E Otto Magnusson

Född:1864-10-29 – Vislanda församling, Kronobergs län
Död:1939-08-23 – Agunnaryds församling, Kronobergs län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker


Band 24 (1982-1984), sida 709.

Meriter

Magnusson, Ernst Otto, f 29 okt 1864 i Vislanda, Kron, d 23 aug 1939 i Agunnaryd, Kron. Föräldrar: lantbrukaren Magnus Bengtsson o Maria Petersdtr. Studier vid Kronobergs läns folkhögsk 81–83, hemmansägare i Tumhult, Agunnaryd, från 93, ordf i kommunalfullm o kommunalstämma där 97–16, led av styr för Agunnaryds sparbank från 98, ordf där från 05, led av Kronobergs läns landsting 99–34, v ordf 16–20, ordf där 21–34, led av AK 03–36 (led av KU 10–34, särsk utsk nr 2 18A, särsk utsk nr 3 18B, första särsk utsk 19A, 22, 25 o 27, heml utsk 19A–21, särsk utsk nr 1 20, utrikesnämnden 21–36, särsk utsk 24, 28 o 30, sjätte tillf utsk 25, ordf där 33, andre v talman 33–34, förste v talman 35–36), led av fattigvårdslagstiftn:komm juni 07–dec 22, av styr för Karlshamn–Vislanda järnvägs ab från 11, v ordf där från 31, led av komm ang skattetyngda kommuner juli 16–febr 17, av sparbankslagstiftn:sakk jan 20–juli 21, av styr för Smålands ensk bank (ab Smålands bank från 34) från 22, ordf där från 30, led av komm ang ägofred mars–okt 28, ordf i komm ang lantbruksingenjörernas löner juli–nov 29, i komm ang veterinärernas löner juli 29–juli 30, led av skatteutjämn:beredn okt 29–dec 32, ordf i lantmätarelönesakk maj 30–nov 32.

G 14 april 1894 i Berga, Kron, m Britta (Betty) Katharina Bengtsson, f 18 mars 1867 där, d 2 sept 1957 i Agunnaryd, dtr till riksdagsmannen Karl Isak B o Anna Stina Jonasdtr.

Biografi

Otto M hade "fina anor bort mot en lång rad av luriga riksdags bönder, som kunde hålla greppet hårt kring pungen och tungan rätt i munnen" (Wästberg). Då han var åtta år, flyttade familjen till Granhults gård i Agunnaryds socken i Sunnerbo härad. M genomgick 1881–83 Kronobergs läns folkhögskola. Han drabbades i ungdomen av tuberkulos och gick genom resten av livet med endast en lunga. Den till det yttre kraftige mannen tvingades att ta det försiktigt, något som stundom sades ha överdrivits en del. 1893 köpte M gården Tumhult i hemsocknen. Därmed var han också valbar och trädde in i kommunalpolitiken. 1897 efterträdde han fadern som ordförande i kommunalnämnden och kommunalstämman. Senare skulle även M:s son Erik M överta dessa uppdrag. I tre generationer upprätthölls sålunda en unik kommunalpolitisk tradition. M satt också som landstingsman i Kronobergs läns landsting i många år och var de sista 14 åren ordförande.

1903 invaldes M i AK, som han sedan oavbrutet tillhörde till 1936, först som representant för lantmannapartiet och från 1912 för lantmanna- och borgarepartiet, sedermera högerpartiet. Han hade betydelsefulla utskottsuppdrag och tillhörde länge utrikesnämnden. Liksom Karl Magnusson (s 705) avslutade han sin riksdagsmannabana som förste vice talman. M var ledamot av flera kommittéer, bl a fattigvårdslagstiftningskommittén 1907–22. Han tillhörde AK-högerns förtroenderåd och partiets arbetsutskott. Han efterträddes i riksdagen 1936 av sonen Erik M.

"Tumhult" betraktades som en av de sista stora bondehövdingarna. Han var en av de främsta, då det gällde att tillvarata arvet från det gamla lantmannapartiet, och representerade bättre än de flesta andra kontinuiteten i sv bondepolitik. På 1920-talet blev M en av Arvid Lindmans nära förtrogna; de förenades också i en personlig vänskap. M omnämndes allmänt som den efter Lindman mest inflytelserike inom högern. Denna position emanerade inte minst från M:s ställning som den främste av partiets lantmannarepresentanter, vilka utgjorde omkring hälften av riksdagsgruppen.

Efter de nya bondepartiernas tillkomst blev jordbrukspolitiken både besvärligare och viktigare. Då frågan om en tredelning av högern diskuterades 1919, var M till en början inte främmande för att bilda ett särskilt bondeparti på högersidan, men Lindman övertygade honom om det olämpliga i ett renodlat bondeparti. Han var därefter trogen tanken på samhörigheten mellan "borgare och bönder" i ett parti. Han såg i Lindman ett ideal och förblev honom obrottsligt lojal. Det har sagts om honom, att om han så önskat, hade han varit designerad för en post i någon av högerregeringarna liksom för ordförandeskapet i KU. Men han föredrog, som en samtida porträttör anmärkte "mer undanskymda platser- i styrelserna för banker och vägar i hembygden, i utskott och utredningar i rikets politiska högkvarter" (Wästberg, s 67). I valrörelsen 1921 föreslogs han av Nils Wohlin, då bondeförbundets kanske främste talesman, som statsminister i en "bonderegering". Wohlin uppfattade M som "riksdagens starkaste bondenamn" och önskade, att denne kring sig kunde samla bönderna inom högern, bondeförbundet och liberalerna "i en homogen bonde- och sparsamhetsregering". Endast bondeförbundspressen var positiv. I övrigt föranledde förslaget åtskilliga ironiska och kritiska kommentarer. M torde dock inte ha varit helt oberörd, och i ett brev till Lindman 4 okt skrev han: "Efter Wohlins dumma prat vill jag ogärna resa till Stockholm, ty då kan malicen påstå, att jag reser för att få bli statsråd."

Det stod alltid, har det sagts, en viss mystik kring Tumhults person. Han syntes alltid mindre än han verkade. Det finns samstämmiga vittnesbörd om att han ytterst ogärna yttrade sig i kammardebatterna. När det skedde, talade han endast helt kort och enligt ett i förväg noga utformat manuskript. Det förefaller som om hans nerver helt enkelt svek honom, då det gällde att uppträda inför kammaren. Inte heller ville han riskera att hamna i en polemisk debatt. Samtidigt ansågs han vara en ypperlig talare i mindre församlingar, vid partimöten etc. Sv tidskrift karakteriserar honom till och med i dessa sammanhang som "en orator av ovanliga mått, koncis och klar, milt ironisk och underfundig, med fint sinne för nyanser och ett herravälde över språket nästan till konstnärlighet". Detta omdöme tycks samtiden ha delat. Hans slagfärdighet blev smått legendarisk, och många anekdoter återges kring honom. De två oftast förekommande förtjänar att relateras och är båda knutna till bondeförbundsledaren Olsson i Kullenbergstorp, till vilken M synes ha haft ett antagonist/vänskapsförhållande. Beträffande högermannen Bengtssons i Kullen övergång till bondeförbundet 1933 skall M ha yttrat, att denna innebar en kvalitetsförbättring för bägge partierna. När Olsson inför en förestående valstrid uttalade att eftersom de båda var bönder borde de inte beljuga varandra, replikerade M, att om Olsson lovade att inte ljuga om högern, så lovade han för sin del att inte berätta sanningen om bondeförbundet.

M hade en starkt konservativ övertygelse. Ibland kunde han också uppfattas som "överdrivet försiktig". Ivar Anderson uttalar kritik mot bönderna inom högern, som ville undvika regeringsställning och i stället föredrog att vara i opposition, vilket ansågs ge ett bättre utbyte. Samtidigt hade han dock en viss förståelse för denna ståndpunkt. "Tumhult hade", skriver han, "inte glömt att högern fått bära ansvaret för ministärerna Hammarskjölds och Swartz' politik, ransoneringar, maximipriser och allt sådant som bondeförbundet fortfarande levde högt på i sin agitation" (1968, s 141).

M betecknades som född till diplomat. Han ansågs ha ett högt utvecklat politiskt spårsinne och användes flitigt som förhandlare med andra partier. Han var en utpräglad taktiker, och vid sidan av det högst seriösa politiska arbetet och dess mål medgav han, att han också njöt "av det politiska spelet". För Claes Lindskog erkände han: "Jag älskar jakten mer än fågeln." Av motståndare kunde han också kallas "hymlande" och "riksdagens störste räv".

Kvar står emellertid, att M var en framstående "korridorpolitiker" i betydelsen resultatpolitiker. Han betecknas som klok och omdömesgill, och han hade ett utomordentligt starkt inflytande över besluten inom den egna partigruppen. Han ansågs allmänt som försynt och tillbakadragen i sitt väsen, som vinnande, habil och älskvärd i sitt umgänge med såväl partifränder som motståndare. Då han lämnade riksdagen 1936, fick han följande eftermäle i Sv tidskrift: " 'Tumhults' hela kynne har fört honom utanför de positiva och dristiga kraftpolitikernas kategori, men han har ägt en klokhet, som i sitt slag varit enastående, en kombinationsförmåga, som endast kunnat härflyta ur en överlägsen begåvning, och en bjudande, i bästa mening aristokratisk värdighet i sitt framträdande, som mindre erinrat om bondeståndet än om riddarhuset."

Författare

Birger Hagård



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från M i KB o RA (till A Lindman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En underlig propaganda. De osakliga angreppen mot högern i jordbruksfrågan. Föredrag. Kalmar 1932. (4) s. – Våren svenske! Tal (M[artin] Svensson, Birger Pettersson o O M, Sanningsord om krishjälpsuppgörelsen. Tal i Växjö den 9/9 1933, Växjö 1933, s 15 f). – Högerreservationen till försvarskommissionens betänkande. Reservation ... avgiven. Sthlm 1935. 32 s. (Tills med [T] Borell.) – Se även Förteckning över statliga utredningar 1904–1945, [Sthlm, tr] Norrköping 1953.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); dens, Otto Järte – en man för sig (1965); dens, Åsyna vittne, Människor o händelser i press o politik 1914-1940 (1968); O Gellerman, Staten o jordbruket 1867-1918 (1958); G Gerdner, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); B Hagård, Nils Wohlin, konservativ ccnterpolitiker (1976); K Kilbom, Cirkeln slutes, Ur mitt livs äventyr, 3 (1955); C Lindskog, Bokslut (1949); G Lindskog, Med högern för Sveriges framtid (1954); K Magnusson, Vid spade o riksdagspulpet (1950); O Nyman, Sv parlamentarism 1932–1936 (1947); E Palmstierna, Orostid, 2, 1917–1919 (1953); Sv tidskr 1936, s 584; H Tingsten, Mitt liv, Ungdomsåren (1961); E Wästberg, Sv herrar (1934).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Otto Magnusson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10179, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birger Hagård), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10179
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Otto Magnusson, urn:sbl:10179, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birger Hagård), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se