men vad gällde Kristinas liv och seder (vitam et mores) ville M själv dra omsorg.

Den främsta orsaken till M:s definitiva brytning med förmyndarregeringen var hennes ekonomiska oförstånd. Hon levde ständigt över sina tillgångar. Gustav Adolf hade i sitt morgongåvobrev 20 nov 1620 utlovat, att hans änka skulle erhålla ett livgeding i Östergötland och Småland, omfattande 2 städer, 4 hus och gårdar, 14 härad med 112 V2 socknar och 43243/4 bönder (mantal). Sedan Kristina d ä avlidit, fastställde kungen 29 april 1628 ett nytt livgeding, som i stället omfattade delar av moderns livgeding jämte områden i Södermanland, Västmanland och Gästrikland. Dit hörde följande slott och gårdar: Gripsholm, Tynnelsö, Rävsnäs, Eskilstuna hus, Strömsholm, Fiholm, Örbyhus och Gävleborgs hus, vidare städerna Strängnäs, Mariefred, Torshälla och Gävle samt 9 härad med 65 socknar och 2345 bönder. Trots att mantalet var mindre än i 1620 års brev, var inkomsterna här större. Anledningen till bytet 1628 uppgavs vara, att det nya livgedinget besvärades mindre av genommarscher och skjutsningar, innehöll flera slott och gårdar och låg närmare Sthlm. Den verkliga inkomsten av livgedinget beräknades 1634 till ca 75000 dir smt eller 50000 rdr specie. M var dock inte alls nöjd med sitt nya livgeding. Hon misstänkte, att dispositionerna ändrats, tom att ett senare brev skulle finnas. Georg Wilhelm sände i okt 1633 ett sändebud till Sthlm för att bl a hjälpa M, och Johan Kasimir ställde också upp som ombud. Pfalzgreven menade, att räntan var högre i Östergötland och tom att kungen inte haft rätt att ändra ett utlovat livgeding. Riksrådets svar blev, att ingen torde ha sett bättre till M:s bästa än Gustav Adolf. Rådet påpekade även att ingen sv drottning haft så stort livgeding som hon, och att Kristina d ä likväl lämnat efter sig ett "ståtligt husgeråd" och några tunnor guld i reda pengar samt kunnat ge kronan lån. M svarade, att ingen drottning haft så hög börd som hon, varav riket haft mycken ära. Det blev en långdragen tvist också om bl a extra ordinarie räntor. Vissa eftergifter gjordes; sålunda fick M ersättning för avsöndrade hemman.

M begärde förgäves få också Svartsjö slott och stora summor från erövrade tyska gods. Axel Oxenstierna var noga med att M skulle tillgodoses i rimlig utsträckning men framhöll kronans svårigheter, i synnerhet efter Nördlingenkatastrofen. Likväl visar rådsprotokollen, att M ofta återkom med krav och önskemål. Samtidigt minskade hon sina inkomster genom frikostiga donationer. En stor del av inkomsterna gick åt till smycken, briljanterade ramar, guld- och silverarbeten mfl dyrbarheter, av vilka mycket bortskänktes. M ansågs godtrogen och var mycket givmild. Bevarade räkenskaper överflödar av uppgifter om gåvor till bl a personal och nödlidande. Redan under Gustav Adolfs tid skuldsatte sig M i oroande omfattning. I början av 1636 uppgick skulderna enligt riksdrotsen till ett så stort belopp, att de inte skulle kunna betalas med två års alla livgedingsräntor.

Redan i mars 1635 skrev riksdrotsen Gabriel Oxenstierna till brodern Axel, att M måste få förmyndare vilket Gustav Adolf själv skulle ha föreslagit och att hon måste skiljas från dottern. M gav bort "allt det hon äger" och ingav dottern hat mot förmyndarna och nationen. Kristinas uppfostran vansköttes. Rikskanslern ville dock ännu inte gå så långt; det stannade tv vid allvarliga föreställningar. Först efter hans hemkomst vidtogs strängare åtgärder. I aug 1636 beslöt man efter återförsäkran hos ständerna att skilja Kristina från M och överlämna henne till fastern pfalzgrevinnan Katarinas vård. M skulle dock få fritt vistas hos dottern en till tre veckor åt gången och efterskrivas om Kristina blev sjuk. I slutet av nov 1636 flyttade M från Sthlm till Gripsholm och Kristina överlämnades till pfalzgrevinnan. Pfalzgreveparet gjorde senare gällande inför det preussiska sändebudet Hans Georg Schrötell, att M själv bett Katarina ta hand om dottern. M skrev dock till brodern 16 april 1637, att hon fråntagits sitt barn med list.

Axel Oxenstierna företog våren 1637 på Gripsholm en revision av livgedinget hos den först helt förfärade M. Han fann "stora fauter" i förvaltningen men läget inte så illa som påståtts. Sämst sköttes livgedingets administrativa förvaltning. Där gick allt "över en hop". En ny ståthållare för livgedinget utsågs. Senare avsattes tre av M:s främsta tjänare, alla tyskar. De beskylldes för att ge M onda råd.

M upplevde snart situationen i Sverige som outhärdlig. Efter Gustav Adolfs död hade "allt kallnat". Redan två år efter hemkomsten från Tyskland umgicks hon med planer att resa till Preussen. Hon angav flera skäl härför, först att hon nekats komma ner i Gustav Adolfs grav och inte fatt behålla hans hjärta, sedan att hon var missaktad och illa tåld i Sverige och att landet var kallt och fyllt med "slemma berg". Hon hade svurit en helig ed att åter besöka Preussen, vilken hon inte kunde bryta. Skilsmässan från dottern gjorde inte saken bättre. M:s planer på en resa till Preussen via Danmark bedömdes av förmyndarregeringen som en stor chikan, så mycket mer som förhållandet till Danmark och Brandenburg blivit allt mera spänt och snart skulle leda till öppet krig. Brytningen med Brandenburg gjorde M:s situation särskilt svår, inte minst genom att hon öppet och med skärpa tog parti för brodern och hans krav på Pommern. Hon liksom Johan Kasimir misstänktes av rikskanslern för otillbörliga kontakter med fiendesidan. I rådskammaren sades i jan 1637 rent ut, att M riskerade begå crimen laesae Majestatis.

När Hans Georg Schrötell 12 juni 1636 kom till Sthlm på Georg Wilhelms vägnar, besökte han enligt uppdrag också M. Han rapporterade hem i ett brev, som han bad kurfursten bränna, om vad M sagt honom. Innehållet i rapporten är märkligt. M varnade honom för att bo på värdshus; svenskarna kunde trakta efter hans liv eller annars skada honom. M nedsvärtade öppet Sverige och klagade över regeringen. Den förde ett egennyttigt krig till skillnad från Gustav Adolf, som förde ett religionskrig. Den skodde sig på kontributionerna, lurade och förtryckte undersåtarna. Hon sade sig ha sagt Gabriel Oxenstierna, "dem Ochsenkopf", som hon särskilt avskydde, att hans bror Axel låtit släpa ett "überaus grosses Gut" från Tyskland och inte sett till kronans utan sitt eget bästa. Hon tillade, att detta skulle säkert Gabriel berätta för brodern. Rådet hade dragitjohan Kasimir över på sin sida genom att bedrägligt ställa ett gifte mellan hans son och Kristina i utsikt, men det skulle M se till att förhindra. Oxenstiernorna ville ge Kristina till rikskanslerns son Erik. Själv kunde hon nu tänka sig sin kalvinske brorson Fredrik Wilhelm som svärson trots religionsskillnaden. Hon ämnade inte, som rådet ville, begära sin brudskatt eller det utlovade amtet An-gerburg från brodern; icke det ringaste skulle hon be om. Tvärtom ville hon under sin livstid föra ut allt hon hade till Preussen. Kristina var rik nog och M ville hellre gynna brodern än pfalzgrevens barn. Preussen, hennes födelsebygd, var skönt, luftigt och fruktbart men Sverige var "fullt av klippor, falsk tro och sorgsenhet". Svenskarna var grova och övermodiga.

I ett med Schrötell sänt brev till Georg Wilhelm (9 juli) skrev M bl a, att riksdrotsen medvetet sökte hindra Kristinas studier för att minska hennes möjligheter att själv regera. I andra brev till brodern och Johan Kasimir ondgjorde sig M över svenskarnas huserande i Brandenburg.

Georg Wilhelm och Kristian IV bad M att inte överila sig. En resa till Preussen kunde medföra livgedingets förlust. I mars 1637 sade M sig vara förbjuden att ta emot främ- mande sändebud och skriva till bl a brodern. Hennes korrespondens övervakades. Hon sökte varna Schrötell för att komma tillbaka. Trots faran återkom denne, åberopande preussisk neutralitet, till Sthlm i maj s å. Han reste utan pass till M på Gripsholm och var nära att häktas. Hans rapport 10 juli 1637, med tillägg 4 aug till Georg Wilhelm, ger lika märklig information som den förra. M klagade alltjämt över sitt "elände". Hon beskylldes, sade hon, för att älska sin bror mer än sin dotter och misstänktes för förräderi. Hennes främsta tyska tjänare togs ifrån henne och hon kände sig helt isolerad. "Lauter Lamentieren und gänzliches Verlangen nach Preussen", summerade Schrötell. M lovade brodern gåvor, om hon fick komma. Fick hon inte det, fanns risk, menade Schrötell, att hon gjorde sig illa. Hon varnade Fredrik Wilhelm för att gifta sig med Kristina och komma till en så förbittrad, fientlig nation och få en så svår regering på halsen. Hon varnade också Brandenburg för Johan Baners styrka och sade sig ämna på hemlig väg skicka kurfursten en plan över Baners fältläger. Under ett samtal mellan Schrötell och Peder Wibe, som den förre också refererar, varnade Wibe M för att begå förräderi. Av Schrötells rapporter att döma skydde M sålunda ingenting för att fa broderns tillstånd att komma till Preussen från det avskydda Sverige, om så bara för en tid.

M önskade resa våren 1638 men ingen ville ta emot henne. Till sist gav Georg Wilhelm vika i princip men han hoppades, att resan skulle dröja. I aug 1638 gjorde M plötsligt och oanmält en resa till bl a Gbg, som mycket oroade regeringen. Senare ansåg Axel Oxenstierna, att M vid gränsen tagit danska kontakter.

Natten 22 juli 1640 rymde M förklädd från Gripsholm i hemligt samförstånd med Kristian IV. Danska fartyg förde henne från Visby till Travemunde. Förmyndarregeringen reagerade starkt. Efter kontakt med ständerna drogs livgedinget in och M:s namn ströks ur kyrkobönen, vilket Johan Kasimir fann "etwas hartes". Man tvekade en tid tom att titulera henne "Eders Majestät". M:s flykt angavs senare i rådet som en av orsakerna till kriget mot Danmark 1643. En del av M:s skulder betalades av livgedingsräntorna. Utlandsskulderna betalades däremot t v ej, eftersom regeringen inte ville uppmuntra ytterligare skuldsättning. Det uppgavs, att M vid flykten efterlämnat ca 200 000 rdr i skulder, bl a till Johan Kasimir, ärkebiskopen, Peder Wibe och olika leverantörer. Summan kan dock vara överdriven. Under M:s resa genom Danmark 1640 måste Kristian IV mana henne till sparsamhet, och ett brandenburgskt sändebud jämförde året därpå hennes slöseri med systern Katarinas, hos vilken han varit hovmästare, och vars make, Bethlen Gåbor av Siebenbürgen, nödgats ingripa mot gemålens ekonomiska oförstånd.

Från Tyskland begav sig M så småningom till kronprins Fredrik på Nykebings slott. Kristian IV hade hoppats, att M skulle resa direkt till Preussen; hennes bror åter att hon skulle länge åtnjuta dansk gästfrihet. M förklarade sig hellre vilja lida nöd än återvända till Sverige. I brev till Sthlm åberopade hon bara sin ed att besöka Preussen som skäl för flykten.

Georg Wilhelm avled i nov 1640. Varken efterträdaren Fredrik Wilhelm, den senare "store kurfursten", eller systern i Braunschweig brådskade med att ta emot M. Hon vistades i Danmark till juli 1643, då hon äntligen fick bosätta sig i Insterburg i Preussen.

Överflyttningen till Preussen gynnades av att Fredrik Wilhelm bröt med faderns politik och slöt stillestånd med Sverige i juli 1641. M fick 30 000 rdr i livränta från Sverige på villkor att kurfursten förvaltade pengarna och M:s hovstat reducerades. Hon flyttade 1644 till amtet Holland, bodde ofta i Königsberg men flyttade 1646 till Kustrin i Brandenburg, där hon tidigare inte velat bo. Hon kunde nu inte heller fördra luften i Preussen.

Axel Oxenstierna yttrade vid ett tillfälle, att M:s ärenden i rådet tagit nästan lika lång tid som kriget och traktaterna. Yttrandet är överdrivet men protokollen vittnar om rådets upprepade, bekymrade överläggningar om M, även efter flykten. Efterräkningar kunde komma men rikskanslern ville säga sin mening om så "15 dödar" väntade honom (jan 1641).

M:s flykt berörde Kristina mycket illa och hon ville helst inte tala därom. Sedan hon i dec 1644 själv övertagit regeringen, ansåg hon redan prestigen gentemot utlandet kräva, att modern erbjöds återvända. M borde dock enligt Kristina först lova stanna i landet, annars bleve en ny utresa ny "blasme". Ännu var dock inte M beredd härtill. I febr 1647 meddelade Kristina i rådet, att M nu ville "ifrån kurfursten" och bosätta sig i Pommern. På sommaren s å erbjöds hon att få bo på slottet i Wolgast och få Wollin som underhållsland. Inga donationer fick göras. M accepterade och fick förläningen 3 juni 1647. Hon reste från Braunschweig september s å och kom till Stettin i slutet av oktober, där hon sedan mest bodde. Ej långt senare begärde hon att få träffa dottern, innan hon dog. M var nu sjuklig och led av bl a skörbjugg. En flotta sändes i juli 1648 till Pommern, vilken sedan förde M till Sthlm, där hon högtidligen mottogs 19 aug.

M fick inte tillbaka livgedinget. Som ersättning fick hon en årlig livränta på 40000 rdr samt Drottningholms och Svartsjö slott och ladugårdar med underliggande socknar. Svartsjö skulle vara residens. Hon fick därjämte behålla Wollin. 1650 fick M också rätt att uppbära behållna räntor från Strömsholms län (7 april). Livräntan höjdes året därpå av den generösa Kristina med 20000 rdr. Redan i aug 1649 fick M tillstånd att flytta från Svartsjö för dess sjukliga lufts skull till Nyköping, där bl a de indräktiga kungsladugårdarna ställdes till hennes förfogande (30 aug). Nyköpings slott och inkomster från staden fick hon formligen 20 jan 1651. Drottningholm avstod hon s å och ladugården vid Svartsjö byttes året därpå mot den vid Ulvsund. Både Strömsholms och Svartsjö län återfördes till kronan men begärdes snart åter. Någon jurisdiktion över nämnda områden, som hon haft över livgedinget, fick M inte; de gav endast inkomster till hennes underhåll. M kom mycket väl överens med dottern och de besökte varandra ofta. Kristina köpte i sept 1649 från Jakob De la Gardie som residens i Sthlm åt modern det palats, som senare kallades Makalös. M behöll det dyrbara huset bara till 1653 då Jakobs son Magnus Gabriel övertog det.

M beskrivs som vacker och välväxt. Den franske legationssekreteraren Charles Ogier berättar om sina intryck från en audiens hos M i dec 1634. Han hade väntat finna "en förtvivlad, av sorg vanställd änka, och till vår häpnad stod vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin skådat. Vi var fullständigt bländade av hennes skönhet" och tjusade av "ansiktets ljuva uttryck och den kungliga gestalten". Drottning Kristina ger i sina minnesanteckningar en mindre chevaleresk bild: modern ägde en viss skönhet och hade ett friskt utseende.

M hade ett labilt nervsystem, som illa tålde de stora påfrestningar hon kom att utsättas för. Det har påpekats, att M hade ärftlig sinnessjukdom på både fädernet och mödernet. Axel Oxenstierna sade 1639, att M "är svag av naturen, mäkta given affekterna, som hos H.M:t äre excessiv". Man får dock inte av M:s ständiga klagomål tro, att hon led av permanent depression. Det var inte alltid så illa som det lät. I nov 1637, då hon nyligen bedyrat, att hon helst ville dö, ber hon riksdrotsen beställa åt henne fyra kaminer av alabaster efter hennes egna ritningar. Hon hade renässansmänniskans intresse för musik, teater, konst och arkitektur och hon älskade prakt och vackra saker. Under faderns tid hade hovmusiken i Berlin fått ett starkt uppsving och med M kom ett antal musiker därifrån till Sverige. Ett nytt tyskt hovkapell skapades. M anställde och understödde musiker, lät ofta studerande sjunga för sig och skall själv ha trakterat luta. Hon engagerade även komedianter och konstnärer. Jacob Elbfas (bd 13) var hennes hovmålare, och hon anställde och gynnade på flera sätt även David Klöker Ehrenstrahl (bd 12). M utförde själv ofta ritningar till bl a de slott och andra byggnader, som hon planerade men i stort sett aldrig fick råd att uppföra, t ex på Kungsholmen, vid Strömsholm och i Preussen. 1638, då hon ivrigt planerade att lämna Sverige, ville hon byta bl a Gävle slott och län mot Vadstena och Omberg, på vilket hon ville bygga ett av henne själv ritat slott. Detta kan dock ha varit en vilseledande manöver inför flykten. Hon gynnade stenskulptörer och anställde bl a den framstående stenhuggarmästaren Jost Henne (bd 18) och på 1650-talet bildhuggaren Conrad Weber. Även trädgårdskonsten ingick i hennes byggplanering. Hennes leverantörer av juveler, praktpjäser m m var många och ofta anlitade. Hon hade både manliga och kvinnliga dvärgar vid sitt hov, också apor och andra djur för sitt tidsfördriv. Trots allt detta och ett stort hov klagade hon ofta över ensamhet och att tiden blev henne lång.

M var inte obegåvad men saknade lärda intressen och nämnvärda språkkunskaper. Man har framhållit, hur illa hon skrev och stavade, men det gjorde de flesta av samtidens furstinnor. Hon talade vanligen tyska men lärde sig svenska. Senare påverkade svenskan tom hennes tyska skriftspråk; hon kunde skriva "sich treiben" i betydelsen trivas. Släkten klagade över att hon sällan besvarade brev, något hon själv erkände. Politiska intressen saknade hon helt.

M synes ha funnit sig väl till rätta i Sverige efter hemkomsten fredsåret 1648. Hon fick dyrbara presenter av Kristina och prisade sig vara en "lycksalig moder". Hon kunde hålla en stor hovstat. Hon levde i bästa samförstånd även med pfalzgrevefamiljen. Hon ville nu ha Karl Gustav till svärson och hoppades ännu i jan 1650, att Gud skulle ändra dotterns sinne. Riksänkedrottningen, som hon ofta kallas i räkenskaperna på 1650-talet, fick till sin sorg uppleva Kristinas tronavsägelse.

Författare

Åke Kromnow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från M i RA, i DRA (till Kristian IV, TKVA, Sverige AI8) o i Geheimes Hausarchiv, Deutsches Zentralarchiv, Abt II, Merseberg, DDR.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR (Allm titularreg 1200-1686); Urk rör Sveriges kungahus, vol 2932; K arkiv vol, 80-88; Räntekammarböcker 162330; M:s livge-ding o underhållsländer, räkenskaper 16301650-tal; Johan Kasimirs konc samt skrivrer till honom o hans gemål (Stegeborgssaml); allt i RA. M:s hov-förtäringsräkenskaper 163755, vol 122; M:s hovstatsräkenskaper 163255, vol 127; M:s konditoriräkenskaper 164353; K o furstl personers ensk egendom vol 18:9, allt i SIA. Memorial av M 2 jan 1634 i Hulphers saml, Västerås SB. Brev till Johan Kasimir o Katarina från Louise Juliane av Pfalz o Elisabeth Charlotta av Brandenburg mfl (Acta Repos 161922, Abt III: Geheimes Hausarchiv), Bayerisches Hauptstaatsarchiv, Munchen, BRD; Kurfurst Johann Sigismund (1608-20) und Familie (nr 44, 49, 50, 53-55, rep 33) o Kurfurst Georg Wilhelm (1620-40) mit Familie (rep 34), Geheimes Hausarchiv, samt Geheimes Staatsarchiv, rep 11, allt i Deutsches Zentralarchiv, Abt II, Merseberg, DDR.

AdRP 4:2, 1650-51 (1872) o 5:2, 1655 (1875); N Ahnlund, Gustav Adolf den store (1932); dens, En misslyckad omvärdering. Axel Oxenstierna o riksstyrelsen vid Gustav Adolfs död (SvD 21 maj 1937); dens, rec:er av S [A] Nilssons nedan a a:n 1937 (HT 1937 o 1938); dens, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); AOSB; J Arcken-holtz, Mémoires concernant Christine reine de Suede, 13 (Amsterdam o Leipzig 175159); F Arnheim, Gustav-Adolfs Gemahlin M v Brandenburg ... Eine biografische Skizze (Hohenzollern-Jahrbuch 1903-1905, 1907, Berlin o Leipzig 1903-08); G Axel-Nilsson, Dekorativ stenhuggar- konst i yngre vasastil (1950); dens, Makalös. Fältherren greve Jakob De la Gardies hus i Sthlm (1984); S Bergh, Drottning M o drottning Kristinas förmyndarregering (HT 1902); Christina, Självbiogr o aforismer (1957); A Cronholm, Sveriges hist under Gustaf II Adolphs regering, 5:1 (1871); Dagbok förd i det sv fältkansliet 26 maj 1630-6 nov 1632, ed E Zeeh o N Belfrage (HH 30:3, 1940); G Dahlberg, Vondels Gedicht "De tooneelbroeders van den Aertshertoge Leopoldus" und die Truppe Fornenberghs im Jahre 1653 (De nieuwe taalgids 774, 1984); J Ekeblad, Brev, ed N Sjöberg, 1: Från Kristinas o Cromwells hof (1911); J A Eklund, Drottning Kristina, en spegelbild av sin samtid (1928); Frälseg, 1:1 (1931) o 2: 1 (1934); P Galt, Depescher 1622-1624, ed N Ahn-lund (HH 26: 1, 1920); Gustav II Adolf vid Lötzen. Livrustkammarens Lutzenminnen, ed R Ceder-ström (1944); B Hildebrand, Främlingar ser på Sverige. Reseberättelser från 400 år (1962); T Höjer, Brandenburgs brytning med Sverige efter Gustav Adolfs död (HT 1948); .Kammarkoll prot 1620-1642, 13 (193441); S Karling, Trädgårdskonstens hist i Sverige intill Le Nötrestilens genombrott (1931); E Kjellberg, K musiker i Sverige under stormaktstiden (1979); dens, Musik o mu-sikutövn vid Gustav II Adolfs o M:s hov (Gustav

11 Adolf o UU, 1982); O Kolshorn, Die Vorge-schichte der Vermählung der Tochter des Kurfursten Johann Sigismund von Brandenburg und Markgräfin Anna Sophia, ein Beitrag zur Jiilich-Clevischen Erbfolgestreit 1609-1614 (Diissel-dorfer Jahrbuch 27, 1915); G Kyle, En kvinnohistoria (Bibliotheca feminarum, 1984); Lökalf 1 (1937); O Malmström, Änkedrottning M o hennes flykt till Danmark (1895); Å Meyerson, Gustav II Adolfs svepningskläder (Livrustkammaren, bd 3, 194345); C-A Moberg, Från kyrko- o hovmusik till offentlig konsert. Studier i stormaktstidens sv musikhist (UUÅ 1942:5; omtr i Studia musicolo-gica Upsaliensia, Nova series 4, 1970); S [A] Nilsson, 1634 års regeringsform (Sc 1937); dens, Axel Oxenstierna o regeringsformen 1634 (ibid); dens, Gustav II Adolf (SBL 17, 1967 - 69); T Norlind o E Trobäck, K hovkapellets hist 1526-1926 (1926); C T Odhner, Sveriges inre hist under drottning Christinas förmyndare (1865); C Ogier, Från Sveriges storhetstid, ed S Hallberg (1914); A Pimentel, Depescher från drottning Christinas hov 16521656, ed N Berencreutz (HH 37:1, 1961); S Pufen-dorf, Schwedische und deutsche Kriegsgeschichte,

12 (1688); M Roberts, Gustavus Adolphus. A his-tory of Sweden 1611-1632, 1-2 (1953-58); F Riihs, M, Gemahlin Gustav Adolfs, geborne Prinzessin von Brandenburg (Minerva, Taschen-buchfur dasjahrl819; sv övers 1825); SRP 16211655 (18781923); K E Steneberg, Vasarenässansens porträttkonst (1935); S Stolpe, Drottning Kristina, den sv tiden (1960); B Teijler, Hallstaham-mars kommun, Kolbeck, Svedvi, Säby o Berg från forntid till nutid, 1 (1984); L N:son Tungel, Efterlämnade ppr, ed P Sondén (HH 22, 1907); P-O Westlund, Gripsholm under vasatiden. En bygg-nadshistorisk undersökn (1948); L Wikström, Kungsholmen intill 1700-talets början (1975).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Maria Eleonora, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9106, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9106
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Maria Eleonora, urn:sbl:9106, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se