Bernhard August Cronholm

3. Bernhard August Cronholm, den föregåendes broder, f. 19 sept. 1813 i Landskrona, d. 15 sept. 1871 i Malmö. Elev vid Landskrona skola 1 febr. 1821—11 juni 1828; student vid Lunds universitet 19 juni 1828; disp. 9 juni 1830 (De cultu solis in oriente, p. 1; pres. A. Cronholm); filol. kand. 21 juni 1834; fil. kand. 6 juni 1838; disp. 16 juni 1838 (Ordbok, för att befordra studerandet af Hegels skrifter, p. 6; pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni 1838. Medarbetare i Skånska correspondenten; lärare i Lunds lyceum 1835; innehade akademisk kondition hos kammarherre K. J. Hallenborg å Svaneholm 1836; informator hos landshövdingen greve F. S. Posse i Malmö 1837—40; Skånska nationens i Lund notarie 1837—38 och 1839—42 samt dess kurator 1842—49; inrättade en bokhandel i Malmö (anmälan till hovkanslern ing. 16 nov. 1838); medarbetare och biträdande redaktör i Malmö allehanda (senare Malmö nya allehanda) 1838—48; förman för sociala avdelningen av Akademiska föreningen i Lund 1840—45; docent i kemi vid Lunds universitet 23 okt. 1840; kommissionär vid Svenska bokförläggarföreningens konstituerande sammanträde 6 dec. 1843 och ledamot av föreningen 17 apr. 1844; anlade maj 1848 (anmälan ing. 4 apr.) ett tryckeri i Malmö, som han under firma Cronholm & Jungbeck drev tillsammans med v. häradshövding H. Jungbeck, till dess han övertog det ensam mars 1849; utgav och redigerade Snäll-posten från Malmö (från 20 febr. 1851 Snäll-posten) från 8 maj 1848 (utgivningsbevis 8 apr.); utgav Portföljen 1849—56 (utgivningsbevis 29 nov. 1849 och 15 nov. 1853), Folkbladet 1851 (utgivningsbevis 26 nov. 1850), Nytt lördags-magazin 1854 (utgivningsbevis 15 nov. 1853) och Söndagen 1855—56 (utgivningsbevis 30 okt. 1854); erhöll avsked från docenturen 26 okt. 1852; ledamot av Malmö stadsfullmäktige 6 jan. 1866—18 jan. 1868. Hedersledamot av Skånska nationen i Lund 1852.

Gift 26 sept. 1851 med Anna Katrina Vilhelmina Schoug, f. 21 nov. 1821, d. 25 juni 1904, dotter till handlanden Kristian Petter Schoug.

Vid unga år kom C. till Lunds universitet; till gengäld stannade han kvar vid akademien ganska länge och hann se sig om grundligt både i litteraturen och kamratlivet. Främsta anledningen till att hans studier rätt långsamt avsatte resultat i examina var en svår ögonsjukdom, som under längre tid gjorde det till en plåga för honom både att läsa och skriva. Visserligen blev han så småningom docent i kemi, men detta ämne låg honom egentligen rätt fjärran. Den avhandling, varmed han erövrade docenturen, blev hans enda vetenskapliga specimen; någon akademisk lärarverksamhet utövade han aldrig. Vid avskedstagandet skrev han till rektor Gustav Andersson om docenturen såsom »en plats, den jag aldrig varit vuxen och där jag aldrig kunnat gagna», samt tillade med hänsyftning på någon föregående missräkning: »Hade jag kommit in, där jag först sökte, hade det möjligen kunnat bliva något utav.» C. måste även ägna en del av sina studieår åt undervisning, såväl vid Lyceum, en privat undervisningsanstalt i Lund, som enskilt.

Inom studentlivet spelade C. en betydande roll, ehuru hans läggning ej var agitatorisk utan mera humoristisk och fint satirisk. Till den närmaste kretsen av hans vänner, som han med öppet kamratsinne, älskvärdhet och glatt humör visste att hålla samman, hörde flera av kårens mest framstående medlemmar, såsom Gustav Andersson, Otto Lindblad, Herman Sätherberg och K. V. A. Strandberg. I sin nation, den stora skånska, fick han ett flertal förtroendeuppdrag. Framför allt gjorde han en viktig insats som förman för den s. k. sociala avdelningen inom den år 1830 grundade Akademiska föreningen. Såsom sådan fungerade han de betydelsefulla åren 1840—45, under vilka bl. a. de första skandinaviska studentmötena kommo till stånd. Med energi och initiativrikedom sökte han göra avdelningens verksamhet så värdefull som möjligt. Redan under första året av hans ämbetsutövning sattes hans omdöme och takt på ett hårt prov, då Talis Qvalis genom sin vid en lördagssoaré upplästa »Hälsningssång till Hans Jansson» utmanat den konservativa opinionen och väckt bekymmer hos de akademiska fäderna. Det föll då på C:s lott att träda upp till den hotade institutionens och den ungdomliga yttrandefrihetens försvar, och detta gjorde han på samma gång med klokhet och mod. Det var också under denna tid, han greps av de skandinaviska strömningarna. Då H. C. Andersen år 1839 var på besök i Lund, blev C. bekant med honom och sökte därefter på allt sätt göra propaganda för den danske diktaren, som just vid denna tid hade att utstå skarpa angrepp från kritiken i sitt hemland. Under åren 1840—42 sökte han även verka för de skandinaviska idéerna genom utgivandet av en vackert utstyrd svensk-dansk kalender, Hertha. Till denna lyckades han erhålla bidrag från flera framstående författare, men den invecklade även honom och hans vänner i polemik med tidningen Eos i Uppsala och Nils Lilja, som misstänktes stå bakom en snävt avvisande recension.

Medan C. ännu var fästad vid universitetet, började han, omedelbart efter sin promotion, i grannstaden Malmö ägna sig åt det praktiska livet. År 1838 inrättade han där en bokhandel, som han sedan drev, dels ensam, dels i förening med K. Sonnenstein Wendt (1855—59) och M. Jungbäck (1868—70) och med vilken han tidvis förenade någon förlagsrörelse, särskilt för religiösa och historiska arbeten. Ehuru affären fick en aktad ställning, drev C. icke upp den till större omfång. Hans förlagsartiklar torde också mera sällan ha berett honom någon mera avsevärd vinst. För K. V. Skarstedt klagar han 1854, att han i sina förlagsföretag haft en deciderad otur och därav också en deciderad förlust.

Framför allt är dock C:s namn knutet till hans verksamhet som publicist. Redan tidigt hade han medarbetat i den frisinnade Lundatidningen Skånska correspondenten under dennas första år, då K. A. Agardh var en av de främsta krafterna däri. Samtidigt med att han genom bokhandelns upprättande fick sin huvudsakliga verksamhet förlagd till Malmö, inträdde han som redaktör för Malmö allehanda, och till medarbetare i denna fick han bland andra ur sina Lundavänners krets Strandberg. Så småningom mognade hos honom tanken på att skaffa sig ett eget organ. Då det oroliga året 1848 bröt in och stegrade allmänhetens intresse för politiska nyheter, togo planerna fast form. Utbrottet av fientligheterna emellan Danmark och Tyskland förmådde C. att tidigare än ämnat var och innan han ännu fått sitt tryckeri i ordning börja utgivandet av »Snäll-posten från Malmö»; första numret utkom 8 maj 1848. Då regeringen sedan under sommaren förlades till Malmö, som alltså kom i medelpunkten för det allmänna intresset, voro villkoren för starten särdeles gynnsamma, och C. utnyttjade dem också med stor skicklighet.

Sina tidigare ådagalagda skandinaviska sympatier svek C. inte heller nu, men av naturen klok och måttfull, undvek han alla ytterlighetsståndpunkter sådana som O. P. Sturzen-Becker hävdade i Öresundsposten. I polemik mot danska Faedrelandet hävdade han också, att studentmötena och de därunder i ett exalterat ögonblick avlagda ederna icke fingo missbrukas att pressa deltagarna utöver den för dem naturliga föreningen i andens värld.

I sin första anmälan betecknade redaktionen sig som moderatliberal. Snart betonade tidningen dock, att den ej ville anses tillhöra något av de politiska partierna. Så småningom blev den mera konservativt betonad, och vid representationsfrågans lösning 1865 var den, därvid påverkad av C:s gamle vän från Lundatiden Arvid Posse, en av reformens ivrigaste motståndare. Framför allt sökte dock C. bemöda sig om en värdig ton, som skulle göra tidningen till en representant för den bildade opinionen inom landsändan, och den blev också, såsom C. i ett brev till P. F. Mengel 1870 uttryckte det, »ett slags officiel organ för orten». Genom omsorgsfull och snabb nyhetsförmedling, korrespondenser från in- och utland, bidrag från goda krafter i litterära och allmänt kulturella frågor samt vidsynt aktgivande på olika områden, t. ex. handel och sjöfart, strävade C. att hålla tidningen på ett högt plan. Med Lund och akademien upprätthölls en intim kontakt, och därifrån kommo förträffliga bidrag från medarbetare sådana som den mångkunnige rektor Gustav Andersson (både politiska och pedagogiska) och, särskilt för den litterära avdelningen, professor Gustav Ljunggren. J. G. och J. M. Agardh behandlade ekonomiska och politiska frågor; även med K. A. Agardh stod C. sedan ungdomen i förbindelse, och vid biskopsvalet efter H. Reuterdahl 1856 arbetade han ivrigt för dennes kandidatur i Lund. Bland de områden, som C. själv intresserade sig för och speciellt sysslade med i bladet, märkas teatern, sedan gammalt hans älsklingsnöje, samt person- och lokalhistorien, vilka han jämte många dagens frågor behandlade i revyartat hållna följetonger eller de av spiritualitet och smidig stil utmärkta »Små bref», som mycket bidrogo till tidningens och dess redaktörs anseende. Tidningen hade en för sin tid ansenlig spridning; år 1857 anger C. upplagan till 1,800 exemplar. Vid sidan härav blev tryckeriet dominerande inom Malmö i fråga om bok- och accidenstryck, såsom framgår av det diarium, som förts av justitieministerns ombud i staden.

Under 1850-talet utgav eller redigerade C. även en hel rad andra publikationer av mera tidskriftsartad karaktär, avsedda att fylla olika behov eller tillfredsställa smaken inom skilda kretsar. Viktigast bland dessa var Portföljen, som med några avbrott utkom dec. 1849—1856 och för vilken mönstret hämtats från utländska tidskrifter som Magazin pittoresque och Howitt's Journal.

De senare åren av sitt liv var C. ganska klen. Redan mot slutet av 1860-talet hade han tankar på att dra sig tillbaka från tidningens skötsel samt korresponderade med sin gamle ungdomsvän P. F. Mengel om möjligheten att få en lämplig kompanjon eller efterträdare. Av dessa planer blev dock intet. C. höll ut till sin död, och strax därefter uppgick den av honom grundade tidningen i ett kort dessförinnan tillkommet konkurrentföretag, Sydsvenska dagbladet.