Adolf Fredrik Lindblad

Född:1801-02-01 – Skänninge församling, Östergötlands län
Död:1878-08-23 – Skeda församling, Östergötlands län (på Lövingsborg)

Kompositör, Musiklärare


Band 23 (1980-1981), sida 262.

Meriter

Lindblad, Adolf Fredrik, f 1 febr 1801 i Skänninge, d 23 aug 1878 på Lövingsborg, Skeda, Og. Son till Martha Helena Friberg. Fosterföräldrar: rådmannen o handlanden Carl Jacob Lindblad o Ulla Lomell, från 1810 Sophia Charlotta Zetterling. Erhöll privat undervisn i Skänninge, inskr i Vadstena trivialskola 1 april 09, i Klara skola i Sthlm 16 okt 09, i Tyska skolan i Sthlm 12, i Tyska skolan i Norrköping ht 13 o i hal där 14, biträde i fosterfaderns affär 16, anställd vid ett skeppsklarerarekontor i Hamburg 18—19, inskr vid UU 7 juni 23, harmonilärestudier för J C F Hæffner i Uppsala 23 — 25, vik director musices vid UU 24—25, studieresa till Berlin o Paris 25 — 26, grundade o ledde egen musikskola i Sthlm 27—61, musiklär vid Nya elementarskolan där 28—33. Tonsättare. — LMA31, MA:sGM52.

G 15 maj 1828 i Törnevalla, Og, m Sophia Carolina Kernell, f 18 maj 1802 i Hällestad, Og, d 21 juli 1886 på Lövingsborg, dtr till prosten mag Per K o Charlotta Elisabeth Burén.

Biografi

L föddes som "oägte son" till en knappt 17-årig mor — dotter till bryggaren o traktören Carl Magnus Friberg — o hans far har hittills varit okänd. Enligt bevarade familjetraditioner ville L själv p g a sitt yviga mörka hår o livliga temperament gärna tänka sig en zigenare eller italienare. En sen anteckning av dotterdottern Malla Grandinson berättar emellertid, att L:s mor för en styvdotter namngivit en jämnårig östgötaofficer Söderberg, våren 1800 kommenderad till Norrköping. Någon sådan finns inte i arméns rullor, däremot en Fredric Adolph Söderström (1783—1830), som får antas vara L:s verklige far (Linder).

I april 1802 dog L:s morfar, ruinerad sedan hans gård vid Stora Torget (nuv Stadshotelltomten) i Skänninge gått på exekutiv auktion. Natten före Fribergs död hämtades ettåringen av handlanden, senare rådmannen Carl Lindblad, gift med en moster till Martha Friberg, till den Lindbladska gården öster om Skenaån, under 1900-talet till rivningen 1945 stadens hembygdsmuseum o felaktigt betecknad som L:s födelsehus. Enligt L:s ungdomsminnen, nedskrivna i 70-årsåldern, skapade den stränga fostermodern tidigt intryck hos pojken av det syndfulla kring hans födelse, en skuldkänsla, som han själv tror orsakat många av hans livs dystra stunder, o som säkerligen satt spår i överkänslighet o bristande självkänsla. Så mycket hellre minns han sin fosterfar, som gick ut med honom på ängarna o noga lärde honom namnen på växter o blommor, intryck som säkert ligger bakom många av L:s naturlyriska sånger o hans kärlek till Östergötland. Med sitt namn skyddade Carl L from skolkatalogerna också L från den i dåtida offentliga handlingar så vanliga beteckningen "oäkta".

L:s mor hade 1803 tagit tjänst i Sthlm o gifte sig 1806 med J E Sundwall, kamrer o skådespelare vid de K teatrarna. I okt 1809 skickades L med en oxfora till sin mor i Sthlm: "Om min ankomst dit gjorde henne glädje eller sorg vet jag ej. Att hon mötte mig med tårar vill jag minnas, men deras anledning vågar jag ej bestämma (sorg eller fröjd blev mig fördold)" (L:s ungdomsminnen). L:s återkommande klagan över bristande moderskärlek i barndomen tyder på att de aldrig kom varandra nära, trots att hon från 30-talets början till sin död 1854 bodde i samma hus eller kvarter som sonen o hans familj.

Genom Sundwall kom L redan som barn bakom teaterns kulisser som handräckning, men han påpekar själv att hans musikaliska intresse var ringa, utöver det att han väckt uppmärksamhet genom att i en portgång för sig själv sjunga kung Kristians recitativ ur den gustavianska nationaloperan Gustav Wasa, så som han hört den store Karsten sjunga det. Styvfaderns hastiga död gjorde att L på moderns begäran 1813 fick återvända till fosterfadern, som snart flyttade till Norrköping. Hans första hustru hade dött; hans andra, Sophia Charlotta Zetterling, var prästdotter o "ett fruntimmer med överlägset förstånd och av en bildning vida över hans" (L:s ungdomsminnen). Hon var den första som gjorde L bekant med tidens sv diktning, o fastän varken hon eller maken förstod musik fick L studera både piano o flöjt.

Det närmaste årtiondet försökte fosterfadern förgäves få L att lära sig handlandens yrke, men L skrämde snarast kunder från affären eller komponerade på notpapper, gömda under den slarvigt förda kassaboken, mitt emot fosterfadern på hans kontor. Ett års vistelse för L i Hamburg (1818-19) vid ett skeppsklarerarekontor var för Carl L bortkastade pengar men för L ett avgörande personligt o konstnärligt uppvaknande, då han lärde känna den nya tyska kulturen — Goethe, Schiller, Tieck, Jean-Paul o inte minst Beethoven, vars sonater ständigt stod framme på L:s piano. I en anteckningsbok från denna tid skrev L ner både citat från älskade mästare o egna aforismer o dikter på svenska eller tyska av stort biografiskt o psykologiskt intresse.

Åter i Norrköping skrev L (jan 1822) en kantat vid en ung väns död (hans första bev verk), där ett tema ur Beethovens Eroicasymfoni typiskt nog citeras, o en (förlorad) flöjtkonsert, som uppfördes genom Carl L:s försorg. Genom sin nya fostermor kom L också sommaren 1822 till hennes kusin på Bleckenstad, söder om Mjölby, änkeprostinnan Kernell, av berömd östgötsk prästsläkt. Där fick han undervisa döttrarna i pianospel — den yngsta, Sophie, blev efter många bekymmer hans hustru — o lärde känna sonen i huset, P U Kernell (bd 21), berömd bland uppsalastudenter för sin Bellmanssång, o — viktigast av allt — deras kusin, den 32-årige docenten P D A Atterbom.

Vänskapen blev livslång o av genomgripande betydelse för L, både personligen o i hans konstnärliga utveckling. Först av allt ledde den till att L, nyförlovad med Sophie Kernell, i juni 1823 blev student vid UU med huvudsyfte att studera harmonilära för universitetets director musices J C F Hæffner, som L också vikarierade för 1824—25 o hoppades få efterträda. Ändå viktigare blev emellertid att L genom Atterbom mottogs som vän o like i de konstnärliga akademiska kretsarna. Den 40-årige Geijer blev så inspirerad av L:s första sånger att han tillsammans med L 1824 gav ut Musik för sång och fortepiano, där de båda tonsatt flera av Atterboms nya dikter.

Med onda aningar hade P U Kernell 1822 rest söderut för att bota en lungsjukdom, o han dog i Göttingen. Sorgen band uppsalavännerna o Kernells tätare samman. Överstinnan Malla Silfverstolpe, berömd för sina litterära fredagssalonger på hög social nivå, hade avgudat Kernell o fängslades av L redan vid det första sammanträffandet: "Lång, smärt, med yvigt rikt ljusbrunt låckigt hår, såg han i Mallas tycke särdeles intressant och originell ut. — Utan att vara vacker föreföll detta anlete denna gestalt henne så uttrycksfull och genialiskt behaglig — den svarta fracken klädde honom så väl, håret, på sned kammat, var ej likt någon annans ... L:s målföre och sätt att tala, var ock särdeles vackert — och då han vid claveret sjöng Jägarvisan i Lycksalighetens ö med den vackra mélodie han componerat därtill, tyckte Malla det var förtjusande. Han sjöng med ett uttryck, en egen ton som hon aldrig hört" (ms, mikrofilm i UUB).

Våren 1825 utverkade Malla Silfverstolpe åt L ett lån för utlandsstudier från Karl XIV Johan, o på sommaren anträddes färden av L tillsammans med den utarbetade Geijer o Malla S, som båda ännu en gång ville träffa Berlin-väninnan Amalia v Helvig o på vägen vallfärda till Kernells grav. Atterbom följde ressällskapet till Skåne o Danmark. Över Lund, där den sjuke Tegnér försonade sig med Atterbom, gick resan över Khvn söderut längs Rhen. Överallt besöktes tidens stora — C M v Weber, Tieck o Jean-Paul — o i Berlin umgicks man i Helvigs kretsar med bl a Bettina v Arnim, som berättade om sitt förhållande till Goethe.

I Berlin studerade L okt 1825—juli 1826 komposition för Zelter o piano för Clementi-eleven Ludw Berger, som 1812 bott i Sthlm o nu bjöd L till sitt hem. Hos Zelter lärde han känna den åtta år yngre Felix Mendelssohn. Deras vänskap o iver att höra den andres åsikt om egna verk varade livet ut. L tillhörde Mendelssohns mycket få "du"-vänner o bodde tom våren 1826 några månader i hans föräldrahem. Under berlintiden trycktes 14 folkvisearrangemang av L, Der Nordensaal, tillägnade Mendelssohn, o två tidskriftsartiklar om musiken i Sverige.

I Berlin tillägnade sig L också B Logiers metod för en på en gång praktisk o teoretisk musikundervisning, o efter en kort resa till Paris — där hans uppskattning av tysk musik stärktes, liksom hans aversion mot fransk o italiensk — återvände L via Berlin till Sthlm, där han hösten 1827 grundade en musikskola enligt Logier-metoden o snart fick både kronprins Oscar (I) o hans barn som elever. Under följande decennier utbildades där musikpersonligheter som pianisten Hilda Thegerström, tonsättarna prins Gustav (bd 17), Ludvig Norman o Ivar Hallström (bd 18), samt — privat — Jenny Lind (s 178).

Som nygift slog sig L ner i sin barndoms klarakvarter — under 30-talet som närmsta granne till kyrkan. I hans hem mötte uppsalavännerna Sthlms författare o konstnärer, bl a Fredrika Bremer o C J L Almquist, snart en nära personlig vän till L — i någon mån till uppsalavännernas förfäran. "Almquist hade en hemlighetsfull makt över honom", skriver Thekla Knös (bd 21) så sent som på 1850-talet.

Vänkretsens meningsmotsättningar tog sig ofta konstnärliga uttryck: L försvarade bl a i en anonym tidskriftsartikel Almquists Drottningensjuvelsmycke o i L:s sång En sommarmorgon (nr 24, tr 1836); numrering enl Hirsch's standarduppl i 9 delar, 1879—80) anar man tonfall ur Tintomaras sång. Efter ett gräl vid L.s sedvanliga nyårsbesök i Uppsala skrev Geijer som försoningsgest en av sina bästa sånger, På nyårsdagen 1838 (Ensam i bräcklig farkost) besvarad av L:s E G Geijer-sång Framåt (nr 103). När Geijer så splittrade vänkretsen med sitt "avfall" till liberalismen o samtidigt i tryck alltför personligt kritiserade Atterboms Saml skrifter kom L omedelbart till Atterboms försvar, tonsatte o gav ut sex svenska visor av Atterbom" och skalden tillägnade". Under 30-talet stod L:s skaparkraft som högst. En symfoni i C-dur uruppfördes 1832 o hälsades av Geijer som en vårsvala (symfonier av sv tonsättare slog igenom först efter Berwald). Den framfördes även av Mendelssohn vid en Gewandhauskonsert 1838 i Leipzig, recenserades kort o positivt av Schumann (se Norlind) o trycktes av det stora tyska förlaget Schott, liksom några kammarmusikverk o sånghäften.

Medan L:s elev kronprins Oscar fullbordade E Brendlers opera Ryno, arbetade L på Frondörerna (eller En dag under partistriderna i Paris 1649), o Malla Silfverstolpe fick 11 maj 1835 sin dröm från Berlinåren uppfylld — att i samma loge som L få höra en opera av hans hand. Ett dåligt libretto, med alltför tydliga lån ur Figaro o Fidelio, där vagt revolutionära stämningar förbryllade publiken, gjorde att verket inte blev den succé som L, med orimliga förväntningar, hoppats på. Däremot kan åtta föreställningar inom ett år knappast betraktas som ett fiasko, vilket ofta sagts, i jämförelse med Beethovens Fidelio sex gånger under lika lång tid eller kronprinsens Ryno (som rimligtvis tilldrog sig särskilt intresse) tjugo gånger på fyra år.

Åren därpå sysslade L med ännu ett par operaplaner: Almquists Den blå fanan o Fredrika Bremers Blenda, som diskuterades ingående o ännu 1842 nämns "under arbete" (självbiografisk art av L i Biogr lex). Säkert låg den krigiska sägenhjältinnan — som genom att försvara Småland mot danskarna ansågs ha bidragit till att kvinnans lagliga rätt i Värend delvis var jämställd med mannens — Fredrika Bremers emancipationssträvande närmare om hjärtat än L, men hans oförmåga att samla sina krafter de närmaste åren hade också personliga skäl.

I Frondörerna hade den 15-åriga Jenny Lind fått sin första sångroll, en trubbnäst flicka som enligt alla blev som förklarad när hon sjöng. Hon var liksom L "oäkta" (L har i brev framhållit att detta förenade dem), o när hon nov 1839 rymt hemifrån, gav makarna L henne ett hem hos sig, som barn i huset — en konfrontation mellan två särpräglade o känsliga begåvningar som måste sluta katastrofalt. Jenny Lind inspirerade L o hans vänner att komponera sånger; själv lärde hon i sina tolkningar mycket av den dubbelt så gamle tonsättaren. När hon 1841 for till Paris för att rädda sin överansträngda röst, följde L efter i april 1842 för att ordna den uppsjungning för Meyerbeer som resulterade i hennes internationella genombrott i Berlin 1844. Under Jenny Lind-febern i Sthlm 1841—44, då hennes vagn i triumf av beundrarna drogs till L:s hem i Bondeska palatset (där nu Rosenbad ligger), hade vänskapen åtminstone för L:s del övergått i förälskelse. L:s hustru erbjöd skilsmässa, men Jenny Lind flydde i panik för att rädda vännernas äktenskap. Under sin internationella karriär återgäldade hon dem också genom att överallt sjunga L:s sånger (som tillsammans med andra svenska ofta gavs ut — med sångerskans porträtt — som "Jenny Linds favoritsånger").

Ett resultat av dessa års oro blev de sånger i samlingen tr 1844 som — sedan Jenny Lind försvunnit från Sverige — gav upphov till en utdragen pressdebatt om en oväntad vändning i harmoniken i Runebergssången Den övergivna. Striden dog ut först när Ludwig Spohr i Kassel, ett av tidens orakel, givit ett utomordentligt positivt omdöme om L:s sånger. Efter att förgäves ha försökt sig i stora former som symfonins o operans tycks L efter denna presstrid ha blivit så skygg o förlamad att han huvudsakligen övergick till att skriva de sånger (nr 76—215), som den sv hemmapubliken kunde acceptera, eller kammarmusik som i Mazerska kvartettsällskapet framfördes med vännen J Falkenholm (bd 15) i spetsen. Översättningen av tre italienska operor, framförda 1850—52, bl a Bellinis Puritanerna 1851 (otryckt), kan liksom L:s andra symfoni i D-dur antas vara inspirerade av Jacopo Foroni (bd 16), som 1855 uruppförde symfonin (meddel av Stig Rybrant) vid en hovkapellkonsert o dessutom upprepade den 1856 o 1858. Musikskolan, ett stilla hemmusicerande på slottet o i vänkretsen dominerade slutet av L:s liv.

Mot 50-talets slut gjorde L en översyn av Frondörerna for en nyinstudering 1860—61 o från denna tid härstammar två sångcykler för blandad kör o piano, Drömmarne (Thekla Knös, uruppf 26 jan 1861), som också finns i en orkesterversion o "Om winterqväll. Gammalt och nytt" (end de omramande körerna är nya), uruppf 20 april 1863.

Den äldsta dottern Lottens giftermål 1859 (se nedan) o flyttning till Östergötland blev ett svårt slag för L, o 1861 överlät han ledningen av sin musikskola till eleven Ivar Hallström, efter L ansvarig för hovets musikaftnar. Sedan de flesta ungdomsvännerna dött – Geijer 1847, Atterbom 1855 (på stockholmsbesök, i L:s egen säng) o Malla Silfverstolpe 1861 – krymper det biografiska brevstoffet. Under 60-talets förra hälft flyttade L o hans hustru till Lotten på Lövingsborg, där de tillbringade sina sista år, ofta med besök av yngre vänner, t ex den föräldralösa Thekla Knös, vars dikter L gärna tonsatte. Bekantskapskretsen utvidgades, delvis genom henne, till nya uppsalagenerationer: tonsättare som J A Josephson (bd 20) o Gunnar Wennerberg o diktare som C W Böttiger o Edvard Bäckström. Till Lövingsborg kom också, två år efter hans död, C R Nyblom, som skrivit den enda boken om L. Avslutningsvis ger han följande porträtt av en människa som av allt att döma charmerat en stor krets av svenska o utländska kulturpersonligheter: "Den som haft lyckan att känna honom personligen, han skall förvisso inte förgäta den snillrike mannen med den imponerande gestalten, det stolta huvudet och dess väldiga hårprydnad, de ömsevis ljungande och drömmande ögonen, och den fint leende munnen med dess på en gång melankoliska och spefulla uttryck, men framförallt det blixtrande samtalet, när han kände sig värmd och tilldragen, och det älskvärt intagande, något fria, kanske ibland självsvåldiga sättet, som ingen fann stötande, därför att det var LINDBLADS".

L:s 215 tryckta sånger (några djupt personliga har förblivit otryckta) har blivit traditionsbildande o i generationer uppfattats som det mest "svenska" före Aug Söderman. Några av dem tillhör den levande repertoaren, o antalet där tycks växa.

Sånghäftet 1824 röjer både mozartintryck o en nervös, vildvuxen harmonik, o Der Norden-Saal, veterligen den första sv konstmusikaliska folkvisebearbetningen, rymmer både romantiska harposlag o en Bach-artad stämföring. Bröllopsfärden (nr 28, omkr 1830) o Den skeppsbrutne (nr 70, 1840-talets början) är tyskinspirerade konstmusikaliska ballader, dramatiskt kontrastrika o med disharmonisk självbiografisk bakgrund. Tillsammans med Geijer skapade L som en modern motsvarighet till folkvisan den musikaliska genremålningen med färgstark humor o allvarliga bilder av människoöden ur 1800-talets vardag –Sotargossen, Krigsinvaliden, den säsongarbetande Dalkullan, samt den fortfarande populära Skjutsgossen på hemvägen (nr 36, 1838), där den skramlande kärran o pisksnärten realistiskt ekar i ackompanjemanget. De många sånger där unga flickor talar förenar subjektivt känslouttryck med en borgerlig genremålning.

I L:s finaste sånger kombineras ofta naturskildring — som i hans mest älskade En sommardag (O, ljufva sommarflägt, nr 57, tr 1840) — med kärlekslyrik t ex i I dalen (nr 26, tr 1838), En sommarmorgon (nr 24, så), i den borrande melankolin i Månn tro, jo jo (nr 52, tr 1840) eller i bilden av fjärilen i Stagneliusdikten Aftonen (nr 82), där L bundit samman Stagnelius korta rader i långa stegrade melodilinjer.

L:s sånger är ofta strofiska (samma melodi upprepad till samtliga textstrofer) eller som i Skjutsgossen o En sommardag med två kontrasterande musikaliska strofer, mer eller mindre varierade. Nattviolen (nr 115, e 1861) är ett intressant exempel på en variationsform, där sångstämman genom fyra strofer växer från recitativiskt avbrutna fraser till allt större sångbarhet, medan pianots oförändrade harmoniföljd varieras i ett allt rörligare ackompanjemang. Denna sång visar också ett för sv förhållanden ovanligt samspel mellan sång- o pianostämman; på ett nästan schumannskt sätt överbryggar pianot sångstämmans pauser i inledningstakterna — ett led i en utveckling mot den genomkomponerade form som växt fram i den tyska Heden, genom en psykologisk texttolkning som låter det musikaliska stoffet växa o förändras. De många recitativiska frågor o utrop L lägger in i sina egna texter — inte mindre än 77, dvs 1/3 av samtliga sånger — visar också en strävan att bryta upp den rent musikaliska formen genom psykologisk-realistiska inslag.

Två sångsamlingar framstår som ovanligt särpräglade: Atterbomsångerna 1838, som mer än något av L har en förädlad romantisk folkviseton, o de åtta postumt publicerade Heinesångerna i en personligt omvandlad Schumannstil med intressanta exempel på hur tysk lyrik kan tolkas ur sv synvinkel. I några enstaka tyska o franska sånger visar L en fin känsla för dikternas nationella egenart.

Norlind har i Sv musikhistoria uttalat en hård dom över L:s "dilettantism". Med tanke på att L praktiskt taget var autodidakt — med något års tillfällig undervisning samtalsvis hos den gamle sjuke Hæffner o nio månaders snabbkurs i Berlin — är det i själva verket förvånande hur mycket han lärt sig på egen hand bara genom att sluka all den musik som kom i hans väg. För Geijer o Almquist var han en yrkesmusiker som de gärna bad om råd o rättelse. I ett ofta citerat brev klagar t ex Almquist (4jan 1840): "Du hjälper, biträder, corrigerar Geijer i sin musik, och du producerar honom: detta är, som jag tycker, ett mycket vackert drag av dig. Du säger om mig att jag är incorrigibel: men detta är en frats: ty ehuru jag hållit på melodien någon gång, har jag aldrig haft någon invändning mot harmoniens förändringar". Vi kan alltså tacka L för att Almquists Songes trycktes utan en traditionell harmoniks tvångströja. I de oackompanjerade melodierna såg L uppenbarligen Almquists djupa originalitet, medan Geijer i sin mer traditionella stil lätt kunde räddas från onödiga klumpigheter med en eller annan ändring.

I sina orkesterverk visar L en överraskande naturbegåvning i instrumentationen, som är klar, sparsam o effektiv med ögonblick av romantiskt uttryck o en varmare kolorit. Moderna framföranden av kammarmusiken, de två symfonierna o Frondörerna ser ut att medföra en renässans för L:s större verk. F n (1980) planeras dels tryckning av partituren till de två symfonierna i serien Monumenta Musicae Svecicae, dels utgivning på skiva av symfonierna o avsnitt ur Frondörerna. L är, också som lärare till L Norman, en viktig länk i den sv instrumentalmusikens utveckling, där han — liksom sin större samtida Franz Berwald — bara hade oturen att vara för tidigt ute, innan publiken var mogen för annat än sånger.

L:s äldsta dotter Charlotta (Lotten) Helena Sohpia Lindblad (1829-1912) gifte sig 1859 med förf Urban v Feilitzen (bd 15). Hon utbildades av fadern i piano (antagligen även i sång) o blev hans nära förtrogna o medarbetare som lärare vid hans musikskola. L förbjöds av sociala skäl av sin far att spela offentligt men var en mycket god pianist o väckte beundran hos Brahms' vän o medarbetare violinisten Joseph Joachim, när de improviserat spelade kammarmusik tillsammans under en Tysklandsresa som A F L företog med sina döttrar 1856. Som privat pianopedagog på Lövingsborg efter giftermålet fick L en stor elevkrets av tillresta inackorderingar o grannar. Hennes rika brevväxling med dem tyder på att hon, kanske genom vänskapen med Joachim, var en av de första som spelade o spred kännedom om Johannes Brahms pianomusik i Sverige. — Brev till o från Lotten v F i KB.

Författare

Kerstin Linder



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s arkiv innehållande bla självbiografi, resedagböcker, notblad, utkast till operor, över 500 brev från tonsättare o en stor saml brev till o från familjerna L, v Feilitzen o Grandinson i KB. — Kompositioner i handskrift främst i MA (även i Malla Grandinsons donation där) o NordM. Brev till L från G J L Almquist o P D A Atterbom tr i Samlaren 1890 o 1891 o i M Grandinsons utg av Bref till A F L från Mcndelssohn, Dohrn, Almquist, Atterbom, Geijer, Fredrika Bremer, C W Bottiger o andra (1913). - Brev från L till bla dottern L v Feilitzen (41 st) o Malla Montgomery Silfverstolpe (168 st) i KB o till Atterbom, E G Geijer, T Knös o G Wennerberg i UUB. Brev till Atterbom tr i Samlaren 1888, se trarb nedan.

Tryckta arbeten

Kompositioner (urval av första tr eller hskr, i övr sc Norlind, s 52 ff): Instrumentalverk: Symfoni i C-dur [nr 1, op 19, tr ca 1838], partitur o stämmor; Duo pour piano et violon, G-dur, op 9; d:o D-dur, op 11 (dedicerad till E G Geijer); Trio pour piano, violon et viola, op 10; alla tr Mainz. Stråkkvartett F-dur, 1885, stämmor o arr för piano 4 händer. Talrika arr av sånger för stråkinstr o piano. Manuskr, ytterst sällan daterade, främst Malla Grandinsons donation, MAB: Stråkkvartett nr 1 B-dur; d:o F-dur, ofullb; kvartett nr 2 G-dur, d:o nr 3 C-dur; d:o nr 4 G-dur; d:o nr 5 B-dur; d:o nr 6 Ess-dur; d:o nr 7 A-dur; Kvintett A-dur, Johan Falkenholm tillegnad; arr för piano 4 händer av kvartetterna 3, 6 o 7; Pianostycken, fullb o ofullb. — Sånger för en röst till piano: Musik för sång och fortepiano (tills med E G Geijer), 1824 [nr 1-7]; Der Norden-Saal, eine Sammlung schwedischer Volkslieder, H 1 —2, Berlin 1826 [nr 8—19]; Sju sångstycken vid forte-piano [1836?, nr 20—25+En sommarafton]; Nya sånger vid forte-piano [1838, nr 26—34]; Nyare sånger vid forte-piano, h 1—4 [1838, nr 35—44]; Svenska visor af Atterbom componerade för sång med fortepiano och skalden tillegnade [1838, nr 45—50]; Sånger vid forte-piano, h 5 [1840, nr 51—59+På gamla dagar]; Jenny Linds Farväl (Afskedssång) [1841, nr 60]; Sånger vid forte-piano [1844, nr 61 — 79]; Sånger vid piano-forte, h 6 [1845?, nr 80—84]; Tre sånger vid piano-forte [1847, nr 85—87]; Nio smärre sånger vid piano-forte [1851—52, nr 88— 96]; Sånger vid pianoforte (Till Thekla), h 1—2 [1856, nr 97—101]; Sånger och visor för en röst med accompagnement af pianoforte [1860—67, (120 st valda ur) nr 20-154 (varav nr 102-116 tr 1866), vissa även i sep tr], i folio liksom Ny uppl, h 1-16 [1870-talet, nr 1-128]; 13 nya sånger vid piano, saml 1-2 [1868, nr 116-128]; Fänrik Ståls sägner satta i musik för sång vid pianoforte, h 1—4 [1856, nr 129—145, även sep tr]; Nio sånger af Elias Sehlstedt ... lör sång vid piano [1868, nr 146—154]; Aftonstunder i hemmet, nya sånger och visor vid piano, h 1-4 [1871-72, nr 157-190]; Sånger och visor vid pianoforte, d 1—8, Sthlm (tr Leipzig) [1879-80, nr 1-190] o Efterlcmnade sånger, [d 9, 1879?, nr 191-215] = samtl sånger (Hirschs standarduppl). Många uti sångsaml, främst tyska, bla Schwedische Lieder 1 — 14, Hamburg & Leipzig [före 1842], samt engelska o danska. — Sånger för flera röster till piano: Två- och trestämmiga sånger vid pianoforte, Hamburg & Leipzig [1847]. — Verk för blandad kör: Drömmarne (efter ett poem af Thekla Knös), chörer vid piano-forte [1859], partitur o stämmor, många senare uppl o arr, bl a av Lärkan i skyn; "Om vinterqväll" (Gammalt och nytt, text A F L), soli och chörer vid pianoforte [1863], partitur o stämmor, många senare uppl o arr, främst av En sommarafton (Öfver skogen, öfver sjön) för manskör a cappella; Jägare-chör ur "Lycksalighetens ö" (Atterbom, i Musik för sång ... 1824, se ovan), blandad kör a cappella. — Scenisk musik: Frondörerna ... Historisk komedi med sång i 3 akter [1835], originalhandskr i K teaterns arkiv, partitur o stämmor, Claverutdrag af Ivar Hallström [1860], härur Aria o Duo [s å]; flera arr för piano.

Tryckta arbeten: Ueber den Zustand der Musik in Schvveden [anon] (Allgemeine musikalische Zei-tung, Jahrg 28, 1826, Leipzig, 4:o, sp 768-774, o 29, 1827, sp 238-242). - Svar från ett äldre fruntimmer till brefskrifvaren i Correspondenten om Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco [anon] (Correspondenten. Tidn för politik o litteratur, 1835, Upsala, 4:o, Supplementblad, n:is 3 och 4, 15 april, s [1—3]). — [Osign självbiogr] (Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, bd 8, Upsala 1842, s 207 f; ny rev uppl Sthlm 1876). -Politisk dilettantism eller Ännu ett representationsförslag ej att lägga "på bordet" men "på hjertat". Sthlm 1844. 42 s. [Anon.] - [Bidr till Lefnads-teckning] (E G Geijer, Samlade skrifter, afd 1, bd 1, Sthlm 1849, s XL-LIV, [ny uppl, med titeln Erik Gustaf Geijer såsom tonsättare, i Godtköpsuppl,] bd 1, Sthlm 1875, s LXII-LXXI). - Vers, bla i Gammalt och nytt, Sthlm 1845, 7 s, [2. uppl] 1852, [ny uppl:] "Om vinterqväll" ... Soli och körer, Venersborg 1870, fol, (3) s, senare uppl med ngt växlande titel Uddevalla 1871, Luleå 1892, Norrköping 1897, Norrköping 1909, Kalmar 1910, fol, Gefle 1911, Kristinehamn 1916, 4:o, Kristinehamn 1919, Sundsvall [1920], [Östhammar] 1930; vidare bl a i Minnesfest öfver Esaias Tegnér firad af Litteratur-sällskapet i Stockholm den 15 december 1846 [utg av P E Svedbom], Sthlm 1847, o Minnesfest öfver Eric G. Geijer firad ... 25 maj 1847, Sthlm 1847, o de anon Sommaraftonen o Nära i skilling-tryck Eskilstuna 1845 resp Sthlm 1856. Brev till Atterbom i utdrag i Samlaren 1888, s 87-98, o till Almquist i SvD 18/10 1923.

Översatt: [A E Scribe, A Royer o J N G van Nieuwenhuysen, pseud Vaéz,] Leonora. Opera i fyra akter ... af G Donizetti. Sthlm 1850. 58 s. [Anon.] [Ny uppl] 1878. 48 s. - G Rossi, Eden. Opera i tre akter ... afSoverio Mercadante. (Upp- förd på Kongl. theatern). Sthlm 1852. 51 s. [Anon.] ([Omsl:] Operarepertoire. N:o 2[=3].) — Kupletter i: [A H J Duveyrier, pseud] Mélesville, Frondörerna eller En dag under partistriderna i Paris år 1649. Historisk komedi med sång i 3 akter. Bearb [av F A Dahlgren m fl] efter [N J Cervin-Stéen-hoff] "La maison du rempart ..." Musiken af A. F. Lindblad. Upförd på Kongl. theatern första eåneen den 11 mai 1835. Sthlm 1860. 8:o; även 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: T Boltenstern, Frondörerna o K teatern 1823-1858 (opubl uppsats, StU 1975); K Linder, Den unge A F L, 1801—27 (opubl lic:avh, UU 1973).

P D A Atterbom, Atterboms bref till sin fästmö 1823-1826 (1911); I Bengtsson, Tonsättaren Geijer (Geijerstudier, 3, 1958); A Blanche, A F L (dens, Minnesbilder, 1872); Broomé; L Dahlgren, Grannarna vid Kungsängsgatan (1923); P Fröberg, Skalden Bottiger (1943); dens, Ur ett hjärtas hist, Malla Silfverstolpe o A F L (SLT 1970); dens, Malla Silfverstolpes memoarer. Konturskiss till en litterär värdering (Saml 1970); dens, Minnen o bikt. En studie i Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer (1975); dens o G Törnblom, A F L (SMoK); E G Geijer, Minnen, 1 (1834); J A Josephson, A F L (Svea 1879); L Lagerbielke, A F L (dens, Sv tonsättare, under nittonde årh, 1908); Norlind; T Norlind, Sv musikhist (1918); L N[or-man], A F L som instrumentalkompositör (SM 1883); C R Nyblom, A F L. Minnesteckn (1881; omtr i SAH 1882 samt i dens, Estetiska studier, 1884); H Olsson, C J L Almquist till 1836 (1937); M Silfverstolpe, Memoarer, 3-4 (1910-11); F H Törnblom, A F L som operakompositör ... (STM 1935); dens, Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Sthlm sommaren 1845 (OoB 1938); dens, A F L o Jenny Lind (STM 1941); A Törneros, Bref o dagboksanteckmar, 1—2 (1840— 42).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Fredrik Lindblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10448, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kerstin Linder), hämtad 2017-05-29.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10448
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Fredrik Lindblad, urn:sbl:10448, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kerstin Linder), hämtad 2017-05-29.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se