Ludvig A Nordström

1 Nordström, Ludvig Anshelm, f 25 febr 1882 i Härnösand, d 15 april 1942 i Sthlm, Kat. Föräldrar: bankkamreren Oscar Anshelm N o Mary Sarah Parfitt. Mogenhetsex vid h a l i Härnösand vt 01, inskr vid UU 23 sept 01–vt 03, medarb i Sundsvalls tidn dec 03–mars 05, i Västernorrlands alleh 05–08. Förf.

G 1) 4 okt 1909(–38) i Sthlm, Engelbr, m förf frih Maria (Marika) Alexandra Sofia Stiernstedt, f 12 jan 1875 där, Katolska, d 25 okt 1954 i Finja, Krist, dtr till generallöjtn frih Leonard Wilhelm S o Marie Pauline Victoria Ciechanowiecka, samt tidigare gm flygaren o dir frih Carl Gustaf Alexander Cederström (bd 8); 2) 26 nov 1938 i Öregrund (enl vb för Kat, Sthlm) m Gunborg Eugenia Viktoria Molin, f 15 okt 1911 i Forsmark, Upps, dtr till Beda Viktoria M.

Ludvig N:s författarskap hämtade avgörande intryck från barndomens Härnösand. Modern, tillknäppt och pedantisk, kom från England 1880 som guvernant hos fadern Anshelm N (1844–1908), som just blivit änkling med tre barn. Han hade haft en mångsysslande ungdom; Anshelm N har beskrivits som häftig, hypokondrisk och mångsidigt begåvad. Han var välavlönad och inflytelserik, umgicks i stadens översta skikt, deltog i det politiska livet, drev egen restaurangrörelse och ägde fastigheter värda betydande belopp. På förhållandena i det N:ska hemmet återgår inslag i novellerna om N:s alter ego Tomas Lack. Här skildras familjelivet som spänt och kärlekslöst.

1895 drabbades familjen i depressionens kölvatten av en plågsam konkurs. Efter en kort sejour i Sthlm vintern 1895–96 återvände familjen till Härnösand. I Sthlm hade N upplevt sig som utsocknes, en möjlig psykologisk bakgrund till den distinktion han genom hela sitt liv skulle göra mellan "stockholmare" och "norrlänningar".

Gymnasieåren på latinlinjen präglades av upprorsanda och kontakt med radikala strömningar, bl a genom skolkamraten Rickard Sandler. N började också ansättas av sjukdomsattacker, hallucinationer och nervösa besvär. Dessa skulle återkomma i skiftande former under stora delar av hans liv, även om han själv tidigt satte åkommorna i samband med sin utsvävande livsstil: "då var jag ateist och storsnille och hädare och fyllhund".

Efter studentexamen tillbringade N ett år vid UU, där han läste litteraturhistoria under Henrik Schück och bl a intresserade sig för den sv stormaktstidens frodiga burlesken, främst hos Lucidor. Han vantrivdes emellertid i Uppsala, som han fann fult och brackigt, återvände våren 1902 till Norrland och tog anställning vid Sundsvalls tidning, där han gjorde bekantskap med den då uppmärksammade Norrlandsdiktaren Olof Högberg (bd 19). Sundsvall erbjöd vid denna tid en vital intellektuell miljö med diktare som feministen Frida Stéenhoff och socialisterna Otto Dalkvist och Karl Östman. Tidningsfloran var rik, och arbetarrörelsens föreningsliv var aktivt i den expansiva industristaden. N fann journalistyrket en smula ovärdigt; han var ingen "murvel" och ville egentligen ägna sig åt litterärt skrivande. Redan 1903 färdigställde han ett självbiografiskt romanmanuskript, Unga människor. Sommaren 1905 tillbringade N på Ulvön, ett fiskeläge vid Ångermanlandskusten, där han skrev reportage för Västernorrlands allehanda och samlade stoff till såväl diktsamlingen Kains land, hans debut 1906, som novellsamlingen Fiskare 1907.

N:s diktning har sina rötter i det radikala åttiotalet med dess tro på vetenskap, evolution, framsteg och social rättvisa. Författarskapet formades efterhand till en alltmer programmatisk utveckling av detta filosofiska och sociala idéinnehåll, vilket gör hans omfattande produktion i vitt skilda genrer till ett ovanligt sammanhängande helt.

De första böckernas Norrlandsmotiv återkom genom hela författarskapet. Herrar (1910) var en skildring av trävaruindustrins dynamiska roll i sv och norrländskt näringsliv. Landsorts-bohéme (1911) och Tomas Lack (1912) gav inblickar i den norrländska småstadens borgerliga liv och dess kvalfyllda förvandling under intryck av handel och industrialism. Ämnet återkom i full skala med den kritikerhånade Döda världar i samhällsrymden (1920), en resonemangsroman om hur kapitalisten C A Lutherholm likt en gudasänd frälsare skingrar småstadshålan Öbackas (Härnösand) handlingsförlamande konservatism med sitt dådkraftiga affärsgeni.

Efter 1920 övergår Norrlandsskildringen alltmer i reportagets form, parallellt med att de gestaltande inslagen i författarskapet överhuvud blir allt mindre framträdande. Stor-Norrland (1927), en hyllningsskrift till den norrländska trävaruindustrin, innehöll skarpa angrepp på den bolagskritiska opinionen i den vid sekelskiftet livligt debatterade Norrlandsfrågan, särskilt dess ledande talesman Carl Lindhagen (bd 23). Norrland i stöpsleven (1938), en serie radioreportage, skildrade det norrländska näringslivet i en tid då sågverksdöd och begynnande gles- bygdsproblem tagit udden av den förut dominerande optimismen. I samma anda tillkom Sveriges Guldkust (två delar 1939–40). Medan N under 1910- och 1920-talen förtröstansfullt beskrivit de norrländska råvarornas betydelse för det industriella Sveriges framväxt, betonade han i de senare arbetena snarare hur dessa exploaterats av söderifrån kommande lycksökare och kapitalister, som lämnat Norrland självt fattigt och outvecklat. Temat går igen i romanen Planeten Markattan (1937) och i den huvudstadsfientliga Bolsjeviken Stockholm (1935).

Norrlandsskildringen var nära knuten till centrala tankelinjer i författarskapet: framstegsoptimismen och historiemetafysiken. N bryter gärna ett förindustriellt, enligt honom primitivt, förflutet mot det progressiva i industrin. Styrkan och entydigheten i samhällsomvandlingen bekräftar han ofta med stora mängder statistik och sifferuppgifter, vilket bidrar till böckernas hybridartade karaktär: samtidigt roman, reportage, dokumentär och ekonomisk-historisk uppsats. Från 1910-talet illustrerade han dessutom sina böcker själv.

Framsteget var emellertid inte enbart en ekonomisk process, fastställbar i statistik. Det var också ett logiskt och nödvändigt utflöde av N:s historiemetafysiska credo. På detta sätt skapades i hans världsbild och i hans diktning en karaktäristisk legering av materialistiskt och idealistiskt tankegods. Redan under gymnasieåren hade N tagit starka intryck av Herbert Spencers sociala idé om evolutionen, framförallt genom dennes Grunderna för etiken (sv övers 1884). Det var emellertid många författare och tänkesätt som övade inflytande på N under seklets första år: Viktor Rydbergs idealistiska samhällskritik, den franska sociologin – särskilt Durkheim –, Bergsons Den skapande utvecklingen, Haeckels Världsgåtorna, Nietzsche – vars övermänniskoidé N tolkade som en övergångsform inför människans "eget försvinnande" i en högre överindivi-duell gemenskap – och Hegel, vars modell för det historiska framsteget och vurm för de stora gestalterna N tidigt tillägnade sig. Hegels Historiens filosofi stod, skrev han senare, sedan 1906 "på hedersplats" i bokhyllan. Av dessa och andra inspirationskällor bildade N ett hemstöpt schema, med vars hjälp han företog långtgående tolkningar av historiska och samtida skeenden. Grundläggande var hans uppfattning att arbetsdelningen medverkade till att bryta den förindustriella människans självförsörjning och därmed hennes isolering och självtillräcklighet. Integrationen av människorna i en kollektiv arbetsgemenskap bildade basen för samhällets solidaritet. Utläggningen av denna historiemetafysik gjordes av N gärna med en fantasifull indelning av historien i bestämda epoker och perioder – "Vasa-Sverige" och "Bröderna Persson" blev t ex i romanerna om Petter Svensk symboliska beteckningar för Agrarsverige respektive den progressiva industrialismen.

På det politiska planet skulle, ansåg N, denna utveckling gagna socialdemokratin, för vilken han tidigt hyste sympatier; han blev medlem av SAP 1914. Romanen Ankarsparre (1912), skriven i den för N typiska resonemangsstilen, är exempelvis en plädering för SAP:s roll som det sociala framstegets härold och den fredliga samhällsutvecklingens garant. Dessa idéer utlade N än tydligare i ett tal, även tryckt, Om behovet av en ny svensk fosterlandskärlek (1915), som han höll för arbetarkommunen i Leksand i samband med en vistelse i Dalarna som konvalescent. N urskiljer fyra stadier i historien, den kristna staten, adelsväldet, borgarstaten och den återstående folkstaten. Denna skulle upprättas av socialdemokratin och skänka åt den "fjärde" klassen, dvs det arbetande folket, samma rättigheter som de övriga hade. Kapitalismen skulle ersättas av "det sociala samarbetet".

Den socialdemokratiska bekännelsen upphörde väl aldrig men blev efterhand mindre framträdande. Det kunde också uppfattas som paradoxalt att N kombinerade sin radikalism med ett ohöljt svärmeri för näringslivets ledande gestalter. Han skrev på uppdrag av industrin, bl a företagshistoriker som En gammal Stockholmsfirmas historia (Ljunglöfs) 1930, Ett betydelsefullt 25-årsjubileum (AB Oscar Ahréns postorderaffär) 1936 och rena propagandaskrifter, främst Industrien som folkledare, utgiven av Bergshandteringens vänner 1930, samt skrifter för vilka N enligt egen utsago upplevt sig "köpt" av storfinansen, reportagen Stor-Norrland (1927) – där han kallar sig själv "socialaristokrat" – och Världs-Sverige (1928).

Paradoxen är dock skenbar. N menade att den tekniska och industriella utvecklingen fordrade initiativkraftiga företagare. Hans sociala patos var just därför snarare knutet till den välfärdsskapande industrins förgrundsgestalter än till folkliga upprorsmakare och arbetarledare, vilka spelar en påfallande underordnad roll i hans historietolkning. I likhet med samtida, även radikala, intellektuella hyste N också en av Gustave Le Bon inspirerad misstro mot massan.

Sitt solidaritetsbegrepp talade N om i 20-årsåldern som "vi-ismen", dvs individualitetens och egoismens ("jag-ismen") ersättande av folkgemenskapen. Från 1916 använder han i tryck termen "totalism"; ordet tycks han ha sett hos den franske författaren Paul Adam redan 1910. Det finns i N:s tänkande ett drag av inspirerad förståelse av världens totalsammanhang, som också kan förklara själva ordet totalism. Som Qvarnström utrett hyste N en ständig böjelse för alltomfattande profetiska visioner, som målar upp mänsklighetens förestående globala förening. I Resan till Cythere (1917) förekommer en framtidsbild "av hela mänskligheten och dess nya liv, jorden runt".

Staden var den livsform som representerade denna nya och bättre värld. Med stöd i sociologisk litteratur och demografisk-statistiska beräkningar hävdade N konsekvent att staden främjade hygien, kommunikationer, utbildning och framsteg. Han intog därmed en markerad kontraposition till den stadsfientliga opinion som under 1900-talets första decennier artikulerades över hela det politiska fältet. I symbolisk form under beteckningen Urbs tonar en världsstad fram, där mänskligheten lever i en ekonomisk och andlig gemenskap, ett jordiskt det Nya Jerusalem. I Världsstaden (1923) tillämpas ett för N karakteristiskt uppifrån-perspektiv – "från Guds skuldra" – ur vilket hela planeten och alla dess människor förefaller förbundna till en enda organism, hophållen av fartygens rutter, flygmaskinerna i luften – och "betrakta vi städerna, se vi på bestämda klockslag människoström- mar passera genom gatorna som blodkroppar, fram och tillbaka, drivna i världsstadens ådror som av ett enda världshjärta, ett enda pumpverk".

N:s starka tro på kommunikationernas betydelse kom till synes också i den paviljong, "Svea Rike" (även i bokform), han själv utformade för Stockholmsutställningen 1930. Den innehöll bl a en telefonväxel som visade Sveriges ögonblickliga kontakter med världens metropoler. Vägprojekt, färjor, kraftledningar, "järnvägsbroar och krigsskepp" – allt som främjade produktion och mänskliga kontakter hade i N en lidelsefull försvarare, liksom den litteratur som beskrev och förhärligade dessa ting. Individualistisk känslodiktning bekämpade han med samma energi.

N tilldelade de norrländska industridistrikten rollen av dynamiskt centrum. På skilda håll, mest explicit i Döda världar, för han ett resonemang – inte ovanligt i samtiden – om civilisationens vandring åt norr och nordväst. En gång skulle, därom var N åtminstone periodvis övertygad, Öbacka och Norrland komma att inta tätplatsen i världsstadsutvecklingen. N var således provinsiell i sitt författarskap och i sitt val av spelplats för böckerna. Och han var Norrlandspatriot; han hävdade rentav att norrlänningarna också ur rasbiologisk synvinkel var av prima kvalitet.

Samtidigt var N upptagen med nationella och internationella problem. Den universella integrationen måste först leda till en fastare riksgemenskap, fullbordad i och med den nationella samling som följde på unionsupplösningen 1905, hävdade han i Pyramiden Sverge (1934). I romanerna och i Gustav Adolfs-dramat Vi (1932) återkom han ständigt till den sv historien och särskilt vad han uppfattade som dess ledande gestalter.

Till författarskapets sociologiska och politiska orientering hörde en social aktivism, inte främst inom arbetarrörelsens hägn utan snarare i privata projekt, där N hade god hjälp av sina kontakter i de högre affärskretsarna. 1917–19 sökte han i samarbete med en grupp Londonsvenskar och med proengelska kretsar i hemlandet grunda en ententevänlig tidning i Sverige som en motvikt till protyska stämningar i den sv pressen. Tidningsföretaget rann emellertid ut i sanden; efter krigsslutet upplevdes det heller inte som lika angeläget. Vistelsen i England, N:s engelska påbrå och en djup beundran för det engelska samhället, främst dess handel, märks i N:s produktion. En hyllande biografi över Lloyd George kom 1916. Dödsfabriken (1918) skildrar England under krigets förödelse. Under första världskriget fann han att det var den auktoritära krigarstaten Tyskland med självhushållning som grundprincip som bar skulden för världsbranden, en åsikt han under det andra världskriget fann skäl att vidmakthålla. Den demokratiska handelsstaten av Englands typ var däremot garanten för fredligt utbyte mellan folken. N:s Englandsvurm kompletterades efterhand av en växande beundran för USA, där han såg nya tekniska och sociala lösningar tillämpas utan hänsyn till förlegade traditioner.

En väsentlig insats gjorde N som reporter och journalist, en verksamhet han bedrev under hela sitt vuxna liv. Enligt Marika Stiernstedt var journalistiken ett uttryck för hans brist på uthållighet men också på det existentiella planet en förevändning för att uppskjuta arbetet på den planerade, men aldrig genomförda, totalistiska romanen om Petter Svensk.

Skönlitterära och rapporterande skriverier smälte samman. N:s första novellsamling Fiskare byggde på Ulvöhamnsreportagen 1905. Under 1910-talet skrev han reportage och essäer för DN; ett antal artiklar samlades i Sverige – en lysande framtid 1919. 1922 kom Fyrskeppet, en dokumentär men också en vardagsheroiserande skildring av livet på fyrskeppet Almagrundet, där N vistats en period kring nyåret 1922. Under 1920- och 1930-talen tog reportagen en allt större del av skrivandet i anspråk. Förutom Norrlandsreportagen gjorde N en rad Sverigeresor för att skildra näringslivets utveckling. Landsortens problem (1925) följdes 1931 av A.B. Nord-Europas förenade bönder och 1933 av Bonde-nöden, två verk där han på nytt förde till torgs sina integrationsidéer, nu för att stärka böndernas ställning och modernisera denna enligt N efterblivna och självtillräckliga del av populationen.

Sitt mest berömda reportage gjorde N med Lort-Sverige, först sänt i radio hösten 1938 och s å publicerat i bokform. Reportaget omfattade hela landet. N reste 11 000 km på 48 dagar i Radiotjänsts nya inspelningsbil med skuffen full av lackskivor, dåtidens medium för inspelning. 43 provinsialläkare hade i förväg fått ett frågeformulär av medicinalstyrelsen; läkarna tog emot N och visade honom runt i sina distrikt. De 27 präster som kontaktats av Diakonistyrelsen valde N att inte utnyttja; de visste inget om hur folket hade det, menade han. Lort-Sverige är på ett plan en hygienisk pamflett i tidens anda men samtidigt ett socialreportage som förebådar t ex Ivar Lo-Johanssons Ålderdom och Statarna i bild.

Det var framförallt i södra Sverige, särskilt Skåne, N observerade trångboddhet och snusk. Ju längre norrut han kom, desto renare och modernare blev det. Bottenvikens idylliska bruksorter blev för N "det nya Sverige"; de nyss väckta malmfälten i Lappland med framtidsstaden Kiruna döpte han till "det nyaste Sverige". Såtillvida finns en anknytning till framtidsspekulationen men här reducerad till modernisering och social rättvisa. Betecknande för tidens hygiendebatt är att N inte observerar industrins utsläpp som föroreningar utan tvärtom såg skorstenarnas rökplymer som symboler för utveckling och välstånd. Lort-Sverige slog ner som en bomb i det tidiga Folkhemssverige, pressdebatten blev livlig och en enkät i en skånsk lokaltidning visade att bara var femtonde läsare uppskattade radioserien. I kritiken av N förekom även antisemitiska inslag. Stöd för N kom i stället från socialdemokratisk press (även om det också där förekom kritik) och från kommentatorer som Ivar Lo-Johansson.

Mot slutet av sin levnad tonade N ner de grandiosa och framstegsdyrkande inslagen i sin diktning. Denna flugiga värld (1941) och En dag av mitt liv (1942) var båda ödmjuka i tonfallet och delvis självkritiska; N talade vid denna tid om hur hans världsbild "kalvade". Hans engagemang för underklassen, som förut främst varit ett derivat av hans filosofiska spekulation, antog nu en konkretare känslomässig form. Kapitalisterna, förut hjältar i historiedramat, kritiserades allt häftigare: "Rör vid rikemannen, och vilddjuret kommer fram." N:s identitet som folkdiktare stärktes, och vid hans bortgång publicerades hyllande nekrologer särskilt i arbetarpressen. Tidningen Vi lät hans porträtt fylla förstasidan, möjligen också därför att N under 1930-talet allt oftare publicerade sina böcker på det arbetarrörelsen närstående Kooperativa förbundets förlag.

N:s liv präglades av rastlöst arbete men också av själslig och känslomässig oro. Under ungdomsåren hade han ett längre förhållande med Mina Zetterlund i Härnösand; de förlovade sig i april 1906 men bröt förlovningen s å. Därefter genomlevde N en serie tillfälliga förbindelser (som han skildrat i sina dagböcker för 1913 och 1914). På hösten 1908, efter faderns död och under N:s vistelse i Bretagne, inleddes brevledes förhållandet med Marika Stiernstedt, till en början intellektuellt vitalt och känslomässigt passionerat men snart nog svalnande och fyllt av kriser. Under 1920- och 1930-talen hade N olika förbindelser utom äktenskapet, men inte förrän 1935, då han träffade den 30 år yngre receptionisten Gunborg Molin på Öregrunds stadshotell, kom han till ro.

Marika Stiernstedt har kommenterat N:s kroppsförnekelse och sexualskräck; belägg för detta finns också i författarskapet och i N:s dagböcker. På det filosofiska planet sökte N rättfärdiga sin hållning genom att peka på sexualiteten som en atavism i mänsklighetens strävan mot andlighet. I polemik med Ellen Key (Livslinjer 1, 1903) framförde N redan 1904 antierotiska idéer. Ett släktskap med det viktorianska England har påtalats av Wittrock, som anför utopisten Winwood Read, vilken 1872 beskrivit kroppen som människans förbindelse med de lägre djuren. Samtidigt är det uppenbart att N hängav sig åt sexuella utsvävningar och förutom sina amorösa äventyr även besökte prostituerade. Sexualitetens styrka var problematisk för N, eftersom den inte harmonierade med hans tänkande. Sitt kortvariga förhållande till Ragnhild Svedlund i Grisslehamn vintern 1906–07 beskriver han 1913 i sin dagbok som den "enda gången i mitt liv [som jag] upplevt en av dessa irrationella passioner, där inte en gnista av ande, själ, intellekt spelar in och som göra somliga män till slavar".

N led av långa sjukdomsperioder, då han delvis var sängliggande; en sådan period vårvintern 1914 föranledde en mer än årslång konvalescens. Forskningen har inte kunnat enas om diagnosen. Qvarnström har föreslagit epilepsi i kombination med depression, överansträngning m m. Epilepsin har enligt Qvarnström haft en avgörande betydelse för N:s "visionella erfarenhet" och därmed för de blixtrande metafysiska framtidsbilderna. Något epileptiskt anfall har emellertid inte kunnat beläggas. Marika Stiernstedt har mot bakgrund av N:s tidvis kraftiga alkoholförtäring föreslagit alkoholism, emellertid utan att någonsin se N berusad. Sömnmedel och lugnande medicin var stående inslag i N:s vuxna liv.

N hade en betydande bekantskapskrets men få verkliga vänner. Till de närmaste hörde industriledaren konsul John Ekman (bd 13) på Väja i Ångermanland, som förutom ett frikostigt värdskap under N:s besök även svarade för ekonomiskt bistånd. John Landquist (bd 22) förblev nära vän och sympatisör, och vid N:s giftermål med Gunborg övertog paret den lägenhet vid Nytorgsgatan i Sthlm Landquist bebott med Elin Wägner. Tor Bonnier stod N bi genom åren och närvarade vid N:s andra vigsel i Öregrund 1938. Med umgängesbrodern Ossian Elgström, som han träffade i Grisslehamn 1907, upprätthöll N en manligt grovkornig korrespondens. I slutet av sitt liv blev N föremål för en del yngre litteratörers intresse, och bl a Thorsten Jonsson (bd 20) var flitig gäst hos N. Enligt Gunborg N skall parets umgängesliv ha varit begränsat.

N var kortväxt och i hela sitt liv fetlagd, vilket i varje fall periodvis tycks ha bekymrat honom. Han var hjälpsam och trots sina mörka inre stråk besynnerligt optimistisk i nästan allt han publicerade. Särskilt Marika Stiernstedt har betonat dubbelheten i hans väsen: "bakom hans vänliga, eller stundom bara tankspritt godkännande leende, förvarade han sina omdömen, eller sin egendomliga inre köld, garderad och ograverad".

Eftervärldens omdömen om författarskapet har överlag varit desamma: som socialreporter tillhör han de väsentliga i sv 1900-tal. Också novellerna, särskilt de om Tomas Lack, anses ha bevarat sin fräschör, medan romanerna och den spekulativa essäistiken ådragit sig kritik, rentav löje. Under 1980-talet har det emellertid gjorts mer erkännsamma nytolkningar av N:s intellektuella roller, dels som tidig talesman för den s k sv modellen, byggd på teknisk modernisering och erkänd social intressegemenskap (Arne Ruth), dels som särpräglad historiemetafysiker i det sv 1900-talet (Fagerstedt, Sörlin).