Elias Martin

Född:1739 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1818-01-25 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län

Målare


Band 25 (1985-1987), sida 197.

Meriter

1 Martin, Elias, dp 8 mars 1739 i Sthlm, Ty, d 25 jan 1818 där, Ad Fredr. Föräldrar: snickaråldermannen Olof M o Ulrica Haupt. Snickarlärling i faderns verkstad, elev hos ämbetsmålaren F C Schultz 59–61, ornamentsritare o teckn:lärare vid skärgårdsflottan på Sveaborg juni 63–65, studier vid konstakad i Paris juli 66–68, vistades i England 68–80 o 88–91, elev vid Royal Academy of arts i London 3 nov 69, lär i landskapsmåln vid k målar- o bildhuggarakad 85–87. – Associerad led av Royal Academy of arts 71, agré vid k målar- o bildhuggarakad 77, led där 81.

G 31 juli 1770 i London, S:t Matthew, Bethnal Green, m Augusta Lee från London, f omkr 1753, d 18 jan 1810 i Sthlm, Ad Fredr, enl db 56 år, dtr till blygjutaren Robert L.

Biografi

M växte upp i en handaskicklig och konstnärligt skapande miljö. Både morfadern och på sin tid dennes far hade fått kungliga beställningar, och fadern hade i sin verkstad på Köpmangatan under första åren av 1750-talet utfört utsökta, fanerade arbeten i rokoko för kungahusets och magistratens räkning. Att ha hört till kretsen kring det stora slottsbygget och hamnat inom Lovisa Ulrikas konstnärligt aktiva sfär är också en av förutsättningarna för den mångsidiga insats som M kom att göra inom måleri i olja och akvarell, teckning och grafik med historiska scener, porträtt, genre och landskap; en väldig produktion vittnar samtidigt om en enorm flit även om flera händer tidvis arbetade i hans ateljé.

Det har sagts – inte minst av konsthistoriker på 1920- och 1930-talen – att M dog helt bortglömd. Den unge konstkritikern Lorenzo Hammarsköld råkade nämligen fyra år före M:s död i en av sina föreläsningar, tryckt 1817, säga att M avlidit 1811 och dessutom att hans konstnärliga insatser varit obetydliga. Men det var en ganska enstaka negativ stämma, som inte heller fick något eko i den följande konstlitteraturen under seklet. Med 90-talet kommer så det stora genombrottet för 1700-talets sv konst, för den gustavianska kretsen och för M. Levertin hyllade hans insatser, i de vita sv jugendinteriörerna passade hans landskapsbilder. Ännu på 1950-talet lanserades hans topografiska stycken i färgreproduktion som väggdekoration.

M började sin utbildning i faderns verkstad under 1750-talets första år för att snart nog komma i lära hos ämbetsmålaren F C Schultz och samtidigt följa undervisningen vid målarakademin på slottet. 1760 återvände landskapsmålaren Johan Sevenbom från Paris och läroåren hos vedutamålaren Joseph Vernet. S å gjorde M sin första utsikt över Sthlm, en laverad teckning i rödkrita med utsikt från Lejonbacken över Helgeandsholmen och Mälaren.

M hade hunnit bli 24 år då han fick sitt första uppdrag. Skeppsbyggaren F H af Chapman engagerade honom 1763 som ornamentsritare för örlogsflottan på Sveaborg, och under två år arbetade M också som lärare i teckning för officerskåren på fästningen, samtidigt som han själv fick undervisning i grafisk teknik av fältmarskalk Augustin Ehrensvärd, som i sin ungdom studerat i sex veckor hos kopparstickaren Nicolas de Larmessin fils i Paris. M tog också starka intryck av Ehrensvärds teckningar av finska landskap. Med sonen Carl August slöts en vänskap för livet. De två åren på Sveaborg blev avgörande för M:s framtid. På äldre dar (1806) tecknade han ned några tacksamhetens rader om hur mycket han lärt av fältmarskalken. Vännen C A Ehrensvärds träffsäkra penna har placerat den äldre och mer naive kamraten i olika karaktäristiska och avslöjande situationer, och 1799, året före sin död, tecknade Ehrensvärd med ritstift och akvarellpensel M:s "lefvernes beskrifning", hans långa utlandsvistelser, hans starka ekonomiska ambitioner, flitens belöningar med sluttexten: "Och Martin svälte intet."

Med en rik skörd av målningar och teckningar återvände M 1765 till Sthlm och familjen, där fadern nyligen dött. Via Ehrensvärds skarpa penna möter vi M i kretsen av fria stockholmskonstnärer med den gamle Johan Pasch, Sevenbom, den jämnårige Sergel och den yngre Louis Masreliez (s 237), gravören Gillberg och den unge gästande tyske landskapsmålaren Philipp Hackert; som dominerande porträttbyst står Jean Eric Rehn mitt i deras lag. Alla utom Masreliez hade studerat i Paris, och dit reste också M följande år och blev väl mottagen av både den sv ministern Creutz och den väletablerade Roslin. Här mötte M också sin yngre morbror Georg Haupt (bd 18) på gesällresa, redan i full verksamhet med fanerade praktmöbler åt höga beställare. Trots alla goda förutsättningar och Ehrensvärds inspirerande sällskap på visiter och utställningsbesök blev studietiden i Paris överraskande kort. En utsikt över Seinens båda stränder från kajen nedanför Pont Neuf är det enda påtagliga resultatet av vedutamålaren Joseph Vernets undervisning vid franska konstakademin. I stället reste M och Haupt 1768 till London, där det rådde friare etableringsrätt än i skråtvångets Frankrike och Sverige. M målade nu porträttet av morbrodern, hans kanske mest känsliga och övertygande karaktärsskildring, tillika ett koloristiskt lyckokast.

M:s förhoppningar infriades. Vad han hört berättas om England och dess konstliv, människor och natur stämde med verkligheten. Porträttmålaren Lorens Pasch d ä hade vittnat om sina studieår i seklets början hos den svenskfödde Michael Dahl i London, och stimulerande fakta hade M fatt av skeppsbyggmästaren och flaggmannen på Sveaborg, af Chapman, som stod i fortlöpande brevkontakt med sin landsman, den också svenskfödde William Chambers, Georg III:s favoriserade arkitekt och den som egentligen grundat den engelska konstakademin 1768, så som M och Georg Haupt skeppades över Kanalen.

M fann sig snabbt tillrätta i den nya miljön och blev kvar i tolv år; han höll viss brevkontakt med hemlandet och träffade besökande svenskar: arkitekten Fredrik Magnus Piper, som studerade den engelska trädgårdskonsten under några år på 1770-talet och återvände till Sthlm nygift med engelsk maka 1780 så gott som samtidigt med M, vidare Sergel, som på hemresan från Rom passerade London 1779 och där lät sin rappa penna vittna om sitt besök i M:s verkstad, som också var apterad till konsthandel. Den lärde språkforskaren J J Björnståhl uppmärksammade vid sitt Londonbesök 1774 att M blivit en populär konstnär, uppbackad av inflytelserika konstvänner, och den sv ministern G v Nolcken kom att bli ett viktigt stöd för familjen M bl a vid uppbrottet från de många åren i England. M inledde sin englandsvistelse med en tur runt om i landet, där han mötte det engelska parklandskapet, som med stor omsorg gestaltats av slottsherrar och arkitekter lör att ge intryck av fritt växande natur. Men även mindre storslagna syner fångade M:s intresse. Några resultat från denna sin första rundtur fick han ställa ut på konstnärsföreningens höstutställning. När han sedan blev associerad medlem av den nyinstiftade akademin och kunde delta i dess första utställning, hade han tagit de första avgörande stegen på sin utländska karriär.

Två av M:s bröder, möbelsnickaren Carl Gustaf och den yngste brodern Johan Fredric (M 2), förenade sig med M i London, sedan även modern avlidit i Sthlm 1769. M gifte sig 1770 med en engelska av hantverkarsläkt, och allt eftersom familjen och inkomsterna växte flyttade han flera gånger; de sista åren bodde han centralt vid Leicester Square. Somrarna upptogs av flitigt resande med ritpennan i livlig verksamhet, topografiska vyer växte fram åt högättade beställare och underlaget för vinterns ateljéarbete samlades in med färgnoteringar utskrivna på skissblocket eller präglade i minnet.

Den landskapssyn som är tydlig i M:s målningar hade grundlagts redan under lärlingsåren i Sthlm och därefter på Sveaborg men får sin bekräftelse och utvecklas inför den naturuppfattning som M nu mötte i England i mängden av landskapsmålningar i ateljéer och på utställningar, i auktionslokaler och i slottsgemak. Till lika delar rör det sig om topografiska redogörelser, "naturporträtt", och komponerade ideallandskap, lugna i glesad terräng eller mer romantiskt vilda i brutna formationer. De engelska samlarna hade under nära nog ett sekel på studieresor i Frankrike och Italien valt sina favoritmålare, Claude Lorrain och Salvator Rosa; på 1740-talet hade venetianaren Canaletto direkt inför motiven strött ett romantiskt guldskimmer över många engelska utsikter.

M fick härutöver många impulser från engelskt akvarellmåleri; särskilt lärde han av Paul Sandby samtidigt som han blev koloristiskt djärvare än denne. M fängslades också av Sandbys akvatintetsningar, de första i denna teknik i England, liksom av Gainsboroughs porträtt, Richard Wilsons landskap och Zoffanys gruppbilder. Redan till 1770 års akademiutställning hade M målat en interiör från antikskolan, där man mycket väl kan tänka sig den 15-årige brodern Johan Fredric i kretsen av unga tecknande elever framför gipserna. Två år senare hade Zoffany samlat ett trettiotal representanter för det engelska konstlivet i akademins modellskola till ett "conversation piece" av samma innehåll och storleksordning som den mångfiguriga interiör av motsvarande avdelning i stockholmsakademin som M skulle måla 1782 efter återkomsten till Sverige.

M:s intresse för folklivsskildringar, ögonblicksbilder från gatuliv och verkstäder eller mer intima familjescener och skissartade porträttstudier knyter an till Hogarths konst som ännu efter dennes död var aktuell på konstmarknaden framför allt i grafiska serier. Av det knappt hundratalet oljemålningar, mest landskap och porträtt, som bevarats från de tolv åren i England kan bara en rubriceras som historiemålning: den danske kungen Christian VII:s procession båtledes på Themsen. Den var med på akademins första utställning 1769 men var kvar i M:s ägo ännu på hans utställning i den egna bostaden vid Kungsbacken 1806. Mångdubbelt fler är M:s akvareller och teckningar, medan de grafiska arbetena begränsar sig till något hundratal, där också brodern Johan Fredric medverkat i arbetet.

M fick tidigt kontakt med kopparstickaren Bartolozzi, som också blivit associerad ledamot av akademin, och han fick även en kort tids utbildning i olika tekniker hos William Ryland. M föredrog emellertid mindre komplicerade förfaringssätt än vad dessa båda grafiker använde, och hans huvudsakliga teknik var etsning med kompletterande gravering.

Huvudparten av M:s blad bygger på egna kompositioner, men hans sista under englandstiden, ett porträtt av Gustav III, hade som förlaga en Roslin-målning, som hängde på beskickningen. Många av M:s englandsblad är dedicerade till aristokratiska beskyddare och grafikmarknaden föreföll tydligen lättarbetad. M:s märkligaste insats härvidlag var ett projekt som lanserades 1778. Det gällde två serier om vardera ett tjugotal blad som bjöds ut genom subskription. Motiven var omväxlande: genrestycken i moraliserande, sentimental anda ofta med religiösa inslag samt landskap och topografiska vyer. I erbjudandet framhöll M också bladens pedagogiska möjligheter; köparna kunde ha dem som förebilder för egna övningar, och erbjudandet innebar t o m att man kunde få skicka in sina egna försök till M för bedömning. Pålitliga subskribenter kunde också få låna hem andra blad för studieändamål; de var ordentligt prismärkta för alla eventualiteter. M skickade också biljetter till beställarna som gällde till hans fredagsutställningar i ateljén. Det var denna hektiska aktivitet Sergel bevittnade vid besöket 1779 och som var grunden till kamratkretsens tal om M:s födgeni. Horace Walpole, medeltidsromantisk skribent, amatörarkitekt och dilettantisk konstbedömare, tillhörde kretsen av M:s beundrare, men som subskribent på dennes grafikserier stöttes han av att en konstnär, som var en så pass svag tecknare ställde upp som lärare.

När M med brodern Johan Fredric återvänt till Sverige 1780, kunde de börja lyfta ett årligt bidrag av kungen för att förverkliga en planerad grafikserie med sv vyer och hålla några lärjungar i arbete. Ensam skulle M svara för landskap och stadsutsikter i olja; utan broderns medverkan tillkom också ett antal handkolorerade utsikter i konturetsning. Samtidigt påbörjade M en annan serie, Svenska galeriet, tecknade porträtt av berömda svenskar som sedan överfördes i gravyr av brodern.

M fick snabbt utbyte av det rykte som han skapat under utlandsåren: 1781 ledamot av akademin, 1782 två stora kungliga beställningar, 1785 akademilärare efter Sevenbom. Beställningarna gällde två händelser efteråret 1782, prinsdop i slottskyrkan och kungens akademibesök. Interiören från kyrkan är svept i ett guldskimrande ljus, i interiören från modellsalen med Rembrandts Claudius i bakgrundens skugga är ljuset riktat mot den nakna manliga modellen och de 50-talet närvarandes ansikten, kungen med stor uppvaktning, hans bror Fredrik Adolf i spetsen för ledamöter och elever grupperade i halvcirkel. Här kunde M måla med de två tidigare nämnda interiörerna från Royal Academy i tankarna, den ena av honom själv, den andra av Zoffany. M gav här och i flera andra arbeten sina figurer oproportionerligt stora huvuden, kanske för att kunna fa plats med karaktärsfulla, individuella ansiktsdrag. De har ibland bedömts som rena missteckningar men också som medel för ökad uttryckskraft. Själv beklagade M sin bristande tecknarförmåga: "Som rita ansågs för mindre konstnärligt, så är det inget under, att jag som oledd föll mera på måla än teckna eller rita i mina unga dagar – likväl är rita och rita väl första nödvändigheten för att lära måla, men hin har lagt det hindret i vägen, att man behöver all sin livstid för att rita med finess och känsla, och vad tid har jag då övrigt att lära måla?" (Nordensvan, s 102).

I M:s porträtt, målade, tecknade eller graverade, uppträder felaktiga proportioner och märkliga förskjutningar i planet, och än starkare dominerar missteckningarna figurerna i hans gruppbilder. Till dem kan man vid sidan av kungabesöket i modellskolan och en skildring från tornérspelet 1785 på Drottningholm räkna illustrationerna till Lagerbrings Svea rikes historia 1783, till psalmboken 1785 och till verserna i bönen Fader vår från sekelskiftet. Ett drag av omedelbarhet och uppriktighet med ett stort mått av naivitet och inslag av sentimentalitet, allt detta kan avläsas som medvetna "brister" i gestaltningen, avsedda att öka uttryckskraften. Vissa sidor av M:s personlighet kan förvisso utläsas ur konstverket, liksom de också förklaras av hans egna kommentarer, ofta formulerade i lakoniskt korta satser och utrop snabbt nedkastade i bildens marginal eller på baksidan.

M framstår som en i kretsen av upplysningstidens romantiker, en rousseauan och utövare av vänskapskult. Både hans konst och tankar om konst utsattes för ett häftigt angrepp av en italiensk sverigeskildrare 1802. Den sv skildraren av samma nordliga trakter, A F Skjöldebrand, ställde snabbt upp till M:s försvar, inte enbart för att M:s bror Johan Fredric hjälpt till att illustrera hans reseskildringar. M hade flera lika varma beundrare och gynnare. Efter Gustav III:s död under kulturskymningens årtionden hade han fortfarande kungligt stöd. 1801 målade han fem stockholmsutsikter för drottning Fredrika. 1808, då M var nära 70 år, mötte han Gustav IV Adolf till häst högst uppe i Kungsbacken och fick beställning på en utsikt mot söder från mötesplatsen ned utefter Drottninggatan.

M fortsatte att stimulera intresset för sina arbeten. Under titeln Martins schola utgav han 1793 171 blad månadsvis i tolv häften med olika graverade motiv, landskap och genre, delvis med användande av äldre plåtar från Englandsåren. Tanken var att liksom en gång tidigare tillhandahålla förebilder för teckningsintresserade amatörer. Åren 1804–09 annonserade han om sin utställning i bostaden på Kungsbacken, där katalogen tar upp 227 nummer.

Men det är stockholmsvyerna som står som det centrala i M:s insatser. 1760 gjorde han sitt första arbete inom denna motivkrets, 1784 fick han uppdraget att fullfölja en stockholmsutsikt som den bortgångne Sevenbom efterlämnat, och tre år senare kunde han fullborda sitt väldiga panorama över staden taget från Mosebacke terrass. Efter ett nära treårigt andra uppehåll i England, framfor allt i Bath, där han tydligen missräknat sig på konstpublikens intresse, fortsatte M sin huvudlinje som landskapsmålare. Skildringarna av de sv bruken i Bergslagen och Uppland liksom utsnitten av huvudstadens omgivningar gav M rika tillfällen att koloristiskt utveckla vad han en gång lärt under de första englandsåren. Genom allt djärvare isättningar av rena färger nådde hans kolorit en lyskraft som man jämfört med impressionisternas. I förening med lyriskt eller dramatiskt genomförda ljussättningar blir M:s landskap ett avgörande inslag i bilden av sv 1700-tal.

Författare

Åke Meyerson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Strödda brev från M i KB o RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: J Acerbi, Travels through Sweden, Finland and Lapland to the North Cape in the years 1798-1799 (London 1802); G Berefelt, Sv iandskapskonst (SAK:s publ 74, 1965); Bröderna M:s sthlmsbilder (utställn:kat, Sthlms stadsmuseum, 1939); U Cederlöf, Sv teckmar. 1700-talet (1982); E M o hans krets (utställn:kat 168, NM, 1950); P H Falck, Snickaren Olof M o en byrå i "rutat arbete" (Fataburen 1983); H Frölich, Bröderna Elias o Johan Fredrik M:s gravyrer (1939); L Hammarsköld, Utkast till de bildande konsternas hist (1817); R Hoppe, Målaren E M (SAK:s publ 42, 1933); dens, inledn till E M, Akvareller o teckmar (1943); Hultmark; ÅJanzon, E M-utställn (Konstrevy 1950, nr 4–5); R Josephson, Carl August Ehrensvärd (1963); M Lagerquist, Georg Haupt (1979); M Lundqvist, E M (Konsthist sällslcs publ, 1924); Å Meyerson, Med lupp o tub från Mosebacke (Vi 1950, nr 16); dens, Levande 1700-tal. E M o hans krets (Morgontidn 1 april 1950); [F de Miranda,] Miranda i Sverige o Norge 1787, ed S Rydén (1950); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 1 (2 uppl 1925); S E Noreen, E M vid de uppländska bruken (Uppland 1954); G Paulsson, Sv stil i sjuttonhundratalets landskapskonst (NM 1919); dens, E M:s proportionssinne (Konsthist tidskr 1934); H Schiller, Jonas Carl Linnerhielm (1939); A F Skjöldebrand, Voyage pittoresque au Cap du Nord, 1–4 (1801–02); Sv sjuttonhundratalskonst, ed A Gauffin (SAK:s publ 31, 1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elias Martin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9126, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2019-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9126
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elias Martin, urn:sbl:9126, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2019-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se