Erik T Marks von Würtemberg

Född:1861-05-11 – Björnlunda församling, Södermanlands län
Död:1937-03-05 – Saltsjöbadens församling (Oscars församling, Stockholms län)

Hovrättspresident, Domare, Utrikesminister


Band 25 (1985-1987), sida 116.

Meriter

2 Marks von Würtemberg, Erik Teodor, sonsons sonson till M 1, f 11 maj 1861 i Ejörnlunda, Söd, d 5 mars 1937 i Saltsjöbaden, Sth (enl db för Osc, Sthlm). Föräldrar: underlöjtn frih Ulrik Johan Teodor Ludvig M o Clara Gustafva Kjellgren. Mogenhetsex vid h a l i Norrköping 13 juni 78, inskr vid UU 26 sept 78, FK 25 maj 80, jur utr kand där 12 sept 85, eo notarie i Svea hovrätt 8 okt 85, tingstjänstg 8687, v häradsh 20 dec 87, tf fiskal i Svea hovrätt 30 nov 88, adjung led där första gången 22 aug 90, fiskal 29 maj 91, assessor där 26 jan 94, sekr i fiskelagskomm juninov 94, tf revisionssekr 23 nov 94, led av komm ang ersättn av allm medel för skada förorsakad av ämbetsmän mars 95jan 96, av lagbyrån 1 jan 9630 sept 01, revisionssekr 13 maj 98, sekr i särsk riksdagsutsk för behandl av lagförslag ang makars egendomsförhållanden 98, häradsh i S Åsbo o Bjäre härads domsaga 7 dec 00, led av komm ang köp o byte av lösegendom okt 01okt 03, ordf i komm ang rådsturätters sammansättn vid behandl av handelsmål nov 02nov 03, justitieråd 30 okt 03, konsultativt statsråd 7 nov 0529 maj 06, ånyojustitieråd 31 maj 0613 juni 13, led av lagutsk juni 09, av komm ang ämnesfördeln mellan jur professorer vid UU oktdec 10, ordf i Folkkonsertförb från 13, sv ordf i 1913 års renbeteskommission april 13dec 18, ordf i komm ang nomadskolor apriljuni 15, i komm ang ströängar juni 15febr 17, i kolonisationskomm juli 16maj 22, i komm ang frågor rör Nationernas förb (NF) jan 18aug 21, i försäkr:lagstiftn:komm nov 18juni 25, i komm ang samarbete mellan regering o riksdag i utrikespol frågor janmars 19, ordf i styr för de nord juristmötena 1930, tf president i Svea hovrätt 30 juni 2011 nov 23, delegat vid förhandlarna i Ålandsfrågan sept 2021, sv delegat vid NF:s församl 20, 23, 24, 26 o 29, led av skiljedomstolen i Haag från 21, utrikesminister 11 nov 2318 okt 24, åter tf president i Svea hovrätt 20 okt 24juni 25, president där 18 juni 252 maj 31, ensam utredare ang bl a utländsk civildom sept 26febr 29, led av komm ang litterär o konstnärlig äganderätt sept 28dec 29, av komm ang lagstiftn om checkar o växlar dec 28okt 31, sakk inom just:dep ang rättegångsväsendets ombildn nov 29jan 31, delegerad för utarb av förslag till konvention mellan de nordiska länderna nov 30april 31, ordf i lagberedn 30 april 311 febr 35, i komm ang rysslandssvenskarna juni 31dec 32, i komm ang erkännande av schweiziska domar mars 34nov 35. Jur hedersdr vid UU 24 maj 07, LMA 08 (preses 25-33), LVVS 25, serafimerriddare 26, Iqml 35.

G 1 aug 1895 i Sthlm, Hedv El, m Olga Carolina Clotilde Kotzian, f 17 febr 1865 i Livorno, Italien, d 31 aug 1938 i Sthlm, Osc, dtr till köpmannen Giacomo K o Clotilde Rosa Orsini.

Biografi

Erik M började sina studier vid UU med att avlägga en fil kand-examen och övergick därefter till den juridiska fakulteten. Efter examen och tingstjänstgöring följde tjänstgöring i Svea hovrätt.

M:s verksamhet på det juridiska fältet var sålunda redan från början främst inriktad på rättsskipning. Hans domarbana blev emellertid flera gånger avbruten av andra uppdrag, men han återkom till dömande verksamhet och uppnådde pensionsåldern som president i Svea hovrätt.

Redan som assessor i Svea hovrätt blev M ledamot av justitiedepartementets lagbyrå och verkade där till 1901, ehuru han 1898 förordnats till revisionssekreterare. Efter några år som häradshövding kom han 1903 in i HD, säkerligen främst med anledning av sina redan då betydande arbeten på lagstiftningens område. I domstolen stannade han i tio år med avbrott för tiden som statsråd i den första StaafTska regeringen. Verksamheten i HD avbröts 1913 för det arbetskrävande uppdraget att vara ordförande i renbeteskommissionen. När M efter detta och andra, främst internationella uppdrag återvände till domarbanan, blev det inte till HD utan till Svea hovrätt, där han 1920 förordnades till tf president och fem år senare blev president.

Som domare gjorde sig M känd för rättrådighet och grundlighet. Han strävade efter att "nå fram till en lösning som ej blott framstod som teoretiskt riktig utan även som lycklig ur praktiska och mänskliga synpunkter" (Ekeberg). Vid domarnas avfattande hävdade han överrätternas skyldighet att ange domskälen tydligt till vägledning för domare och allmänhet.

I civilrättsligt sammanhang har M nyttjat den jämförelsevis sentida tekniken att i ett eget votum närmare utveckla sin mening och sätta in den i ett större rättsvetenskapligt sammanhang. Den följande litteraturen har ofta uppmärksammat hans votum rörande de svårtolkade reglerna om lösöreköpet, dess förhållande till sedvanligt köp respektive panträtt (NJA 1909, s 369).

Av stort intresse är M:s votum i den såväl rättsligt som samhällspolitiskt viktiga benådningsfrågan i Amaltheafallet 1909. I detta brottmål var det fråga om ansvar för ett av arbetare i Malmö begånget dynamitattentat, som riktade sig mot arbetsvilliga stuveriarbetare, strejkbrytare som hämtats från England. Attentatet förorsakade ett dödsfall och svåra skador. Gärningen krävde ett strängt straff, men bakom den låg en annan rättsuppfattning än den hävdvunna: arbetarrörelsens solidaritetskrav och kamp för strejkrätten. HD:s majoritet hade dömt den mest belastade av deltagarna Anton Nilsson till döden. Sedan domen fallit hade Nilsson ansökt om nåd, och i detta ärende hade även M att yttra sig. Han framhöll hur olyckligt det vore, om lagens strängaste straff verkställdes på förövaren av ett brott som till bakgrund hade en bitter politisk och social konflikt, och tillstyrkte nåd. I detta sammanhang utvecklade M sin uppfattning i den sedan länge ivrigt debatterade frågan om dödsstraffets bevarande eller avskaffande. M framhöll att dödsstraffet som vedergällning hade stöd i mångas åskådning och att det lämnat spår i gällande lagstiftning; det hade emellertid nu fått vika för en "noblare och människosläktet mera värdig åsikt om syftet och meningen med bestraffning". Man borde tillgripa dödsstraffet endast när det var oundgängligen nödvändigt för rättsordningens upprätthållande, som ett samhällets självförsvar. I det aktuella fallet förelåg ingen sådan situation, och man borde ej riskera att skapa en martyr for vissa läror. Nilsson fick till sist nåd. Efter det politiska maktskiftet 1917 frigavs han från fängelset.

Redan 1896 hade M blivit ledamot av justitiedepartementets lagbyrå. Därmed kom han in på den verksamhet, som blev hans viktigaste, lagstiftningen. Lagbyrån hade tillkommit 1895 som efterträdare till lagberedningen men inom justitiedepartementet. Dess ledande man var Herman Billing (bd 4), en jurist av sällsynt resning och kunnighet, vars bild M fö tecknat i en minnesruna (SvJT 1917). I lagbyrån kom M att samarbeta med dåvarande docenten Johannes Hellner (bd 18). Därmed inleddes en livslång vänskap och tidvis även arbetsgemenskap, som byggde på likartade politiska åsikter. Av Hellners minnen framgår, att M tagit initiativet till att den om sin framtid misströstande docenten kallades till lagbyrån; han hade föreslagit justitieministern L Annerstedt (bd 2) att utse Hellner till ny medlem, sedan Billing blivit justitieråd och lämnat byrån. Själv fick M ordförandeposten där.

Inom lagbyrån utarbetades nu ett flertal viktiga lagförslag, av vilka flera blev lag, t ex ockerlagen och lagen om samäganderätt. Byrån sysslade även med arvsrättsliga frågor och sammanställde förslag på processrättens område. M ägnade sig, i samverkan med Annerstedt, även åt de fiskerilagar, som trädde i kraft 1896.

Stora insatser i lagstiftningen kom M att göra inom ramen för det nordiska samarbete, som hela livet låg honom varmt om hjärtat. Sitt intresse för detta visade han på många områden, inte minst vid de nordiska juriststämmorna. När M 1931 hedrades med en festskrift, var denna ett resultat av samarbete mellan nordiska jurister. Lagsamarbetet mellan de till en början tre nordiska länderna inleddes på danskt initiativ och avsåg närmast en så vitt möjligt gemensam köplag. Förslaget anknöt till ett inom lagberedningen tidigare utarbetat förslag, som dock krävde en väsentlig överarbetning om det skulle kunna bli gällande i Danmark och Norge. I den kommitté, som tillsattes var till en början Hj Hammarskjöld (bd 18) sv ordförande, men M fick redan 1901 efterträda denne, som av andra uppdrag hindrades avsluta arbetet. M lämnade då lagbyrån och fullföljde sin nya uppgift till dess den sv köplagen 1905 slutligen kunde utfärdas; den fyllde en stor lucka i den sv rätten. M:s insatser härvid har i någon mån undanskymts genom T Alméns stora kommentar till lagen, något som M ibland kunde framhålla (medd av prof em Ivar Strahl, Uppsala). I recensionen av Alméns bok framhåller M också det förhållandet, att denne under arbetet med köplagen var en relativt ung man, som gjorde tjänst som kommitténs sekreterare (SvJT 1923).

Under åren i HD togs M givetvis främst i anspråk för det krävande arbetet där. Men 1913 lämnade han domstolen för ett nytt, maktpåliggande uppdrag och återvände aldrig dit. Han utsågs till ordförande i den detta år tillsatta renbeteskommissionen. Uppgiften var såväl rättsligt som ekonomiskt betydelsefull, inte minst med hänsyn till det ännu ömtåliga förhållandet till Norge. Det uppdrag kommissionen hade återgick ytterst på 1751 års stora gränsdragning mot Norge. Därefter hade någon klar gräns aldrig dragits mellan rikena i de nordligaste områdena. De där bosatta lapparna hade fortsatt att föra sina renhjordar fritt över sv och norska betesmarker på båda sidor av den fastlagda gränslinjen. Deras rätt därtill hade respekterats i tillägg till gränstraktaten. Under senare tid hade förutsättningarna för lapparnas betesrätt i flera hänseenden förändrats. Viktigt ur politisk synpunkt var att den norska regeringen efter unionens upplösning eftersträvade en klar skilsmässa även på detta område. Gränsen mellan rikena skulle klart markeras även med avseende på lapparnas betesrätt.

Kommissionens arbete avsåg att förbereda dels en sv-norsk konvention, dels en intern sv lagreglering. I fråga om betesrätten på norskt område lyckades de sv förhandlarna i stort sett hävda lapparnas hävdvunna rätt, som ansågs böra respekteras oavsett det folkrättsliga förhållandet mellan Norge och Sverige. Men vissa betydande eftergifter måste dock göras. I fråga om renbetesrätten i hemlandet var frågan om begränsning av alltför stor renskötsel och vissa samegruppers övergång till jordbruk av vikt. Man har sagt att de under M:s ledning vunna resultaten "lände honom till stor berömmelse" (Ekeberg).

Även i den skandinaviska kommittén för utarbetande av en försäkringsavtalslag utsågs M att delta. Han blev sv ordförande och sägs här ha nedlagt ett skickligt och gagnande arbete (Ekeberg).

M fick i skilda sammanhang lagstiftningsuppdrag med internationell anknytning. Han ledde sålunda förberedelserna till 1928 års Rom-konferens angående internationell författarrätt, där han företrädde vårt land; resultatet införlivades senare med sv lagstiftning under M:s ledning. Han var den ledande kraften i de nordiska ländernas förberedelser till Genéve-konferenserna 1930 och 1931 om växel- och checkrätt. Till hans arbetsresultat hör även flera andra viktiga lagar med internationell anknytning.

Efter avgången från presidentämbetet i Svea hovrätt blev M lagberedningens ordförande. Inom denna kom han att återvända till det nordiska samarbetet, nu på skuldebrevsrättens område. Uppgiften var svår. I vårt land saknades annan lagstiftning än några knapphändiga stadganden i 1734 års lag, medan rättsutvecklingen i Danmark och Norge delvis gått annan väg än hos oss och i Finland. Arbetet resulterade i lagstiftning 1936. M utgav därefter kommentaren till lagen. Han höll även en serie uppskattade föreläsningar över ämnet vid sitt gamla universitets juridiska fakultet, där han 30 år tidigare kreerats till hedersdoktor.

M:s intresse för lagstiftning omfattade även ämnets historiska sida. Vid 200-årsjubileet av lagens tillkomst 1934 publicerade han i den då utgivna minnesskriften en översikt med titeln Blick på den svenska lagstiftningen alltifrån adertonhundratalets början. Bidragets värde ligger bl a i författarens strävan att sätta in lagprodukterna i deras historiska och politiska sammanhang, mot bakgrund även av de agerande personernas verksamhet i övrigt. M visar även blick för den franska rättens tidigare betydelse för sv rättsordning.

M var ända till livets slut sysselsatt med viktiga lagstiftningsuppdrag och har på detta område presterat väsentliga ting. Hur stor hans insats i dessa olika sammanhang är och hur den skall avvägas mot andras prestationer är svårt att avgöra.

Under studieåren i Uppsala hade M markerat ett politiskt intresse och en frisinnad åskådning. Han tillhörde Verdandi och blev bekant med Karl Staaff, föreningens ordförande. Han återfann där även sin kamrat från skolåren Axel Schotte, som förblev hans vän livet ut. De kontakter han där knöt utgör förklaring till hans senare politiska bana.

I Staaffs första ministär blev M konsultativt statsråd, tydligen närmast på förslag av Schotte. Vid regeringsbildningen hade man övervägt att erbjuda honom posten som justitieminister, men M ansåg, att denna nu borde innehas av Staaff, och att han själv hade svårt att tampas med riksdagen (Hellner). Som kollega i regeringen fick M även Hellner. M kom i regeringen att medverka till den omstridda lagstiftningen 1906 mot antimilitaristisk verksamhet i försvaret, tre lagar vilka betydde ett ej oväsentligt uppgivande av de frihetsideal, som omfattats av Verdandi. Lagen vållade kritik från många inom vänstern, något som skulle få stor betydelse för M:s senare bana. M var och förblev försvarsvänlig. För lagen var dock Staaff lika ansvarig, då han lagt fram den som justitieminister.

I den politiska kris, som ledde till att den första Staaffska ministären avgick, tog M parti för Staaff och förblev lojal mot honom. Under de följande åren deltog M intresserat i de politiska överläggningarna. När fråga senare blev om sammansättningen av Staaffs andra ministär, hade M till en början ansetts självklar som justitieminister eller utrikesminister. Staaff nödgades emellertid lämna M utanför regeringsbildningen. Denne ansågs nämligen på socialdemokratiskt håll ansvarig för 1906 års antimilitaristlagar (Kihlberg); Hugo Hamilton och O v Zweigbergk uppger dock, att M själv vägrat inträda i regeringen.

M hyste ett stort intresse för folkrätt och utrikespolitik. Redan tidigt hade han i olika regeringskombinationer föreslagits till utrikesminister. Gustav V liksom Hjalmar Branting ville ha M till utrikesminister 1917, men Nils Edén valde till sist Hellner. Under första världskrigets sista år deltog M i en internordisk kommitté för tillvaratagande av de neutrala staternas intressen. Först vid krigets slut togs han i anspråk för större uppgifter på utrikespolitikens område.

När den wilsonska tanken på ett Nationernas förbund (NF) skulle förverkligas och vårt land anmälde sitt intresse att delta i den nya organisationen, anlitades M för olika uppgifter. Han verkade för förbundet som medlem av ovannämnda kommitté och deltog i överläggningar inom regeringskretsen om vår hållning till de svåra problem, som snart nog anmälde sig: förhållandet mellan neutralitetspolitik och medlemskap, skyldigheten att delta i eventuella sanktioner och nedrustningsfrågor.

Trots vissa betänkligheter utsågs M till delegat vid fredskonferensen i Paris. Som villkor för att åtaga sig uppdraget ställde M att den unge Åke Hammarskjöld (bd 18) skulle bli delegationens sekreterare. M hade under samarbete i den internordiska kommittén lärt sig värdesätta dennes begåvning och arbetsamhet. Förslaget hade väckt betänkligheter hos bl a Branting på grund av fadern Hj Hammarskjölds (bd 18) kända negativa hållning till de allierades krav under krigets gång. Genom sin fasta hållning i denna fråga underlättade M Hammarskjölds senare karriär i den internationella rättens tjänst.

I samband med bildandet av NF stod den från vårvintern 1918 ärvda Ålandsfrågan; även i denna engagerades M. Han fick jämte Edén sätta upp Sveriges inlaga till fredskonferensen med de sv önskemålen och utarbeta en promemoria om ögruppens neutralisering. M avböjde att leda ålandsförhandlingarna i Paris men skulle tjänstgöra som rådgivare åt de sv ombuden. Frågans utgång var för honom en svår besvikelse.

M ägnade sig även åt uppgiften att förverkliga planerna på inrättande av en fast internationell domstol i Haag, där Åke Hammarskjöld snart blev en uppskattad tjänsteman. M fick även följa Ålandsfrågans slutliga avgörande av NF:s råd 1920 och därefter företräda vårt land även vid den internationella konferensen 1921 angående ögruppens neutralisering. Med hänsyn till den insats som M gjort vid Sveriges inträde i NF var det naturligt att han utsågs till en av delegaterna vid förbundets första ordinarie möte 1920 och därefter vid flera senare möten. I utrikesdepartementet hade M sedan 1919 verkat som sakkunnig i folkrätt.

Ernst Tryggers regering kom 1923 in i en besvärlig politisk kris efter det att utrikesministern Carl Hederstierna (bd 18) i ett middagstal förordat en försvarspolitisk samverkan med Finland. Trygger nödgades kräva hans avgång för att ej riskera regeringens försvarspolitiska strävanden. Till Hederstiernas efterträdare kunde han då förvärva M, som var hans vän sedan ungdomsåren, och som var en övertygad anhängare av sv neutralitetspolitik. Regeringens återstående livstid blev dock ej lång. M hade även senare ett visst inflytande, bl a över den sv politiken i NF; han synes härvid ha anlagt kritiska synpunkter på sin efterträdare O Undéns agerande.

Det sista uppdrag av politisk betydelse som anförtroddes M var av ömtålig art. Frisinnade landsföreningens verkställande utskott tillsatte i jan 1933 en nämnd för undersökning av förhållandet mellan den tidigare statsministern C G Ekman och Ivar Kreuger (bd 21). M utsågs till nämndens ordförande. Dess utlåtande blev förödande för Ekmans anseende (Nothin).

M hade vida intressen utanför juridiken. Han var historiskt och allmänt humanistiskt intresserad. Framför allt var han en högt begåvad musiker: H Hamilton skildrar t ex hur M efter en middag hos Oscar v Sydow "spelade piano gudomligt". Ekeberg "har ofta med beundran lyssnat till hans inspirerade tolkning av något tonkonstens mästerverk"; Palmstierna gör en liknande bedömning. M invaldes 1908 i MA och blev 1925 dess preses. Han nedlade såväl inom som utanför MA ett betydande arbete för musiklivets främjande. Han hyste stort intresse för och gav stöd åt lokala konsertföreningar, inte minst i Norrland; han blev även ordförande i Folkkonsertförbundet.

M:s insatser var betydande inom flera olika områden av vårt politiska liv och vårt rättsväsen. Omdömena om honom har varit samstämmiga såtillvida som hans stora kunskaper, noggrannhet, rättrådighet, frisinne, plikttrohet och arbetsförmåga alltid vunnit erkännande. Obestridd är hans juridiska skicklighet, hans förmåga på lagstiftningens område, hans självständighet och framsynthet som domare. I olika sammanhang har å andra sidan framhållits ett doktrinärt drag, som kunde leda till felbedömningar i politiskt avseende, och ett sinne för detaljer, som kunde leda till småaktighet. Högermän som H Hamilton har nämnt dessa brister, socialdemokraten Palmstierna har betonat dem. Även hans sentida efterträdare på presidentstolen i Svea hovrätt antyder sådana drag. Hans plats som en av de främsta i vår rätts utvecklingshistoria beröres dock ej härav.

Författare

Stig Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:s arkiv innehållande brevkoncept, mottagna brev, systern Julia M:s anteckningar om M:s barndom, tidningsklipp, föredragsms mm i RA. Brev från M i KB (bl a till E Löfgren o Ellen v Plåten) i RA (bl a till J Hellner o J Afzelius) o i UUB (bl a till K Bergström o A Schotte).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Särskild mening (L Annerstedt m fl, Förslag till lag om rätt till fiske samt till andra dermed sammanhängande författningar ..., Sthlm 1894, 4:o, s 6971). Pehr Samuel Ludvig Annerstedt (SBL, bd 2, Sthlm 19[19]20, 4:o, s 37-47; tills med G.Jacobson). L'ceuvre commune des pays scandinaves relative å la Société des nations (Les origines et 1'ceuvre de la Société des nations, T 2, Khvn 1924, s 205-226). - Sodanuhkaaja rauhantakeita. [Krigsrisk och fredsgarantier; rubr.] Haparanda 1924. 8 s. (Bilaga till Haaparannanlehti [Haparandabladet].) Den fasta internationella domstolen (Nordiska juriststämman i Stockholm och Uppsala den 518 september 1926. Hälsningstal o föreläsn ..., Sthlm 1926, s 232-249; även sep, 18 s). Den internationella konferensen till skydd av litterära och konstnärliga verk. Särtr ur Svensk juristtidn (SOU 1929: 37, Justitiedep. H Himmelstrand o E M, Förslag till ändringar i lagstiftningen om rätt till litterära och konstnärliga verk. Avgivet d 28 dec 1929 ..., Sthlm 1929, s 111114). Förslag till 1) Lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt 2) lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skilj emannaförfarande utom riket ... [text] (Bihang till Riksdagens protokoll ... år 1929, Saml 1, [Kungl. Maj:ts proposition] nr 227, Sthlm 1929, s 732). Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. Sthlm 1932. 43 s. (SOU 1932: 2, Justitiedep.) Blick på den svenska lagstiftningen alltifrån adertonhundratalets början (Minnesskrift ägnad 1734 års lag av jurister i Sverige och Finland, Sthlm 1934, s 143-202). Samnordisk lagstiftning (Nordisk tidskrift... utg av Letterstedtska föreningen, N S, årg 12, 1936, Sthlm, s 423443). Lagen om skuldebrev jämte dithörande författningar kommenterad. Sthlm 1937. 204 s. (Tills med F. Sterzel.) 2.3. uppl, ombesörjd av F. Sterzel. 1947. 211 s. 1953. 203 s. Bidrag i NJA o SvJT 1917, 192325, 1928, 1932, 1934, 1936; vidare medv i utredningar se E Thyselius, Förteckning öfver kommittébetänkanden, 2. 18951903, Sthlm 1904, s 14, 175, 177, o Förteckning över statliga utredningar 19041945, [Sthlm, tr] Norrköping 1953, s 5 f, 33, 50, 74 f, 87 f, 91, 110 f, 149 f, 155, 156 f, 308, 835, 853, 979 f, 982.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Andersson, Från bondetåget till samlingsregeringen (1955); Den sv utrikespolitikens hist, 45 (195159); B Ekeberg, E M t (SvJT 1937); Festskr tillägn ... E M den 11 maj 1931 ... (1931); G Gerdner, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); H Guldberg, En domare ser tillbaka (1966); H Hamilton, Dagböcker 19111916 o d:o 19171919 (1955-56); J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); Z Höglund, Hjalmar Branting o hans livsgärning, 2 (1929); H8D, årg 25, 1923, s 98; J V Johansson, E M (Minnestal i VVS, ser från 1938, nr 1, 1942); L Kihlberg, Karl Staaff, 12 (1962-63); C Lindhagen, Memoarer, 13 (193639); A Lindman, Dagboksanteckn:ar, ed N F Holm (SkSH 1, 1972); V Lundstedt, Om lösöreköp (1912); P Molin, Krumelur i tidens marginal (1961); T Nothin, Hågkomster (1966); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); O Nyman, Högern o kungamakten 19111914 (1957); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter (1959), s 52 fT; dens, Ett brytmskede (1951); dens, Orostid, i-2 (195253); O Rabe-nius, Mellan Sthlms strömdrag (1943); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 19021927 (1929); I Seth, Överheten o svärdet (Rättshistoriskt bibi, 35, 1984); V Spångberg, Stora män o mindre, 3 (1924); dens, Från Arvid Posse till Per Albin Hansson (1936); O v Sydow, EM (SvJT 1931); L Tingsten, Hågkomster (1938); Ö Undén, E M in memoriam (Nord tidsskr for international ret 1937); K G Westman, Juris doktorer vid UU 16291929 (1929); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); O v Zweigbergk, Sv politik 19051929 (1929). Nekr.er över M av O H Granfelt, R Knoph o H Ussing i SvJT 1937.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik T Marks von Würtemberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9116, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2019-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9116
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik T Marks von Würtemberg, urn:sbl:9116, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2019-11-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se