Knut E O Kjellberg

Född:1867-04-09 – Kristine församling, Västra Götalands län
Död:1921-03-25 – Åre församling (Engelbrekts församling, Stockholms län)

Anatom, Riksdagsledamot, Folkbildare


Band 21 (1975-1977), sida 187.

Meriter

7 Kjellberg, Knut Erik Ossian, bror till K 5 o K 6, f 9 april 1867 i Gbg, Kristine, d 25 mars 1921 i Åre, Jämtl (enl db för Engelbr, Sthlm). Mogenhetsex vid Gbgs realgymn vt 86, inskr vid UU 17 sept 86, med fil ex 29 maj 88, MK 30 maj 94, ordf i Med fören i Sthlm okt 95—okt 98, ML vid Kl 10 sept 98, legitimerad läk 30 sept 98, amanuens vid medicinalstyrelsen maj 00—juni 11, disp i Sthlm 15 maj 01, MD i Uppsala 31 maj 01, ordf i Fören för folkbibl o läsestugor 02, i Folkbildn:förb från 03 (verkst led från 10), red för Allm sv läkartidn (tills m H Forss-ner från 07) från 04, initiativtagare till folkbildn:mötena 04, 07, 10 o 12, stadsfullm i Sthlm 05—09, led av AK 06—11 o 18—20, av folkskoleöverstyr 06—11, förest för Sthlms arbetareinst från 08, led av komm rör omorganisation av medicinalstyr juni 08—sept 10, tf prof i anatomi vid FrKA 10, prof där från 31 mars 11, ordf i komm rör populärvetensk föreläsn:ar juni 10—jan 11, led av komm rör folkbiblioteken nov 11— jan 12, sekr i Sällsk Idun från 13, ordf i komm rör nykterhetsundervisn juni 14— mars 15, i Centralförb för socialt arbete 15, i komm rör ändring av jordfästnda-gen från maj 18, led bl a av komm rör upplysn om könssjukdomarnas smittfarlighet okt 18—mars 21, ordf i folkbildn:komm från 20.

G 29 aug 92 i Uppsala m Helga Henrietta Charlotta v Bahr, f 28 april 70 på Adamsberg, Rimbo, Sth, d 20 april 60 i Sthlm, Engelbr, dtr till possessionaten Adolf Gustaf Edvard Johan v B o frih Hedvig Ulrika Fleming af Liebelitz.

Biografi

Efter mogenhetsexamen i Gbg ägnade sig Knut K åt medicinska studier först i Uppsala o sedan i Sthlm, där han 1901 disputerade på avhandlingen Bidrag till käkledens utvecklingshistoria. Hans huvudintresse hade ursprungligen varit anatomin men senare blivit den allmänna biologin o gränsområdena till psykologin. Under sin utbildning blev han starkt medveten om att hans känslighet o inlevelse i mänskligt lidande inte gjorde honom lämplig för läkaryrket, o han kom aldrig att praktisera i detta. Hans fackkunskaper kom främst till användning i hans tjänstgöringar som amanuens i medicinalstyrelsen o som prof i konstakademin samt som redaktör för den av honom 04 grundade Allmänna sv läkartidningen. I sistnämnda egenskap hade han svårt att engagera sig i läkarnas kamp för sina ekonomiska intressen, varför han från 07 hade Hj Forssner som medredaktör.

Utom sina medicinska kunskaper hade K emellertid under universitetsåren vunnit erfarenheter som skulle få större betydelse för hans kommande verksamhet. Han visade stor aktivitet i studentlivet, blev "otvivelaktigt Uppsalas gladaste student" (O L Furstenberg), gjorde inte bara lycka som spexare o klubbmästare utan utvecklade sig också som kurator i Gbgs nation till en av stadens kvickaste o mest lysande vältalare. Av vikt för K:s med åren allt starkare sociala engagemang blev också att han tog intryck av flera radikala vänner som var medlemmar av föreningen Verdandi. Även om K:s eget medlemskap där bara varade ett par år, så var det i enlighet med två av dess viktigaste programpunkter han senare kom att verka: för folkbildning o religionsfrihet. Också Nathan Söderblom har säkert haft betydelse för hans utveckling, bl a för hans beslut att bli absolutist o för hans arbete som nykterhetsivrare.

K fick i sept 00 efterträda Anton Nyström som populärvetenskaplig föreläsare i anatomi o fysiologi vid Sthlms arbetareinstitut o därmed tog han ett definitivt steg in i sv folkbildningshistoria. Han blev omedelbart känd som en det talade ordets mästare o som en initiativrik organisatör. 02 blev han medlem av Centralföreningen för populärvetenskapliga föreläsningar o ordf i Föreningen för folkbibliotek o läsestugor, o då dessa föreningar 03 sammanslogs till Folkbildningsförbundet blev han såsom självskriven dettas ordf. På denna post nedlade han ett grundläggande o uppoffrande arbete inte bara för föreläsningsverksamheten utan även för bl a vandringsbiblioteken o förmedlingen av musik- o sångunderhållning samt uppläsningsaftnar. Av föreläsarna fordrade han för att bli upptagna i förbundets katalog inte bara sakkunskap utan även en levande framställningsförmåga. Den vikt han lade vid denna framgår t ex av att han krävde o till slut lyckades få anslag till anordnande av en kurs i föreläsningsteknik. Ett särskilt nitiskt o betungande arbete utförde han för den av förbundet bedrivna biblioteksverksamheten i Sthlm. Den övertogs 27 av Sthlms stadsbibliotek, för vars tillkomst K alltså haft avgörande betydelse; K:s byst utanför huvudbiblioteket, utförd av Olof Ahlberg, avtäcktes i okt 31.

K gav även uppslaget till den i slutet av 05 bildade Kulturella ungdomsrörelsen o var en av initiativtagarna till de allmänna sv folkbildningsmötena i Sthlm 04, 07, 10 o 20 samt i Gbg 12. Under dessa intog han en central ställning, o särskilt hans föredrag Nya kulturhärdar under mötet 07 väckte uppmärksamhet o debatt, bl a på grund av dess betonande av att "känslolivets odlande, stämningsmomenten i samvaron" inte fick "förbises i det intellektuella bildningsarbetet". Då han 08 utsågs till Anton Nyströms efterträdare som föreståndare för Sthlms arbetareinstitut, höll han fast vid denna tes. Under hans ledning blev institutets föreläsningsverksamhet därmed friare o mera allmänmänskligt inriktad än tidigare. Åhörarsiffrorna steg; de hade aldrig varit så höga som under K:s tid o blev det inte heller senare. Till framgången bidrog hans organisatoriska begåvning o många initiativ; bl a lät han ersätta det enkla föreläsningsschemat med en broschyr, där varje föreläsare gav en översikt över sin föreläsningsserie o dessutom litteraturanvisningar för att, som K sade, "fastare knyta samman det talade ordet vid boken o härigenom leda till självstudier". Ännu viktigare var säkert att K genom sitt älskvärda o stimulerande sätt kunde få de bästa medarbetare o framför allt att han själv som föreläsare förmådde samla fler åhörare än någon annan i hela Sverige. K föreläste över vitt skilda ämnen alltifrån naturfolkens läkekonst o själslivets organ till uppkomsten av våra moraliska föreställningar o livsglädjen såsom en social faktor. Han lade därvid själv märke till att "ämnen som legat fjärran det praktiska livet intresserat mest". Främst vände han sig i sina institutföreläsningar till Sthlms arbetare, men i hans publik ingick alla samhällsklasser; bland hans trogna åhörare märktes prinsessan Ingeborg.

K hade goda förbindelser åt alla håll. Han var högt skattad i Sthlms arbetarvärld men också i dess kulturella sällskapsliv, där hans från studenttiden alltmera finslipade o spirituella talekonst firade stora triumfer, inte minst som Julie v Snusendorf i SHT o som sekreterare i Idun. Till hans nära personliga vänner hörde prins Eugen, som på hans anmodan blev hedersordf i Folkbildningsförbundet o varje år lämnade medel till dettas verksamhet. Själv blev K enligt mångas önskan både stadsfullmäktig o riksdagsman. I den förra egenskapen talade han bl a för nykterhet o sociala reformer o motionerade om en fond på 10 miljoner kr för kommunalt bostadsbygge. Som riksdagsman i AK anslöt han sig till Liberala samlingspartiet o tillhörde där den radikala falangen kring Carl Lindhagen. Då denne 07 övergick till socialdemokratin, blev K falangens egentlige ledare. Med sin renodlade idealism kunde han dock trots sin slagfärdighet aldrig bli någon framstående partipolitiker. Typisk är hans deklaration redan under sitt första riksdagsår: "Idealet för en riksdagsman är naturligtvis att vara vilde, han står då i varje föreliggande fråga fullt fri o obunden av varje hänsyn såväl inom som utom riksdagen" (brev till Ellen Hagen 23 aug 06, KB).

K var dock i riksdagsarbetet, liksom i allt vad han företog sig energisk o uppslagsrik, o i sina debattinlägg framstod han enligt mångas omdöme som kammarens elegantaste kulturrepresentant. Med särskild vederhäftighet ivrade han för religionsfrihet o för förbättrade villkor för folkbildningen, nykterhetssträvandena o sjukvården. På dessa områden anlitades han också som sakkunnig i ett flertal utredningar o kommittéer. Han motionerade 07 om apoteksväsendets, medicinalstyrelsens o fältläkarkårens omorganisation o om kvinnans rätt till bl a statliga lakar- o lärarbefattningar, 10 o 18 om borgerlig begravning, 11 o 18 om konfessionslös religionsundervisning samt 20 tillsammans med Hj Branting om anslag till tryckning av doktorsavhandlingar i Sthlm o Gbg. Han stödde också bl a 09 års motioner om dödsstraffets avskaffande o om upphävande av de s k hädelseparagraferna.

För sina åsikter i religionsfrågan möttes K av en viss opposition från både kyrkligt o framför allt frikyrkligt håll, där man bl a talade om hans "religionsfientliga föreläsningar under neutral mask" o hans "kristendomsfientliga propaganda". Dogmatisk kristen var K förvisso inte — då kallade han sig själv hellre hedning — men att beteckna honom som kristendomsfientlig eller tom religionsfientlig är orimligt. I viss mening var han, som många påpekat, tvärtom djupt religiös. Han var bestämt emot dogmerna i alla religioner, men han respekterade å andra sidan lika bestämt alla religioner såsom andliga, etiska o förädlande realiteter. Därför ansåg han religionsundervisningen vara viktig i skolarbetet, men den måste, som han framhöll i sin riksdagsmotion, vara konfessionslös. I sina stora anföranden därom i AK 8 maj 18 framhöll han nödvändigheten av att i en materialistisk värld skapa andliga värden o rättfärdighet, dvs mera för hjärtat än för intellektet. Samtidigt ställde han sig kritisk mot två håll: dels åttitalismen "i den mån den förklarat att allting kan intellektuellt åtkommas o att det som ligger utanför intellektets sfär, icke har något som helst värde", dels teologerna som "tro sig kunna göra intellektuellt begripligt det som är intellektuellt oåtkomligt". Enligt Erik Palmstierna åstadkom K "en högtidsstund" med detta berömda tal. "Kammaren blev så gripen, att den spontant brast ut i applåder."

Många av K:s åhörare vid hans föreläsningar har vittnat om att också de uppfattade hans framträdanden som högtidsstunder. Utan att vara någon självständig tänkare förstod han med sina mångsidiga intressen att på ett lättfattligt sätt förmedla intryck från de ganska olikartade tankevärldar som blivit bestämmande för hans egen livssyn. Under sina naturvetenskapliga studier hade han framför allt fascinerats av Darwin. Han anslöt sig också till Stuart Mills välfärdsprincip liksom till den idealism o optimistiska kulturkristendom som han beundrade hos Rydberg o särskilt Wikner. För hans psykologi o etik fick Hoffding avgörande betydelse, men även L H Åbergs Filosofisk sedelära gav honom intressanta uppslag. En själsfrände fann han i Walther Rathenau, som på naturvetenskaplig bas byggde upp en idealistisk åskådning.

Med åren kom de etiska frågorna att bli allt väsentligare för K; han tog t ex initiativet till det 17 konstituerade Samfundet till främjande av intresset för etisk kultur. Han talade om nödvändigheten av att världen fick uppleva en etisk renässans o att människan i en materialistisk o jäktande tillvaro lärde sig ensamhetens konst, att samla personlighetens eljest splittrade krafter till eftertanke o så "förnimma friden i djupet av vårt ensamma inre". Hans föreläsningar fick därmed alltmera karaktären av idealistisk förkunnelse. Särskilt gäller detta om de berömda etiska söndagsföreläsningar som han från hösten 17 höll varje termin inför en talrik publik vid Sthlms arbetareinstitut o där även blommor, levande ljus o musik just då skulle bidra till stämningsskapandet. Inte utan skäl har K kallats "Sveriges störste lekmannapredikant".

K:s betydelse för sv bildningsliv kan knappast överskattas. Med sin rastlösa iver o sina många förbindelser uträttade han här under ett viktigt tidsskede mer än någon annan. Hans övergripande förmåga att placera folkbildningen i ett stort socialt sammanhang blev särskilt markant sedan han 15 utsetts till ordf även i Centralförbundet för socialt arbete. Ändå ligger nog hans främsta betydelse inte på det organisatoriska utan på det rent personliga planet. Han var en ovanligt generös natur — även i ekonomiskt avseende, varigenom hans ärvda förmögenhet till stor del offrades — o därför hade han som föreläsare sällsynt god kontakt med sina åhörare; därtill bidrog också i hög grad att han alltid talade utan manuskript. För sina yngre samtida bland sv folkbildare blev han i sin strävan att väcka o underhålla bildningsintresset en idol o viktig impulsgivare, "den kvickaste o gladaste, men också den älskvärdaste, mest humana o allvarligt syftande personligheten i sv folkbildning" (Gunnar Hirdman).

Med folkbildning menade K "egentligen alla strävanden som avse individens allsidiga o harmoniska utbildning" o till dessa strävanden räknade han även dem för fred o nykterhet. Med de stigande kraven på specialutbildning hade däremot något viktigt kommit att försummas: det allmänmänskliga, de andliga värden som borde vara allas egendom. Enligt K skulle de som förde kulturen vidare vara "bärare av ljuset, det ljus som icke blott lyser utan även värmer".

K var i mycket en motsatsernas man, o i breven till sin äldsta syster talar han bl a om sina inre konflikter. Han kände plikten o behovet att praktiskt verka i samhället men också att "bevara sin själ obesmittad av världen", han trivdes med sina oerhört många engagemang men "ibland är det något för mycket för den som kräver tid för stillhet, för studier o meditationer" (brev till Ingeborg Gibson 19 okt 01 o 25 okt 19). Efter en ansträngande föredragsresa i Norge i mars 21 sökte han vila o stillhet i Åre. Där avled han efter några dagar av en hjärtattack på långfredagen. Jordfästningen förrättades första söndagen efter påsk av Nathan Söderblom i Engelbrektskyrkan i Sthlm i närvaro av bl a kronprinsen, prins Carl o prinsessan Ingeborg. Minst 50 000 människor kantade det långa sorgetågets väg till Norra krematoriet. Till minnet av K lät prins Eugen hugga en av honom utformad gravsten.

Författare

Ragnar Amenius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till K i Sthlms arbetareinst:s arkiv i SSA. Andliga rikedomar, stenografiskt referat av K:s etiska söndagsföreläsningar, i KB. En serie brev från K till äldsta systern Ingeborg Gibson i GLA. Brev från K även i KB, NordM (till K-E Forsslund), RA, UUB o på Waldemarsudde (till prins Eugen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se SLH, F 4, d 3, Sthlm 1933, s 65.

Källor och litteratur

Källor o litt: J Bergman, Den sv nykterhetsrörelsens hist (3 uppl 1913); Biblioteksbladet 1917; H Branting, Tal o skrifter, 10 (1929); Eugen, Breven berätta (1942); dens, Vidare berätta breven (1945); T Fogelqvist, K K (OoB 1921); Folkbildningsförb. Minnesskr 25/9 1903—25/9 (1928); H Forssner, K K in memoriam (Sv läkartidn 1921); G Hirdman, Synpunkter o meningar från skilda skeden (1948); Y Larsson, På marsch mot demokratin (1967); S Leander, Under arbe-tareinst:s tak. Sthlms arbetareinst 1880—¦ 1955 (1955); dens, Från Anton Nyström till Vi som vet mest (1965); dens, Folkbildn o etik. En studie till 100-årsminnet av K K (Studiekamraten 1967); dens, K K — folkbildare (Folkbildn:arbetet 1967); dens, En allvarlig skämtare (Årsber över Sthlms arbetareinst:s verksamhet ... 1966—1967, 1967); dens, Bildningsborgen i Klara. Sthlms arbetareinst 1965—1970 (1970); S Lundkvist, Politik, nykterhet o reformer (1974); O Ottelin, K K o Folkbildningsförb (Tidskr för föreläsn verksamheten 1943); dens, K K som föreläsare o som personlighet (ibid); dens, Två banbrytare (1949); SU Palme, På Karl Staaffs tid (1964); E Palmstierna, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 2 (1953); Riksdagens prot med bih 1906—11 o 1918—20; T Segerstedt, Händelser o människor (1926); SLH 3:4 (suppl) (1897), 4:3 (1933); E Svar-tengren, K K, talaren (Tidskr för föreläsn:-verksamheten 1955); R Tomson, Etik o politik, 1 (1962), 3 (1964); Verdandi genom femtio år (1932).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut E O Kjellberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11533, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11533
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut E O Kjellberg, urn:sbl:11533, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se