Sven LagerBring

Född:1707-02-24 – Bosjöklosters församling, Skåne län
Död:1787-12-05 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Historiker, Jurist


Band 22 (1977-1979), sida 74.

Meriter

1 LagerBring, Sven, f 24 febr 1707 i Bosjökloster, Malm, d 5 dec 1787 i Lund. Föräldrar: kh Ebbe Bring o Abela Olufsdtr Klinthea. Inskr i fil fak vid LU 20 jan 20, disp i jur fak 15 dec 30, jur adjunkt 13 febr 31—41, disp pro adjunctura 21 okt 32, auskultant i Svea hovrätt 16 april 33, disp på avhandl vid UU 28 mars 41, akademisekr vid LU 25 juni 41, prof i historia där 20 sept 42, rector magnificus 48, 55 o 69, JD vid UU (absens) 17 juni 52, adl 3 juli 69 (introd 76), kansliråds n h o v 25 sept 70, erhöll beständig tjänstefrihet mars 71. — L av Vitterhetsakad 55.

G 1 aug 45 m Maria Beata Lagercreutz, f 8 sept 29, d 15 april 60 i Lund, dtr till generalauditören Jacob Lang, adl L, o Maria Rosensparre.

Biografi

Sin grundläggande undervisning fick L i hemmet, prästgården i Brönnestad i Nordskåne, dels av fadern, dels av informatorer, av vilka han i sin fragmentariska självbiografi med odelad respekt o tacksamhet endast nämner N Oelreich, sedermera äldre studiekamrat o professorskollega i Lund, slutligen censor librorum o president i kommerskollegium. Bland de akademiska lärare, som varit av störst betydelse för honom namnes A Rydelius, G Papke o K Stobæus, tillhörande filosofiska fakulteten, teologen J Benzelius o juristen D Nehrman-Ehrenstråle, samtliga räknade som LU:s främsta lärarkrafter. Avbrott i studierna har sannolikt varit förklaringen till att L aldrig fullgjorde något av de för examen i fil fakulteten obligatoriska proven. Den i litteraturen förekommande uppgiften, att han hindrats från att avlägga kandidatexamen genom någon av professorernas kitslighet, saknar otvivelaktigt all grund.

Efter hand inriktade L sina studier på juridiken. Hans första lärdomsprov blev en disputation 1730 under Nehrmans presidium, De abusu juris Romani in jurisprudentia patria. Han ansågs redan nu ha dokumenterat sådan lärdom, att han följande år erhöll en nyinrättad tjänst som juris adjunkt. I efterhand disputerade han på en avhandling "pro adjunctura", De dubio litis eventu, även denna gång med Nehrman som preses. Båda dessa disputationer torde med säkerhet ha författats av L själv.

Adjunkturen var oavlönad; ett dubbelt k stipendium, som L innehade tom 38, var den enda säkra, blygsamma inkomsten. I övrigt var han hänvisad till privat undervisning för sitt levebröd. Av betydelse blev att han fick uppdraget att handleda två unga grevar v Fersen under en del av deras studietid i Lund o att han därefter fick anställning i det fersenska huset i Sthlm som informator för Axel Fersen d ä. Redan 33 hade L under kortare tid vistats i huvudstaden o medgivits fritt tillträde till riks- o antikvitetsarkiven samt auskulterat i Svea hovrätt. Nu kom han att stanna där under lång tid från mars 36 o, även sedan informatorsuppdraget upphört, till slutet av 41, då han tillträdde sin första ordinarie tjänst som akademisekreterare i Lund. Tiden har han utnyttjat för arkivstudier o till att knyta värdefulla förbindelser o att deltaga i det litterära umgängeslivet, i vilket han själv framträdde med smärre prov på poetisk begåvning.

När L 42 blev K Stobæus efterträdare som prof i historia, stod han också på förslag till juris et moralium professuren o anmälde sin önskan att få kvarstå. Synbarligen har han fortfarande haft stark dragning till juridiken. Ett tiotal år senare sökte o fick han förord till professuren i sv o romersk rätt efter Nehrman, dock utan att, enligt uttalande av kanslern i samband med att denne i slutomgången gav sitt stöd åt medsökanden, vara särskilt angelägen. Som belägg för L:s bestående intresse för juridiken kan nämnas, att han, när konsistoriet 55 ålades att anordna undervisning i sv statsrätt, förklarade, att det ingick i hans åliggande som historieprofessor att även undervisa i "historia pragmatica". När inrättandet av en eo professur i samma ämne aktualiserades 59, ställde han sig avvisande med hänvisning till att han i sin undervisning åtskilliga gånger "haft tillfälle att förklara vårt svenska jus publicum" o ämnade fortsätta därmed. Redan 52 hade L utnämnts till juris doktor o promoverats absens i Uppsala. Hans juridiska skolning o praktiska läggning gjorde, att han kom att spela en mycket framträdande roll i akademiska konsistoriet. Hans yttranden o memorial i olika frågor har ofta till väsentlig del lagts till grund för konsistoriets betänkanden. Särskilt intresse ägnade han utbildningsfrågorna. Hans viktigaste inlägg härvidlag utgöres av de båda betänkanden han 50—51 ingav i konsistoriet med anledning av uppfostringskommissionens memorial 14 febr 50. L ger i dessa o andra debattinlägg uttryck för okonventionell öppenhet för reformförslag kombinerad med realistisk bedömning av förutsättningarna för deras genomförande o konsekvenser. De av honom framlagda, uppmärksammade förslagen om avhandlingar på sv språket för att ge dem större spridning o indelningen av konsistoriet i divisioner för att göra arbetet där mindre betungande (infört på försök på 70-talet med kort varaktighet), hade tidigare i olika sammanhang varit aktuella inom konsistoriet. I sina inlägg i utbildningsfrågorna tog L bestämt avstånd från den inriktning på utbildning av tjänstemän för statens behov, som i frihetstidens diskussioner om universitetens primära uppgifter ställts i förgrunden. Han pläderade för tillträde till akademiska studier även för dem som, utan att ha anledning ta examen, i sin yrkesutövning kunde ha gagn av grundläggande kunskaper i enskilda vetenskaper. Detta gällde praktiskt taget alla samhällsgrupper o f ö även riksdagsmännen.

I sin undervisning rörde L sig över vidsträckta områden. Förutom den egentliga historien hörde till hans professur även bibelhistoria o kyrkohistoria samt under åtskilliga år även lärdomshistoria (historia litteraria), som några år vid 30-talets slut haft särskild lärostol o från 53 handhades av universitetsbibliotekarien. Under en följd av år undervisade L också i geografi. Han var en av univ:s mest uppskattade lärare. Gjörwell betygar, att L under hans studieår i Lund hade "de talrikaste auditorier så på akademien som hemma". En annan av hans lärjungar, C Nyrén, talar om, hur L, som "hade det eldigaste snille och den vidsträcktaste lärdom som kunde falla på någon dödlig", föreläste över olika länders statshistoria, "allt med applikationer, infall och nöje som var oförlikneligt".

Professurens omfattning återspeglas i det stora antal disputationer, för vilka L presiderade, inte mindre än 196, flertalet från de första tolv professorsåren. Med en lång rad disputationer av topografiskt innehåll bidrog L till att göra 1700-talet till vad som betecknats som "landskaps-, stads- och sockenbeskrivningarnas gyllene tid", varvid han fullföljde en tradition, som gick tillbaka till A Stobæus. Sex av de skånska häraderna, de fyra blekingska, städerna Karlshamn, Simrishamn o Växjö samt Blekinge o Halland behandlades i en serie, som sträckte sig över åtskilliga år o varit avsedd att bli ännu mer omfattande. Vid utarbetandet av dessa disputationer har respondenterna, genomgående hemmahörande i respektive trakter, arbetat med stor självständighet. Den omfattande disputationsserien Monumenta scanensia, för vilken L säkerligen själv svarat, inrymmer också värdefullt topografiskt material förutom mångfalden av historiska urkunder. Bland dessa märkes Liber daticus lundensis o Necrologium lundense, de viktigaste källorna till Lunds domkyrkas äldsta historia, nu för första gången uppmärksammade av den historiska forskningen. Av de under L:s senare år publicerade disputationerna har den av B Lidner försvarade De novissimis per Europeam revolutionibus earumque causis av förklarliga skäl ägnats särskilt intresse.

Genom ett par av sina disputationer, De unione calmariensi (45) o Dissertatio gradualis speculum providentiae divinae in historia patriae ostendens (48), skall L ha ådragit sig det regerande hattpartiets misshag. I den förstnämnda hävdade han att skulden till de olyckor som genom kalmarunionen drabbade Sverige låg i den sv adelns maktlystnad o hänsynslösa självhävdelse. Allusionerna på de samtida förhållandena under hattregimen o adelsfientligheten var tydliga i båda. L har med dem ansetts inleda den riktning inom sv historieskrivning, som fått benämningen "aristokratfördömandet". Han ger här liksom i sina historiska huvudarbeten uttryck för en uttalad rojalism. De båda nämnda disputationerna har, även av L själv, uppfattats som direkt orsak till de av kanslern N Palmstierna senare utfärdade, skärpta bestämmelserna om censur av de akademiska avhandlingarna. Förhållandet mellan L o kanslern synes emellertid i övrigt ha varit gott, även om det inte var av den personliga art som rått mellan L o J Gyllenborg under dennes kanslerstid. Ett betydande antal brev bland kanslersämbetets handlingar, i vilka L framlagt egna angelägenheter eller velat påverka kanslern i aktuella universitetsärenden, vittnar bl a härom.

Särskilt under 40-talet har L ägnat tid o krafter åt lärdomshistorien. I några disputationer behandlas ämnen med anknytning till denna, men främst i L:s författarskap på detta område står den stort upplagda Historia literaria, eller inledning, til wetnskaps historien (48, endast bd 1 utkom), en självständigt utformad framställning av utvecklingen av de lärda vetenskaperna, varmed han inte förstår "något slidder sladder och grillfängeri, som uti själva levernet ingen nytta med sig förer: utan en sådan kunskap, som är oskiljaktig från vår lycksalighet och vältrevnad". L gör anspråk på att bygga på "tillförlitliga minnesmärken eller monumenter" o har gjort ett starkt uppbåd av klassiska auktorer o a för sin framställning av vetenskapernas tillstånd från tiden före syndafloden tom Alexander den store. Verket kom att förbli oavslutat, trots att L ännu vid 50-talets mitt sade sig vara sysselsatt med fortsättningen. I sin Samling af åtskilliga handlingar och påminnelser (1—3, 49—58) publicerade han (i 2, 54) en undersökning Om wetnskapernes förra öde i Swerige, huvudsakligen innehållande handlingar rörande den cartesianska striden i Uppsala på 1680-talet. I samma verk (1, 49) gjorde L ett inlägg i den aktuella, främst av Dalin initierade debatten om vattenminskningen med underkännande av Dalins tes, att denna kunde läggas till grund för historisk kronologi. — När kronprins Gustav 66 besökte LU, fick L uppdraget att hålla högtidstalet, vars huvuddel utgörs av en framställning av lundensisk lärdomshistoria från äldsta tid o av LU:s utveckling (i sin tr version med utförlig notapparat).

Vid sidan av sin lärargärning gjorde L betydelsefulla insatser för organiseringen o förkovringen av myntkabinettet, som under lång tid förvarades i hans hus. Själv musikaliskt begåvad gav han också fast organisation åt akademiska kapellet o fungerade under flera år som inspector musices. Även i nationslivet var L livligt engagerad, i Skånska nationen som kurator 35—36, i Blekingska nationen som inspektor från 49 till sin död, "av den studerande ungdomen ovanligt älskad" (Sjöström).

Med del 1 av Swea rikes historia påbörjade L 69 utgivningen av det verk, som gav honom platsen som sin tids främste sv historiker. När planerna på att skriva en rikshistoria tagit fastare form o när arbetet därmed påbörjats, kan inte fastställas. Att han redan under 30-talet vid insamlandet av material i sthlmsarkiven skulle haft ett sådant företag i tankarna, är osannolikt; däremot torde det vara givet, att han vid denna tid lagt grunden till sina omfattande samlingar av historiskt urkundsmaterial i avskrift. Samlingarna har därefter ökat vid senare vistelser i Sthlm o Khvn o genom hjälp av de historiska forskare o samlare som han upprätthöll förbindelser med, främst danskarna J Langebek, P F Suhm o T Klevenfeldt o den norske historikern G Schöning. Inom landet var det i synnerhet Gjörwell, liksom samlarna B Bergius o N R Brocman, en gång lärjunge till L, som i olika avseenden, även som förläggare, varit L behjälpliga. De talrika bevarade breven till Gjörwell är huvudkällan för kännedom om fortskridandet av arbetet med rikshistorien o därmed sammanhängande praktiska frågor.

Utgivningen påbörjades som ett privat företag, men inom kort fick L som offentligt uppdrag att fullfölja det arbete på en rikshistoria, som påbörjats av Dalin men avstannat med dennes död 63. Genom beslut av K M:t i mars 71 beviljades L befrielse från offentliga föreläsningar o konsistoriegöromål o senare ett anslag på 4 000 dir smt för att fortsätta sin egen rikshistoria. Själv räknade han vid en första förfrågan optimistiskt med att kunna publicera en volym per år. I själva verket kom utgivningen att dra långt ut på tiden, del 4 förelåg färdig först 86 o tryckningen av del 5 avbröts med L:s död 87. I manuskript förelåg ytterligare ett avsnitt (tr av L Weibull), genom vilket framställningen förts fram till år 1463. L:s Swea rikes historia kom alltså, långt ifrån att komplettera Dalins, vilken omfattade tiden till Karl IX:s död, att stanna vid en ansats. Den huvudsakliga förklaringen torde ha varit, att L tillsammans med Gjörwell satsade så hårt på det Sammandrag af Swea rikes historia, som utgavs i en kortare version 75, senare i en längre i 6 vol 78—80. Till skillnad från Swea rikes historia blev Sammandraget något av en bokhandelssuccé o utkom i flera upplagor. Den snabba utgivningen av detta har givetvis i hög grad tagit L:s tid o krafter i anspråk — han klagade ofta över sin sviktande hälsa — o har dessutom minskat myndigheternas intresse för att ekonomiskt stödja fullföljandet av rikshistorien.

"Sanning är historiens liv", fastslog L som grundtes för sin historieskrivning. Sanningen fick man fram genom att "gallra ut av svenska historien det som är ogrundat". L ställde två krav på historikern för att ernå detta: källredovisning o källkritik. Källredovisningens syfte var att göra det möjligt att pröva en framförd mening eller gissning; framför allt gällde detta nyare historiska skrifter. Grundregeln för källkritiken var: ju större samtidighet, desto större trovärdighet. Något absolut samtidighetskrav upprätt- hölls dock inte — de isländska källorna tillmättes stor trovärdighet. Samstämmigheten mellan flera källor tillerkändes betydelse som sanningskriterium. Utrymme gavs dock för en förnuftskritisk bedömning med hänsyn tagen till bl a det tendentiösa i åtskillig äldre historieskrivning. L är själv didaktisk i sin framställning: historien undervisar genom exempel. Med tillämpning av denna tes såg L det historiska skeendet i viss mån utifrån samtidens politiska förhållanden. Liksom i de ovan nämnda disputationerna kommer i rikshistorien vid behandlingen av medeltiden "aristokratfördömandet" o kritik mot kyrkans, enkannerligen prelaternas, ingripande i politiken liksom även L:s rojalism klart till synes. Även om L inte förmått konsekvent genomföra sina principer, framstår han, inte minst genom sin omfattande beläsenhet o djupa förtrogenhet med källmaterialet, också inom hjälpvetenskaperna, som en föregångsman inom sv historieforskning, där han fortfarande intar en rangplats.

Författare

Krister Gierow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I brev till Gjörwell 79 meddelade L, att han tänkte bränna en del av sina litterära samhar. Mycket få brev till honom är bevarade. Betydande rester av L:s ms-material påträffades av P Wieselgren i Lagerbringska gårdens trädgårdshus o överlämnades till LUB. Ms o anteckn:ar av L o föreläsn:an-tecknrar av hans elever i KB, LSB, LUB o UUB förtecknade av S E Bring, se nedan under Tr arb. Ytterligare ms o föreläsn :anteck-n:ar efter L i KB o i Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby (jfr Hjelmqvist nedan under Källor). — Brev från L bl a i KB (bl a 65 st till C C Gjörwell), LUB (LU:s arkiv), RA (strödda) o UUB (bl a till F Rosenhane o C G Warmholtz) samt i Det kgl Bibi, Khvn.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se S. E. Bring, Förteckning öfver Sven LagerBrings tryckta arbeten och manuskript. Lund 1907. 71 s. (LUÅ, N F, afd 1, bd 3, n:r 1.) Vidare: Om Karlshamn en stad i Blekinge. Akad avh [Lund 1794, resp M F Hammar]. [Karlshamn 1908.] 34 s, 1 pl. [Övers fr latinet av G Herrlin.] (Redogörelse för realskolan i Karlshamn 1907—08, Karlshamn 1908, bil.) ¦— Om Växjö. En akademisk 1700-tals-avhandling. Övers från latinet av S E Melander. [Akad avh Lund 1743, resp S Linnaeus.] Lund 1938. 68 s, 1 pl-bl. [Föret.] — Om gravmonumentet vid Kivik. En akademisk 1700-talsavhandling [Lund 1780, resp A C Forssenius], från latinet tolkad av P Wilstadius. Lund 1938. 38 s. [Föret.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Consistorii acad bref 1731--70 i Kanslersämb:s för LU arkiv, RA.

   N Ahnlund, Jonas Hallenberg (1957); C Annerstedt, UU:s hist, 3:1—2 (1913—14); E Bollerup, L:s Svea rikes hist (Sc 1970); dens, S Bring (Lagerbring) före professorstiden (PHT 1967); dens, S Bring (Lagerbring) o kanslerscensuren i Lund på 1750-talet (Sc 1967); S E Bring, Förteckning öfver S L:s tr arb o ms (LTJÅ, N F, 1:3:1, 1907); I Brohed, Stat, religion, kyrka (Rättshist bibi, bd 22, 1973); G Carlquist, Några bidr till S L:s biogr (Hist tidskr för Skåneland, bd 4, 1910—13); J v Engeström, Lefvernes-beskrifning öfver ... SL (VHAAH, 4, 1975); N Eriksson, Dalin — Botin — L (1973); K Gierow, "Nec sum nec fui magister." Något om S L:s akad studier (Lychnos 1975/76); C A Hessler, "Aristokratfördömandet". En riktn i sv historieskrivn (Sc 1943); B Hildebrand, Bidr till S L:s biogr o karakteristik (Lychnos 1963—64); F Hjelmqvist, Några originalms av S L (Hist tidskr för Skåneland, bd 4, 1910—13); A Leide, Akad 1700-tal (Det gamla Lund, årsskr 1971); L-A Norborg, Universitetet som indoktrineringsinstrument (Historia o samhälle. Studier tillägn Jerker Rosén, 1975); H Richter, Geografiens hist i Sverige intill år 1800 (Lychnos-bibl, 17:1:1, 1959); H Schück, VHAA, 5 (1936); T Segerstedt, Den akad friheten under frihetstiden (Skrifter rör UU, 22, 1971); C Sjöström, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1897); L Stavenow, Den moderna vetenskapens genombrott i sv historieskrivn (GHÅ 1913); A Stille, S L. Tal vid LU:s minnesfest den 6 mars 1907 (LUA, N F, 1:3:2, 1907); M L Ståhl, Biographiske underrättelser om professorer vid K univ i Lund (1834); R Torstendahl, Källkritik o vetenskapssyn (Studia hist Upsal, 15, 1964); H Valentin, Det sociala momentet i historieskrivn om 1772 års statsvälvn (Sc 1941); M Weibull o E Tegnér, LU:s hist 1668—1868, 2 (1868); P Wieselgrens självbiogr i Biogr lex, 20, 1852; C Wollin, Laurea cupressina ... S L ... (c:a 1790).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven LagerBring, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10853, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Gierow), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10853
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven LagerBring, urn:sbl:10853, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Gierow), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se