Meriter

Karl XV (Carl Ludvig Eugène), f 3 maj 1826 på Sthlms slott, d 18 sept 1872 i Malmö. Föräldrar: konung Oscar I o Josefina av Leuchtenberg. Döptes 11 maj 26 o erhöll titeln hertig av Skåne, undergick på Sthlms slott prövning motsvarande studentex 19—20 dec 43, kansler för UU 15 april 44, för LU 2 maj 44, inskr vid UU okt 44, löjtn vid Svea livgarde o Svea artillerireg 12 aug 45, överste i nämnda reg:en o Kronprinsens husarreg 12 juni 46, generalmajor o chef för Livgardesbrigaden 21 april 47, generalfälttygmästare 49, generallöjtn 19 april 53, vicekonung i Norge 7 febr 56, mottog riksstyr 25 sept 57, Sveriges o Norges konung 8 juli 59, krönt i Sthlms storkyrka 3 maj 60, i Trondheims domkyrka 5 aug 60.

G 19 juni 50 i Sthlms storkyrka m Lovisa (Wilhelmine Fredrike Alexandra Anna Louise) av Nederländerna, f 5 aug 28 i Haag, d 30 mars 71 i Sthlm, dtr till prins Fredrik (Wilhelm Fredrik Karl) av Nederländerna o Lovisa Augusta Wilhelmina Amalia av Preussen.

Biografi

K var den förste i Sverige födde av ätten Bernadotte o mottogs vid födelsen med höga förväntningar. I den nationella romantikens anda hyllades han som en blivande krigarkonung: i Karl XII:s o Karl XIV Johans efterföljd skulle han återge Sverige en ärofull plats bland nationerna. Hans, liksom de yngre brödernas, uppfostran innehöll också mycket som tog sikte på militära uppgifter. Men den vanliga skolutbildningen försummades ingalunda. Från 7 års ålder hade K ett strängt lektionsprogram med tonvikt på historia, geografi o språk. Den främste av hans sv lärare, F F Carlson, betonade i sin historieundervisning fredliga ideal, inre utveckling framför yttre erövring.

Den privata skolgången avslutades dec 43. Följande år blev K genom farfaderns frånfälle kronprins o utnämndes till kansler för univ i Uppsala o Lund. Åtgärden väckte kritik i den liberala oppositionspressen, som pekade på grundlagens förbud för prinsar att mottaga civila ämbeten. När K kort därpå begav sig till Uppsala för en tids akademiska studier, var han emellertid tjänstledig från ämbetet. Han tillbragte tillsammans med prins Gustaf o under Henning Hamiltons ledning delar av två terminer i Uppsala o bevistade föreläsningar bl a av Geijer o Atterbom. Dessa förgrundsgestalter i den götiska romantiken gjorde djupt intryck på K — det framgår inte minst av hans egen fornnordiska diktning, utgiven först för en intim krets, senare, tillsammans med annan lyrik, för en större allmänhet (prosaberättelsen Fosterbröderne 48, Heidi, Gylfes dotter 52, En vikingasaga 55, En samling dikter 63). K:s diktning var efterklang, men mer personliga o äkta tonfall saknas inte helt. I Uppsala har K också mött gluntsångens värld o studentskandinavismens ideal. Bådadera har avgörande färgat hans livsstil o ideologi. K:s konstnärliga intressen tog sig också uttryck i måleri, där hans främste lärare var J C Boklund. Många konstnärer understöddes av K i olika former.

Efter studierna (även i dåv Kristiania) ägnade sig K åt militärlivet. Under denna tid o även senare har han uppfattat sig själv främst som infanteriofficer till yrke o intressen. Därom vittnar hans militära författarskap främst under 60-talet, hans starka engagemang i riksdagens försvarspolitiska strider o också den militära synvinkel ur vilken han oftast bedömde utrikespolitiska spörsmål. Brodern Oscar II, en både närstående o kritisk bedömare, fäller i sina memoarer omdömet att "kung Carl XV var en militärisk natur, vilken, om han levat under förhållanden som tillstått detta, troligen blivit en framstående fältherre".

Mot slutet av 40-talet började Oscar I använda K i det riksdagspolitiska spelet, där hans kontakter med yngre officerare o andra adelsmän kunde utnyttjas. Inför o under riksdagen 50—51, då kung Oscars frontställning mot liberalismen blivit fullt uttalad, blev K:s uppgifter fler o viktigare. Han deltog i de framgångsrika försöken att ge den liberala pressen konkurrens genom att skapa s k skandalblad, socialt radikala men monarkiskt sinnade tidningsorgan. K var också bland organisatörerna av ett nykonservativt parti med kärntrupp på riddarhuset (C O Palmstierna, G Lagerbjelke, Henning Hamilton mfl). Av motståndarna benämndes det junkerpartiet, jämfördes alltså med de ultrakonservativa junkrarna i dåtidens Preussen. Gruppen visar emellertid större frändskap med Disraelis tories: motståndare till medelklassliberalismen men socialt o ekonomiskt reformvänliga. K:s samarbete med "junkrarna" — bl a för att fälla ett vilande förslag till ombildning av ståndsriksdagen — satte junkerstämpeln på honom o gjorde honom misstänkt bland liberalerna.

Ännu mer intresserade sig dock K för utrikespolitiken. Under dansk-tyska kriget 48— 50 följde han spänt utvecklingen, inte minst de möjligheter kriget kunde öppna för en skandinavisk dynastisk union under huset Bernadotte. Han förväntade sig också en stor europeisk uppgörelse, där Frankrikes nye ledare Napoleon (III) skulle tvinga fram en lösning av Europas nationalitetsproblem. "Kanske vi då Henning", skrev han till Hamilton, "sätta oss upp och få smaka, hur en sådan rätt är, som den nya krigskonsten under så lång fred uppgjort." Då Storbritannien o Frankrike 54 gick i krig mot Ryssland (Krimkriget), tycktes just den situationen förverkligad. Sverige-Norge förklarade sig visserligen neutrala, men Oscar I inledde ett diplomatiskt spel med sikte på allians med västmakterna o Finlands återerövring. Kungen agerade i största hemlighet, men om kronprinsen blev det snart känt, att han med iver såg fram emot att som överbefälhavare få leda ett sv anfall mot Ryssland. Till Hamilton skrev han: "Stora ting förestå oss svenskar, och jag ber till Gud, att jag på denna nya bana antingen må kunna visa mig duga till något eller också få en hederlig död!" K:s öppet deklarerade rysshat vann honom nya sympatier långt in i det liberala lägret. Hans burdusa frispråkighet var också användbar i faderns diplomati: i samtal med t ex engelske ministern i Sthlm kunde K ge upplysningar o framkasta önskemål, som var omöjliga för Oscar att yttra.

Av de stolta planerna blev nästan intet: novembertraktaten 55 gav Sverige-Norge visst västmaktsstöd mot ev ryska framstötar, men Parisfreden 56 gjorde slut på alla sv 'revanschplaner. Det var ett snöpligt resultat av den kungliga diplomatin, men K hade en ovanlig förmåga att svälja förtret o acceptera nederlag. Snart var han mitt uppe i nya o betydligt självständigare politiska uppgifter: han utsågs våren 56 till vicekonung i Norge.

I Kristiania försökte K spela samma roll som tidigare under sv riksdagar, dvs partiledarens. Mot det byråkratiskt försiktiga norska statsrådet o bondemajoriteten i stortinget ville han mobilisera ett unionsvänligt parti, med vars hjälp han skulle åstadkomma stärkta unionsband: ny mellanrikslag, bättre samordning av försvaren, järnvägsförbindelse. Denna politik vann få framgångar; bara järnvägsfrågan gick i lås.

Men storpolitiken glömdes inte bort för norska konflikter. För att stärka Sverige-Norge i det utsatta läget efter Krimkriget hade kung Oscar beslutat satsa på en kraftfull skandinavistisk politik. Målet var union med Danmark, medlet en försvarsallians med detta land under dess konflikt med de tyska staterna. I denna politik engagerades också K, som var nära vän till danske kungen Frederik VII o ansågs populär i vida danska kretsar. Förhoppningen var att han, o inte den av makterna erkände tronföljaren Christian av Glücksburg, skulle efterträda Frederik. Efter ett norgebesök av en kusin till Napoleon III sept 56 anförtrodde K det norska statsrådet, att västmakterna var för en ändring av den danska successionen o att kung Oscar därför nu skulle skicka K på en resa till Khvn. Där blev K livligt hyllad både av danske kungen o allmänheten, o han trädde i förhandlingar med ledande skandinaver. Han försäkrade dem, att både fadern o han ville driva liberal politik i Sverige för att på det sättet göra bernadotterna möjliga som det förenade Nordens kungaätt.

De så inledda förhandlingarna mynnade i mars 57 ut i ett erbjudande från kung Oscar till Frederik VII om en allians, där Sverige-Norge med 16 000 man skulle bidra till försvaret av Danmark o Slesvig (däremot inte av Holstein). Danmark avvisade emellertid erbjudandet såsom inte omfattande hela den danska monarkin. Det nederlaget satte punkt för Oscar I:s diplomati, ty kort därpå förvärrades den sjukdom han länge lidit av; en interimsregering tillsattes med K som ordförande. I sept 57 övertog han styrelsen som de förenade rikenas regent.

Händelsen innebar i vissa avseenden en verklig regimförändring. K hade inte faderns auktoritet o ihärdighet, o han gjorde en dygd av nödvändigheten, då han under regentskapsåren i det stora hela lät sig ledas, inte minst i utrikespolitiken, av de män, som han efter hand satte in i det sv statsrådet: Henning Hamilton, utrikesminister Manderström o a. Hamilton ansågs allmänt tongivande, ministären o regenten följaktligen som starkt konservativa, trots att flera statsråd, t ex Gripenstedt o justitiestatsministern De Geer, hade betydligt liberalare färg. Men när K juli 59 vid faderns död blev unionskung, var en omvärdering av regimen på väg. Ministären började få anseende som reformvänlig, den nye kungen som konstitutionell monark.

Även i Norge tycktes K:s utsikter ljusa. De nya män han även där gett plats i statsrådet, främst Birch-Reichenwald, var inriktade på bättre samarbete inom unionen. För att bereda mark härför skulle K gå med på att rensa bort ur Grundloven en paragraf, som tillät svensk man att bli ståthållare i Norge. I Sverige hade de ledande statsråden på förhand sagt sig inte ha några invändningar. Men när stortinget hösten 59 beslöt i enlighet härmed, restes i den sv riksdagen o pressen en opinionsstorm mot nya eftergifter för Norge. De Geer gick över på den sv nationalismens sida, o K tvangs till slut att vägra sanktion på stortingets beslut. Händelsen skadade avsevärt både unionen o unionskungens personliga ställning. I Norge tog F Stäng över Birch-Reichenwalds ledarställning, o utrymmet för en personlig kungamakt reducerades. I Sverige fick De Geer o den ministär som nu ansågs som hans en mycket stark parlamentarisk position. Det initiativ som K förlorade under ståthållarstriden 60 lyckades han aldrig återta, hur mycket han än bemödade sig att driva en egen politik i de två frågor, som kom att dominera resten av årtiondet: skandinavismen o representationsfrågan.

Sommaren 61 meddelade De Geer K, att han tänkte lägga fram ett regeringsförslag om att ersätta ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag, framgången ur samfällda val. Programmet stred utan tvivel mot K:s tänkesätt o mot vad han betraktade som kungamaktens intressen. Men K var ingen principfast ideolog o såg sig själv som driven realpolitiker. Han kom — inte minst under en resa till England o Frankrike samma sommar — till uppfattningen att reformfrågan o skandinavismen kunde kombineras. Ett liberalt representationsförslag borde göras i ordning, meddelade han De Geer, men inte läggas fram förrän i ett ögonblick som gynnade skandinavismen, dvs vid passande europeiska konjunkturer.

De Geer godtog inte kombinationen, o en latent konflikt rådde därför mellan K o honom under de följande åren. K tycks ha gjort några, i så fall misslyckade, försök att ersätta regeringen De Geer med en ministär som accepterade hans program. Han försökte också påverka De Geer i konservativ riktning, fick t ex ur reformförslaget bort arvodena till FK:s medlemmar, varigenom FK skulle bli än mer högreståndsbetonad än från början var avsett. Men när reformpropositionen lades fram i jan 63, hade K inte lyckats påverka vare sig tidpunkten eller i något mer väsentligt avseende innehållet. Likafullt kom utspelet inte olägligt ur hans synpunkt. För det första fick förslaget den beräknade effekten på opinionen både i o utom Sverige. I den breda allmänhetens ögon var K från och med nu reformkungen, därmed också på ett nytt sätt möjlig i rollen som "Nordens Viktor Emanuel", en parallell till Italiens enande som samtiden ofta spelade med.

För tillfället ännu viktigare var, att den europeiska situationen just i början av 63 lät ana en ny stor kontinental uppgörelse, inom vars ram Skandinaviens enande kunde genomföras: den dansk-tyska konflikten gick in i ett avgörande skede, o polackerna gjorde uppror mot tsaren. Hela våren 63 stod K i förbindelse med kejsar Napoleon med tanke på ett sv deltagande i en västmaktsintervention mot Ryssland. Samtidigt återupptog han förbindelserna med ledande skandinaver, särskilt i Danmark. Det gamla programmet — försvarsallians som första steg till en skandinavisk federation under barnadotterna — kom åter till heders. I juli 63 bjöd K under ett besök i Danmark den danske konseljpresidenten Hall en allians till försvar mot tyska angrepp. Förhandlingarna om alliansens utformning togs om hand av Henning Hamilton, som efter att 61 ha lämnat ministären nu var sändebud i Khvn. Han förmådde utrikesminister Manderström att gå med på en traktat, som band Sverige-Norge till militärt ingripande vid gränsen mellan Holstein o Slesvig.

Nu restes emellertid motstånd mot denna isolerade sv understödspolitik från andra medlemmar av statsråden i Sverige o Norge. Vid en konferens sept 63 på Ulriksdal genomdrev Gripenstedt, De Geer o norske statsministern Sibbern, att saken sköts upp för hänvändelse till Storbritannien o Frankrike. I verkligheten kom uppskovet att betyda allianspolitikens förolyckande. K uppgav inte sin politik, lovade t ex i dec 63 att komma till Danmark i spetsen för 22 000 man sv-norska trupper, men det blev nu ännu klarare än under ståthållarstriden, att statsråden, inte kungen, regerade. Det danska isolerade nederlaget mot Tyskland 64 innebar slutet för skandinavismen som praktisk politik, även om K också under de följande åren några gånger invecklade sig i unionsplaner med hjälp av privata agenter.

Samtidigt som K helt o hållet förlorade greppet över utrikespolitiken, kungamaktens traditionella domän, fick han steg för steg ge upp motståndet mot representationsreformen. K:s roll vid reformens slutliga seger i dec 65 låter sig inte fastställa i alla detaljer men har knappast varit avgörande. Uppenbarligen har K så länge som möjligt sökt hålla alla bollar i luften för att i enlighet med sitt ursprungliga program utnyttja reformfrågan för en skandinavisk politik. Inte förrän några få dagar före avgörandet på riddarhuset kunde det säkert fastslås, att K givit upp motståndet mot De Geer o hans reform. Hans "avfall" har verkat nedslående på reformens motståndare o har bevisligen fått några få att lägga ner sin röst eller rösta ja. Detta har dock inte bestämt utgången.

Inte heller efteråt fick K någonting ut av reformen för skandinavismens räkning. Några motståndare, främst Gripenstedt, avgick, men de nya männen var inte K:s redskap. Det såg en tid ut, som om åtminstone unionsatmosfären skulle förbättras efter den stora reformen. En unionskommitté, som innehöll flera av K:s politiska vänner, lade 67 fram förslag till en ny föreningsakt, men 71 förkastade stortinget hela förslaget med stor majoritet.

På det inrepolitiska planet upptogs K:s sista år till stor del av försvarsfrågan. K var en varm anhängare av indelningsverket, som han ansåg borde förbli kärnan i det sv försvaret. Av. de värnpliktiga borde bara en mindre del genom lottdragning uttas till övning, dessa i gengäld få kraftigt ökad övningstid.

I olika versioner o under många kompromissförsök återkom dessa grundtankar i regeringens propositioner till riksdagen. Men 69 fälldes förslagen främst av AK:s lantmannapartister. Vid lagtima o urtima riksdagar 71 gjorde K o krigsminister Abelin nya försök att lotsa en försvarsreform genom riksdagen. De räknade därvid med att Frankrikes nederlag i kriget mot Tyskland skulle ha klargjort behovet av modernisering av det sv försvaret. Men det parlamentariska läget omöjliggjorde även nu alla resultat. Till K:s nederlag kan i någon mån ha bidragit, att han misstänktes för att vilja kasta Sverige i krig på Frankrikes sida. Misstanken var ogrundad, ehuru K liksom majoriteten av folket var starkt profransk.

Under dessa försvarsstrider hade K flera gånger tvingats av sjukdom att dra sig undan regeringsarbetet. Det var fråga om tarmtuberkulos, men varken K eller samtiden insåg sjukdomens art o allvar. Efter drottning Lovisas död våren 71 var K upptagen av planer på ett nytt giftermål, utan tvivel i förhoppning att få en tronarvinge (hans son med Lovisa hade dött i späd ålder). Sommaren 72 for han till Aachen för att bada sig frisk. I stället bröts han ner av sjukdomen o hann nätt och jämnt beträda sv mark, innan han dog på residenset i Malmö.

Av många av sin samtids ansvariga politiker i unionsrikena bedömdes K övervägande negativt. Man tillerkände honom gärna hurtig charm men ansåg honom opålitlig, ointresserad av allvarligt o ihärdigt arbete, bunden vid föråldrade samhälleliga ideal o på grund av allt detta föga skickad att upprätthålla kungamaktens anseende o ställning. Hos de mindre initierade, inte minst hos de breda lagren av folket, blev K däremot oerhört populär, säkert en av de mest folkkära kungarna i vår historia. Förklaringen är bl a det ståtliga o åtminstone till synes enkelt rättframma i hans uppträdande, hans bara slarvigt dolda mänskliga svagheter o i samband med dem en sorts ödmjukhet mitt i kungligheten. Han umgicks gärna i en borgerlig krets med inslag av bild- o scenkonstnärer, särskilt under somrarna på Ulriksdal.

K har lockat fler levnadstecknare än de flesta av våra monarker, o nästan alla tecknar hans bild med en stundom medlidsam kärlek. Bååth-Holmberg, som inte sympatiserade med K:s dryckesvanor o erotiska ostadighet, skildrar honom i ett skimmer av romantisk melankoli, sliten mellan obändighet o svärmisk vekhet. Thyselius bild är karlaktigare men inte mindre positiv. Den senaste av K:s levnadstecknare, Eriksson, gör sig stor möda att hämta fram det positiva o bestående i K:s insats. Resultatet är knappast övertygande, ty K har näppeligen på någon punkt påverkat utvecklingen i Sverige o Norden i en riktning som överensstämde med hans egna ideal. Han be- fann sig nästan monotont på den förlorande sidan. Kungamakten i Sverige o Norge var svagare, då han dog än då han blev regent — långt ifrån bara men ändå till någon del på grund av hans personliga egenskaper. Men det är inte bara segrare som fascinerar. Som en färgstark individ o som ett barn av sin tid övar K alltjämt dragningskraft. Erikssons omdöme torde stå sig: "mer intressant ur psykologisk synpunkt än ur historisk."

Författare

Åke Holmberg

Arkivuppgifter

K:s bevarade arkiv huvudsakl i BFA (ca 20 vol) innehåller bl a koncept, resejournaler, handhar ang K:s styr som vicekonung i Norge, dikter o mottagna brev (bl a 18 från drottning Lovisa, 15 från Oscar I, 8 från brodern Oscar, 22 från Frederik VII, 17 från Napoleon III, 9 från C A Adlersparre, 8 från H Hamilton o 15 från G C Hebbe). Delar av K:s arkiv i autografsaml, Sjöholmsarkivet, RA. Brev från K i BFA (bl a 65 till drottning Josefina, 27 till Oscar I, 6 till brodern Oscar o 14 i K:s eget arkiv till C L Dahlfelt), i RA (bl a stor svit till L ManderstrÖm, 17 till F F Carlson o 13 till L De Geer), i KB (till bl a L ManderstrÖm), i LUB (40-tal till H Hamilton o 13 till H Reuterdahl) o strödda i UUB. — K.s stora konstsaml tillföll efter hans död NM.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tabell öfver jernmalms-fångsten, tackjerns-blåsningen samt stång-och ämnes-jerns-smidet i Sverige under loppet af år 1844. [Rubr.] U o o å. Tv-fol. 1 bl. [Anon.] — Fosterbröderne. Saga. Sthlm 1848. 4:o. 117 s, 15 pl. [Anon.] Övers: Die Kampfgenossen. Eine Sage. Sthlm 1848. 139 s. [Anon.] — Heidi, Gylfes dotter. Sthlm 1852. 96 s, 4 pl. [Anon; episk dikt.] 2. uppl 1859. — En vikingasaga. Sthlm 1855. 70 s. [Anon.] — Föredrag hållna i S:t Johannis-loger inom Fr. m. o. IX pr. Afd 1. Sthlm 1858. 96 s. [Anon; tills med Oscar [II] o L A Weser.] — Dikter. Sthlm 1858. 60 s. [Anon.] — La fée des eaux. Sthlm 1859. 22 s. [Anon; ur föreg; övers av L G Ténint.] — Kongl. maj:ts tal till rikets ständer vid hyllningen, den 5 maj 1860 (Folk-sånger i anledning af DD. MM. konung Carl den 15:des och drottning Lovisas högtidliga kröning i Stockholms storkyrka d. 3 maj 1860 .. . Samt H. M. konungens tal. . ., Västervik 1860, s [6—8]). — Frågan om Stockholms befästande, af en f. d. officer. Sthlm 1860. 12 s. [Anon.] Övers: Stockholm doit'il etre fortifié? Par un ancien officier. Sthlm 1860. 15 s. [Anon; övers av J H Kramér.] — Några ord om svenska bevä-ringsinrättningens ordnande. Sthlm 1860. 16 s. [Anon.] Övers: Quelques mots sur 1'organi-sation de la landvehr suédoise. Sthlm 1860. 23 s. [Anon; övers av J H Kramér.] Nogle Ord om de foreslaaede Forandringer i Vaernepligtsloven og i Armeens Organisation. Christiania 1862. 16 s. [Anon.] — Poetiska stunder. Sthlm 1862. 54 s. [Anon.] — Militära tankar i sammandrag. Sthlm 1863. 32 s. [Anon.] [Ny uppl] 1865. Övers: Militaere Strotanker. Christiania 1864. 32 s. [Anon.] Resumé de principes militaires par C. Sthlm (tr Saint-Denis) 1866. 31 s. [Sign.] [Ny uppl] Paris 1872. 15 s. [Ej anon; ur Journal des sciences militaires.] — En samling dikter af C. Sthlm 1863. 242 s. [Sign.] [2. uppl] 1870. övers: En samling Digte af C. Thrond-hjem 1864. 220 s. [Sign.] Légendes et poémes scandinaves ... du suédois par G. B. de Lagréze. Paris 1863. 259 s. [Prosaövers.] Dikten Hjertats hem i övers: L'asile du cceur (av L Ténint) o La demeure du cceur (av A Re-naud) tr i Urval ur franska litteraturen ... af F. N. Staaff, [d 2,] kurs 5, Sthlm 1864, s 597 f resp 652. — Smärre dikter af C. Sthlm 1865. 79 s. [Sign.] Övers: Smaadigte af C. Overs af Dr. H. Schou. Khvn 1866. 68 s. Dichtungen von C. . . . von A. v. Winterfeld. Berlin 1866. 71 s. Gedichte von C. Berlin 1866. 48 s. [Av M Runkel.] [Samtl sign.] Gedichte. Deutsch von Dr. F. L. Bömers. Minden 1867. 4:o. 59 s. Kleine gedichten. . . . vertaald door J. J. L. ten Kate. Leiden [1868]. 85 s. Gedichte. Ubers von G v Lein-burg. Berlin [1870]. 87 s. Poezye. Przelozyl W. Engeström. Warszawa 1873. 45 s. I urval: Gedichte. Ubers von G v Leinburg. Pressburg 1865. 16 s. Gedichte (Furstliche Poeten. Hrsg . . . von F X Seidl, Stuttgart 1875, 4:o, s 203—226). —Elfdansenaf C. [sign] (Vitter-hetsstycken af Ff. m. konungen . . . jemte flera sv förf . . . [utg av O Carlén], Sthlm 1865, s 1 f; övers [av E I Tupper] i [M F, E I o M E] Tupper, Poems by three sisters ... A new ed, with some added translations . . ., London 1866. s 208—210; flera dikter övers i E I Tupper, Poems, translated from the Swedish, and original, London 1872, s 1—12). — P. m. angående armeens vapenöfningar. Sthlm 1867. 39 s, 11 pl-bl. [Anon; utarb under red av K.] — Tankar om nutidens taktiska rörelser. Af C. Sthlm 1867. 37 s. [Sign.] Övers: Tanker om Nutidens taktiske Bevaegelser af C. Overs ... af P. G. Muller. Helsingör 1868. 35 s. Idées et reflexions sur les mouvements de la tactique möderne, par G. Sthlm 1868. 55 s. Gedanken uber die taktischen Bewegungen der gegenwärtigen Zeit von C. aus dem Schwedischen von Hilder. Königsberg u å. 32 s, 1 pl-bl. [Samtl sign.] Idee e considerazioni sulle evoluzioni della tattica moderna. Ver-sione autorizzata . . . per G. Corvetto. Firenze 1868. 44 s, 1 pl. [Anmäld i Rivista militäre italiana så, vol 3, s 129—154.] -— Några tankar angående svenska arméns organisation, framlagde för fosterlandsvänner. Sthlm 1865. 32 s. [Anon.] övers: Quelques reflexions sur 1'organisation de 1'armée suédoise présentées aux amis de la patrie par C. Sthlm (tr Saint-Denis) 1866. 40 s. [Sign.] —¦ Berättelse om fältmanövern den 28 juni — 4 juli under öf-ningslägret vid Stockholm år 1867. Sthlm 1867. 40 s, 6 kartor. [Anon.] — Betraktelser angående infanteriet tillegnade den svenske infanteri-officern. Sthlm 1868. 63 s. [Anon.] Övers: Considérations sur 1'infanterie, dédiées aux officiers de 1'infanterie suédoise, par C. Sthlm 1868. 100 s. [Sign.] Betrachtungen uber die Infanterie. Frei aus dem Französi-schen ubers ... von E Gunther. Wien 1869. 56 s. Betrachtungen iiber die Infanterie. Ge-widmet . . . Aus dem französischen Originale iibertr von C v Sarauw. Leipzig 1870. 91 s. — Alle amabilissime donne! Poema. Sthlm 1870. (4) s. [Övers H S Schmidt] — Berättelse om fälttjenstöfningame i Skåne 1871. Sthlm 1871. 54 s, 1 karta. [Anon.] — Kronprins Carls Rapport af 14 August 1856 til Kong Oscar I om hans Iagttagelser paa hans store Reise i Norge (Historisk Tidsskrift, Ra;kke 4, Bd 4, Kristiania 1907, s 421—426).

Källor och litteratur

Källor o litt: F v Dardel, Minnen, 1—4, (1911—13); L De Geer, Minnen, 1—2 (1892); [dens,] Ur Louis De Geers brevsaml (1929); Den sv utrikespolitikens hist. 3:3 (1961); E af Edholm, Svunna dagar (1944); dens, På K:s tid (1945); dens, Mot seklets slut (L948); E Edholm, Från K:s dagar (1906); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); S Eriksson, K (1954); O v Feilitzen, K o Jefferson Davis (PHT 1949); C Hallendorff, Illusioner o verklighet (1914); dens, Oskar I o K (Sveriges hist till våra dagar, 12, 1923); dens, Från K:s dagar (1924); H Hamilton, Ur Henning Hamiltons brefsaml, ed G Carlquist, 1—2 (1914); E Hedin, Den skandinaviska alliansfrågan 1857—¦ 1863 (VHAAH 1953); A Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); dens, Skandinavismens kris (Sc 1946); C Bååth-Holmberg, K som ensk man, konung o konstnär (1891); dens, K o Louis De Geer (Sv tidskr 1892); P Hultqvist, Försvar o skatter (1955); B Lagercrantz o M Rehnberg, Kungens glada dagar (1954); H L Lundh, Från skandinavism till neutralitet (1950); A C Manthey, Dagböger for aarene 1856—1874, 1—2 (1905—19); Oscar II, Mina memoarer, ed N F Holm, 1—3 (1960— 62); F Stäng, Stattholdersak og unionsstrid 1856—1862 (1943); E Thermaenius, Lantmannapartiet ... (1928); E Thyselius, K o hans tid (1910).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl XV, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Holmberg), hämtad 2024-11-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12360
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl XV, urn:sbl:12360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Holmberg), hämtad 2024-11-12.